Beskrivning av Upplevelse:

När jag var i tjugoårsåldern fick jag något i stil med ett "skrämskott av cancer." Jag hade precancerösa celler på livmoderhalsen och var tvungen att gå igenom en undersökning som kallades "konbiopsi". Det här är vanligtvis en ofarlig procedur, men man måste vara noga med att låta såret läka efteråt... inga bad, inget sex, inga tunga lyft...

Man skulle kunna tro att det här var enkla instruktioner att följa, eller hur? Det här med "inga bad" var lätt... man kunde duscha för att hålla sig ren varje dag. "Inget sex" verkade vara ett onödigt påpekande ("Är ni tokiga!"), efter att ha opererat könsorganen... men när veckorna gick och det första obehaget gav vika för en dov värk och svullnad i min vagina, fick jag på något knäppt sätt ett slags gångstil som påminde mig om något... lite som en katta efter en fantastisk natt på stan. Jag släntrade runt spinnande 4-5 dagar efter operationen. Livet skulle alltid vara så här... *skratt*.

Förbudet som jag hade svårt att hålla var "inga tunga lyft". Jag hade en liten bebis. Vi värmde upp vårt hus med ved. 7 dagar efter operationen höll jag babyn på ena höften och slängde in ved i pannan, med en vedlast på den andra... den definitiva jordemodern... om jag hade varit en indiankvinna, så hade jag gjort det en halvtimme efter operationen. (Det är stereotypen, eller hur? Det är illusionen *skratt*...)

Den kvällen gick jag till sängs och vaknade (lyckligtvis) i en liten blodpöl. När jag ställde mig upp blev den röda strömmen starkare. Jag försökte stoppa blodet med dambindor, men de gick åt på bara en liten stund. Jag använde barnblöjor, och sen handdukar och sen glas ur skåpet för att stoppa blodflödet. Jag insåg att jag höll på att förblöda till döds. Jag ringde efter ambulansen, satte ut en lykta på landsvägen och väckte en granne som skulle se till mitt barn.

Ambulanspersonalen kom, lyssnade på min berättelse och vi gav oss av på den en timme långa bilresan till sjukhuset. På vägen förlorade jag ungefär hälften av allt mitt blod innan jag förlorade medvetandet.

Var jag döende.... eller död? Det enda jag vet är att jag gick från att ha varit fruktansvärt iskall, ända in i märgen, och blödande i ambulansen, till den ljusaste och varmaste plats man skulle kunna föreställa sig. Det här är verkligen inte lätt att beskriva... ljuset var som en explosion av gyllene gult, som följdes av en subtil och utsökt värme. Det räcker inte att säga att det omslöt mig... det VAR jag, en strålande sol, en stilla sommardag, ett paradis av frid och tillfredsställelse. Allt var ett. Det var den mest sublima, underbara känsla jag någonsin har haft. Jag gottade mig i känslan och älskade den här platsen, och samtidigt tänkte jag... "Jag håller på att dö".

Jag tänkte på min död samtidigt som jag tänkte på mitt liv... men jag tänkte egentligen inte. Allting hände på samma gång... den underbara känslan av att vara i det här vackra ljuset, min död, mitt liv...

Jag var orolig för min dotter...

Ambulanssjukvårdaren viftade med en ampull med ammoniak under min näsa, jag kom tillbaka till ambulansen och jag gav dem mina föräldrars telefonnummer. Vi kom fram till sjukhuset, de reparerade den brustna artären i livmoderhalsen och tog bort syrgasen. Jag hade blodförlust, mina värden var låga och de gav mig två enheter blodplasma.

Jag tänker på det här som den gången jag nästan dog, eller den gången jag beslöt att inte dö.

Jag är fascinerad av andras nära-dödenupplevelser. Är det slumpmässiga explosioner i en överhettad hjärna eller Himlen? Berättelser om ljuset och tunneln och figurerna som kallar... Och även om jag röstar på "brist på syresatt blod i hjärnan" och inte "Himlen", så undrar jag...

Vad är det för välvillig kraft som gör vår sista minut sådan: välkomnande, ljus, varm och full av glädje?

Förekom läkemedel eller andra substanser som kunde ha påverkat upplevelsen: Nej

Var det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Ja

Vad var det som gjorde det svårt att beskriva upplevelsen i ord? För ord är så begränsade. Ord som "förundran" och "glädje" och "kärlek" verkar inte räcka till för att beskriva det som hände.

Förekom någon livshotande omständighet vid tidpunkten för upplevelsen? Ja

Jag hade förlorat en hel mängd blod och förlorade medvetandet. Proverna som togs efter att man hade reparerat den brustna artären visade att jag hade förlorat ungefär hälften av min blodmängd.

Vilket medvetandetillstånd befann Du Dig i och vilken var Din nivå av vakenhet under upplevelsen? Jag var medvetslös. Jag trodde att det varade i flera minuter, men tydligen så varade det kortare tid än så.

Var upplevelsen drömlik på något sätt? Surrealistisk, som drömmar är... drömlik också. Jag var fylld av förundran och frid.

Upplevde Du att Ditt medvetande avskildes från kroppen? Osäker

Beskriv Ditt utseende eller form när Du var avskild från kroppen: Jag kände inte min kropp, som var väldigt kall och skakade. Jag var fylld av en extatisk känsla av värme, men var inte medveten om att det skulle vara i min kropp. Jag hade ingen känsla av att jag tittade på min kropp, eller av att jag såg händelser i ambulansen. Jag var på en annan plats.

Vilka känslor hade Du under upplevelsen? Frid, glädje, oro för hur det skulle gå för min dotter, som var väldigt liten då.

Hörde du några ovanliga ljud eller läten? Jag hörde min egen röst säga "Jag dör".

Passerade Du genom en tunnel eller annat avgränsat utrymme? Nej

Såg Du ett ljus? Ja

Guldgult och vitt, som solen. Det var väldigt vackert.

Såg eller mötte Du några andra varelser? Nej

Upplevde Du en återblick på förgångna händelser i Ditt liv? Ja

Det var inte som händelser som följde på varandra, det var inte linjärt på något sätt. Jag har svårt att beskriva och att förstå det.

Såg, hörde eller uppfattade Du något som gällde personer eller händelser och som senare kunde verifieras? Nej

Såg eller besökte Du några vackra eller på annat sätt anmärkningsvärda platser, plan eller dimensioner? Ja

Jag upplevde platsen jag kom till som att den var någon annanstans, men där fanns inget konkret landskap.

Upplevde Du några förändringar i tids- eller rumsuppfattning? Ja

Allting hände på en gång. Tiden var betydelselös. Jag trodde att jag var på den här platsen ganska länge, men jag var inte "borta" så länge, kanske några tiondels sekunder.

Fick Du någon ovanligt omfattande kunskap eller vetskap om någon form av universell ordning/mening? Ja

Jag vet att det är meningen att jag ska vara här. Och jag är inte längre rädd för döden.

Nådde Du en gräns eller annan fysisk begränsande struktur/skiljelinje? Ja

Gränsen var mer en gräns då jag skulle ta ett beslut. Jag valde att återvända till mitt liv så att jag skulle kunna vara förälder åt min dotter.

Fick Du vid något tillfälle kännedom om framtida händelser? Nej

Var Du involverad i eller medveten om ett beslut som gällde om Du skulle återvända till kroppen? Ja

Jag var bekymrad, vilket ledde mig till att fatta beslutet. Jag ångrade inte mitt val. Det gör jag fortfarande inte.

Fick Du några paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som Du inte hade före upplevelsen? Nej

Förekom några förändringar i Ditt synsätt eller trosåskådning som följd av upplevelsen? Ja

Jag blev mer inriktad på att skapa ett lyckligt liv, att inte bli besviken om saker och ting inte var perfekta, att ta lättare på saker, att vara snällare mot andra människor, att vara mer uppmärksam, att uppskatta skönheten omkring mig mer.

Har upplevelsen påverkat Dina relationer? Dagliga liv? Religionsutövning osv.? Val av yrkesinriktning? Den här upplevelsen bidrog till mitt beslut att börja läsa till sjuksköterska, och den har hjälpt mig när jag har arbetat med döende patienter på hospice. Jag går fortfarande inte i kyrkan, men jag anser mig vara en andlig person och jag tror på Gud.

Har Du delat denna upplevelse med andra? Ja

Inte förrän nyligen, när jag publicerade den i en dagbok på nätet som jag har fört i ett år. Jag vet egentligen inte varför jag aldrig ville diskutera det här med någon. Jag tänkte definitivt på det ofta. Jag kanske väntade på att min dotter skulle bli större. Människorna som läste upplevelsen i dagboken blev förvånade, och reagerade faktiskt väldigt förstående och uppmuntrande. Jag kanske trodde att folk skulle tycka att jag var en knäppskalle, *skratt*.

Vilka känslor hade du efter upplevelsen? Direkt efteråt var jag hemskt kall och rädd (just då) att jag skulle fara tillbaka och aldrig få se mitt barn igen. Jag fick ambulansföraren att ringa mina föräldrar och hämta mitt barn från grannen, ifall jag skulle dö. Under de följande dagarna kände jag mig tom och trött (antagligen ett resultat av blodförlusten). När tiden gick glömde jag de negativa känslorna jag hade efteråt... jag kommer alltid att minnas glädjen.

Vilka var de bästa och värsta delarna av Din upplevelse? Det bästa var friden och den glädjefyllda värmen. Och klarheten i beslutet att komma tillbaka. Det värsta var att komma tillbaka till min kropp, eftersom jag var i svårt chocktillstånd och så hemskt nedkyld.

Är det någonting mer Du vill tillägga angående upplevelsen? Chock är ett jäkla elände, *skratt*.

Har Ditt liv förändrats specifikt som följd av upplevelsen? Ja

Har Du efter upplevelsen varit med om andra händelser, tagit läkemedel eller andra substanser som bidragit till en upprepning av någon del av upplevelsen? Nej

Har frågorna som ställts och informationen Du lämnat beskrivit Din upplevelse korrekt och uttömmande? Osäker

Det går faktiskt inte att fånga det som hände mig i ord... jag tittar på det jag har skrivit och känner att jag har misslyckats med att ge en verklig glimt av upplevelsen.

Har Du några förslag för att förbättra frågeformuläret från www.nderf.org? Tack för att ni har skapat en plats där jag kan läsa om andras upplevelser och dela med mig av min egen historia.