Beskrivning av Upplevelse:

Under operationen befann jag mig uppe i hörnet av rummets tak där jag kunde se ner på min kropp och följa operationen. Jag kunde inte se så mycket eftersom läkarteamet och utrustningen som omgav bordet liksom de stora lamporna blockerade mycket av min sikt. Det var också så att vita lakan eller filtar täckte så gott som varje del av min kropp förutom det öppna området som kirurgen med sin egen kropp ständigt dolde för mig allt eftersom han rörde sig vid det. I vilket fall lyckades jag uppfatta en del av det som sades, och insåg att de redan hade blottlagt venerna i mitt ben. Dess värre uppfattade jag allt glimtvis eftersom jag försvann bort då och då och det hela slutade innan de påbörjade själva hjärtoperationen.

Jag trodde att det var en dröm tills jag senare fick veta något som gjorde att jag insåg att det kanske var något mer. För många år sedan brukade jag ofta ha en underbar dröm där jag kunde sväva ovanför hustaken i mitt grannskap av fri vilja bara genom att koncentrera mig på att göra det. Men det var frustrerande att det alltid tog slut innan jag själv ville eftersom jag inte kunde hålla mig kvar i luften och snart skulle dala ner mot Jorden trots mina försök att koncentrera mig. Det var ändå alltid helt igenom en trevlig upplevelse och jag trodde felaktigt nog att min operation bara var en annan variant av min gamla dröm.

Kirurgen besökte mig på mitt rum när jag hade blivit förflyttad från intensiven för att fråga hur jag mådde. Jag skojade och sa till honom att jag antog att han hade blivit överraskad över att upptäcka att en gammal gubbe som jag inte hade ett fetthjärta, och han frågade om vem som hade berättat det för mig. Jag sa att jag hade hört honom säga det under operationen. Han sa att det var omöjligt eftersom de hade sövt ner mig alltför djupt under narkosen för att jag skulle kunna ha hört någonting över huvud taget. Jag återberättade för honom precis de ord han hade använt när han kommenterade det hela inför en av de andra läkarna, vilka var: ”Jag skulle ha kunnat slå vad om tusen dollar att den här killens bröstkorg skulle vara packad med fett, men här är det som att det vore en ung man.” Liksom en ytterligare kommentar som jag inte kommer ihåg exakt som antydde att operationen skulle ha gått mycket fortare på grund av att de inte behövde avlägsna fettet först. Jag frågade om huruvida han hade sagt de där sakerna, och han sa ja, men att han trodde att en i hans team hade berättat det för mig. Jag sa till honom att jag inte hade talat med någon om detta. Jag kommenterade inte det hela något mer då jag inte ville att han skulle tycka att jag var knäpp på något sätt genom att berätta för honom att jag iakttog och lyssnade på honom ”från taket”. Men, det var detta som fick mig att anse att det här var en ut ur kroppen-upplevelse.

Det följande är svårt, och kan bara beskrivas som total eufori. Innan jag vaknade upp efter operationen var jag medveten om att jag var omsluten av ett klart ljus som inte var bländande… det var helt enkelt fullkomligt. Jag upplevde en eufori som var så intensiv att jag endast kan jämföra den med en orgasm, förutom det att den inte alls var sexuell, och det förekom ingen klimax. Fastän känslan var så intensiv och härlig så var den inte för mycket och upprätthöll ett bestående, levande intryck av intensitet som man ville skulle vara för alltid. Det var inte det vanliga ”ljuset vid tunnelns slut” eller något liknande, utan helt enkelt essensen av trygghet över att vara där jag var, men vad det är har jag ingen aning om. Jag såg inget landskap eller människor och jag hörde inga ljud – jag var bara försjunken i och omsluten av ett underbart ljus vilket jag aldrig ville skulle ta slut. När jag upptäckte att jag var på väg att vakna började jag om och om igen ropa ut ordet nej… Jag ville inte återvända. Då jag var helt vaken var jag arg och min dotter frågade mig varför jag var så uppjagad. Jag försäkrade henne om att jag inte var uppjagad, jag ville bara inte återvända. Hon frågade varifrån och jag sa till henne att det var en dröm. Jag frågade henne om jag hade skrikit. Hon sa nej, att hon hade suttit vid min säng och läst i sin bok och hört mig mjukt säga nej. Jag konstaterade att jag hade återvänt från döden, inte från en nära döden-upplevelse. Jag säger det därför att de hade stannat mitt hjärta och ersatt det med en blodpump, men jag vet att mitt elektriska system blev rubbat och att en del saker har blivit förändrade för alltid. Jag tror att jag upplevde döden, och när min tid är kommen så dör jag med ett leende på läpparna.

Innan jag går närmare in på förändringarna i min personlighet och dess mentala processer så måste jag berätta att trots att jag är 77 år gammal så tror folk att jag är mycket yngre. Jag vet att de tror att det är mitt utseende, men jag tror att det är min mentala skärpa och mina universella intressen som får dem att betrakta mig som yngre. Även om jag verkar bli mer glömsk så vet jag att jag inte är senil. Men, med undantag från när jag skriver, min förmåga att fokusera har blivit allvarligt försvagad som ett resultat av operationen. Å andra sidan är mitt minne mycket bättre än det någonsin har varit, och jag fick en gåva i och med denna kortvariga upplevelse som är lite skrämmande. Jag har alltid velat skriva, och efter att jag blev pensionerad så började jag ägna mig åt det. Jag skriver om det jag känner till och lägger det i en bok. Jag skriver också noveller och essäer och började till och med skriva krönikor varje vecka då jag ville skriva för lokaltidningar. Hur som helst, jag älskar att skriva men jag har aldrig gjort det minsta för att få något publicerat då det är själva skrivprocessen som lockar mig. Och vid min ålder ville jag inte slösa bort min dyrbara tid på den frustrerande stressen och krånglandet som krävs för att försöka marknadsföra ens arbete – jag ville skriva, punkt slut! Innan jag gick igenom min operation brukade jag bli frustrerad över mina försök att komma på något att skriva om. Men ända sedan operationen har jag upplevt ett smärre mirakel.

Med risk för att låta som någon av de knäppskallar som brukar ringa in till George Noory show så kan jag tala om att på något sätt fick jag tillgång till en del av min hjärna som jag aldrig haft förut. Det är som att en dörr har öppnats till ett annat område av hjärncellerna, och jag kan spela upp genom pur vilja kreativa berättelser från mitt sinne… allt eftersom jag fortsätter! Till exempel så deltog jag i en skrivarkurs, och vid ett tillfälle satte jag upp mitt namn på listan för högläsning av egna alster och jag hade inte skrivit ner ett enda ord i förväg. Medan jag körde till kursen frågade jag mig själv efter ett uppslag om en skräckhistoria och den började ta form i mitt sinne. När jag blev tillfrågad om att läsa högt så gick jag fram och ställde mig framför klassen utan några papper och läraren påminde mig om att jag hade glömt mina texter och jag sa att jag inte skulle behöva dem. Då sa han att det här var en skrivarkurs och jag sa till honom att det är på det här sättet jag skriver, och då gav han mig tillåtelse att läsa högt. Jag började berätta min historia och behövde aldrig söka efter ett enda ord eller tveka någon gång. Jag hade inte ens tänkt på hur den skulle sluta förrän efter tjugo minuter då läraren bad mig avsluta eftersom tiden för läsningen var ute. Jag vände mig åter till klassen och efter några sekunder hade jag avslutat historien med ett överraskande och tillfredsställande slut.

Det var nu meningen att klassen skulle kritisera mitt arbete men istället överföll man mig med frågor. Hur fick jag mina uppslag? Hur lång tid tog det för mig att memorera berättelsen? Hur bar jag mig åt? Etc. Jag sa till dem att det bara handlade om att kunna fantisera vilket inte var ett tillräckligt svar för dem. Att jag hade visat upp min förmåga så där gjorde att jag hamnade i ett slags knipa. Jag hade alltid känt beundran för en viss man i klassen som var en lysande poet, så jag berättade för honom att en dörr hade öppnats i min hjärna vilket tillät mig att få tillgång till saker och ting som jag aldrig hade fått förut, och han förstod vad jag menade så jag bad honom att förklara detta för klassen eftersom jag inte kunde göra det själv. (Han berättade för mig senare att han hade sökt efter den där dörren halva sitt liv.) Som svar på en annan fråga skröt jag om att jag kunde välja vilket tema eller föremål som helst och nästan genast skriva en berättelse om det. En kvinna bad mig att berätta en historia om en flicka som hette som hon. Jag började göra det, och bara några minuter senare sa läraren att han ville återgå till schemat och låta näste författare läsa högt. Jag samlade ihop mina saker och gick därifrån då jag visste att alla ville testa mig mer och att det skulle störa resten av kursen. Jag återvände till kursen en gång efter detta men där var en snorvalp som ständigt kallade mig en bluff, och jag visste att jag skulle bli tvungen att klippa till honom, så jag slutade på kursen. Det var sista gången jag visade upp min förmåga eftersom det blev till en sådan otrevlig upplevelse.

Hur som helst, det är en gåva som jag kan sätta på och stänga av på ren vilja och det enda jag ångrar är att den inte visade sig när jag var yngre. Anledningen till att den är skrämmande för mig är att medan jag använder den så känner jag mig avskärmad från verkligheten. Och eftersom jag till största delen ägnat mitt liv åt fantasin, vilken jag också kan sätta på och stänga av, börjar jag nu att frukta att jag en dag kanske inte längre kan kontrollera den, och jag vill inte bli som Edgar Allan Poe. Det här har antagligen ingenting med ert arbete att göra, men det är det enda riktigt anmärkningsvärda som har hänt mig, och sedan jag hörde hur doktor Long på radioprogrammet Coast to Coast i går kväll jämförde några berättelser som passade in på mina erfarenheter som hand i handske tänkte jag att min upplevelse kanske kan vara till hjälp för andra. Jag berättar inte om detta för någon eftersom jag föredrar att bli betraktad som normal. Jag är inte ute efter berömmelse och inte heller har jag ägnat en tanke på hur jag skulle kunna berika mig själv, jag tycker bara om att använda förmågan till att skriva. Så jag tänkte att den kanske skulle kunna hjälpa er i er forskning. Och nej, jag öppnade inte min ”magiska dörr” för att skriva det här.

Var någon medicin eller substans inblandad med förmåga att inverka på upplevelsen: JaFörklaring: De som används i samband med en hjärtoperation.

Var upplevelsen svår att uttrycka i ord? Ja Händelsen hade två delar. En under operationen som innehöll ut ur kroppen-upplevelsen vilken var ryckvis, och en annan som innebar den enorma eufori som avtog och blev till ilska när jag motvilligt insåg att jag var på väg att vakna.

Under upplevelsen, var det någon hotfull händelse på liv och död? Nej

Hur var din nivåav medvetande och vaksamhet under upplevelsen? När jag var medveten under mitt tillstånd var jag mycket vaken och medveten.

Var upplevelsen som en dröm i något fall? Ja, kanske var det hela en dröm, fast jag vet bättre.

Upplevde duseparation avmedvetandet från ditt kropp? Ja

Beskriv ditt utseende utanför din kropp: Min skapnad hade mitt normala utseende. Jag vet inte hur jag kunde se mig själv där uppe i takhörnet, men det kunde jag och mitt utseende var normalt bortsett från att jag hade rullat ihop mig till en boll med ryggen mot hörnet och mitt huvud mot taket och att jag hade fattat tag om båda fotlederna. Jag kan inte säga om jag hade någon klädnad eller dylikt.

Vilkakänslor hade duunder upplevelsen? Under själva ut ur kroppen-upplevelsen hade jag inga känslor då jag var fullständigt uppslukad av att försöka se vad kirurgen gjorde. Se nr 4 ovan när det gäller känslorna under nära döden-upplevelsen.

Hördedu något ovanligt ljud eller brus?Nej

Passerade du in i eller gick igenom en tunnel eller inhägnad? Osäker Jag tror att vi nu pratar om min ande som befann sig någonstans, fast jag vet inte var; om den gjorde det så måste den ha kommit dit på något sätt.

Såg du ett ljus? Ja Se nr 4 ovan

Träffade du eller såg några andra varelser? Inget svar Se nr 4

Upplevde du upprepning av förflutna händelser från ditt liv? Nej

Hördeeller såg du något beträffande människor eller händelser under din upplevelse som kunde bevisas senare? Nej

Såg eller besökte du några härliga eller annars utmärkande platser eller dimensioner? Ja Se nr 4

Hade du någon känsla av förändring av tid eller rum? Nej Det var en tidlös upplevelse.

Gav din upplevelse dig någon speciell kännedom eller insikt? Ja Jag vet inte om det var något syfte med det bara att den var fullständigt normal.

Hade gränsen någon fysisk form?Nej Se nr 4

Blev du medveten om framtida händelser? Nej

Var du inblandad i eller medveten om ett beslut att återvända till din kropp? Nej

Har du haft några andliga, paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som du inte hade före upplevelsen? Ja Se nr 4

Har det inträffat några förändringar av åsikter eller tro efter upplevelsen? Ja Se nr 4

Har upplevelsen påverkat dina förhållanden?Vardagsliv?Religiösa vanor? Karriärval? Min vardag har blivit fridfull. Nu när jag vet hur döden är blir jag inte längre stressad och orolig över saker och ting i livet som jag inte kan ändra på. Jag är mer till freds med mitt liv.

Har du delat upplevelsen med andra? Se nr 4

Vilka känslor har du upplevt efter din upplevelse? Fridfullhet och en djupare förståelse av livet utan den tröstande euforin.

Vad var det bästa och det värsta med din upplevelse? Euforin och den extra tillgången till min hjärna var det bästa. Det värsta var att inte kunna fortsätta att vara ”vaken” under min operation. Se nr 4.

Finns det något mer som du skulle vilja tillägga med tanke på upplevelsen? Se nr 4

Har ditt liv förändrats specifikt som ett resultat av din upplevelse? Osäker

Efter din upplevelse, har du haft några andra händelser i ditt liv, mediciner eller substanser vilka återskapade någon del av upplevelsen? Nej

Har frågorna som ställts hittills och svaren du lämnat korrekt och uttömmande återgett din upplevelse? Ja

Skulle du kunna ge några förslag till att förbättra www.nderf.org-frågeformuläret? Nej