Beskrivning av Upplevelse:

Sommaren 1971 var jag en typisk 15-årig tonårstjej, ena stunden glad, och nästa missnöjd och osäker. En bra tjej, men som de flesta i den åldern var jag förvirrad, trött på min familj och rädd inför en okänd framtid. Det var en tid av sökande.

Juni månad var het, gräset var uttorkat. Det hade inte regnat på hela månaden. Under en av de sista dagarna i juni började ett lätt regn falla samtidigt som himlen var blå och solen sken, och min familj och jag kunde inte motstå att gå ut. Doften av det fuktiga, soltorkade gräset var härligt och de svalkande regndropparna var uppfriskande och upplivande. Medan vi lekte i regnet syntes en enstaka blixt. Den träffade mig och ett träd i närheten – lämnande mig i ett livlöst tillstånd.

Jag kände aldrig att blixten träffade mig (något jag alltid har undrat över).

Jag befann mig på en mörk plats, iakttagande en tyst men färggrann ”filmsnutt”, händelser av det som skett tidigare i mitt liv. Denna mörka plats var svartvit, som på en gammal tv. Men bilderna var i färg och väldigt tydliga. En händelse handlade om mig, då jag var ett litet barn, och knuffade min yngre syster av en trehjuling. Det var som en pågående ”filmsnutt”, som inte stannade upp, den bara fortsatte att visas. Händelserna handlade om tillfällen då jag hade sårat någons känslor. Jag kände mig inte bedömd, men jag blev medveten om hur jag hade påverkat andra.

Sedan befann jag mig i närvaron av vad jag tror var Jesus. Jag såg honom inte direkt, men visste väldigt tydligt att Han var närvarande.

Jag befann mig på en mörk plats tillsammans med Honom, det var lite som de vackra, böljande molnen man ser när man är i ett flygplan, fast en svart (eller grå) och vit version av den synen.

Medan jag befann mig i Hans närhet kände jag en sådan obeskrivlig kärlek, värme, acceptans, tålamod, tolerans, frid, lugn och stillhet. Som du kan ana – med alla dessa adjektiv, så kan dess under inte beskrivas på något sätt för att förklara djupet i det hela. Bilder och syn var inte nödvändiga. Förståelse och kärlek var allt som betydde något.

Dessutom, medan jag var i Hans närvaro kände jag att jag hade all kunskap om universum. Allt, frågor blev besvarade och blev fullkomligt klargjorda. Vi kommunicerade helt fritt, utan ord, men klart och tydligt och mer koncist än något samtal jag någonsin har haft. Jag kände ingen oro över den här världen.

Han sa till mig väldigt tydligt: ”ALLT HANDLAR OM KÄRLEK”. Jag fick också veta att självmord inte var upp till mig att välja.

Tiden existerade inte. Det är som om tiden här bara är till för vår jordiska tillvaro. Jag vet att det låter konstigt, men det lät helt vettigt vid det tillfället.

Därefter blev jag medveten om min kropp där på marken. Jag såg från ovan, men jag kunde se klart och tydligt, nästan som att jag kunde zooma in ifall jag behövde det. Det var inga känslor, förutom det att jag hörde livräddaren säga till min pappa: ”Det har gått mer än sex minuter, om hon kommer tillbaka nu kan det bli hjärnskador.” Jag minns att jag tänkte: ”Äh, han vet inte vad han pratar om!” Jag antar att livräddaren försökte förmå min pappa att fundera över om de skulle avsluta hjärt-lungräddningen. Förutom det hade jag ingen känsla av vad som hände. Mina sinnen och min själ var inte en del av min kropp och brydde sig inte om det som hände därnere. Jag kände mig som en tyst iakttagare.

Sedan var det tydligt att jag fick göra ett val: att ”stanna” eller att ”återvända”. Jag kände väldigt mycket att jag ville stanna där jag var, men jag tittade ner, och såg min i vanliga fall lugn i alla kriser-mamma som nästan var hysterisk och helt ifrån sig. Jag kände hennes sorg, och var genast tillbaka på jorden i min kropp. Tydligen var att bara tänka sig och känna mammas smärta mitt beslut att återvända.

På vägen till sjukhuset berättade jag om upplevelsen för min mamma. Hon föreslog att det måste ha varit en dröm. Jag visste att det inte var det, men 1971 fanns inte begreppet nära döden-upplevelse. Jag nämnde aldrig något om det mer, kände starkt att upplevelsen inte var socialt accepterad och jag undertryckte eller bortträngde den under flera år.

Minnet av upplevelsen kom inte tillbaka i mitt medvetande förrän ungefär sex eller sju år senare, då jag var en ung sjuksköterska och en medarbetare frågade om jag ville följa med henne till en konferens för sjuksköterskor. Konferensen handlade om döden och döendet – jag tyckte att den lät ganska morbid, men hon stod på sig, och jag gick med på att gå dit.

Medan jag satt bland åhörarna, bara ungefär sju rader ifrån den kvinnliga talaren, blev jag trollbunden av denna talare, så mycket att jag kände mig generad. Jag kände att denna kortväxta, lite äldre kvinna öppnade mig som en bok och visade mina gömda sidor, ända tills jag inte hade några hemliga tankar – hon kände till dem alla. Hon visste vem jag var och förstod hur jag tänkte och kände kring livet och livet efter detta.

Talaren var doktor Elisabeth Kubler-Ross, och på den tiden hade jag aldrig hört talas om henne. Hon låste upp minnena av min NDU och tillät mig att känna mig okej med att jag hade haft en sådan upplevelse, vilket var en otroligt frigörande känsla på den tiden. Och jag satt kvar där, utan att kunna röra mig. Jag ville så desperat gärna prata med henne mellan fyra ögon men jag var för blyg och inåtvänd känslomässigt.

Efter konferensen hade jag inte längre något behov av att borttränga min NDU, och inom några år fanns begreppet nära döden-upplevelse överallt. Men även om detta gav mig en egen känsla av frihet så berättade jag aldrig för någon om min NDU förrän om ytterligare fem, sex år.

Under flera år var jag arg på Gud och förvirrad. Med tiden insåg jag att ilskan berodde på att jag kände mig lurad. När jag blev tillfrågad om huruvida jag ville ”stanna kvar” eller ”återvända” kände jag att jag hade blivit stressad tillbaka hit – jag hade velat ”tänka över det” mer. Jag var också ganska arg för att jag var tvungen att återvända. (På senare tid insåg jag att återkomsten var mitt beslut, men det förstod jag inte då.)

Under tjugo års tid höll jag mig borta från varje form av organiserad religion. (Fast jag tvivlade aldrig på Gud eller Hans existens. Om någon hade frågat mig: ”Tror du på Gud?” Så skulle mitt svar ha varit och är fortfarande: ”Jag TROR inte, jag VET!”)

Under denna tid av ilska och frustration sökte jag upp en del andliga new age-filosofier. Mycket av detta var spännande och fascinerande och till en början upplevde jag en oerhörd frihet. Men, new age är väldigt självcentrerat. När bekymren kommer över en är det svårt att lita enbart på sig själv för att finna tröst och vägledning. Jag kände mig väldigt tom och övergiven. Jag behövde känna den totala, kravlösa kärleken, trösten, styrkan och tålamodet från vår Herre, och att Han svepte in mig i Hans ande, fyllde mig och höll om mig, och sedan följde med mig. Medan jag släppte in Honom började min ilska avta, och i och med att detta hände började jag känna hur Hans ande ledde mig.

En dag kände jag mig tvungen att försöka hitta en bibel som jag hade fått kort innan min NDU. Jag hade egentligen aldrig läst den – var inte intresserad, tyckte att den var förvirrande. Men den dagen slog jag upp den på måfå. Sidan jag hamnade på talade om Guds visdom, och om hur den omogna anden kan läsa och höra Guds ord, men inte har förmågan att förstå. Medan jag läste verkade orden bokstavligt talat bli absorberade in i mig, som om jag på något sätt kände igen dem och kände till dem. Jag läste i timmar, och kände mig andligen matad och förnyad.

Numera känner jag mig nära Gud då jag dagligen läser bibeln och samverkar med andra troende. Religiösa organisationer kommer alltid att ha konflikter och ledare som är halsstarriga och rigida. De är mänskliga och ofullkomliga. Men många människor erhåller ett Kristus-centrerat liv genom organiserade religioner. Jag fick ta en genväg men förstod inte att det var det förrän för ungefär åtta eller nio år sedan – nu vill jag inte slösa bort någon mer värdefull tid. Ingen har alla svaren. Men om vi tillåter oss själva att bli ledda av Hans ande kommer sanningen alltid att uppdagas. Numera känner jag hur jag andligen växer och blir matad varje dag på ett sätt som är hälsosamt och berikande.

För första gången, efter alla dessa år, känner jag det som att jag har börjat utföra det arbete som Han har sänt mig hit för att göra. Det är en fridfull och tillfredsställande känsla att vara så fylld av Hans ande. Jag försöker att söka Hans vägledning i allt jag gör. När jag klarar att göra det så får det mitt liv att fungera smidigt. Han är alltid med oss – om vi inte känner Hans närvaro så är det för att vi har lämnat Honom – det är inte Han som har lämnat oss.

Var någon medicin eller substans inblandad med förmåga att inverka på upplevelsen: Nej

Var upplevelsen svår att uttrycka i ord? Ja Bristen på ord för att kunna beskriva känslorna av ren frid och tillfredsställelse och kärlek.

Under upplevelsen, var det någon hotfull händelse på liv och död? Ja Jag träffades av blixten.

Hur var din nivåav medvetande och vaksamhet under upplevelsen? Fysiskt, jag andades inte och fick hjärt-lungräddning. Mentalt, jag var väldigt vaken, mer vaken än någon annan gång.

Var upplevelsen som en dröm i något fall? Nej

Upplevde duseparation avmedvetandet från din kropp? Ja

Beskriv ditt utseende utanför din kropp: Jag hade inget utseende, jag bara var.

Vilkakänslor hade duunder upplevelsen? Jag kände mig mest lugn och känslomässigt avskärmad, men vissheten och tryggheten var enastående.

Hördedu något ovanligt ljud eller brus?Nej

Passerade du in i eller gick igenom en tunnel eller inhägnad? Nej

Såg du ett ljus? Nej

Träffade du eller såg några andra varelser? Ja Jag tror att jag mötte Jesus. Inte som en fysisk närvaro utan som en total närvaro, en mycket verklig närvaro, med den mest tydliga och klara kommunikation jag någonsin har upplevt. Han var med mig – fyllde mig med Hans kärlek och kunskap. Han lät mig få veta så många saker, och allting klargjorde allt.

Upplevde du upprepning av förflutna händelser från ditt liv? Ja Se min berättelse!

Hördeeller såg du något beträffande människor eller händelser under din upplevelse som kunde bevisas senare? Ja Min pappa utförde hjärt-lungräddning på min kropp.

Såg eller besökte du några härliga eller annars utmärkande platser eller dimensioner? Nej

Hade du någon känsla av förändring av tid eller rum? Ja Tid existerade inte. Jag fick intrycket att tiden bara finns här för vår skull.

Gav din upplevelse dig någon speciell kännedom eller insikt? Ja Jag verkade få alla svar på och all kunskap om livets mysterier. Men, detta fick jag inte med mig när jag återvände – bara minnet eller känslan av att ha känt till dem där. De verkar vara dolda i mitt sinne.

Hade gränsen någon fysisk form?Nej

Blev du medveten om framtida händelser? Osäker Jag tror att jag blev det, men att jag inte hade tillåtelse att återvända med den kunskapen.

Var du inblandad i eller medveten om ett beslut att återvända till din kropp? Ja Jag hade definitivt ett val: att återvända eller inte. I samma ögonblick som jag tittade ner och såg min upprivna mamma och började undra hur hon kände sig, kom jag direkt tillbaka till min kropp.

Har du haft några andliga, paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som du inte hade före upplevelsen? Ja Ibland ser jag som i blixtljus bilder, som stillbilder, av människor eller platser. De gör mig frustrerad – jag förstår dem inte, eller vad jag ska göra med dem. Jag har sett rörliga, färgade ljus i mitt hus – de verkade springa och fnittra. Ibland känner jag närvaron av någon, när ingen är där. Det händer att jag känner att jag har fått ett budskap som jag ska ge till någon – och om jag ignorerar det fortsätter budskapet att komma tills jag har levererat det. Jag vet alltid vem budskapet är till.

Har det inträffat några förändringar av åsikter eller tro efter upplevelsen? Ja Jag har blivit äldre – vi växer ju alla och förändras i och med livets erfarenheter. Jag kände mig väldigt frustrerad de första tio eller tolv åren efter NDU:n.

Har upplevelsen påverkat dina förhållanden?Vardagsliv?Religiösa vanor? Karriärval? Detta jordiska liv är väldigt materialistiskt. Jag gillar inte det. Jag uppskattar det enkla och människor som kan prata om annat än ägodelar; som t ex: livet, kärleken, Gud, Hans ord, medkänsla etc. Ju mer jag ger – desto mer får jag tillbaka.

Har du delat upplevelsen med andra? Till en början med mamma. Hon trodde att jag hade drömt. Jag fick tillfälle att dela den på nytt med henne när hon hade fått en stroke – hon sa: ”Jag har alltid undrat över det där.” Andra som jag litar på – de lyssnar bara för det mesta.

Vilka känslor har du upplevt efter din upplevelse? Jag förträngde upplevelsen i ungefär sju år. Jag var arg på Gud i några år – jag kände att Han hade sänt mig tillbaka. Men det var mitt eget val – det tog ett tag innan jag insåg det.

Vad var det bästa och det sämsta med din upplevelse? Det bästa: Att vara där. Det sämsta: Att leva i denna ofullständiga världs begränsning och att inte ha så många andra att prata med som kan tänka bortom ”skräpet” i den här världen.

Finns det något mer som du skulle vilja tillägga med tanke på upplevelsen? Jag är övertygad om att det finns mer – men nej.

Har ditt liv förändrats specifikt som ett resultat av din upplevelse? Inget svar Den färgar alla mina dagar. Jag känner en särskild släktskap med Herren och jag fortsätter att lära mig att lita på och växa i Hans ande. Jag upplever en sorts ensamhet på grund av mitt ointresse av ”saker” – vi lever i ett väldigt sakorienterat samhälle.

Efter din upplevelse, har du haft några andra händelser i ditt liv, mediciner eller substanser vilka återskapade någon del av upplevelsen? Nej

Har frågorna som ställts hittills och svaren du lämnat korrekt och uttömmande återgett din upplevelse? Ja Denna upplevelse är en glimt av det eviga livet med en mycket verklig Gud, det var en gåva jag fick. Den är alltid med mig, men, man ska inte göra så mycket av det – vad som betyder något är hur vi använder den. Fråga NDU:arna hur detta med tiden har förändrat livet och tankesättet.

Skulle du kunna ge några förslag till att förbättra www.nderf.org-frågeformuläret Se ovan!