Beskrivning av Upplevelse:

I mitten av april 1989 på en söndag var jag på väg hem efter en försäljningsturné på en resort. Medan jag körde hemåt tänkte jag på den vackra vårdagen, då löven började spricka ut på träden. Vädret var vackert, med en temperatur på ungefär 25 grader. Jag körde norrut på riksväg 54, söder om Jefferson City i Missouri. På radion spelades en jättebra låt (även om jag aldrig har kunnat komma ihåg vilken låt det var), och jag var glad över att få komma hem efter att ha varit tvungen att jobba på försäljningsmässan hela helgen. Jag hade blivit tillfrågad om jag kunde vara bestman på en gammal väns bröllop den helgen, men chefen hade sagt att jag inte kunde vara ledig. Jag var besviken över att missa bröllopet och att inte få träffa min vän, men han var aldrig långt borta i mina tankar den dagen. Jag tänkte, medan jag körde, att min vän skulle vara vid mottagningen ungefär vid den tiden och jag undrade hur vigseln hade varit. Jag såg en bil komma åkande emot riksvägen (en dubbelfilig riksväg), västerifrån på en grusväg. Jag såg hur bilen passerade Southbounds körfil och körde in på mittlinjen på väg mot stoppskylten som uppmanade bilarna på denna smala väg att stanna innan de fortsätter mot Northbounds körfil.

När jag tänker tillbaka inser jag att bilen aldrig stannade vid stoppskylten innan den körde mot Southbounds körfil. Istället för att stanna innan den körde in på körfilen, på vilken jag befann mig vid tillfället, fortsatte bilen förbi stoppskylten rakt emot min bil.

När jag ser tillbaka på händelsen verkar det konstigt hur ens syn på saker och ting blir förändrade under den sortens stress. Jag upplevde det som att bilen var en enormt stor Lincoln stadsjeep från mitten av 1970-talet. (Jag satt i en mycket mindre typ av bil.) Då jag funderat över anledningen till detta missförstånd (bilen var i själva verket INTE en stor bil, utan snarare en mellanstor Oldsmobile från mitten av 1980-talet), har jag bara kunnat konstatera att eftersom bilen kom så nära upplevde min hjärna det som en mycket stor modell.

Men jag mindes i alla fall bilens färg rätt. Den var grön.

Allting saktade ner till slow motion. Jag sa högt eller tänkte mig en explosion. Jag tror fortfarande att jag uttalade det högt, men med tanke på hur lite tid jag hade under denna del av upplevelsen så tror jag att mina tankar for igenom mitt huvud så oerhört snabbt att jag bara trodde att jag uttalade högt att det skulle explodera.

Jag minns att min högra hand drog växelspaken bakåt (det var en automatväxlad bil, men som nästan alla amerikanska bilar så gör detta agerande att bilen anpassar sig till växelspakens läge). Samtidigt vred jag på ratten tvärt åt vänster (eftersom den gröna bilen kom från min vänstra sida på väg mot min högra). Jag kommer ihåg att jag tänkte: ”Om jag bara kan träffa bilen med fronten först, så kommer bilen att studsa ur min väg, och då kanske vi (jag kunde tydligt se att det var en äldre man som körde och att det satt en äldre kvinna i baksätet), kommer levande ur detta.” Mitt sinne frammanade bilden av paret i en bil som voltade runt, därefter kom bilden av dem i en bil som hade blivit intryckt vid bakdörren.

Jag minns att det inte förekom något annat ljud än vindens sus. Jag tänkte: ”Det var verkligen underligt, varifrån kommer vinden?” Då tänkte jag: ”Okej, det kommer inte att bli något ljud förrän bilarna krockar.” Sedan undrade jag varför inte min bil svängde. Jag hade vridit ratten kraftigt åt vänster, men ingenting hände. Jag hade kommit dithän att, medan bilarna närmade sig varandra, jag insåg att det fanns absolut ingenting som jag kunde göra för att påverka resultatet av denna händelse. Jag bara befann mig där och det skulle komma att hända runt omkring mig. Det var första gången i mitt liv (och sista gången också) som jag kom fram till den insikten.

Jag såg hur människorna i den andra bilen kom närmare och närmare, först någon meter, sedan decimeter. Mannen tittade rakt fram genom vindrutan, kvinnan hade vänt sig något emot honom och jag tror att hon pratade med honom. I sin högra hand höll hon i något som såg ut som en liten transistorradio som hon hade nära sitt högra öra. Jag tänkte: ”Jag har inte sett en sådan radio sedan 1971 eller så.” Därefter krockade vi in i varandra (och jag hörde verkligen ljudet av kraschen), och åsynen av de andra människorna blev omedelbart suddig på grund av all ånga som kom från kylaren. Jag kommer ihåg att jag visste att det var ånga. Min bil började sakta volta åt väster. Jag kunde inte se något alls på grund av ångan, och jag tänkte: ”Allt jag behöver nu är en långtradare som drämmer in i oss medan detta pågår. Jösses, jag skulle verkligen vilja se DET hända.” Sedan tänkte jag att vinden kom från väster, min bil voltade från norr till väster, och så snart jag hade kommit dithän att den hade voltat mot sydväst så skulle antagligen inte ångan längre kunna blockera min synvinkel. Mycket riktigt, när bilen hade börjat volta mot sydväst försvann ångan ur mitt synfält och jag kunde se vägen från det håll som jag just hade kommit ifrån. Jag tänkte: ”Gosse, vilken tur att inte en lastbil kör in i oss!” Därefter stannade min bil.

Medan jag insåg att min bil hade slutat röra sig tänkte jag: ”Herregud, jag måste komma ut härifrån!” Jag minns att mitt huvud var nedböjt och att hakan pressades mot bröstet, sedan var det ett tydligt ploppande läte. (Enda sättet jag kan beskriva ljudet på är som det läte som uppstår när man placerar underläppen bakom tänderna i överkäken och blåser tillbaka läppen till det normala läget… Plopp.) Jag minns att jag kände det som att jag hade blivit utploppad, som att jag var en bomullstuss som snabbt hade pressats igenom ett sugrör. Jag hörde och KÄNDE ploppandet.

Jag stod upp (i brist på ett bättre ord… jag var upprätt och jag verkade i allmänhet vara vertikal i min orientering gentemot resten av världen), bredvid dörren till förarsätet på min bil. Jag tittade på killen som satt där och tänkte: ”Hallå, det är ju jag, och jag är en enda röra. Inte alltför illa tilltygad dock, det ser inte ut som att något har slitits av från min kropp, allt ser ut att vara helt, men den är död.” (Jag hade jobbat på en begravningsbyrå i ungefär ett och ett halvt år och var ganska van vid kroppar och hur de ser ut när de är livlösa.)

Vid det här laget hörde jag en röst bakom mig och vände mig om. Där stod (fortfarande i brist på ett bättre ord) två av mina vänner som hade dött i en bilolycka 1983. De var tillsammans när de dog (vilket var passande då de alltid hade varit oskiljaktiga) och vi tre stod varandra närmare än syskon. Jag var på båda begravningarna och svor att jag verkligen skulle vilja att dessa båda tjejer kom och hämtade mig (om det var så det gick till) när jag dog. Nå, här var de nu. Det märkliga (när jag ser tillbaka på det), var att jag inte blev förvånad alls över att träffa dem där. Jag minns att jag sa (i brist på ett bättre uttryck, men jag tror att jag sa): ”Hej Lisa, hej Susan” på ett nonchalant sätt som om jag just hade träffat på dem i skolkorridoren under en rast. Jag började berätta för Lisa om min kropp. Jag sa: ”Du Lisa, kolla in det här” liksom road av situationen och på ett sätt nickande mot mig själv där jag satt i bilen.

Jag minns en känsla av total och yttersta frihet. Det finns egentligen inga ord för att kunna beskriva den här känslan men det slog mig att jag kunde göra precis vad jag ville i det tillståndet, jag kunde färdas var som helst och inga fysiska lagar bestämde vad jag kunde göra. Jag insåg att jag till och med kunde åka till Eiffeltornet om jag ville (det var precis min tanke, även om jag inte kan minnas att jag någonsin velat åka till Eiffeltornet eller ens tänkt på det före detta, annat än att kanske besvara en fråga i femte klass under en geografifrågesport). Jag började frossa i denna känsla, en känsla av sådan tillfredsställelse att jag till och med nu saknar den.

Lisa sa: ”Brian, du måste lyssna noga.” (Sa hon att vi inte hade så mycket tid på oss? Eller var det endast information som antyddes via en tanke?). Lisa fortsatte: ”Du måste se”, och så pekade hon (eller snarare fick mig uppmärksam på något annat sätt… Det är svårt att beskriva exakt HUR kommunikation, rörelse, position etc går till i detta tillstånd) mot horisonten i väster. Jag lade märke till att i stort sett hela världen var tyst, ungefär som en tv-apparat som inte har någon bra mottagning och där det svartvita emellanåt är utbytt mot en droppe färg, men för det mesta är svartvit. På himlen var emellertid mitt liv. Det var som att se det på en filmduk (en bred filmduk), i färg, på en video som hade fastnat på snabbspolning, fast snarare än att enbart se det så KÄNDE jag det som om jag var i livet och samtidigt ”stod” tillsammans med Lisa och Susan. Livet spelades bokstavligen upp från min födelse till min ”död”.

Vid slutet av denna livsscen blev jag inte utlämnad tillsammans med någon som sa: ”Du har syndat!, du är en syndare!, du har gjort det och det och det, det var dåligt och går emot de tio budorden!” Istället fick jag själv bilda mig en uppfattning av livet. Inte så mycket i termer av ”jag var en dålig människa, bra människa”, utan snarare ”det var ett bra liv”, så objektivt som om jag kommenterade en maträtt eller fullbordandet av ett projekt som jag var särskilt nöjd med. Jag visste vid just detta tillfälle att det hade varit andra liv som jag hade levt. När de hade blivit avslutade så hade jag gått igenom likadana eller liknande återblickar men jag var inte nyfiken på dessa andra liv i och med att jag hade fullbordat dem, och lämnat dem utan vidare uppföljning. Jag visste att detta livet skulle vara utan någon uppföljning då det var avslutat.

Jag insåg att jag visste allting. Det fanns inga frågor, all kunskap var omedelbart närvarande i mina tankar (till exempel så visste jag att allt skapat var delar av ett mycket större sammanhang eller koncept. Detta var bara en vetskap som jag kommer ihåg, även om jag kunde undersöka detta enorma koncept inifrån och vara en del av allting samtidigt som jag tänkte på det, vid samma ögonblick som jag först tänkte på det. Förvirrande, eller hur?).

Jag visste att detta var min sanna existens. Jag var en skapelse/varelse som, under en tid, hade använt mig av det där livlösa köttstycket som befann sig inne i bilen. (Jag kände mig dock på något sätt sorgsen över min kropp trots allt, som inte var till någon ytterligare nytta på så sätt att det föreföll vara ett slöseri, och den hade varit till god användning för mig. Som känslan man kan få när man byter in en bil.)

Allt detta verkade inte ta så lång tid, sett ur vårt tidsperspektiv, en stund på ungefär tjugo sekunder eller så. Allt detta var jag med om, tänkte jag på, och hände mig under denna tidsrymd.

Lisa sa, eller snarare kommunicerade: ”Du måste lyssna (det var brådska i hennes ord), du har åstadkommit tillräckligt för att kunna följa med oss (hon gjorde en paus), eller så kan du stanna kvar, men om du stannar så måste vi få veta varför och du måste tala om det för oss. Du måste veta detta, att om du stannar, så kommer det att bli mycket, mycket svårt.”

Jag sa rent ut: ”Jag måste stanna kvar.” Lisa frågade: ”Varför då?” Jag konstaterade: ”Jag har inte fått några barn än.” (Detta var viktigt, men det var inte av känslomässiga skäl, utan snarare som ett hus som det var meningen att jag skulle måla och gjorde det, men det hade börjat regna och jag sa till någon att jag behövde ytterligare en dag för att måla klart runt fönstren.)

Jag var medveten om att Susan inte hade sagt något under hela tiden, bara Lisa, och jag lade märke till att bortom Susan var det ”Någon” annan. Jag insåg att denna ”Person” lyssnade uppmärksamt och att jag inte hade tillåtelse att se honom/henne.

Denna ”Person” visade sig bara som en enorm närvaro som var förnimbar enbart som förvrängda vågor, skyddad från mitt medvetande så att jag inte kunde se honom/henne direkt. (För att få ett exempel på detta – se filmen Rovdjuret med Arnold Swartzenegger, och lägg märke till hur utomjordingen ser ut när den är ”dold”. Det var denna effekt som jag såg. Jag var inte ”Hotad” av detta och vill inte vilseleda läsaren med mitt filmexempel av en fruktansvärd, mordisk utomjording, utan bara ge en referens till den visuella förvrängning som användes. Det förekom inga känslor av ”fara”, utan bara en uppenbarelse av denna närvaro.)

Lisa sa: ”Okej, du ska veta att ditt hjärta stannade när du slog i ratten, men du kommer inte att ha bestående men av detta. Dina skador kommer att vara en sternumfraktur, ett jack i ditt finger, och så kommer du att förlora några tänder. Jag sa: ”Okej” och så hörde jag ett ploppande ljud. Allting blev svart och jag blev först förvirrad, jag kunde inte komma på precis var jag var. Sedan hörde jag ett ljud, som ett avlägset dunkande. Därefter blev det tyst och sedan ett nytt dunkljud, och ett till, och ännu ett som kom tätare. På det hörde jag ljudet av ett hjärtslag och ytterligare ett och insåg att dunkandet var mitt hjärta som började slå. Jag kommer ihåg att jag tänkte: ”Men det är ju mitt hjärta som har börjat slå igen!” Därefter kom insikten om att jag verkligen, verkligen behövde få luft. (Ungefär som känslan man får när man befinner sig djupt under vattenytan och man inte vet om man kommer att kunna ta sig upp till ytan innan syret har tagit slut… Tänk dig nu hur det skulle kännas att inse att man inte skulle hinna upp till ytan innan luften tar slut… den känslan.) Så jag tog det längsta, djupaste kippande andetag som jag kan minnas att jag någonsin tagit. När det var gjort öppnade jag mina ögon och såg mig omkring, och lade märke till att min hand hade börjat blöda.

Jag ska inte upprepa alla detaljer kring olyckan, men jag fortsatte glida in i och ut ur medvetslöshet. Flera gånger kunde jag höra folk prata men jag verkade inte kunna reagera på det. Åtminstone vid tre tillfällen som jag minns kände någon på min nacke och sa: ”Den här är förlorad.” När jag till slut lyfte på mitt huvud och mumlade något till en trafikpolis som stod lutad över dörren vid förarsidan på min bil och antecknade mitt VIN-nummer från instrumentbrädan, tog han ett kliv bakåt och skrek: ”Vad, den här lever, kom hit!” Jag kommer ihåg en sjukvårdare i min bil och vibrationer från räddningsutrustningen. Där var en tv-kamera och jag utbrast: ”Få bort den där @#$%$%$ kameran!” Jag minns att jag befann mig i en ambulans och att en kvinnlig sjukvårdare satt på en bänk bredvid mig. Jag frågade henne: ”Var exakt är vi någonstans?” Hon svarade: ”Du är i en ambulans.” Jag sa: ”Nej, var exakt på VÄGEN är vi, hur långt ifrån Jefferson City?” Hon sa: ”Jag är rädd att jag inte kan kolla det, här finns bara ett litet fönster.” Jag sa: ”Det gör inget, jag går ut och kollar.” Jag minns att jag passerade igenom sidan av ambulansen och fick syn på ett stenbrott som jag alltid brukade använda som vägmärke och att vi nästan var framme vid det. Jag återvände igenom ambulansens sida och berättade för henne: ”Vi är nästan vid stenbrottet, bra, då är vi nära.” Sjukvårdaren reste sig upp och gick fram till ett litet fönster på sidan och sa: ”Åh, jag ser det, ja, men hur…?” Hon avslutade inte meningen, och inte heller sa hon något mer förutom: ”Ligg bara still, vi är nästan framme nu”, och så satte hon sig ner igen.

Senare, på intensivvårdsavdelningen, kom sjukvårdaren som hade varit i min bil fram till mig och sa: ”Du ser mycket bättre ut nu än du gjorde för en stund sedan.” Jag sa att jag kände mig bättre. Han sa: ”Under alla de år som jag har jobbat med det här har jag aldrig undersökt någon och då misstagit mig på om personen varit vid liv eller inte, förrän nu.” Jag sa till honom: ”Vem har sagt att du tog miste?” Han hade verkat så bekymrad, men nu flinade han och sa: ”Ta det lugnt nu, grabben”, och så gick han därifrån. En sjuksköterska frågade mig om jag hade en bakgrund inom läkaryrket, eftersom jag hade sagt till folk vid olycksplatsen och på avdelningen att jag hade en sternumfraktur, ett jack på fingret, och att jag skulle tappa två tänder. Jag sa till henne att jag inte hade någon bakgrund inom medicinen.

Jag återhämtade mig från min sternumfraktur, mitt jack i handen, och behövde få ett par rotfyllningar gjorda. (Men medan jag var kvar på sjukhuset så hade jag väldigt svårt att få någon sömn. Varenda gång jag började slumra till kände jag hur jag började flyta ut ur min kropp och jag trodde att jag var på väg att ”dö” igen, och eftersom det var meningen att jag skulle stanna kvar i livet tvingade jag mig själv att vakna.)

Var någon medicin eller substans inblandad med förmåga att inverka på upplevelsen:       Nej

Var upplevelsen svår att uttrycka i ord?       Ja       Upplevelsen gav mig bryderier kring de rätta orden för att kunna beskriva vad som hade hänt. Det finns egentligen inga ord som kan beskriva upplevelsen exakt. Hur förklarar man det oförklarliga?

Under upplevelsen, var det någon hotfull händelse på liv och död?       Ja       Jag var med om en allvarlig bilolycka, min kropp befann sig i bilvraket efteråt.

Hur var din nivå av medvetande och vaksamhet under upplevelsen?       Fantastisk!

Var upplevelsen som en dröm i något fall?       Nej, den var mer verklig än denna verklighet.

Upplevde du separation av medvetandet från din kropp?       Ja

Beskriv ditt utseende utanför din kropp:       Min tanke vid tillfället var att jag såg ut som jag gjorde i livet, men att jag hade förmågan att se ut precis som vad jag än ville.

Vilka känslor hade du under upplevelsen?       Otyglad glädje, yttersta frihet, och obegränsad kunskap. Bortom vad som egentligen kan beskrivas på det mänskliga språkets begränsade villkor.

Hörde du något ovanligt ljud eller brus?       Ett ”ploppande” läte när jag lämnade min kropp, ljudet av mitt hjärta när det började slå då jag återvände till kroppen. Allt däremellan handlade mest om konversation.

Passerade du in i eller gick igenom en tunnel eller inhägnad?       Nej

Såg du ett ljus?       Nej

Träffade du eller såg några andra varelser?       Ja       Precis bakom mig. Jag kände två av dem (väldigt nära vänner), men där fanns också en tredje person som jag inte hade tillåtelse att få se tydligt. De berättade för mig vad som hade hänt, gav mig en filmliknande återblick på mitt liv där jag faktiskt levde igen, och sedan sa de till mig att jag kunde följa med dem eller stanna kvar, men jag valde att stanna, och jag måste säga varför jag ville det. Jag talade om varför för dem och de sa att det skulle bli mycket svårt, och så for jag tillbaka in i min kropp.

Upplevde du upprepning av förflutna händelser från ditt liv?       Ja              Jag såg min mamma föda mig. Jag hade inte sett detta tidigare som jag kan minnas. Jag såg mig själv cykla på min sparkcykel in i dörren i vår hall och bli ”förvisad” till garaget med den. Detta hade jag inte kommit ihåg. Senare hittade jag märket på dörren där mitt fordon hade träffat :) Jag lärde mig att livet (här) mest var ett sätt att utöka kunskapen/erfarenheten för ens VERKLIGA existens.

Hörde eller såg du något beträffande människor eller händelser under din upplevelse som kunde bevisas senare?       Ja              Se fråga nummer 4 angående samtalet med sjukvårdaren och stenbrottet.

Såg eller besökte du några härliga eller annars utmärkande platser eller dimensioner?       Nej

Hade du någon känsla av förändring av tid eller rum?       Ja       Tiden här och tiden där är INTE densamma (om nu tid ens existerar där). Allting här var väldigt tråkigt (svartvitt med inslag av en stum färg).

Gav din upplevelse dig någon speciell kännedom eller insikt?       Ja       Ni måste se på nummer 4 därför att det antagligen är det bästa sättet som jag kan beskriva det på. Bortom varje beskrivning, JA.

Hade gränsen någon fysisk form?       Nej

Blev du medveten om framtida händelser?       Ja              Väldigt precis, jag har nu två barn. Mina skador var som jag har beskrivit dem.

Var du inblandad i eller medveten om ett beslut att återvända till din kropp?       Ja       Jag fick välja mellan att antingen återvända eller inte, men jag måste tala om varför för dem. (se nummer 4.)

Har du haft några andliga, paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som du inte hade före upplevelsen?       Inget svar

Har det inträffat några förändringar av åsikter eller tro efter upplevelsen?       Ja       Jag vet anledningen till att vi är här. Jag vet varför det finns mänskligt liv, jag vet bara inte specifikt varför jag är här. Jag vet att det finns en förutbestämd mening med allt liv överallt, från den minsta mikrob till universum.

Har upplevelsen påverkat dina förhållanden? Vardagsliv? Religiösa vanor? Karriärval?       Ja, den påverkade min relation till min fru på ett negativt sätt under några år. Men numera är det över och vår relation är stark. Dagarna börjar med att jag undrar vad det är meningen att jag ska göra den dagen, eller vara med om som är en del av planen. Religiösa vanor? Jag ser inte mig själv som religiös, utan snarare som en del av en större andlig samhörighet med alla andra. Jag ändrade min karriär från försäljare (mördande) till polis/brandman.

Har du delat upplevelsen med andra?              Jag berättade för min fru flera dagar efter att det hade hänt, och hon blev chockad och sa: ”Det där kan inte ha hänt” och så gick hon iväg. Detta hjälpte inte vår relation särskilt mycket. Jag har berättat för min syster, som började gråta och sa att jag hade fått en fantastisk gåva, sedan tackade hon mig. Jag berättade för en god vän som talade om att hans mamma hade drömt att han skulle dö genom att ett dike kollapsade (han var rörmokare). Han reagerade positivt på min berättelse och sa att han kände sig mycket bättre inför att dö. Han dog tre dagar senare genom att ett dike kollapsade (tala om att vara en del av en plan, det var meningen att jag skulle stöta på honom den där dagen och ha det där samtalet).

Vilka känslor har du upplevt efter din upplevelse?       Jag var orolig över ”Det kommer att bli svårt”-uttalandet som Lisa gjorde. Jag oroade mig över att hon antydde att min nästa död skulle bli fruktansvärd, utdragen och smärtsam. Jag var orolig att jag skulle få cancer eller något liknande. Efter en tid insåg jag att hon menade att livet i DEN HÄR tillvaron är ”Svår” (åtminstone svårare än den tillvaro som är normal för oss). Jag upptäckte att jag var mycket mer känslig efter denna upplevelse, att jag kunde känna andra människors smärta.

Vad var det bästa och det sämsta med din upplevelse?       Det bästa är vetskapen om vad som ska komma, beviset på evigheten och känslan av att vara hemma. Det sämsta är att vara tillbaka i denna kropp… det är som att försöka ta sig fram i ett par gyttjiga, nedtyngda, blöta byxor… som hela tiden tynger ner en. Det innebar verkligen en återanpassning.

Finns det något mer som du skulle vilja tillägga med tanke på upplevelsen?       Jag är inte rädd för att dö. Livet är meningsfullt nu och det finns ett syfte med allting.

Har ditt liv förändrats specifikt som ett resultat av din upplevelse?       Ja       Hela mitt liv har vänts uppochner. Jag bytte karriär, har barn och stannar hemma med dem och försöker hitta på roliga saker att göra tillsammans med dem. Jag arbetar för allmänheten, får en möjlighet att hjälpa människor ibland, och jag har verkligen sett ”Planen” verka igenom mig i mitt yrke.

Efter din upplevelse, har du haft några andra händelser i ditt liv, mediciner eller substanser vilka återskapade någon del av upplevelsen?       Nej

Har frågorna som ställts hittills och svaren du lämnat korrekt och uttömmande återgett din upplevelse?       Ja       Så nära som jag över huvud taget kan förklara den. Känslorna är svåra att beskriva (näst intill omöjliga), men jag har gjort mitt bästa.