Beskrivning av Upplevelse:

Jag bör antagligen berätta lite om mitt liv före NDUn, så att du kan förstå hela vidden av det som hände mig.

Jag är 26 år gammal. Jag hade min NDU när jag var 22, i april 1998. Det var på grund av att jag led av posttraumatiskt stressyndrom. När jag var liten blev jag utsatt för grova övergrepp av min far och farfar, jag var också ett offer för barnpornografi och prostitution. Jag hade hållit på med alkohol och droger och hade ätstörningar i många år. Ungefär vid den tiden då jag "dog" försökte jag få ordning på mitt liv, jag hade slutat knarka och fått bukt med min ätstörning vid 19 års ålder, men jag hade inte lyckats börja må bättre--jag bara bytte ut beroendena mot tvångsmässigt rökande. Mitt förflutna var fortfarande för smärtsamt för att ta tag i, och utan att ha tagit itu med det förflutna kunde jag inte leva sunt och konstruktivt i nuet. Jag tror att det var de här krafterna som både känslomässig och fysiskt gjorde mig så eländig.

Ett av problemen som följde med mitt posttraumatiska stressyndrom var oförmåga att falla i sömn. Jag led av sömnlöshet. Jag var livrädd för att sova, eftersom nätter och sömn länge hade varit förknippade med övergrepp. Jag började få mindre och mindre sömn. Det gick från 5 timmar, till 4, till 3, till 2, till 1 om jag hade tur, tills jag på slutet inte sov alls. Jag lät helt enkelt mig själv förfalla. Jag hade förlorat min vilja att leva, och jag svälte mig själv och drack inte heller tillräckligt mycket vätska. Efter 7 nätter utan någon som helst sömn hamnade jag på sjukhuset, svårt sjuk. Läkarna sa till min mor att de inte visste om jag skulle klara det eller inte. (Det här berättade hon inte för mig förrän åratal senare). Allt jag minns var att jag var i sjuksalen, och plötsligt var jag omgiven av det här starka gulvita, nästan gyllene ljuset. Det var starkare längre bort, och jag såg det här ljuset som om det var lagt ovanpå landskapet utanför fönstret. Plötsligt drogs jag på något sätt mot det här ljuset, och det var den mest obeskrivliga känsla av frid och kärlek som jag någonsin hade upplevt. Det var ren extas. Mitt hjärta var levande, det kändes som om jag hade strömmar av svalt, oändligt flödande vatten som rann igenom det och det var en känsla som gjorde mig otroligt upprymd! Jag ville att känslan aldrig skulle ta slut och jag var så lycklig!! (för första gången i mitt liv!) Jag var helt enkelt hänryckt och befann mig i det här tillståndet under vad som kändes som en lång tid och en kort tid på samma gång. Det var som om all kunskap strömmade igenom mig, att ingenting hölls tillbaka. Jag var så älskad, och alla mina frågor blev besvarade.

Sen hörde jag en sjuksköterska skrika åt mig. Hon lät så arg, och jag kunde se henne som om jag tittade ner från en punkt nära hörnet uppe vid taket. Hon tog tag i mig och försökte ge mig lite medicin. Hon fick ingen reaktion från mig, och jag var inte glad över att hon försökte få mig att komma tillbaka. Till slut var jag på något sätt tillbaka i min kropp, och jag minns inte hela raden av händelser efter det, men det var när saker och ting blev väldigt konstiga och jag svävade mellan liv och död under återstoden av dagen (den första upplevelsen var tidigt på eftermiddagen). Jag var väldigt ledsen över att jag var tillbaka. Samtidigt kunde jag "känna" vissa saker. Jag kunde titta på min mormor och se smärtan som hennes förflutna hade orsakat. Jag kunde "känna" skulden hon kände över en abort i hennes förflutna, och hur hon hade begravt den smärtan. Jag kunde "känna" och ana negativa tankar runt människor. Jag kunde bokstavligen förnimma vad de tänkte. Jag kunde "känna" min far genom väggen i rummet och "se" honom, och den enorma negativiteten som omgav honom--hans var störst--även om det var en kvinna som jag minns som också var väldigt negativ. Det här gjorde mig verkligen fascinerad, även om det också var lite skrämmande. Jag ville älska alla! Det sorgligaste av allt var att inte alla ville ta emot den här kärleken. De enda människor som jag inte kände att det kom någon negativitet ifrån var min mor, som för länge sen hade arbetat igenom mycket av sina egna psykologiska problem, och en manlig sjuksköterska som hette Michael. Från dem kände jag bara kärlek och omtanke om mig och mitt välbefinnande. Jag minns att jag till och med försökte övertyga någon om att rökning inte var vad Gud ville att de skulle göra, eftersom det skadar Gud när vi skadar oss själva eftersom vi alla är så vackra och heliga. Min mamma beskrev mig senare efter min NDU som att jag var som ett hippie flower-power barn! (hon säger fortfarande det om mig och att jag är väldigt känslig också)

Jag var i det här tillståndet ett tag, men sen tog mitt eget negativa förflutna över. Eftersom jag inte på allvar hade tagit itu med de smärtsamma problemen från mitt förflutna ramlade de över mig med full kraft. All den gamla skulden, smärtan och begravda vreden kom flygande tillbaka, bara det att den här gången trodde jag att det skulle uppsluka mig. Och det gjorde det. Jag började tänka hur ovärdig jag var att få det jag hade upplevt, jag började tänka alla de här hemska, dåliga tankarna om mig själv och jag sjönk tillbaka ner i mitt gamla tillstånd av sönderslitande depression. Det var då jag hade min andra NDU. Den här var det hemskaste som någon skulle kunna föreställa sig.

Jag låg i sängen, när jag plötsligt upplevde det här mörkret. Det fanns inget ljus, det fanns ingenting. Det var inte ens så att jag kunde se mörkret, det bara fanns och jag visste att det var där. Plötsligt var de här varelserna överallt omkring mig. Jag minns inte hur många, men jag kände att det var varelser som hade funnits omkring mig länge och hade väntat på det här ögonblicket. De började dra i mig och tog mig till det här stället av total förtvivlan. Det fanns ingenting där, och ändå existerade jag i det här fruktansvärda ingenting. Den innersta kärnan i den här tomheten var FRÅNVARON AV GUD. Jag vill poängtera det särskilt. Det var total vånda.. ingenting, absolut ingenting kan beskriva den här smärtan. Det var min värsta mardröm som förverkligades. Varelserna där sa till mig att hela min familj var dömd att vara i tomheten och att det skulle vara mitt fel. Bara att prata om det är väldigt, väldigt svårt. Det var ren fasa.

Jag minns inte hur jag kom tillbaka, men efter vad som verkade vara en evighet var jag tillbaka på sjukhuset, i min kropp. Jag försökte berätta för folk vad jag hade upplevt, men de trodde att jag var galen. Jag berättade vad jag hade upplevt för min dåvarande fästman. Jag kunde inte sluta prata om det. Han lämnade mig 2 veckor senare. Jag återhämtade mig fysiskt, men inte känslomässigt. De negativa effekterna av den andra upplevelsen varade i 3 år! (och under det senaste året har de positiva effekterna av den första börjat visa sig) Jag gav upp all tro på allting, men samtidigt uttryckte jag brist på tro utåt, och inombords var jag rädd för att jag var dömd till den där fruktansvärda tomheten, och att väldigt många människor också skulle dit.

Det tror jag inte längre. Den största skillnaden mellan de 2 NDUerna, tror jag, var min sinnesstämning när de ägde rum. Under den första visste jag i mitt hjärta att jag var älskad, jag var redo för en fridfull död och det var vad som hände. Under den andra lät jag mina djupaste rädslor spelas upp framför mig. Jag trodde att jag var bortom all hjälp och bortom allt hopp. Jag tror verkligen att om jag hade bett om hjälp under den andra, så hade den kommit. Istället kände jag det som om inte ens Gud skulle kunna hjälpa mig, och jag hamnade på det där fasansfulla stället.

Förekom läkemedel eller andra substanser som kunde ha påverkat upplevelsen: Nej

Var det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Ja

Vad var det som gjorde det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Den var så stark och vacker att ord inte ens kan börja att beskriva den. Samtidigt var den andra så fruktansvärd att jag inte ens skulle kunna komma i närheten av att beskriva den heller.

Förekom någon livshotande omständighet vid tidpunkten för upplevelsen? Ja

Jag led av gravt posttraumatiskt stressyndrom. (Diagnosen ställdes efteråt). Jag kunde inte sova på grund av övergreppen jag hade varit utsatt för under åren (som resulterade i en stark skräck för sömn) Jag hade gått i sju nätter utan att sova, åt inte under rätt lång tid och drack inte vätska. Min kropp var i chock.

Vilket medvetandetillstånd befann Du Dig i och vilken var Din nivå av vakenhet under upplevelsen? Jag var väldigt vaken, mer vaken än när jag levde det var som om all kunskap var tillgänglig för mig under upplevelsen (den första)….den andra var jag alldeles för vaken för.

Var upplevelsen drömlik på något sätt? Nej, den var mer verklig än något jag hade upplevt.. den här världen verkar vara som en dröm i jämförelse.

Upplevde Du att Ditt medvetande avskildes från kroppen? Ja

Beskriv Ditt utseende eller form när Du var avskild från kroppen: Jag tittade inte på mig själv, men jag mådde så bra och kände mig så lätt--fri och svävande….

Vilka känslor hade Du under upplevelsen? Den första gången kände jag obeskrivlig glädje och skönhet. Jag var så oerhört lycklig--mer än extatisk. Jag kände mig fri. Jag kände mig lätt. Jag kände oändlig KÄRLEK. Den andra gången kände jag tomhet och skräck. Jag kände mig övergiven och hatisk---..plågad

Hörde du några ovanliga ljud eller läten? Nej

Passerade Du genom en tunnel eller annat avgränsat utrymme? Osäker

Det var som om jag fördes på en ljusstråle till ljusets källa----ljuset var starkare längre bort---jag vet inte om jag nödvändigtvis skulle kalla det en tunnel eller avgränsat utrymme---det var mer som en väg av ljus..

Såg Du ett ljus? Ja

Ja--det var ett gulaktigt---gyllene gulvitt slags ljus

Såg eller mötte Du några andra varelser? Ja

Under den andra upplevelsen fanns där fruktansvärda varelser---den jag minns tydligast var bara en så hemsk, skräckinjagande demonisk typ av sak---jag visste det för att det var något jag hade skapat av min egen rädsla och också ur andras rädsla…svart..Den svävade över mig och grep tag i mig (förutom andra hemska varelser jag inte minns lika bra)

Upplevde Du en återblick på förgångna händelser i Ditt liv? Nej

Såg, hörde eller uppfattade Du något som gällde personer eller händelser och som senare kunde verifieras? Ja

Att min mormor hade gjort abort i sitt förflutna.

Såg eller besökte Du några vackra eller på annat sätt anmärkningsvärda platser, plan eller dimensioner? Ja

Under den andra var jag i "helvetet"----det var hemskt….det var bara en tomhet, ett ingenting.. frånvaron av gud…frånvaron av kärlek….det fanns inga synintryck---bara ren tanke och tankarna var plågsamma och hemska.

Upplevde Du några förändringar i tids- eller rumsuppfattning? Ja

allting var oändligt---ägde rum samtidigt--ingenting var linjärt--det fanns inget slut och ingen början.

Fick Du någon ovanligt omfattande kunskap eller vetskap om någon form av universell ordning/mening? Ja

Ja!! Allting var förståeligt…allting var kärlek--och den här kärleken var gjord av ljus---kärlek-ljus är den grundläggande principen för allting. Den var överallt och inom allt. Orsaken till allt lidande var att inte vara medveten om det här kärleken-ljuset. Jag förstod var Jesus pratade om (och jag tror jag tänkte på det för att jag var katolik då) Att den helige ande som bibeln talar om är ren kärlek-ljus. Den här anden var inuti mig och finns inom var och en av oss.. och det är den kraften som kan besegra allt mörker…Det var alltihop så enkelt och vackert.

Nådde Du en gräns eller annan fysisk begränsande struktur/skiljelinje? Nej

Fick Du vid något tillfälle kännedom om framtida händelser? Ja

Jag visste att den här anden av ljus---Guds kärlek redan var här på jorden alltid, och att människor skulle vakna upp till dess verklighet. Jag fick inga visioner av specifika händelser i framtiden---bara vetskapen att ytterst skulle Guds kärlek bli sedd som verklighet och att det var allt som betydde något!!

Var Du involverad i eller medveten om ett beslut som gällde om Du skulle återvända till kroppen? Ja

Ljuset kommunicerade till mig (telepatiskt) att det ville att jag skulle se det så att jag kunde förstå och dela det med andra på jorden…så på det sättet visste jag att jag skulle komma tillbaka--som om det här alltihop var en del av planen.

Fick Du några paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som Du inte hade före upplevelsen? Ja

Jag kunde inte fly från effekterna av de här upplevelserna, hur mycket jag än försökte. Under de senaste 3 åren har jag sett ett "spöke" och har haft andra bisarra möten med övernaturliga krafter. Saker och ting rör vid mig när det inte finns något eller någon där som skulle ha kunnat göra det på något sätt. Jag har fått ett telefonsamtal från min döda moster när jag mådde dåligt. Jag har haft prekognitiva drömmar. Jag har det hemskt svårt med åskväder, för blixten dras till mig som en magnet. Under det senaste året har blixten kommit bokstavligen så nära som decimeter från att slå ner i mig flera gånger. Vanligtvis är det på ett avstånd av ungefär en halv meter, men det senaste nedslaget var bokstavligen några centimeter bort. Min läkare skämtade till och med om att jag kanske har en metallplatta i mitt huvud som jag inte vet om. Jag kan känna energi strömma igenom mig ibland. Jag kan känna växternas och djurens känslor. Och ibland kan jag se andar runt människor, deras nära och kära som försöker vägleda dem och få igenom meddelanden till dem. Min kropp har också förändrats. Jag kan inte längre äta något slags kött för att det härsknar i min mage. Mat med tillsatser eller kemikalier ger mig obehag och får mig att känna mig sjuk. Jag köper biodynamiska varor. Jag behöver motionera, annars sjunker jag ner i depression. Jag kan inte ta in någonting i min kropp som skadar den på något sätt.

Förekom några förändringar i Ditt synsätt eller trosåskådning som följd av upplevelsen? Ja

På den tiden när jag "dog" var jag katolik, men sen dess har jag vidgat mitt synsätt till ett mer universellt sådant av kärlek som inte dikteras av dogmer eller religion, eftersom jag fullt och fast tror att ytterst sett är gud ren energi, ren kärlek och ingenting annat, men Han/Hon kan manifesteras i de formerna som är de mest kärleksfulla och tröstande för en. Jag har fortfarande mina bra dagar och mina dåliga dagar, dagar när jag känner mig ur balans och avskärmad, men när jag läker såren från mitt förflutna blir de färre och färre för varje dag som går. Jag är inte perfekt på något sätt, men jag försöker leva mitt liv utifrån mitt hjärta och dela kärlek med alla som jag möter. Jag tror att av allt som min nära-dödenupplevelse lärde mig, så var det viktigaste att dela med mig av kärleken som jag fick till andra, låta dem veta att de inte är ensamma och att vi alla är väldigt speciella och underbara. Jag blir ständigt förbluffad över hur många människor som förnekar den här verkligheten, och det kan bli väldigt frustrerande ibland. Jag kan se att om alla skulle vakna upp till den här skönheten, vilken underbar värld det här stället skulle bli. Det skulle inte finnas några fler krig eller hat. Det skulle bara finnas kärlek. Jag har förlorat några vänner på grund av det här. De betraktar mig som naiv och barnslig och har sagt det till mig. (och många av dem är själva freds och civilrättsliga aktivister) Det gör ont, men jag vet att utan en förbindelse med den där gudomliga källan som jag kände när jag "dog", är jag vilse.

Har upplevelsen påverkat Dina relationer? Dagliga liv? Religionsutövning osv.? Val av yrkesinriktning? Jag vet att en sak som jag behöver jobba med är att acceptera folk där de är, eftersom jag har en kuslig förmåga nu att gå direkt på kärnan av vilket ouppklarat känslomässigt problem som helst och försöker få dem att jobba med det vare sig de är färdiga för det eller inte. Men om jag känner att jag kan hjälpa en enda människa att inse hur underbara och älskade de verkligen är, då kommer mitt liv att ha fyllt sitt syfte. Jag är oerhört tacksam mot Gud för att jag fick en glimt av livet efter detta och för att jag fått veta att vi alla är här på ett uppdrag, var och en av oss.

Mitt dagliga liv har också förändrats. Jag försöker att njuta av de små sakerna i livet--jag lyssnar på djur och växter och stenar, och försöker också göra vänliga saker mot andra och mig själv varje dag. Jag lever mer i nuet! Min religionsutövning varierar, för närvarande har jag deltagit i nordamerikanska indianska ceremonier, men jag bekänner mig inte till någon enda väg eftersom jag kan se sanningen i alla trosläror nu! Jag var för snäv i min katolicism förut. Förut tvekade jag också alltid inför vad jag ville göra i mitt liv, men jag förstår att min väg i det här livet är att bli en lärare och att hjälpa små barn att förstå inte bara sina talanger, utan också hur älskade, värderade och speciella de är. (eftersom jag blev utsatt för sådana övergrepp som barn känner jag verkligen att det hände för att få in mig på den här vägen)

Har Du delat denna upplevelse med andra? Ja

Jag har fått väldigt många olika reaktioner…mina första upplevelser gjorde mig verkligen skrämd ett tag och jag har just börjat dela mina upplevelser med andra.

De första som jag berättade för om upplevelserna var min före detta fästman och sköterskorna. Min fästman lämnade mig inom 2 veckor, och sköterskorna sa att jag hade fått en psykos….jag sattes på den psykiatriska avdelningen, och den första läkaren gav mig från början diagnosen schizo-affektiv, och satte mig på starka psykofarmaka. Senare ändrade han den diagnosen, jag bytte läkare, och min nuvarande diagnos är posttraumatiskt stressyndrom och depression som orsakade händelsen när jag var 22.

Jag har delat den här upplevelsen med några av mina vänner. En sa att jag var en naiv drömmare. (han är en övertygad ateist). En annan lyssnar artigt på mig när jag pratar, men jag tror inte att hon verkligen förstår.. Min mor tror mig och det har förstärkt hennes redan starka tro på kärleken och livet efter döden. Andra människor, som en lärare som jag står väldigt nära har gett mig mycket stöd eftersom han själv har haft 2 NDUer. Min nya terapeut tror mig och tror inte att jag är tokig--hon tror jag är här av en anledning…jag ska faktiskt "komma ut ur garderoben" med min NDU ikväll på en poesiafton så jag kan kanske berätta om fler reaktioner om ni vill veta.

Vilka känslor hade du efter upplevelsen? allting!!! oerhörd glädje, lycka, tacksamhet, och också den djupaste sorg och vrede. Jag har känt hela registret av känslor!

Vilka var de bästa och värsta delarna av Din upplevelse? Den oändliga glädjen och kunskapen var det bästa… Det värsta var hela den andra upplevelsen---känslan att jag skulle vara i "helvetet" i evighet och bortom allt hopp---det var så hemskt att du inte ens skulle tro det!!!

Har Ditt liv förändrats specifikt som följd av upplevelsen? Ej svar

Har Du efter upplevelsen varit med om andra händelser, tagit läkemedel eller andra substanser som bidragit till en upprepning av någon del av upplevelsen? Ja

När jag väl hade börjat jobba med och reda ut mitt förflutna och övergreppen, har känslan i mitt hjärta som jag hade haft när jag dog den första gången kommit tillbaka (även om den inte är där hela tiden---men när den är där blir allting förstärkt--jag kan uppfatta saker som jag vanligtvis inte skulle uppfatta.) Det är som om Guds kärlek strömmar igenom mig och jag har förmågan att ge så mycket kärlek till människor--det är underbart!

Har frågorna som ställts och informationen Du lämnat beskrivit Din upplevelse korrekt och uttömmande? Ja

Har Du några förslag för att förbättra frågeformuläret från www.nderf.org? Jag tycker att det var ganska genomtänkt!