Beskrivning av Upplevelse:

Jag drack paraffinolja för att försöka ta livet av mig runt två eller tre på morgonen. Sen gick jag och lade mig igen. Det skulle bli enkelt, eller det var i alla fall vad jag trodde.

Lite senare, efter att jag hade vaknat och kräkts, tvättade jag mig. Jag kände en fysisk smärta som var det värsta jag har varit med om, så jag ringde 112. Jag har ett minne av att jag fördes till Salems sjukhus. Jag sa till läkaren att ambulanspersonalen var oförskämda (vilket var en underdrift). Jag minns att han svarade att det var viktigare att få mig att bli bra igen än att tänka på oförskämda ambulansförare. Jag berättade för honom att jag hade druckit paraffinolja, bad honom om något smärtstillande och tuppade av.

Tydligen så hade jag förts till sjukhuset på en gång. Jag var blå och fick ingen luft. Jag vet inte om jag var kliniskt död eller inte. Men vad jag vet är att jag låg i koma i 3 veckor.

Jag var medvetslös i 3 veckor, och under tiden så levde jag ett helt liv i en annan dimension. Där såg jag att min far valde vilken av tre olika personligheter som han ville uppfostra. Han hade tre huvudsakliga versioner av mig att välja mellan: 1) vacker och dum, eller 2) skadad utan möjlighet att bli bra, eller 3) jag som jag är idag - den som kunde fixas till. Nummer tre var det han valde i den här andra verkligheten. Resten var en resa som visade mig min SANNA (?) väg.

På något sätt fick jag uppleva kärlek vid första ögonkastet och att få den besvarad. Jag mötte min man, Keirin, och vi gifte oss i det här "förändrade" medvetandetillståndet. Han var min syssling, den tredje sonen till en kusin till min mamma, tillräckligt avlägsen släkting för att en antropolog skulle tycka att det var okej. Han var mycket yngre än jag och han var 1,80 lång. Han kom från en familj i Lake Erie som hade skotsk härkomst. Det välkända familjeföretaget i skeppsbyggarbranschen hade funnits under åtminstone tre generationer. Alla skepp och båtar de byggde var av trä, till och med efter glasfibermaterialets intåg.

Min man hade tagit över familjeföretaget när hans far och två äldre bröder gick ut i krig. Familjen var välkänd för sin träkonst, och blev därför ombedda att göra minnesmärken åt dem som var "någon".

Stämningen i familjen var inte god. Det fanns inte en lycklig människa någonstans. Min familj valde att flytta. Min mans far var en av de mest avskyvärda människor jag någonsin har träffat i mitt liv. Hans mor var en sofistikerad idiot. Allihop hatade mig. Jag kunde faktiskt inte förstå styrkan i de känslorna, och det gör jag fortfarande inte.

Min mans far och bröder tjänstgjorde på en ubåt tillsammans. Under åratal var de försvunna, och sedan hittades de. Allt var OK, men jag skulle inte svära på att de var mentalt friska. Under tiden hade det hänt en olycka, där min man förlorade sin högra arm när han byggde ett nytt skepp. Det hände en tid innan jag träffade honom. (Jag kan inte föreställa mig honom utan alla kroppsdelar, men så var det. När jag tänker på att vi låg i sängen tillsammans minns jag inte att det var något problem med den ena eller andra sidan, men det måste det uppenbarligen ha varit).

Mitt bröllop var underbart vackert, även om det ägde rum under något stressade former. Jag var inte gravid. Fast jag minns att vi älskade och planerade att bli upptäckta för att familjen skulle gå med på att vi gifte oss. Systrarna och bröderna och resten av hans familj var där. Min ring var hans mors vigselring. Han frågade mig om jag gick med på att ha hans mors ring. Jag visste att det betydde väldigt mycket för honom, så jag sade förstås "ja". Vi hade kallor och vita rosor överallt.

Trots fientligheten i familjen älskade vi varandra och de andra respekterade min man tillräckligt mycket för att ge oss ett drömbröllop. Tärnornas klänningar var de snyggaste jag någonsin har sett. Den sorten som inte kom från en vanlig klädaffär. De var laxrosa, som damiga underkläder på trettiotalet, med tre-fjärdedels längd på ärmarna, långa ballerinakjolar, stora V-ringade urringningar i fram med en myyyycket tjusig rosett med korta ändar. Min klänning var ganska så lik deras, men jag var änka då (precis som jag är i det här livet) och den var cremefärgad. Jag skulle vilja säga att min man bar en duvfärgad smoking, det skulle ha varit tidsmässigt, men den var väldigt djupgrå/svart?. Jag har aldrig sett en man se stiligare ut.

Det viktigaste var känslan av hans läppar mot mina precis efter ceremonin. De var kärleksfulla och hungriga, och fulla av löften. Jag "visste" vad jag kunde vänta mig, men jag trodde aldrig någonsin att en man kunde förmedla ett sådant hopp och tillit och förväntan som då, nutiden och framtiden i ett andetag, under ett kort ögonblick. Det var där alltihop; han och jag, vad som än hände.

Jag måste säga att jag aldrig har älskat, eller blivit älskad på det sättet. Jag kan inte glömma det, och det vill jag inte heller. Den här mannen jag beskrev mötte jag, gifte mig med och allting i mitt "förändrade medvetandetillstånd". På det här planet känner jag ingen sådan person. Faktum är att jag har varit änka i 15 år det här året, och ett andra äktenskap är inget jag planerar att ge mig in i. Jag menar ingenting negativt när det gäller själva äktenskapet som företeelse. Efter att jag hade kommit tillbaka till mitt vanliga tillstånd gick jag igenom en i stort sett normal sörjandeprocess för att jag hade varit tvungen att lämna honom där. Jag har fortfarande en känsla av att jag skulle kunna runda ett hörn på gatan och han skulle vara där, och det skulle vara helt naturligt.

Nu när jag är här, i den här verkligheten, är han ibland såååååå närvarande här att jag måste vända mig om för att försäkra mig om att jag är här och inte där. Med tanke på det som händer i världen känns det ibland som om jag har stigit in i en tredje verklighet.

Under de första tre månaderna efter min upplevelse var jag tvungen att bestämma mig för vilken verklighet som egentligen var verklig. Frestelsen att återvända var nästan överväldigande i början. Det var inte slutet på min resa, men vilken kvinna vid sina sinnens fulla bruk skulle INTE vilja ha en sådan kärlek som den? Det har varit gånger då min längtan är så stark i det här livet att jag tror att mitt hjärta ska brista.

Förekom läkemedel eller andra substanser som kunde ha påverkat upplevelsen: Nej, jag fick ett valiumdropp, men inget medel som skulle ha framkallat hallucinationer eller något liknande. Droppet gör att man blir behagligt avslappnad, men knappast tillräckligt mycket för att SKAPA en ny verklighet.

Var det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Ja

Vad var det som gjorde det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Det är svårt att prata om det. Min familj har alltid haft prekognitiva förmågor. Jag ville inte sprida ut det här bland en massa människor med tanke på omständigheterna.

Vilket medvetandetillstånd befann Du Dig i och vilken var Din nivå av vakenhet under upplevelsen? Noll. Jag fick höra efteråt att jag hade kommit ihåg och uppgett bankkontonummer, men det minns jag inte.

Var upplevelsen drömlik på något sätt? NEJ. Den var inte drömlik på något sätt. Det var ett avgränsat liv med följdriktiga händelser som var fullt förståeliga. Jag hade ingen anledning att tvivla på den verkligheten, eftersom jag inte var medveten om att det inte var verkligt. Det har nästan gått två år efter händelsen och det är fortfarande mer som ett minne än en dröm.

Upplevde Du att Ditt medvetande avskildes från kroppen? Ja

Beskriv Ditt utseende eller form när Du var avskild från kroppen: Jag som jag ser ut, kanske lite grann yngre??????

Vilka känslor hade Du under upplevelsen? Jag var kär. Jag försonades med min mor på ett sätt. Jag fick mer och bättre förståelse. Jag kände mig älskad. Jag hade inga behov, men det är en "frånvaro", är det inte? Där fanns en annan varelse vars närvaro var tröstande för mig.

Hörde du några ovanliga ljud eller läten? Nej

Passerade Du genom en tunnel eller annat avgränsat utrymme? Nej

Såg Du ett ljus? Nej

Såg eller mötte Du några andra varelser? Ja

Där var en man eller varelse som var manlig, som förklarade saker för mig efter att jag hade varit tvungen att lämna min man. Han pratade om psykokinesi [förmåga att påverka materien med sinnet ö.a.] och hur lätt och naturligt det är för oss. Han förklarade att VI som art skapar våra egna problem. Målet är inte att skapa problem, inte att komma runt det, utan att gå igenom det som om det inte existerar. Vår jordiska verklighet är bara en illusion. Med andra ord, så är den här verkligheten en falsk känsla av makt som vi går på.

Upplevde Du en återblick på förgångna händelser i Ditt liv? Ja

Såg, hörde eller uppfattade Du något som gällde personer eller händelser och som senare kunde verifieras? Ja

Många saker, och den mest verifierade var vetskapen att George Bush skulle bli president.

Såg eller besökte Du några vackra eller på annat sätt anmärkningsvärda platser, plan eller dimensioner? Ja

Det var ingen perfekt plats, men platsen där mannen jag älskade var. Jag hade varit där förut i den här verkligheten också. Vi var på den ena sidan av Eriesjön. Det är inte någon exceptionellt vacker plats, men det var den speciella platsen. När jag var på sjukhuset trodde jag att jag var i Buffalo, men det var jag uppenbarligen inte.

Upplevde Du några förändringar i tids- eller rumsuppfattning? Ja

Inte just då, men efter min upplevelse förstod jag att jag hade levt en hel livstid på 3 veckor. Att George Bush blev vald till president hände ett bra tag innan jag "vaknade". Tiden var komprimerad i den andra verkligheten jämfört med den här.

Fick Du någon ovanligt omfattande kunskap eller vetskap om någon form av universell ordning/mening? Ja

Nådde Du en gräns eller annan fysisk begränsande struktur/skiljelinje? Nej

Fick Du vid något tillfälle kännedom om framtida händelser? Ja

Det har jag redan svarat på.

Var Du involverad i eller medveten om ett beslut som gällde om Du skulle återvända till kroppen? Ja

Jag sårade min man. Jag lämnade honom för att bli frisk. Jag vet att jag sårade honom någon annan gång också, för jag minns att han sa till mig att han förstod mitt beslut och att han inte anklagade mig för det. Han älskade mig.

Fick Du några paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som Du inte hade före upplevelsen? Ja

Hyperstark intuition.

Förekom några förändringar i Ditt synsätt eller trosåskådning som följd av upplevelsen? Ja

Har upplevelsen påverkat Dina relationer? Dagliga liv? Religionsutövning osv.? Val av yrkesinriktning? Jag bryr mig inte så mycket nu. Förut var jag en högpresterande person när det gällde relationer och vänskap. Nu har jag attityden att folk måste göra det de måste göra.

Har Du delat denna upplevelse med andra? Ja

Jag pratade inte så mycket om det i början. När jag delar med mig av min upplevelse nu så begriper folk att vad det än var, så var det verkligt för mig. Inte en enda rationell person har tyckt att den här upplevelsen är en vanföreställning eller inbillning. Jag har inte tillbringat en enda sekund på någon psykiatrisk avdelning.

Vilka känslor hade du efter upplevelsen? Sorg.

Vilka var de bästa och värsta delarna av Din upplevelse? Att vara tillbaka här.

Är det någonting mer Du vill tillägga angående upplevelsen? Den kanske är "annorlunda", men läkarna som jag har berättat det för var så intresserade av det fysiska (mitt mirakulösa tillfrisknande) att resten av min upplevelse var en bisak för dem.

Har Ditt liv förändrats specifikt som följd av upplevelsen? Ja

Vissa skulle säga att jag har blivit cynisk. Men jag vet att det inte är så. Jag ångrar inte en sekund att jag var med om upplevelsen och gick igenom det här "tidshålet" (???) Nu längtar jag efter och drömmer om saker jag vet att jag kan få igen.

ARIELERAS SVAR PÅ YTTERLIGARE FRÅGOR FRÅN EN AV NDERFS LÄSARE:

Fick du ett val att återfödas i den "förändrade" verkligheten, eller att återvända till den här dimensionen och slutföra det här livet?

Det jag kan säga säkert är att min återkomst från den "nya" situationen var väldigt smärtsam och att jag sårade den mannen som jag var gift med djupt. Avskedet minns jag väldigt tydligt: jag kommer ihåg det in i minsta detalj. Underligt nog var det inte det sista jag hörde från min man.

Jag minns inte att det fanns någon sorts formell förfrågan där jag skulle göra ett val. Jag minns att jag redan hade gjort valet. Jag antar att det är ett ganska litet steg därifrån till att tro att det fanns alternativ att välja på.

Direkt efter beslutet kom "guiden" tillbaka och gjorde det väldigt klart att det fanns saker jag behövde lära mig och saker jag behövde se på resan tillbaka. Nu när jag tänker på det, så var det ett slags förberedande kurs i "förståelse" för en del av livets komplexa delar, vare sig de var här eller där, och det handlade mest om människors samspel med varandra och vår arts underliga natur.

Jag har fortfarande dagar när jag undrar "vad i helsicke jag tänkte på när jag kom tillbaka", vilket förstärker intrycket att jag hade ett val. Det är det första som kommer till mig, en spontan tanke som ploppar upp, ett slags reflexmässig reaktion, kan man säga. Att det är en så spontan reaktion kan tyda på att jag hade en viss kontroll över vad som skulle hända i situationen.

Efter att jag hade lämnat den verkligheten var upplevelsen med min "man" fortfarande väldigt tydlig, och till och med medan jag fortfarande var i koma kände jag ånger och skuld och sorg över det "förlorade" livet. Kierin, min man, dök upp kort en gång till mitt i en annan upplevelse för att tala om för mig att han förstod och förlät mig för att jag hade gett mig iväg. Det ironiska var att jag minns att jag tänkte att han inte visste hälften av alltihop! Han skulle aldrig få veta varför jag "egentligen" hade lämnat honom, eftersom det var förbjudet för mig att tala om allting för honom.

Jag minns att jag hade något slags gräl med hans far innan jag gav mig iväg. Jag visste att jag skulle iväg, och som jag minns det hade jag åtminstone informerat honom. Han hade behandlat Kierin väldigt illa och resten av sina barn inte mycket bättre. Jag sa till honom att han skulle vara tacksam för att jag gav mig iväg, men om han fortsatte på samma sätt var det ingen tvekan om att han skulle förlora alla barnen, och felet skulle vara hans och enbart hans. Jag kände att det var en mening med det.

Jag tror att beslutet att återvända var "RÄTT". Det var inte bara en mening med det, utan att själva valet var ett slags måttstock på var min själ befann sig i sin utveckling. Jag tror inte på varken helvetet eller helveteskval. Och inte heller kom det någon gång under min upplevelse några tecken på att något sådant fanns som ett hot, eller över huvud taget. Jag tror att "rätta" handlingar mer har att göra med tanken på att allting påverkar allting annat. Om man påverkar en del av ett spindelnät påverkas även den delen av spindelnätet som är längst bort, om så bara genom att det börjar vibrera. Det skulle aldrig ha hänt utan den första handlingen.

Personligen tror jag att vi människor inte alltid ser eller tittar efter sambanden och därför förlorar förmågan att förutsäga vilka konsekvenser en handling kommer att få. Man kan tänka sig att paranormala förmågor är den naturliga lösningen på att förutse framtida händelser utifrån en nuvarande situation. Då skulle det inte finnas något mer kaos, och jag tror inte heller på kaosteorin. Frågan är om det skulle vara önskvärt att veta de yttersta konsekvenserna av de nuvarande handlingarna? Jag har en känsla av att idén om helvetet, den medfödda "synden" och andra negativa föreställningar är ett substitut - och ett dåligt sådant - för en verklig förståelse och fritt val av handlingar baserat på en riktig vetskap om konsekvenserna.

Som "guiden" sa: "Vi är den egentliga källan till alla våra problem." Det kanske inte är riktigt så enkelt på en planet med miljarder människor, men det är verkligen summan av kardemumman.