Beskrivning av Upplevelse:

För ett år sedan, söndags morgonen den 17 februari 2002, vid halv sju tiden, så fick jag flera hjärtattacker (6-7 separata men ihop kopplade händelser), vilket resulterade med en skräckfylld färd till närmaste sjukhus, dit min fru körde. Medan jag blev förberedd för operation, hade jag “den stora” mitt i kateter labbet och dog.  Hjärt-kirurgerna  jobbade sen på att återliva mig i 20 minuter utan att lyckas, så de försokte nå mitt hjärta via annan väg.

Vid det här laget var jag ungefär 3 meter ovanför alla och tittade på (rummet hade ett väldigt högt tak).  Den unga mannen som stod vid mitt huvud daskade till mig i ansiktet och sa “Chet, Chet, stanna kvar här!”  Jag var väldigt orolig över besvikelsen som jag såg.  Jag var speciellt orolig över mannen nedanför mig och till höger sida.  Han verkade vara en hinduisk man, kanske från Indien?  Det här var väldigt mystiskt för mig eftersom jag bor i västra Montana.  Senare så fick jag veta att mannens etnicitet var indisk.  Likväl så kunde jag känna att han var upprörd över vad som hände och att han behövde hjälp. Jag fortsatte att tänka att någon måste hjälpa honom.  “Snälla kan ingen hjälpa honom?”, för han behövde verkligen hjälp.  Naturligtvis så var alla upptagna och ingen kunde hjälpa.  Jag gjorde ingenting, så jag antog att det var upp till mig att hjälpa honom.

Vid denna tidpunkt så tog jag inte hänsyn till en stark anmodan som jag kände att gå därifrån.  Men jag visste att för stunden så var jag starkare än denna anmodan och jag visste att jag kunde stanna kvar så länge jag…”behövdes”.  Ändå visste jag att jag inte kunde stanna kvar för evigt.   Jag var helt inställd på mina bekymmer, för doktorn och de hopplösa händelserna nedanför mig.  

Som jag sa, så nådde hjärt-kirurgerna mitt hjärta på annan väg via min vänstra sida, det var blod överallt och de hade svårt att kontrollera blod förlusten mitt i allt detta hektiska arbete. Denna väg var svårare, och som jag nu vet tar det mycket längre att nå hjärtat.  Det här tog 20 minuter till.   Under tiden så stötte doktorn på åtskilliga arteriella områden som kollapsat och han skulle ha gett upp om inte jag hade sagt “titta på det här”.  Jag hjälpte honom.  Jag tror att jag talade till honom på telepatisk väg, men doktorn sa att jag pratade med honom. Doktorn konfronterade mig senare och sa att han hade aldrig haft en patient som talat med honom genom en sådan operation, det här skrämde honom mycket och han sa till min fru att han inte ville att det skulle hända igen (ingen kan förklara hur jag bara kunde prata med doktorn).  Hur som helst, sa jag “titta på det här” fyra olika gånger vid varje svårighet han stötte på.  Kusligt!  

När de äntligen nått mitt hjärta (allt finns på CD) var det en fullständig och total överraskning att deras arbete slutade med att de lyckades återliva mig, efter att ha varit död i 40 minuter.  De trodde att jag skulle vara hjärndöd, full med blod proppar och ett stroke offer.  Jag vaknade upp i ett privat rum på intensivvårdsavdelningen.  Jag såg en sjuksköterska som skrev i sina uppgifter vid ett litet bord och samma man som daskat till mig i ansiktet på akuten var också där.  Jag kände mig svag men ändå normal.  

Jag undersökte mannen (han läste en tidning) och jag sa, “jag känner dig”.  Kom ihåg att jag hade aldrig mött någon på det här sjukhuset innan.  Han hoppade upp omedelbart och sa “han är tillbaka”.  Och han visade mig sina handflator och sa “var var du?”. Jag sa, “jag var ungefär 3 meter ovanför dig, du slog mig i ansiktet väldigt hårt och du bad mig att inte gå, men jag var redan borta”.  Han sa att jag inte kunde känna honom för vi hade aldrig mött varandra förut.   

Så hur var det där jag var?  Jag säger till alla” “var inte rädd och planera inte på att ta en paus efter döden”.  Den hälsning jag fick var som om 300 miljoner människor på samma gång sa ett genljudande och överraskat “hejsan!”, istället för ett enkelt hej.  Allt var väldigt positivt och jag fick en varm och skön känsla, som om jag kommit hem. Den plågsamma smärtan som jag hade lidit av försvann. Så här i eftertanke så måste jag ha verkat fåfäng för att jag inte accepterade inbjudan att gå. Jag gissar att jag var mig själv. Vad jag menar är att jag har alltid offrat mig för alla och allt. Genom hela mitt liv, när det varit mycket bråk, har jag offrat mig osjälviskt för andra. Jag har gjort det här som barn, som ung soldat i kriget i södra Vietnam och även som en äldre person. Jag tar alltid hand om andra innan mig själv. Jag är ärligt talat en totalt osjälvisk person. 

Doktorn sa att jag kom tillbaka för att hjälpa till. En annan av mina doktorer sa att jag inte skulle vara där, att jag borde vara död.  Han tror att jag kom tillbaka för att inte allt var som  det skulle i universum.  En annan frågade mig varför jag kom tillbaka och jag sa: “kanske inte Gud är redo för mig…eller så är djävulen för rädd för mig.”  Han skrattade mycket över det, men jag var ärlig.  Nu lever jag med alla möjliga konstiga känslor att man efter döden på något sätt blir utfrågad i 30-33 år och sedan får du en till chans att göra det bästa av ett nytt liv. Vem vet?  Allt jag kan säga är att jag aldrig tänkt på såna saker förut.   

Konstigt nog så gick jag aldrig med i en religion, för jag såg de alla som en kommersiell industri. Jag gissar att jag inte ar interesserad av allmän religion.  Jag har aldrig studerat bibeln eller några andra religiösa dokument, så det förbryllar mig att jag inte är rädd för döden. Egentligen är det att dö som gör ont, inte vad som kommer efteråt. Tänk på det, ta bort all luft…och du får inget mer.   Det gör ont på många sätt och det är skrämmande, men det är bara tillfälligt. Jag har inte blivit en religiös fanatiker och jag har inte förändrat mitt liv. Jag är samma goda person som jag alltid försökt att vara. Fast nu ger jag ännu mer av mig sjalv. Mitt livslånga axiom har varit:  “om du verkligen bryr dig om andra, så kommer andra att bry sig om dig”.  

Enligt mina doktorer så överlevde jag den största och värsta hjärtattack som du någonsin kan få.  Jag har nu omfattande hjärtskada och har avsevärd nedsättning av hjärtfunktionen.   Jag har tuber i hjärtat och de är långa nog att fungera.  Men, jag ser och fungerar som normalt.  Till denna dag så är doktorerna förbluffade och mållösa över min hjärtattack och allt som hänt. Kanske finns det en orsak till att jag finns kvar här och min orsak har inte hänt ännu? 

Alldeles innan min hjärtattack, så kändes det som om jag började bli förkyld, men jag hade inte de klassiska symptomen. Minuterna innan jag ramlade i golvet så hade jag tagit 3 aspirin tabletter (jag har aldrig tagit aspirin för jag har aldrig haft en huvudvärk i hela mitt liv), jag kan inte förklara varför och jag vet inte varför jag tog tabletterna.  Mina doktorer sa att det var det beslutet som räddade mitt liv, för det tunnade ut mitt blod så pass att låta syre igenom blockeringarna.