Beskrivning av Upplevelse:

Jag skulle träffa doktorn för att försöka ta reda på varför jag, under de tre senaste åren, inte kunde gå särskilt långt utan att somna. Vid minsta ansträngning blev jag helt utmattad. Efter att ha genomgått tester med kontrastvätska var läkaren förbryllad över att jag fortfarande levde då 85 procent av den ena artären och 95 procent av den andra stora hjärtartären var tilltäppta. Medan jag låg på britsen sade doktorn åt mig att inte resa mig upp för han kunde inte ansvara för vad som skulle hända med mig om jag försökte. I vilket fall skulle jag ha varit död eller borde dö inom kort. En akut tredubbel bypass-operation planerades in till följande morgon.

Innan operationen på morgonen den 3 april år 2000 kom min flickvän och mina barn på besök. Min dotter sa att hon ville att jag skulle vinka till henne när de var på parkeringsplatsen efteråt, eftersom hon visste vilket fönster mitt rum hade. Sjuksköterskan gav mig något som nästan omedelbart gjorde mig utslagen, så jag fick aldrig tillfälle att vinka adjö till mina barn. Skuldkänslan kring detta förföljde mig under min NDU.

När jag dog på operationsbordet första gången insåg jag inte att jag var död. Det förekom ingen ut ur kroppen-upplevelse, inga tunnlar, inget ljus vid slutet av tunneln, inga andar, ingenting. Jag befann mig utanför kroppen och bara kastades in i den vackraste plats jag någonsin sett. Ljuset är inte synligt där. Sinnena omfattar alla intryck som flödar in i min varelse på en och samma gång. Upplevelsen är så intensiv att det är svårt att förklara då den inte följer något logiskt sammanhang utan är fullständigt involverad av känslor. Ord är alldeles för begränsade för någon beskrivning, men jag gör mitt bästa för att försöka förklara vad som hände.

Sinnena är extremt förhöjda och fungerar inte riktigt som de gör här. Ord är totalt otillräckliga, därför att alla sinnen är omslutna in i varandra. Vi har det största ordförrådet i världen när det gäller att beskriva händelser som vi kan se. Ändå när det gäller denna upplevelse kan jag som bäst beskriva den i visionära termer.

Gräset var så grönt att det gjorde ont att se på det, och jag mådde så bra! Jag kunde till och med känna smaken av gräset genom att känna på det, och det smakade som vattenmelon. Att gå på det var underbart – det var en otrolig känsla. Det bästa sättet jag kan beskriva det på var: "Herregud! Wow!!!" Luktsinnet fungerade inte genom näsan. Det var mer som om det trängde in genom mina kindben under mina ögon, som att absorbera doften genom kinden.

Jag hade inte 360 graders synvinkel som många andra. Jag antar att detta berodde på att jag var så fokuserad på gräset och andra saker som var närmare och mer uppenbara för min uppmärksamhet. Resten av det övriga som kanske fanns där var oviktigt. Bästa sättet att beskriva hur jag passade in i sammanhanget var som att jag var i farstun. Den yta av huset som inte riktigt tillhör själva huset, men som heller inte är utanför det. Farstun är inte varm som inne i huset, och den är inte kall som utanför. Den är mitt emellan, en plats med mycket rörelse där gästerna tar av sig sina skor och gör sig redo för att fortsätta vidare in i huset.

Då kom tre gula ljus fram. De kom från vänstra sidan av en ofattbart intensivt grönfärgad tall (som färgen på ett lönnlöv på sommaren då solljus skiner igenom det). Jag fick känslan av gult och smaken av saft. Inte gult som en banan, utan det var mer känslan av gult. Ungefär som en eldsflamma som dansar på ett stearinljus under en romantisk middag, och även som känslan av varmt gult solsken. Jag såg dem egentligen inte men jag visste att de var där. Jag kan nog inte kalla dem väsen, änglar, eller djävlar. De var mer som en närvaro. Denna närvaro var mer som elektrisk ström, de var energi, som bara var där.

Jag hörde inte med mina öron. Snarare hörde jag inifrån mitt huvud, i närheten av det område som är bakom den främre loben. Närvaron på min högra sida samtalade telepatiskt med mig. Kommunikationen sker inte genom ord så som vi är vana vid. Varelsen kommunicerade en känsla som innehöll följande kärnpunkt: "Du kan stanna om du vill, eller så kan du återvända. Men om du återvänder så måste du göra något." Jag visste att jag hade ett skäl för att vända tillbaka. Anledningen handlade mer om att jag inte var färdig än, än om att jag var tvungen att göra något. Det här är svårt att förklara, men det är som att man är en chef, något måste bli gjort, men vem ska göra det? Jag valde att återvända och avsluta några uppgifter.

Beslutet att komma tillbaka hade delvis med mina barn att göra. Hur lycklig jag än var därborta, blev jag mycket nedstämd. Jag mindes att jag inte hade tagit farväl av mina barn. Jag behövde återvända för att få säga adjö. Därefter kastades jag tillbaka in i min kropp.

Usch! Jag kunde se hur revbenen splittrades, och hörde någon som skrek. Jag såg hur sugapparaten sög blod från håligheten i bröstet. Jag kände hur min vänstra arm och benet brann av smärta när de tog blodådern som användes för bypass-operationen i hjärtat. Och jag kunde känna trycket när de pressade mot mitt hjärta. Jag kunde inte andas. AJ! Det gör ont! Och "plopp" så var jag tillbaka igen på andra sidan.

Återigen, där var inga tunnlar eller andar. Det sa bara "plopp", så var jag där igen. Hur som helst, denna gång var det annorlunda. Trots att jag till 90 procent var där, så fanns också känslan att jag inte var där. Upplevelsen var nästan densamma som första gången, men den var ungefär tio procent mindre intensiv denna gång. Andra gången blev jag hälsad vid dörren men inte insläppt i farstun.

Jag blev överlycklig då jag igenkände Memé, min mormor. Hon såg ut som på de bilder jag hade sett i fotoalbumet tagna dagen innan hon gifte sig. Hon var ung, frisk och vital. Hon hade alltid varit mycket speciell för mig då hon var den enda som verkligen hade älskat mig för den jag är. Jag behövde inte göra någonting, hon bara älskade mig för att jag hade fötts. En av de första tankarna som slog mig var att fråga henne varför jag var här. Memé var djupt religiös, och jag var det inte. Jag undrade varför vi båda var på samma plats.

Då kommunicerade Memé med mig: "Billy, du kan inte komma in. Du kan inte stanna kvar, du måste återvända." Jag protesterade för det gjorde så fruktansvärt ont att vara i min kropp. Hon sa att hon skulle följa med mig tillbaka, men att jag inte kunde stanna. Jag ville krama om henne, men jag kunde inte. Det var som att hon befann sig i en såpbubbla. Jag kunde känna kramen men visste att hon inte rent fysiskt kramade mig. Det var som man säger att en kram är tio procent fysisk och 90 procent allting annat.

Till min förvåning kastades jag tillbaka in i min kropp och det gjorde inte ont. Jag såg ett ljus ovanför lysrören i operationssalen. Det var mycket skarpare än lamporna i rummet. Jag visste att det var Memé. Hon fick min arm att flyga upp och träffa doktorn. Jag hörde: "Han är tillbaka." Så de återupptog sina ansträngningar att återuppliva mig och avsluta operationen. Memé blockerade smärtan, som om hon tog bort den. Jag var medveten om att hon log emot mig.

Det var verkligen svårt under återhämtningen. Jag var så deprimerad. Allt jag kunde se var en person som fysiskt hade tynat bort. Å ena sidan ville jag så desperat inte vara kvar här, å andra sidan ville jag verkligen vara med mina barn. Jag visste att jag skulle stanna för deras skull.

Efter mitt helande insåg jag att mitt uppdrag var att arbeta med barn. Jag förstod att jag behövde starta upp en ny Drakar och demoner-lokal. I juni 2002 höll jag på att bli tokig. Jag hade fått nog av familjesammankomster och stack iväg för att köpa hämtpizza från ett ställe som jag aldrig hade varit till. Där fick jag syn på en tom butikslokal på andra sidan gatan från pizzabutiken. Jag tänkte: glöm det. Mitt förnuft sa mig att stan var för liten för att fylla behovet av en lokal för Drakar och demoner. Men, där var den. Det var åtminstone 40 barn till vänster om den tomma butikslokalen och ytterligare 30 till vänster. Jag visste att det här var platsen där jag skulle etablera stället som hade varit en del av orsaken till att jag återvände till jorden. Dagen efter hyrde jag lokalen och 22 juni samma år (vid sommarsolståndet) öppnades Codys borg.