Beskrivning av Upplevelse:

Min upplevelse ägde rum för ungefär tjugo år sedan, när jag var omkring sjutton år gammal. Jag var ganska allvarligt sjuk, men mina prover var alla OK, och trots att min far var läkare visste ingen vad det var för fel på mig. Hur som helst, efter en vecka åkte jag till sjukhuset, och min far sa till min mor att hon kommer inte att komma tillbaka hem. Det här, bland annat, hörde jag senare. När jag var på sjukhuset kände jag för att vara ensam och jag var inte riktigt klar i huvudet. Sådär var det, tills ungefär fem dagar senare. En natt vaknade jag och gick till toaletten, vilket jag antar att jag inte borde ha gjort. Jag skulle gå tillbaks till min säng, och jag kunde inte gå tillbaka till sängen, jag försökte och försökte och jag pratade för mig själv: jag måste röra min högra sida - jag kunde inte, och sen försökte jag med min vänstra sida. I alla fall så föll jag ner på golvet, jag var så dålig att jag inte ens kunde röra min hand. Jag ropade på hjälp och någon som gick förbi hörde min röst och ropade på sköterskan. De kom, och de kunde inte flytta mig. Jag hörde deras röster, de sa att de måste hämta hjälp och de kom tillbaka med två män. Sen bar de mig och lade mig på sängen. Nästa morgon väntade jag på att min mamma skulle komma, för jag visste varje morgon innan jag öppnade ögonen att min mamma var där. Jag minns att jag väntade på henne, jag ville inte att någon skulle komma, jag sa till henne att gå hem och att jag ville vara ensam. Hon bad mig att bara titta på henne och säga hur jag mådde. Det enda jag sa var att jag ville vara ensam. Efter att hon hade gått minns jag ingenting förrän jag såg min kropp - jag var "utanför min kropp", det var något jag aldrig hade upplevt - jag kände mig fri, det fanns inga gränser, ingen rädsla, det var en känsla som jag inte kan beskriva i ord, någonting inne i mig, och jag vet inte hur länge det varade. Efteråt minns jag ingenting, jag låg i koma i fem dagar. Under de här dagarna var min mor hos mig dag och natt. Det här berättade min mor för mig efteråt: på morgonen den femte dagen sa jag att jag kände att stämningen i rummet var tung, att något var på väg att hända. Sen sa min mor att jag rörde min hand och pekade och sa att Imam Ali satt på min vänstra sida, vilket jag fortfarande inte minns. Sen, efter det, såg jag en man som satt och fastade. Jag kunde inte ens röra mig, det var som om jag inte var någon alls. Som jag sa vet jag inte hur länge alltihop varade, och sen hörde jag min mamma, hon började be, och sen minns jag ingenting igen. Och sen var det morgon, och min mamma sa till mig att jag hade vaknat ur koman kvällen innan, och jag mindes att jag hade varit på ett ställe som var grönt. Jag stod på en stor klippa ovanför en grav, och jag var så lycklig. Det var som om jag var åtta eller nio år gammal, och någon kom till mig, och han sa att han skulle ha tagit mig med, men att han hade fått veta att det inte var dags än. Och jag visste att jag inte skulle ställa några frågor, trots att jag inte ville fara därifrån. Han höll i min högra hand och han lämnade mig vid en korsväg där vägen förgrenade sig åt tre olika håll. Sen snurrade min säng i 360 grader två gånger och stannade. Jag började öppna mina ögon, men det kunde jag inte för att det var så ljust, och jag visste att jag skulle öppna ögonen väldigt väldigt långsamt. Det första jag frågade efter var min mamma och jag höll henne i handen. Senare sa min mamma att så fort jag hade tagit hennes hand, så sa jag till henne att jag hade kommit tillbaka från den andra världen, men jag minns inte det heller. Min mamma har gått bort nu. En annan sak hände också, jag fick ett meddelande från min mamma, men det kan jag inte prata om ännu.

NDERF ställde flera frågor och bad AZ att förtydliga sin upplevelse, och hon svarade:

Jag ska göra mitt bästa för att ge er korrekt information. Den gröna platsen som jag pratade om var en kyrkogård - allting på marken var grönt, men det var en annorlunda grönska jämfört med vad man ser på en vanlig kyrkogård. Jag minns också att jag var klädd i en svartvit klänning. Jag kände inte varelsen som pratade med mig, det enda jag vet är att han var en man (faktiskt så har jag tänkt ganska mycket på det, för jag tror att det bara är GUD som vet när vår tid att dö kommer, så hur kunde han säga att han skulle ha tagit mig med, men fått veta att nej, det var inte dags än?) När han höll min hand fick jag en känsla jag inte kan beskriva nu - att jag inte skulle ställa några frågor - men jag lyfte huvudet för att titta på honom. Han blev väldigt lång, som om han nådde ända till himlen, och sen vände vi och gick rakt fram, och han höll fortfarande min hand ända tills vi kom fram till korsvägen. Han lämnade mig på vägen och jag tror att han gick vidare rakt fram, och så fort jag hade svängt till vänster snurrade min säng i 360 grader två gånger, och efter det så visste jag var jag var, som jag har berättat.