Beskrivning av Upplevelse:

Jag har haft en mindre djup upplevelse och två djupa. Jag har varit i himlen och i helvetet och för mig själv löst problemet med att upplevelserna till synes är oförenliga.

Min första upplevelse var när jag var 11 år.

Jag slogs andlös under ett högt fall från en gunga. Min diafragma var i chock. Jag kunde inte röra mig. Vilket skräckinjagande ögonblick! Jag kunde inte andas in. Jag kunde bara andas ut, så jag behöll den lilla mängd luft jag hade kvar i mig. Jag skulle dö. Jag accepterade det till slut och slappnade av. Jag sa farväl till alltihop. Jag kunde känna hela jorden bakom mig. Jag kunde bara röra mina ögon. Allting blev mer levande. Löven på träden blev grönare. Det blå i himlen blev blåare. Jag har aldrig sett sådan skönhet i naturen förut! Sen såg jag det förflutna stiga upp ur marken; åtminstone de senaste 400 åren. Jag fick en gammal indians luktsinne. Jag kunde lätt urskilja varje typ av träd bara på dess lukt. Jag fick ett nytt perspektiv på den amerikanska urbefolkningens konflikt med engelsmännen, när främlingar kom till det här landet för att lägga beslag på det. Jag brukade också tycka att det var kul att leka soldat, men efter att ha sett det jag såg av inbördeskriget fick jag en ny respekt för människoliv. (Jag insåg inte förrän långt senare att jag hade den här upplevelsen på hundraårsdagen av inbördeskrigets början, bara 200 kilometer därifrån.)

Jag befriades från jorden och svävade genom olika lager av atmosfären. Jag kände en mogen kärlek som omringade mig; en kärlek bortom det som jag har upplevt från mina föräldrar eller ens mina mor och farföräldrar. En röst fyllde mitt huvud och sa att allt var o.k. Jag överlämnade mig till den. Jag var på väg hem! Plötsligt trycktes en explosion av luft ner i mina lungor. Jag var tillbaka i min kropp. Delikat doftande luft fyllde mina lungor och blåste nytt liv i mig.

Min andra NDU var en djup sådan som hände när jag var 24 år och bodde i delstaten Colorado 1974. Jag fick 3 prekognitiva drömmar som varnade mig för en trafikolycka som var nära förestående. Varför vet jag inte. Jag kunde inte förhindra den. Det var en frontalkrock. Jag kastades upp i luften, bort från min motorcykel och ut ur min kropp. Jag såg min kropp sjunka till marken. Min rygg var bruten på två ställen.

En sval, grå dimma omslöt mig och formade sig virvlande till en tunnel av ljus, som tog mig uppåt till himlen. Jag kände den här allt ökande kärleken komma till mig och samtidigt ett svagt ljud som blev starkare, stegrades och omringade mig och blev till ett djupt och fullt "HUUU." Hummandet var också förankrat inom mig. En röst framträdde ur ljudet. Det här var som surret från tusen propellerdrivna flygplan eller ett utdraget mullrande åskdån. Den här rösten kändes som en farfarsfars röst som älskade mig som en son. Den visste allt om mig och berättade det för mig. Till och med mina tillkortakommanden beskrevs med kärlek och förståelse.

Under tiden fördes jag över vidsträckta lantliga landskap och upp till ett gigantiskt alabastertempel på toppen av ett berg. "HUUU" ljudet alstrades överallt ifrån där inne. Där fanns långsträckta valvgångar och pelare som sträckte sig uppåt mot ett högt välvt katedraltak. De såg ut att vara gjorda av tjock alabasterliknande sten. De utstrålade ljus från insidan. Jag leddes in i en kammare som visade mig saker som handlade om människor som var sovande på jorden men ändå lärde sig saker där. Jag leddes in i huvudkammaren där jag såg ett ljus som lyste från en upphöjning. I det här ljuset var sju varelser av ljus som var förenade med varandra av ljuset. De var ett, men ändå sju. Kärleken som strålade mot mig från de här sju Guds anleten påminde mig om upplevelsen jag hade när jag var elva. Den var välbekant och fick mig att känna mig som hemma. De sju varelserna av ljus talade samtidigt, inne i mitt huvud, för rösten färdades inte genom rummet. De fyllde mitt huvud med sin visdom. När de talade var det som om kammaren försvann, för bilderna som de visade i mitt huvud verkade fylla hela rummet som en enorm bioduk, den enda skillnaden var att jag var med i bilden själv, som om alltihop var verkligt omkring mig.

Jag fick se människosläktets framtid. Först var det inte en fredlig framtid. Den var obehaglig och nästan för otänkbar för att stå ut med. Jag hade varit så naiv och idealistisk. Nu togs det här ifrån mig, min oskuld. Jag såg svält och hungersnöd. Jag såg krig och smärta och självisk manipulation, och kroppar som låg strödda över enorma slagfält. "Hur kan det finnas så mycket grymhet i världen?!" tänkte jag och skakade bestört på huvudet. Jag ville inte se det här. Fast jag delvis blev starkt fascinerad av att se något som detta i så stor skala, tänkte jag aldrig i livet delta i något av det. Sen kom en scen som var en avgörande vändpunkt för mig. Jag såg en man i cowboyhatt rida rasande fort med boskap och andra män med gevär. Det var i svartvitt som någon gammal cowboyfilm. På just den här mannen drogs min uppmärksamhet till de blekröda bokstäverna "R.R." som prydde hans bröst. "Vem är det här?" frågade jag. Jag behövde inte använda min mun för att tala. Rösten sa till mig, "Han kommer att bli president i Förenta Staterna." "Roy Rogers?" Jag kunde inte låta bli att tänka för mig själv, "Det här är obegripligt." Så jag tvivlade på den här visionen i många år.

Änglarna sa till mig, "Det du ser är de troliga framtida händelserna på din planet, men de behöver inte hända om ni är villiga att förändras. Allting är ombytligt och kan förändras när förändring är nödvändig individuellt och planetariskt." Jag såg bortom år 2000 och sen såg jag min egen personliga framtid; vad jag kommer att göra under de sista ögonblicken av mitt liv. Aktiv, lycklig. Jag hade blandade känslor och begränsad förståelse för meningen i det här just då.

Ett dån som lät som ett forsande vattenfall strömmade genom mitt huvud. Den grå dimman kom tillbaka. Sen öppnades mina ögon genast. Det fanns ingen tunnel på vägen tillbaka. Jag såg insidan på en ambulans. Röster som bleknade bort i mitt huvud lovade mig flera besök i framtiden.

Sex år senare, 1980, blev Ronald Reagan vald till president i Förenta Staterna; en skådespelare som blev president. Detta var den cowboy som jag hade sett i visionen av framtiden, med initialerna "R.R." på bröstet.

1994 upptäckte jag att "nära-döden Dan" [Dannion Brinkley ö.a.] skrev om sin upplevelse att han blev förd till katedralen och att han också hade fått se visioner av framtiden. År 1975 såg han filmsnuttar av en skådespelare som spelade cowboy, och initialerna "R.R." under presidentens sigill. Det här hände honom inom ett år efter min NDU. Otroligt! Vi såg samma sak ungefär vid samma tid. Den enda skillnaden var att "blixtkillen" trodde att det var Robert Redford, och jag att det var Roy Rogers. Häpnadsväckande! Vi hade båda fel, men också rätt! Det här är vad jag kallar ett betydelsefullt sammanträffande. Men vänta! Det finns mer! Vi föddes båda samma år och med en månads mellanrum, och jag har den tvivelaktiga äran att ha tagit examen från samma high school och i samma klass som Dan. Tillfällighet är ett ord vi använder av lättja när vi bara inte ser det större sammanhanget.

1987, medan jag gick i lära hos farfar Roberts, en 84-årig cherokeeindian som bodde i Kalifornien, blev jag sjuk. Farfar betraktade inte bara min feber som en fysisk sjukdom, utan han såg den som en initiering med sitt andliga öga. När han undersökte mig blev han orolig. Han såg något kraftfullt, men sa bara, "många människor dör när de träder in på den plats dit du ska, och de som överlever blir obotligt galna." Det var inte till stor hjälp, men han sa åtminstone sanningen så att jag kunde förbereda mig. Han sa att om jag inte kan hitta kärlek någonstans att åtminstone lämna dörren öppen för kärlek och han kommer att finnas på andra sidan och vänta. Han gav mig vägledning så att jag skulle gå ut till en helig cirkel och överleva den, ensam. Han skulle få göra många välbehövliga ceremonier själv inifrån sin hydda.

Jag var svag av att ha växlat mellan att ena sekunden skaka av inre frossbrytningar och att svettas av hetta. En uggla hoade spöklikt. (Vissa indianer anser ugglan vara en livets budbärare, andra ett dödens sändebud.) Sista gången jag svimmade var 7 på morgonen. Sen vaknade jag död. Även om jag har skrivit något mer om den här upplevelsen i min bok ANGELS IN THE LIGHT, vägrar jag skriva ner det här för att inte ge det någon mer kraft, förutom att jag kan säga att jag vaknade i helvetets håla. Jag var en dödlig som var fångad mellan en evig strid mellan ont och gott. Ondskan fick ha övertaget under en tid för att visa mig sin mardrömslika prakt. Den stora mörka anmodern och stora mörka anfadern kom till mig för att visa mig sin perverterade version av skapelsen och deras historia och syfte. Jag var deras yngel, deras utvalda anförvant. De slingrade sina tentakler hårt om mina celler och min själ. Bibelns skyddande trolldom fungerar inte här: "Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal..." Ha! Vilket grymt skämt! Man kläs av fullständigt naken där. Inget som helst skydd. Nada. Inget svärd, ingen sköld, ingen logik, inte ett uns av kärlek där nere att hålla fast vid. Rädsla och förtvivlan regerar denna mörka dag. Det enda kvarvarande hoppet jag kunde hitta var att inte vara rädd till den grad att jag skulle dö genom att försvinna, för man fylls av skräck i en utsträckning som är okänd för de flesta dödliga. Har jag gjort mig förstådd? Bra. Låt oss gå vidare.

Tack vare de Eviga och farfar Roberts överlevde jag mirakulöst och återfick min mentala hälsa. Först i förra veckan upptäckte jag att jag hade företagit en resa av episka proportioner, en universell myt. Jag hade bara en bit av den assyriska Ishtars Nedstigning [skrift ö.a.] från 700-talet f.Kr. Idag, i september 2000, har jag upptäckt en fullständig text ur den sumeriska ursprungsberättelsen som kallas Inannas Resa till Helvetet, från före 1800-talet f.Kr. Hela 7 av de 8 grunddragen i historien är precis vad som hände mig. Jag bevittnade alltihop själv, och dessutom kan jag beskriva dialogen som de blev förbjudna att återge. Jag har också tillåtelse att berätta om en del av dialogen i himlen, det som tidigare hade förbjudits av orden i Uppenbarelseboken 10:4, "När de sju åskorna hade talat tänkte jag skriva, men jag hörde en röst från himlen säga: "Försegla vad de sju åskorna har talat och skriv inte upp det."

Det är överflödigt att säga att jag nu bubblar av vad Kimberly Clark Sharp kallar "Skumma prylar." Min mun är smärtsamt sluten för familj och vänner. Jag längtar efter att få skrika ut det från hustaken! Men ändå sitter jag här och skriver lugnt. Forskare frågar om man har förändrats personligen efter NDUer. Först gåvorna:

Jag har lämplig dokumentation för att visa att min IQ gick från normal till utomordentlig och uppåt. Det är förstås så att när man får en utökad varseblivningsförmåga och medvetenhet som förändrar ens liv dyker några av resultaten ibland upp på det område som ibland kallas IQ. Jag tänkte mer globalt istället för själviskt lokalt. Jag känner sympati för Cliff Robertson i Flowers for Algernon (Charly). [film?]

Jag fick tålamod och förmågan att se bortom människors medvetna och omedvetna masker. Jag fick förmågan att lämna min kropp, en viss helandeförmåga, förmågan att sakta ner min hjärtverksamhet, att nå theta-tillståndet. Jag fick en större förmåga att älska, men jag känner mig fortfarande mindre än ett stearinljus som hålls upp framför solen. Du förstår, den allomfattande kärleken i himlen trotsar all beskrivning och har ingen motsvarighet någon annanstans.

Förbannelserna är känslan av utanförskap som det för med sig, särskilt vid så unga år. Förmågan att få glödlampor att gå, flera gatlyktor i rad, transformatorer, belysningen på reklamtavlor, förmågan att få en reporters bandspelare att stanna, förmågan att starta trasiga batteridrivna leksaker. Förmågan att inte bara förnimma tankar, utan ren telepati (som det är ovan med ljusvarelserna, så är det nedan med oss.) Vad? Kallar du inte det en förbannelse? Det kan vara fantastiskt att få moln att lätta med bara en tanke eller att hitta den där parkeringsplatsen man behövde, att få ett telefonsamtal från någon man just tänker på eller att avsluta någon annans meningar... det kan kännas underbart att en vild fågel landar på ens utsträckta arm, utan att man har någon mat till den i handen medan man säger farväl efter att ha tillbringat en vecka på Mount Shasta...

Jag kan ha varma fina minnen av att telepatiskt ha kallat till mig katter, kända och okända katter från andra rum och utomhus, i stort sett närhelst jag önskade, men vad ska man säga om de mörka deprimerade dagarna som kommer ibland, då man har tagit en biltur för att rensa huvudet och drar till sig en stor svart hund som slänger sig mot sidan av fordonet medan man kör, så hårt att hela bilen skakar (följt av ett hotfullt djupt "woof."), bara för att den känner på sig att man inte gillar hundar? (Senare sa en 20 år gammal vän till hundens ägare att den hunden aldrig gör sånt)...

Det kan vara fördelaktigt i en relation att inom en känna rädslan från någon annans gömda rädsla så att den kan föras fram i ljuset och kan diskuteras och kanske lindras. Men vad ska man säga om den gången man är så upprörd medan man samtidigt försöker lägga band på vad man säger verbalt, att man skriker telepatiskt på någon man älskar, så högt att personen blir upprörd när man senare pratar om det man sagt och försöker övertyga dem om att man inte sagt det högt (Hon svor på att hon hörde det. Jag vet att jag inte sa det... högt.)

Det är en livligt trafikerad gata. 100 bilar i minuten kör förbi fotgängare i båda riktningarna. Man är praktiskt taget omöjlig att urskilja om man sitter i en av de där 100 bilarna per minut. All den tid hon tillbringat med att gå på trottoaren har gjort strömmen av bilar som far förbi osynlig för henne. Man blir attraherad av henne när man kommer närmare men man vill inte dra uppmärksamheten till sig. Till ens häpnad blir hon vackrare ju närmare man kommer. Man vill titta bort, men kan inte göra det särskilt länge. Ens bil är inte särskilt högljudd eller luktar, men hon anstränger sig ändå för att vända sig om och titta på en, rakt i ögonen! När man kör förbi henne tittar man så länge man kan i backspegeln, inte för att beundra henne längre, men för att se om hon tittar på någon annan i trafiken... Det gör hon inte. Vad? Det här låter väl inte som en så farlig förbannelse? Kanske är det till och med ett trevligt bombsäkert sätt att få uppmärksamhet. Kanske kan man till och med bli populär i sällskapslivet på det viset? Låt oss då gå lite djupare:

Att höra människor tänka saker som är fullständigt annorlunda än det de säger? Den här nivån av telepati har fått folk att bli tokiga. Vissa människor vill exploatera det, men att lära sig att slå det av och på viljemässigt gör att man till stora delar förlorar det. Men att inte utnyttja det är att öppna upp för de högre, farligare nivåerna: att ha telepatisk kontroll över andra människors kroppar, till den grad att man lyckas mot deras vilja. Tvärtemot det tröstande "skrivet i sten" som hypnotisörer pladdrar om, att få folk att göra vad man än vill att de ska göra. Om man ska godta telepati, kan man godta alltihop, i en utsträckning som människor inte känner till i den här världen idag. Att till och med döda telepatiskt! De flesta förnekar möjligheten för något alls av det här.

Kan vi hantera ett sådant ansvar och makt och inte missbruka den? Jag har inte upptäckt några fördelar med telepati i den här världen som den ser ut idag. Människor är inte redo för det. Enligt min åsikt skulle det bara missbrukas idag. Telepatiskt våld faller inte ens under lagen och kan inte röras av den. Det står över lagen. Dessutom avfärdas telepatiska förmågor som rent nonsens vilket gör det ännu mer åtråvärt och frestande för de få som kommer till denna punkt av makt i förtid. Det kan missbrukas fritt och styrs och begränsas enbart av den andliga lagen, som existerar utan att vara synlig för oss.

Så det är kanske dags för mig att berätta en historia för dig. Tiden känns mogen för att berätta den, att inte ta lätt på telepati eller tråna efter det: När jag var mycket yngre hörde jag från två personer som påstod sig ha den här kraften att döda från ett avstånd. Priset de betalade var enormt. Skilsmässa, förlust av jobb, förlust av hälsa och en massa ånger. På den tiden visste jag inte vad jag skulle tänka om hur verkligt det här var. Men jag tänkte definitivt inte utmana dem i den här frågan. Sen, en dag, upplevde jag att jag bevittnade en möjlighet att den här förmågan var verklig, så starkt att det var en upplevelse som fick mig att tänka till ordentligt.

Jag känner en man (jag ska kalla honom Paul) som för tjugosex år sen separerade från sin fru och det var på väg att sluta i skilsmässa. En dag förlorade han kontrollen framför mig i hans hus. Medan han förbannade sin smärta föll han i trance. Han kunde inte avledas från det han var på väg att göra. Mentalt lokaliserade han hennes nya pojkvän (jag kallar honom Jon.) Jon var ungefär tre kvarter bort i trafiken. Paul slungade sin vrede mot Jon som ett svart moln. Paul hade känt att han förlorat sin själsfrände i den här livstiden på grund av att Jon lömskt smugit sig in i hans frus liv medan de fortfarande var tillsammans. Jon använde allting han samlat från samtal med henne om Paul och påstod att han var rikare, starkare, mer intelligent... och han fick henne att börja ta kokain. Han fortsatte med alla sina lögner tills hon inte längre kunde motstå honom. Paul visste att Jon spelade falskt, och det var en stor lättnad att få släppa fram den här vreden mot honom. Paul kände sig till slut väl till mods. Men det var först då som Paul insåg att till och med ett sådant brott mot honom inte skulle bestraffas av honom... och en gammal andlig lag dök upp i hans huvud att det skulle ges honom trefalt igen. Några ögonblick efter att ha avfyrat sitt hat mot honom tog Paul bort det svarta täcket från honom och tog tillbaka det till sig själv. Men var det för sent?

Under åren hade Pauls fru blivit van vid att mystiska saker hände runt omkring honom. Så när hon hade lämnat Jon på sjukhuset stod hon på Pauls tröskel på tre röda sekunder. Det här var hennes första besök sedan separationen. Hon misstänkte starkt att han hade något med det att göra eftersom hon visste att han inte tyckte om Jon och att det hade varit en sådan gåtfull olycka. Så hon ställde honom mot väggen och han medgav att det hände genom hans förvirring och blandning av kärlek och vånda. Jon hade tur att han inte dog, men han fick en kronisk skada, en fraktur i nedre delen av ryggen. Hon upptäckte också att Paul inte kunde gå under tre dagar och var så hjälplös att hon fick göra i ordning mat åt honom under den tiden. Det var först då Paul insåg vidden av vad som kunde ha hänt Jon. Det finns mycket kvar att diskutera när det gäller det här ämnet telepati innan man kommer fram till verklig förståelse och visdom. Det finns sorg i visdomen. Åh, att vara lycklig. Att vara oskuldsfull! Men vi kan inte gå tillbaka.

De sju varelserna av ljus gjorde det som de hade förutsagt. De kom till mig under de följande tre åren efter min NDU och förde mig vidare. De kom till mig i drömmar och drog med mig in i fullt vaket medvetande. De kom en åt gången, var och en med en specifik uppgift. De tog mig med genom och över världen. De visade mig universum. De tog med mig till himlarna och visade mig några av dimensionerna i tillvaron som vi alla reser igenom uppåt och in i den "oskapade skapelsen". De tog med mig in i tidigare liv. Om de är mina tidigare liv eller bara "tidigare liv" kan jag inte säga. Men det spelar faktiskt ingen roll för mig. Det som betyder något är att jag lärde mig en hel del från de här liven som om jag hade levt dem. I min bok "Angels in the Light" beskrivs vissa av de här tidigare liven och himmelska sfärerna i detalj. Det är som Zardoz’s "Out of Time Touch Teaching," åratals lärdomar på bara några ögonblick. Så i grund och botten har jag levt alla de där liven, förstår du?

Som en extra bonus fick jag under de tidigare liven uppleva en smärtsam jordisk död. På det här sättet kände jag min odödlighet när jag återvände. Att den fysiska döden inte avslutar livet. Det här stärker känslan av odödlighet från NDUn ännu mer. Det har gått bortom tro och över till erfarenhet, och på det sättet lär vi oss att veta säkert, genom förstahandsupplevelser. Detta är källan till mycket visdom.

En gång fick jag av en ängel det andra tiondet av de nu tjugo budorden, med en stor skillnad; de första tio består av "du skall icke" och de andra tio består av "du skall". De kan man inte förstå särskilt bra tills man har gått igenom lektionerna från de första tio, som är grunden. Det här är ingenting bibliskt. Det är andligt. Jag togs också med på besök till andra människor som en gång var berömda med jordiska mått mätt så att jag kunde se deras utveckling i de kommande världarna. Anledningen var att jag skulle kunna mäta det här utifrån en välbekant grund i vilka de en gång var. Det här var också ett stöd i att känna till människans odödlighet genom att se andra leva vidare och fortsätta med sin personliga utveckling. Bara för att vi dör betyder det inte att alltihop är över eller att vi nu bara kan luta oss tillbaka och skörda belöningarna i livet efter detta. Det finns mycket mer ansvar och arbete att göra, men, ja, mycket mer skönhet och roliga saker också!!

De här änglarna lärde mig att vi alla är förenade, att allt liv är oändligt värdefullt, att det krävs hårt arbete för att finna kärleken inom oss, att vi måste ge mer kärlek oftare, för mänsklig kärlek bleknar inför den Eviga kärleken. Jag är mindre än ett stearinljus som brinner i solens sken.

Kärlek i Anden, COUGAR