Jag var inte säker på om jag skulle posta min upplevelse på det här forumet. Jag blev inbjuden till den här siten av en vän och var tvungen att tänka över det ordentligt. Efter det har jag beslutat att det kan vara till hjälp att få ur sig de här känslorna.

Jag hade en unik upplevelse på onsdagen den 6:e februari 2002. Det var bara för 5 dagar sen. Min 34:e födelsedag var på fredagen den 8:e februari 2002. Medan jag sov i min säng på onsdagskvällen ungefär vid midnatt, hade jag en underlig dröm om att min styvfar höll mig i sina armar medan jag kördes i ilfart till sjukhuset i baksätet på en taxi. Mitt hjärta slog så fort (i min dröm) att jag trodde att det skulle explodera. Drömmen var så levande att jag vaknade...

När jag vaknade slog mitt hjärta verkligen fort. Jag låg där och väntade på att det skulle sakta ner och tänkte att det var en ångestattack, men det verkade bara slå fortare. Jag kunde inte ropa på mina barn. Jag kunde knappt andas. Mina andetag var som korta flåsande drag, som när en kvinna föder barn. Jag slog 112 och sa till dem att jag trodde att jag hade en hjärtattack. De sa att jag skulle vara lugn, de skulle skicka någon direkt. Jag slog min dotters nummer på andra sidan hallen och sa till henne att komma in i mitt rum genast. Det gjorde hon.

Hon var skräckslagen och jag hade inga ord till tröst för henne. Här var jag - döende - och jag kunde inte tänka ut något klokt att säga till mitt äldsta barn. På något sätt stör det mig fortfarande mer än själva olyckstillbudet. Jag slutade att försöka tänka alls. Plötsligt var min före detta man här (min dotter hade ringt sin pappa) och ambulanspersonalen var på övervåningen i sovrummet. De petade och pillade och sa till mig att vara lugn.

Mitt hjärta slog häftigt med 200 slag i minuten. Verkligen. Min dotter sa att hon tittade på hjärtmonitorn hela tiden som de arbetade med mig och det lägsta den stod på var 198. Så de satte fast alla de här elektroderna på mig - överallt. Sen hittade de min enda bra ven och satte ett dropp, och fortsatte sen med att bära mig (en tung 90-kilos kvinna) ner till undervåningen på en bår. Bara det var tillräckligt för att sätta igång en hjärtattack. De började gå nerför trappan, sen sa en "Jag borde gå först" och vände sig om, sen sa den andre "Nej, jag tycker att jag ska gå först", så det tog en stund bara att bestämma vem som skulle bära mig nerför min branta trappa! Jag höll ögonen stängda hela vägen ner!

Sen minns jag att jag kände mig kall och bad om en filt. De sa, "Vi ska bara vara ute i en sekund, vi bär dig raka vägen till ambulansen, håll ut". Min dotter hörde det här och sprang upp på övervåningen för att ta sitt överkast från sängen, och bar ner det till dem. Sen var jag plötsligt i ambulansen och andades fortfarande i korta flåsningar och med mitt hjärta som slog i 200 eller däromkring.

Jag bara visste att jag höll på att dö och jag tänkte på alla saker som jag trodde att jag skulle tänka på. Vad tänker folk på innan de dör??? Jag tänkte på mina barn, vem som skulle ta hand om dem (ålder 13, 9 och 7). Min son skulle fylla 8 dagen efter (född en dag före min födelsedag) och jag skulle vara borta. Vem skulle ta hand om mina små??? Och mitt hem? Ingen hade råd att betala för mitt hus. Är min försäkring giltig? Kommer den att täcka kostnaden för mitt hem och min begravning? Vänta! Jag tror att jag har en villaägarförsäkring. Och försäkring på mitt kreditkort. Och försäkring på mitt bankkonto. Men är det bara för olyckor? Var lade jag alla de här papperen? Kommer någon att kunna hitta dem? Var är min före detta man? Följer han efter ambulansen? Åh, herrejösses... min mormor. Hon är 90 år gammal och jag är allt för henne. Det här kommer att döda henne. Hon kommer att dö av brustet hjärta. Och min lillebror. Han är mer som min son och han är så långt borta i Maryland, han kommer att bli förkrossad. Han har inga pengar för att resa till Texas. Snälla någon, ring honom, och min mamma. Jag är så rädd. Och mina tankar snurrade på det här sättet i vad som kändes som en evighet där bak i den där ambulansen.

Sen sa en av ambulanskillarna, "Vi kommer att behöva ge dig Adenison. Du kommer att känna dig ganska konstig, men det är okej. Du klarar dig bra. Försök bara slappna av." När de injicerade adenisonet i min arm kände jag hur jag flöt iväg... de stannade faktiskt mitt hjärta. Men det hjälpte inte. Mitt hjärta slog fortfarande för snabbt. De sa, "Vi kommer att behöva fördubbla injektionen. Okej, vi kommer att ge dig adenison igen. Du kommer att känna dig konstig igen. Du klarade dig bra första gången. Det kommer att gå bra. Vi behöver sakta ner ditt hjärta." Och jag kände hur jag svävade lite högre upp. Det var som om jag förvandlades till luft under några få sekunder.

Sen KÄNDE jag bokstavligt talat mitt hjärta börja slå igen. Jag minns inte att jag såg något ljus, men jag minns att jag kände mig fullständigt viktlös och att jag var ute ur kroppen. Det var en väldigt ovanlig upplevelse, minst sagt. På sjukhuset började jag känna mig bättre när mina hjärtslag blev långsammare. Jag minns att jag tänkte på hur nära jag hade varit att lämna den här världen. Hela min livssyn förändrades.

Jag beslöt att betrakta livet på ett nytt sätt. Ingen och ingenting stör mig längre. Jag var helt ensam med min smärta i den där kroppen på onsdagen, och av Guds nåd fick jag en andra chans. Jag fick höra att om de inte saktade ner mitt hjärta, så var jag på väg rakt mot ett hjärtstillestånd. Det är överflödigt att säga att det var en väldigt skrämmande upplevelse. Jag har bestämt mig för att göra några allvarliga förändringar av min livsstil, inklusive att gå ner åtminstone 25 kilo och att sänka min stressnivå.

Det är min historia. Jag hoppas att någon kommer att få hjälp av den och lära sig den väldigt viktiga lektionen att "människor varar inte för evigt." Lev varje dag som om det vore din sista, för en dag, så kommer den att vara det.