Beskrivning av Upplevelse:

I augusti 1985 när jag var 5 år gammal, var jag på en båttur på en lokal sjö. Jag blev biten av en mygga och utvecklade hjärnhinneinflammation "Jag dog" och flöt in i ett tryggt svart utrymme av behag och avslappning, ingen smärta och ingen rädsla. Det var en plats där jag kände mig hemma. Långt borta såg jag ett litet, litet ljus. Det drog mig till sig. Jag kände mig själv rusa mot detta ljus i snabb fart. Jag var inte rädd. När jag kom in i ljuset, representerade det frid och lycka, men mest av allt en djup villkorslös kärlek. Ljuset var ett gnistrande, lysande moln. Inifrån hörde jag en röst i mitt huvud och jag visste att det var Gud. Eftersom mina föräldrar aldrig pratade om Gud eller tog med mig till kyrkan, vet jag faktiskt inte hur jag visste men jag gjorde det. Dessutom kände jag att detta var mitt riktiga hem, denna plats där jag var i detta vackra ljus som var Gud. Jag kände mig omsluten av ljuset och var ett med det. Känslan kan jämföras med att ha blivit upplyft av min pappa när en skällande hund bet mig bara några månader innan, fast en ännu starkare känsla.

Ett annat vackert ljus, fast mindre, gjorde oss sällskap. Det var en flicka i 10-årsåldern. Hon var lite lik mig. Jag kunde se att hon kände igen mig. Vi kramades och hon sa; "Jag är din syster, jag fick mitt namn efter vår farmor, Willamette, som dog en månad innan jag föddes. Våra föräldrar kallade mig Willie. De hade tänkt berätta för dig om mig längre fram när du var redo". Jag pratade med henne och hon med mig utan ord. Det var så konstigt nu när jag tänker tillbaka på det men då verkade det helt naturligt. Hon kysste mig på huvudet och jag kände hennes värme och kärlek. "Du måste återvända nu, Sandy", sa hon. "Du måste rädda mamma från branden. Det är väldigt viktigt, du måste återvända och du måste göra det nu." Hon sa det med omtänksamhet och mjukhet i rösten och hon log ömt mot mig. "Nej, jag vill inte", sa jag. "Låt mig stanna här med dig". "Du måste rädda mamma från branden", upprepade hon, fortfarande på ett mjukt och ömsint sätt. Som en självisk bortskämd unge, grät jag och fick ett temperamentsutbrott av värsta sort. Jag föll till marken och snyftade och höll på och fick säkert alla att känna sig illa till mods.

Jag fick se en slags film där jag såg mina föräldrar, som satt hemma på jorden bredvid min sjuksäng med oro och rädsla i ögonen. De tog i och pratade med mig och bad mig att inte dö. "Snälla dö inte", grät de. Jag blev väldigt ledsen för deras skull men jag var fortfarande inte beredd att ge upp skönheten och de underbara känslorna kring allt som var så bra på denna plats, denna himmel. Gud skrockade åt mig och tittade på mig med stor ömhet. Jag kunde inte riktigt se hans ansikte men jag visste vad han tänkte. Han skrockade åt mitt barnsliga beteende.

Sedan pekade han på ett annat ljus som tog form långt borta. Till min stora förvåning, uppenbarade sig min goda vän och granne, Glen, och ropade; "Sandy, åk hem, åk hem nu!". Han sa det med sådan auktoritet att jag omedelbart slutade gråta och genast var tillbaka i min kropp.

Jag öppnade ögonen och såg mina föräldrars lyckliga och lättade ansikten. Jag berättade för dem om min upplevelse, som de först kallade en dröm, så fort jag kunde. De berättade att dagen efter att jag hamnade på sjukhuset hade vår granne, Glen, dött av en plötslig hjärtattack. Han var en vänlig gammal man som alltid brukade bjuda in min bror och mig och alla andra barn i området till sin trädgård för att leka med hans fem hundar. Han älskade barn och brukade ge oss mat, presenter och hitta på roligheter. Hans fru brukade till slut bli trött på oss och säga åt oss att gå hem. Då brukade han skälla på henne och säga; "Rose, säg aldrig till Sandy att hon måste gå, hon får stanna så länge hon vill". Jag var hans favorit av alla barnen som var välkomna hem till honom. Det var en sådan chock för mig att han skällde på mig sådär att jag slutade bråka genast och skämdes lite för mitt beteende. Jag kommer ihåg att jag också kände mig lite sårad. Jag fick reda på att han dött först efter att jag berättat min historia för mina föräldrar.

Jag ritade en teckning av min "änglasyster" som hade välkomnat mig och beskrev allt hon hade sagt. Mina föräldrar blev så chockade att de såg alldeles skräckslagna ut. De klev upp och lämnade förundrat rummet. Efter en lång stund kom de till slut tillbaka. De bekräftade att de hade förlorat en dotter som hette Willie. Hon dog av en förgiftningsolycka ungefär ett år innan jag föddes. De bestämde att de inte skulle berätta för min bror och mig förrän vi var stora nog att förstå vad livet och döden var. Beträffande att jag skulle rädda min mamma från en brand, så hade ingen av oss en aning vad det handlade om.

Min mamma hjälper mig att skriva det här och jag frågade henne hur hennes liv hade varit om jag hade dött, om jag hade fått som jag ville och bara stannat i himlen. Hon svarade; "Jag grät i månader efter att Willie lämnat oss, om vi hade förlorat dig också hade det varit som ett levande helvete med eld och allt". Tiden får utvisa men jag tror att det kanske var det hon menade. Jag tror att vi får träffa Willie igen någon dag och då ska jag fråga henne personligen vad hon menade."

Detta har förändrat hela vår familjs liv. Vi går i kyrkan nu och jag gör en massa saker annorlunda än jag gjorde förut.