Beskrivning av Upplevelse:

Min upplevelse hände 1953, när jag var 20 år gammal. Jag skulle föda barn. Efter 5 timmar på förlossningsbordet var jag nära att dö, behövde blod, och det fanns inget på det lilla sjukhuset i staden där jag bodde. Då beslöt doktorn att sätta mig i en ambulans och skicka mig till Vanderbiltsjukhuset i Nashville 40 mil därifrån. Det här var runt midnatt, tror jag. De gamla ambulanserna var byggda som likvagnar och min man var rädd att sitta så nära mig när jag dog, så min mor klättrade in och satte sig bredvid mig. NDUn började medan de försökte besluta om de skulle skicka iväg mig eller inte, doktorn trodde förstås att jag hade fallit i koma - men jag lyssnade på varenda ord. När begravningsentreprenören (som också var ambulansförare) kom, kunde jag trots allting som hände runt omkring se hans fötter och att hans skosnören inte var knutna, och han hade inga strumpor på sig!! Det oroade mig verkligen, för jag var rädd att han skulle snubbla och falla. De var tvungna att rulla mig genom väntrummet och jag kunde höra alla kommentarer: min svärmor upprepade hela tiden "hon är död, titta hur hennes ögon har rullat bakåt in i huvudet på henne". Jag såg ingenting då, allting var svart. När de satte mig i ambulansen - då svävade jag mellan taket och min kropp. Jag stönade uppenbarligen verkligen högt och jag kunde höra det, och hela tiden tänkte jag "jag önskar att hon ville vara tyst." Det var som om min kropp var någon annan och jag tänkte på den som en distraktion, och ville bara att den skulle vara tyst! Jag kunde höra min mor tala till min kropp och säga till den att vi snart skulle vara framme. Ambulansen åkte med sirenerna fullt påslagna, och jag minns att jag såg järnvägsspår framför oss och att jag tänkte att han borde sakta ner. Jag kände ingen smärta, men min kropp förde fortfarande oväsen. När vi kom fram väntade de på mig, och 5 män rullade in mig i hissen och sen direkt in i förlossningsrummet. Då for jag raka vägen upp till taket och såg på som om jag tittade på TV. Jag mådde så bra och så (det finns inga ord för det) - fridfull skulle komma i närheten antar jag. Jag hade absolut inget intresse för min kropp, eller för barnet. Jag såg inte alla människorna i väntrummet som hade följt mig dit, och inte heller tänkte jag på dem. När jag svävade i rummet tittade jag ner, sen åkte jag plötsligt bakåt och uppåt med hög fart, och sen åkte jag plötsligt framåt. Jag hade inga känslor. Jag tänkte inte på det som en tunnel, men det var mörkt och det fanns ett lysande starkt ljus längre fram, och jag ville verkligen skynda på och ta mig dit. Det enda ljudet var liksom ett surrande ljud. Jag vaknade nästa dag på intensiven med doktorn som satt bredvid min säng, jag var så uppspelt att jag ville berätta för honom om den här underbara upplevelsen, och han bara log och klappade mig på handen och började berätta för mig om mitt barn. Han sa att han ville förbereda mig för att se barnet - han hade varit så länge i livmodern att hans huvud var alldeles tillplattat och spetsigt upptill. Han sa också att han var rädd att det kunde ha uppstått hjärnskador (jag hade haft värkar i en vecka innan allt det här började). Nåväl, det visade sig att han hade en IQ på 160. Han föddes söndagen efter påsk, och han dödades söndagen efter påsk 25 år senare i en flygkrasch i Alaska, där han arbetade som pilot. Han var nära döden flera gånger på olika sätt innan han dog. Hur det här har förändrat mig? Före NDUn var jag söndagsskolelärare i en väldigt sträng fundamentalistisk kyrka. Efter NDUn visste jag att ingenting var som jag hade trott, jag blev metafysiskt intresserad över en natt - det var som ett tryck - det fanns inga böcker, jag hade aldrig ens hört något liknande som det jag "visste" viskas någonstans. Men jag ville ändå berätta för alla som jag kom i kontakt med om den här underbara upplevelsen. Ända tills ett rykte spred sig att det var jag och inte barnet som hade fått hjärnskador. Så under alla de här åren före dr Moody lärde jag mig att hålla tyst [Raymond Moody, läkare och den som myntade begreppet nära-dödenupplevelse ö.a]. Jag fick vetskapen att det inte finns någon död - bara en övergång till ett annat plan. Det räddade mig när min enda son dödades. Jag sörjde för min egen del och för alla dem som älskade honom, men jag visste att han inte hade känt någon smärta eller sorg, trots att han hade en dotter som föddes 2 veckor efter hans död. Jag önskade bara att han kunde ha fått se henne - och sen insåg jag att det kunde han göra.