Jag slår vad om att du undrar varför jag driver en kyrka? Som barn tillbringade jag mycket tid med mina morföräldrar. De bodde i en skolbyggnad som hade byggts år 1896 och låg vid Mississippifloden. De var de mest rättframma och ärliga människor jag någonsin har träffat. År 1984 var kyrkan till salu, så jag köpte den. Min morfar var så stolt som någon kan vara, och sa "Jag äger skolan och du äger kyrkan, så vi kan nästan styra i stadshuset."

Medan jag jobbade med kyrkans tak, köpte min mormor lunch åt mig. Jag kom ner från taket för att ta en paus. Jag betalade min svåger för att han skulle hjälpa mig att plocka upp skräpet när jag rev taket. Jag hade bråttom att komma upp dit igen och avsluta läggningen av takpappen, så jag lämnade min svåger och mormor på kyrktrappan med deras lunch, och klättrade tillbaka upp på taket. Efter att ha arbetat i några dagar med ett rep runt midjan tänkte jag att det inte var någon risk att jag skulle falla ner, så jag struntade i att använda det den här gången. Tack och lov för det, för om jag plötsligt hade stoppats i mitt fall på halva vägen, hade det säkert fått min rygg att knäckas på mitten.

Jag minns att jag drog ut spikarnaur brädorna som jag stod på, utan att veta att brädan var på väg att tippa. Jag minns att jag föll över kanten och sa till mig själv "kanske är det inte så högt." Plötsligt for jag iväg flygande från taket. De följande upplevelserna är så svåra att förklara, för det finns ingenting jag kan

jämföra det med. När jag slog i marken var det som om ett tåg som kom körande i 200 km/tim hade knockat mig ut ur min kropp.

Jag minns att jag stod upp och tittade mig omkring och såg att allting var grönfärgat. Ljusgrönt, mörkgrönt, alla gröna nyanser. Kyrkan var grön, Mississippifloden var grön. Jag trodde att jag hade knäckt skallen, så jag satte båda händerna på mitt huvud för att hålla i det, och jag lade mig ner på rygg. När min kropp slog i marken blixtrade bilder från mitt liv genom mitt sinne. Det var som ett expresståg av kunskap som rörde sig med ljusets hastighet. Varje vagn bestod av erfarenheter från mitt liv (både bra och dåliga), från det ögonblicket då jag var i min mors moderliv till nutiden. Det var bara jag som dömde mina handlingar. Jag minns att jag kände mig så usel över att jag hade slagit en groda med en käpp när jag var barn. Den sista bilden var när jag såg min fru med mina två barn, 2 och 4 år gamla.

Efter återblicken på livet hörde jag min mormor läsa böner över mig, så jag läste också mina böner, "Käre Herre Jesus, om du låter mig uppfostra mina barn så ska jag arbeta för dig i resten av mitt liv, i Din Sons, Jesus Kristus namn, amen."

Jag kom tillbaka in i min kropp. Jag märkte att mitt bröst var svart och blått efter att min haka hade slagit emot det, men jag förstod inte. Jag fick mina visdomständer utdragna för några dagar sen och glömde säga till läkarna att jag åt smärtstillande medicin. Det som var så otroligt var att min bror hade städat upp alla plankor och trä som låg kringspridda runt kyrkan dagen innan. Han städade upp alltihop utom en bräda av plywood som låg på en hög med virke och stenar ungefär 5 centimeter från marken. Det var där jag hade landat, och det var tillräckligt mjukt för att dämpa mitt fall så att jag inte dog.

Jag är inte samma person som jag var före olyckan. Jag känner den personen, men våra intressen och hobbies är helt olika. Det mest anmärkningsvärda med min NDU har varit de paranormala gåvorna jag fick efteråt. Det tydligaste är att jag känner att jag har en förbindelse med Jesus och bönens makt.

Efter att ha varit hemma ett tag fick jag ett extrajobb på ett bygge. Samma dag, en vecka senare, föll jag flera meter när vi jobbade med grunden, min arm hoppade ur led och så fick jag åka bort till sjukhuset igen. Den här gången röntgade de överdelen av min kropp och de kunde se att jag hade fått många skador. Försäkringen täckte inte det här, för det var ett extrajobb. Jag sa till dem att jag hade fallit från ett kyrktak en vecka tidigare, och att det här förmodligen berodde på det fallet, men det hjälpte inte. I journalerna stod det att jag hade landat på mina fötter.

Jag minns att jag satt på min säng och läste mina böner: "Gode Herre Jesus, vem vill ha en enarmad snickare som inte kan läsa och skriva så bra." Sen kom en ängel till mig och talade om för mig att jag skulle bli chef. Änglar ljuger aldrig, och jag har jobbat med 30 projekt efter det. Och varje gång jag ber så blir mina böner alltid besvarade.

I hela mitt liv har jag haft problem med dyslexi, jag fick 1:or och 2:or hela tiden i grundskolan. Jag träffade min fru på gymnasiet och hon gjorde alla mina läxor för att få mig att klara gymnasiet. Men det sorgliga är att alla de människor som har förmågan att läsa och skriva sällan ber till sin skapare. Jag skulle inte byta bort mitt handikapp, för det har öppnat mina ögon för en högre förståelse av att mina böcker öppnas genom bön, och Gud leder mig alltid till den rätta sidan.

Ett år senare pratade jag med min mormor om olyckan och att jag föll och gick omkring och såg allting i grönt, och att jag höll i mitt huvud och lade mig ner. Min mormor sa att du föll ner från taket och reste dig aldrig förrän ambulanspersonalen lade dig i ambulansen. Jag tänkte att hon bara var gammal och inte mindes, för jag visste att jag hade gått omkring, så jag ringde min svåger som också hade varit där. Och han sa samma sak, du föll och låg på marken tills ambulanspersonalen lade dig i ambulansen. Och jag tänkte på en annan sak, det är omöjligt att jag skulle ha hållit i mitt huvud med båda händerna på varje sida och lagt mig ner på marken samtidigt. Men jag vet att jag gjorde det. Jag antar att Gud stoppade tillbaka mig in i min kropp, och då behövde jag inte mina fysiska armar.

P.S. Gud gav mig en underbar fru och hon skriver det här brevet åt mig och hjälper mig med felen. Och ända sedan jag träffade henne vid 15 års ålder, så har jag tänkt att hon är en ängel, och jag tillägnar den här berättelsen åt henne för att hon älskar mig i alla väder.

Ha det så bra, för det är ett val.

Bob A.

Förekom läkemedel eller andra substanser som kunde ha påverkat upplevelsen: Osäker

Förklaring: Jag åt smärtstillande medicin innan olyckan hände.

Var det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Ja

Vad var det som gjorde det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Kan inte förklara upplevelsen, kan bara beskriva den genom att dra paralleller till upplevelsen. Det kändes som om jag hade krockat med ett expresståg i 200 km/tim.

Förekom någon livshotande omständighet vid tidpunkten för upplevelsen? Ja

Föll från ett kyrktak och blev medvetslös.

Vilket medvetandetillstånd befann Du Dig i och vilken var Din nivå av vakenhet under upplevelsen? Jag insåg inte att min kropp låg på marken, för jag var uppe och gick omkring och kände det som om jag mådde bra. Den enda skillnaden var att allting hade en grönaktig nyans, som om man tittade genom grönfärgade solglasögon. Där var energi som strömmade igenom mig, jag kunde inte se min mormor, men jag kunde höra henne.

Var upplevelsen drömlik på något sätt? Nej

Upplevde Du att Ditt medvetande avskildes från kroppen? Ja

Beskriv Ditt utseende eller form när Du var avskild från kroppen: Jag såg inte mig själv.

Vilka känslor hade Du under upplevelsen? Inga.

Hörde du några ovanliga ljud eller läten? Bara min mormor.

Passerade Du genom en tunnel eller annat avgränsat utrymme? Nej

Såg Du ett ljus? Ja

Allt jag tittade på hade ett grönaktigt ljus omkring sig.

Såg eller mötte Du några andra varelser? Nej

Upplevde Du en återblick på förgångna händelser i Ditt liv? Ja

Jag såg varje handling i mitt liv, bild efter bild, och varje bra sak och varje dålig sak. Det fanns inget dömande förutom hur jag själv kände för händelsen. Jag minns till exempel att under återblicken på livet så mådde jag så dåligt för att jag hade slagit grodan med en käpp när jag var barn. Den sista bilden var av min fru och barn. Sen hörde jag min mormor be för mig. Jag började också be. I det ögonblicket förstod jag bönens kraft och förlitade mig på Jesus.

Såg, hörde eller uppfattade Du något som gällde personer eller händelser och som senare kunde verifieras? Nej

Såg eller besökte Du några vackra eller på annat sätt anmärkningsvärda platser, plan eller dimensioner? Nej

Upplevde Du några förändringar i tids- eller rumsuppfattning? Ja

Jag såg allting på ett ögonblick - en hel återblick på livet. Det skulle ta år av jordisk tid för att beskriva mitt liv för en annan person, bild efter bild. Informationsflödet förmedlades genom ljuset.

Fick Du någon ovanligt omfattande kunskap eller vetskap om någon form av universell ordning/mening? Ja

Ja, jag visste att om Gud lät mig komma tillbaka, så skulle jag ägna mitt liv åt honom och försäkra mig om att jag skulle bli en bra far åt mina två barn.

Nådde Du en gräns eller annan fysisk begränsande struktur/skiljelinje? Nej

Fick Du vid något tillfälle kännedom om framtida händelser? Ja

Inte under upplevelsen, men kort efteråt. Jag visste vad som skulle hända i framtiden för jag brukade se det i drömmar som slog in.

Var Du involverad i eller medveten om ett beslut som gällde om Du skulle återvända till kroppen? Ja

Jag bad till Gud att han skulle låta mig komma tillbaka och det gjorde han.

Fick Du några paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som Du inte hade före upplevelsen? Ja

Jag kunde se framtiden i drömmar, jag får veta saker genom att be och sen lyssna på svaren. Jag gör också många shamanska saker som ingen har lärt mig, men som jag har hört bara förs vidare i familjer. Jag har haft många upplevelser när jag har bett och helat genom handpåläggning. Jag hjälpte nyligen till att lösa ett mordfall där ett litet barn var inblandat. Och jag har varit med om en vision av tidigare liv och helat den känslomässiga förbittringen som fanns kvar efter att jag hade dött i inbördeskriget och som jag hade burit med mig till den här livstiden. Jag har träffat mannen som bar ansvaret för att vår bataljon slaktades. Slutligen var förlåtelse svaret.

Förekom några förändringar i Ditt synsätt eller trosåskådning som följd av upplevelsen? Ja

Se ovan

Har upplevelsen påverkat Dina relationer? Dagliga liv? Religionsutövning osv.? Val av yrkesinriktning? Absolut. Om jag inte hade haft en NDU, så skulle mitt äktenskap ha gått i kras. När jag kom tillbaka började jag med bibelstudier, och det var det som räddade mitt äktenskap. Jag gör mitt bästa för att uppfostra mina barn på ett bra sätt. Jesus, bibeln och bön är en stor del av allt som jag gör i mitt liv.

Har Du delat denna upplevelse med andra? Ja

Vilka känslor hade du efter upplevelsen? Inga

Vilka var de bästa och värsta delarna av Din upplevelse? Det bästa var att veta att jag skulle vara där för mina barn. Det värsta var att tänka att jag inte skulle vara där för mina barn.

Har Ditt liv förändrats specifikt som följd av upplevelsen? Ja

Se ovan

Har Du efter upplevelsen varit med om andra händelser, tagit läkemedel eller andra substanser som bidragit till en upprepning av någon del av upplevelsen? Ja

Tre år efter upplevelsen gick jag till en hypnotisör för att ta reda på om jag verkligen hade gått omkring runt min kropp. Min mormor och svåger sa till mig att jag aldrig rörde mig från det att jag slog i marken tills jag var på sjukhuset. Jag kunde ha svurit på att jag rörde mig, för jag stod upp och gick omkring. Under regressionen återupplevde jag NDUn. Jag såg mig själv bland molnen 100 meter bort när jag tittade på någon som föll från kyrktaket.

Har frågorna som ställts och informationen Du lämnat beskrivit Din upplevelse korrekt och uttömmande? Ja

Har Du några förslag för att förbättra frågeformuläret från www.nderf.org? Jag skulle verkligen älska att kunna höra skildringarna på nätet.

PARANORMALA GÅVOR

Helande

Det var en dam som brukade blöda när hon var tre månader gången i sina graviditeter. Första gången hon gjorde det gav jag henne ett radband och föreslog att hon skulle be till Jesus. Blödningen avstannade, men hon förlorade barnet. Den andra gången började hon blöda när hon var i tredje månaden och ringde mig. Jag gick dit med ett radband igen och vi bad. Den här gången överlevde barnet och blödningen avstannade. Tredje gången när hon var i tredje månaden blödde hon igen, och hon ringde mig igen. Den här gången gav jag henne radbandet och vi bad. Barnet överlevde och blödningen avstannade den här gången också.

Min bror

Jag körde hem och såg den här riktigt hemska motorcykelolyckan. Jag kände mig nästan tvingad att stanna och be för motorcyklisten. Senare fick jag veta att motorcyklisten var min bror, som hade blivit så svårt skadad att jag inte kände igen honom. Genom bönens kraft är min bror fortfarande med oss idag.

En medarbetare

Det var en man vars familj var från Irland som arbetade för mig. Hans mor var väldigt sjuk och var döende. Den här mannen ville träffa sin mor innan hon dog, men hade inga pengar för att köpa en biljett på reguljärflyget. Han var tvungen att köpa en biljett långt i förväg för att ha råd att åka till Irland. Han frågade mig jämt när han skulle köpa biljetten. Jag svarade alltid att jag inte trodde det var dags än, att jag inte kunde förnimma någonting. Efter ungefär sex månade frågade han mig om det var dags att köpa biljetten. Jag sa "ja", nu är det dags. Mannen köpte biljetten, fick tillbringa tre dagar med sin familj och vara med sin mor när hon gick bort. Han var så tacksam för att han kunde vara där och tackade mig översvallande när han kom tillbaka till Staterna.

Reinkarnation

Jag hade en genomgripande upplevelse där jag såg mig själv som nordstatssoldat i inbördeskriget. Mina skor var slitna, jag kunde känna kylan sippra igenom hålen i tårna. Jag var så trött, och jag hade förlorat mitt svärd. Jag gick längs en ravin och tittade på dem som låg där för att se om någon var vid liv efter striden vid Antietem. Senare besökte jag släktingar och hade en underlig känsla av att jag behövde köra runt och hitta något som hade anknytning till inbördeskriget. Jag stötte på ett Indianskt museum. Jag kunde inte förstå varför jag var där, men jag gick in ändå. När jag gick förbi en tipi fick jag en otroligt konstig känsla. Jag gick till intendenten och frågade om tipin. Han sa att en man vid namn Larry hade insisterat på att den skulle ingå i utställningen, och att den var från inbördeskriget.

Jag kontaktade Larry och vi hade en trevlig pratstund den kvällen. Jag fick veta att han också hade minnen från kriget, precis som jag. Vi visste inte vilket samband vi hade med varandra, men på något sätt hade vi det. Han uppmuntrade mig att gå på den 135:e årsdagen av slaget vid Gettysburg, när man sätter upp och spelar slaget. När det blev dags, åkte jag dit och försökte hitta Larry. Ingen kände honom på det första stället där jag frågade. Så jag bad till Gud och leddes till ett ställe mitt i ett sydstatsläger. Det visade sig att Larry inte var där, men det var hans bror. Hans bror sa till mig att Larry inte kunde komma för att han var allergisk mot ylleuniformen. Jag fick upp en massa minnen.

När jag kom hem ringde jag genast Larry. Jag sa till honom att jag förlät honom, eftersom han var soldaten som hade gett order om att min bataljon skulle massakreras och som hade tagit mitt svärd. Larry fick ett enormt känslomässigt utbrott över telefonen. Det här var ett sådant rörande ögonblick. Det är aldrig för sent att förlåta - i det här livet eller i ett annat.

Katie

Jag blev tillfrågad om jag kunde använda mina paranormala gåvor för att hjälpa polisen att hitta en mördare. Jag tackar Gud för att han lät mig uppfostra mina barn och för alla andra välsignelser som han har låtit mig uppleva. Den sista var att arbeta med ett fall där en flicka hade försvunnit i Moose Lake i delstaten Minnesota.

Jag arbetade i Cincinnati i Ohio på den tiden, och min bror ringde mig och sa att en flicka var förvunnen i Moose Lake, och när han sa hennes namn kunde jag se mördaren och exakt hur han hade gjort det. Min bror sa till mig att ringa polisen där uppe, och det gjorde jag och de sa att om de behövde hjälp så skulle de ringa mig!

Efter några veckor ringde min bror igen och frågade om jag hade ringt polisen. Jag berättade vad de hade sagt, och han sa att jag skulle ringa det här numret, så det gjorde jag. Jag frågade om det var numret för Katie Porter, och de sa "ja". Jag berättade allt jag hade sett i detalj för den personen, inklusive att han hade knivhuggit henne 7 gånger, våldtagit henne, och sen sågat upp henne med en motorsåg och bränt henne i en grillgrop hemma hos sig. Nästa dag tog han en spade och begravde askan i ett träskområde.

Kvinnan började gråta och sa att hon var Katies mamma. Hon bönade och bad mig att hjälpa henne hitta hennes flicka, och sa att hon skulle betala hur mycket pengar som helst. Jag sa till henne att jag inte tar betalt, att jag tror att det som kommer gratis också måste ges bort gratis. Jag bad henne att skicka mig en strumpa och en tröja som hade tillhört hennes flicka.

Jag körde 1500 kilometer utan karta. Jag hamnade 2 kvarter från mördarens hus. Energin tog slut på en grusväg, vid en korsning, och jag ringde numret och sa vem jag var och var jag hade hamnat. Personen som svarade var Pat, Katies bror. Han sa, du är 2 kvarter från mördarens hem. Jag bad honom att komma och följa med mig de sista 2 kvarteren. När vi kom till uppfarten till mördarens hus kände jag den värsta energin jag känt i hela mitt liv! Det kändes som om jag skulle kräkas och håret stod rakt upp på mina armar och i nacken.

Jag fotograferade hela stället med min kamera. Pat var chockad över hur det här stället påverkade mig. Jag såg husvagnen och gården och gropen där han hade bränt henne, och sa att det här var den mannen som hade dödat hans syster.

Senare den dagen framkallade jag mina bilder, och blev chockad. Jag hade fångat en demon på bild på vägen, med horn, och ett foto visade Katies ansikte med en dödskalle på vänster sida. Jag ringde Pat och bad honom komma och titta på det här. Han blev också chockad och sa, "Kan du vara snäll och visa det här för min mamma?" Nästa dag gick jag för att visa Pam, mamman, det här. När jag gick in i hennes hus grät hon och sa, "Jag hatar Gud för det här!" Då visste jag vad jag skulle säga. Jag sa, "Pam, Gud har ingenting med det här mordet att göra." Medan vi tittade på den här bilden frågade jag henne, "Har Gud horn? Det här är Satans verk." Veckor, månader senare hade de blivit övertygade om vem som mördat Katie trots att ingen kropp hittades, men de hittade en liten bit av käkbenet och en tand i grillgropen på tomten, och på det åkte han in för mordet.

Det sorgliga är att jag såg demonen som egentligen utförde mordet, och använde den här mannens kropp för att gå dess ärenden och utföra handlingarna. När den inte kunde använda honom längre hoppade den ut och stod på vägen och väntade på en annan svag själ den kunde kontrollera. Man tog aldrig itu med det verkliga problemet; polisen kan inte sätta demoner i fängelse. Jag gjorde en websida för Katie med 2 fotografier - titta mellan hjulspåren på fotot längst ner - den hornprydda geleliknande saken - och på fotot över är Katies ansikte till höger direkt över det vita staketet, och där är en dödskalle på vänster sida. Skrämmande, men jag arbetar fortfarande för min Gud och är tacksam för att han lät mig uppfostra mina barn.