Beskrivning av Upplevelse:

Jag heter David, jag bor på Hawaii, jag är 32 år gammal och är en NDU-överlevare. Jag har inte haft kontakt med några stödgrupper för det här sedan dess, men det har påverkat mitt liv avsevärt och ibland har jag tyckt att jag har varit tokig, men nu vet jag att det som var tokigt var mitt förnekande och tvivel.

Året var 1990 och jag bodde vid havet i den östra delen av Kalifornien. Jag hade precis kommit tillbaka från en skidresa i Squaw Valley. Det var första gången jag någonsin hade sett snö. På något sätt hade jag åkt på en bacill och fått hosta, som inte verkade vara något först, så jag fortsatte att gå till mitt jobb som servitör på restaurangen Berkeley Host Marriott. Om jag minns rätt så var väderförhållandena i havsbandet väldigt hårda då, eftersom det var i slutet på året. Det var väldigt kallt för den här öbon. Jag var en ung och arg man, arg på Gud för att jag var gay. Så det här tog jag med mig på min resa till andra sidan. Vad jag har lärt mig nu, är att jag aldrig ska vara så arg igen.

Det var sent på kvällen när jag återvände hem till min moster Mailes hus i El Cerrito, i Richmondområdet. Ingen var hemma. Jag tror att farbror Reuben, Chow [det framkommer inte vem Chow är ö.a.] och Maile hade gått till en familjesammankomst och min syster höll fortfarande på med sitt sena kvällsjobb som förvaltare på Oakland Sheraton. Min hosta hade blivit mycket värre vid det laget och jag tyckte att det var väldigt svårt att andas in och ut och var tvungen att anstränga mig för att göra det. Jag mindes svagt att någon hade berättat för mig om sin släng av lunginflammation när jag åt lunch på skidhotellet i Squaw Valley. Jag hade virat in mig i varenda varmt klädesplagg jag hade för att inte bli kallare. Vinden ven ute och jag hörde hela tiden min fars röst i mitt huvud, som sa "Grabben, vad är det för fel på dig, vet du inte att ingen blir sjuk i den här familjen?" Att höra det här i mitt huvud fick mig att känna mig stark igen, så jag ställde mig upp och svarade, "Ja pappa, jag vet." Sen satte jag på mig mina vantar, min vintermössa, mina skor och gick mot dörren för att gå ut och promenera bort den här förkylningen. Jag föll omkull mindre än ett kvarter bort i vårt bostadsområde och kämpade för att snabbt resa mig igen och se så bra ut som möjligt för att komma hem med förhoppning om att grannarna inte hade sett mig i det svaga ögonblicket. Jag var döende, och jag visste det. Lite förnekande inför döden är alltid naturligt, eftersom det alltid verkar som om upplevelsen är helt overklig.

Jag var tillbaka på soffan. Kunde inte röra mig ordentligt. Till slut lyckades jag ta mig till mitt rum för att lägga mig. Det var ett väldigt litet gästrum i huset, som en stor klädkammare, men den var trevligt inredd med alla de saker som jag tyckte om. Det smakfulla rummet var en stor tröst. Mitt i natten, när jag till slut hade lyckats somna, väcktes jag av en hård, stickande smärta i bröstet. Mina ögon var vidöppna och jag tittade skräckslaget upp i taket. Min mun var vidöppen och jag kunde inte dra in nästa andetag. Jag höll på att kvävas och hade våldsamma kramryckningar i sängen. Smärtan vär obeskrivlig. Min syn höll på att försvinna och jag kunde bara höra ljuden och känna smärtan avta långsamt av någon sorts naturligt ämne som frigjordes i min hjärna och fick mig att känna mig euforisk. Det fanns ingen mer fysisk smärta, men jag kunde fortfarande höra kroppen och dess sista sparkar mot sovrumsväggen. Och sen fanns det ingenting.

Jag är fortfarande här, tänkte jag. Jag kanske skulle stiga upp och titta efter exakt vad allt oväsen rörde sig om. Jag gick mot dörren i mitt sovrum och stannade. Jag vände mig om och kunde inte titta på kroppen som fortfarande låg i min säng. Mitt rum såg likadant ut, men ändå annorlunda. Det verkade som om alla mina saker hade en underlig och vacker glöd omkring sig. Alla mina saker utstrålade en blågrön aura av ljus. Mina fotavtryck glödde där jag gick, och avtrycken av mina händer glödde när jag rörde vid något. Jag var fascinerad och så upptagen av det här att jag tillfälligt glömde bort vad som just hade hänt. Jag var inte säker på om jag skulle vänta här i mitt rum eller ge mig ut på äventyr. Först försökte jag gå ut genom sovrumsdörren och sträckte ut handen för att öppna den. Min arm gick rakt igenom den ända till armbågen, och med armen kände jag andra där ute som liksom vältrade sig i stor sorg, som om ingenting annat betydde något. Det var skrämmande, så jag drog tillbaka armen igen. Jag tittade mot fönstret och såg att trädgrenarna hela tiden slog mot fönsterrutan på grund av stormen som fortfarande rasade utanför. Jag funderade på min kropp, men det verkade inte vara något alternativ längre. Den enda lampan som jag hade lämnat tänd ovanför mitt huvud började lysa starkare och starkare. Det här var ingången, sa jag till mig själv, och jag beslöt att sträcka mig mot ljuset och ge mig iväg. Och att ge mig iväg var precis vad jag gjorde. Väldigt väldigt fort. Hela mitt liv spelades upp från min födelse och fram till det nuvarande ögonblicket.

Det var en väldigt stormig plats. Det här kanske var den slutstation jag kom till när jag hade dött i vredesmod, vid en tidpunkt när jag inte hade särskilt mycket frid i mitt hjärta.

Jag minns att det fanns ett eko på den här platsen, min "tankeröst" strömmade rakt ut mot horisonten framför mig och återvände alltid till mig från horisonten bakom mig. Jag tyckte att det här var väldigt irriterande och det här stället jag hade kommit till var inte alls någon behaglig plats. Stormar som inte liknade några stormar som någonsin setts på jorden svepte iväg mig upp i himlen och ner på marken på den här nya och stormiga planeten. Olika stora vulkanutbrott omkring mig släppte ut ånga och hetta hela tiden. Ibland dök det upp spöklika apparitioner i den här ångan och började vilset vandra omkring, som om de sökte efter något de inte kunde hitta.

Ett av de här spökena sprutade ut ur utbrottet som var närmast mig, och det var en kvinna. Hon skrämde mig. Hon var klädd i en väldigt urmodig utstyrsel, som var trasig här och där och verkade vara väldigt smutsig. Hon hade inga fötter nertill, så hon liksom svävade i luften. Hon rörde sig mycket långsamt närmare mig. När hon hade kommit så nära att jag hade kunnat röra vid henne, beslöt jag att kommunicera.

Jag frågade henne om hon kunde säga namnet på den här platsen, men hon svarade inte utan fortsatte bara att långsamt krypa ännu närmare inpå mig, som om hon tänkte stjäla eller ta något ifrån mig, eller skada mig.

Alla tankar hörs här, så man kan inte dölja något eller behålla det för sig själv. Man måste vara öppen och säga det. Så jag sa väldigt barskt, "Vem är du?" Då slet hon bort en del av slöjan som dolde hennes ansikte och jag såg bara en skalle, bara ben. Hennes käke öppnades brett, som om den hade varit ur led, och hon steg fullständigt ut ur sin klädnad och svepte ner mot mig för att bita mig. Det var i min vänstra axel, i min andekropp. Smärtan var så stor att det var värre än döden. Så i det ögonblicket, när hon svängde runt i luften för att ta ännu en tugga av min ande, föll jag på knä och ropade på Gud ur djupet av min själ.

Andekvinnan tog sig om huvudet och försvann tillbaka ner i öppningen i marken. Jag såg att de andra andarna som hade kommit närmare också gjorde det. Jag ropade fortfarande på Gud och bad att han skulle förlåta mig för att jag hade talat så illa om honom borta på jorden och om han kunde ta mig tillbaka och föra mig hem, bort från det här underliga landet.

Det var i det ögonblicket jag också insåg att min röst inte längre ekade och återvände till mig. Jag skrek ut hans namn ända bort till änden av horisonten och själva hans namn exploderade i ljus och ljud. Resten av andarna omkring mig visade rädsla, som om Gud inte var någon tröst alls för dem. Det här tyckte jag var sorgligt, men det var också glädjande för mig att veta att Gud hade accepterat mina ursäkter, eftersom ljuset vid horisonten bredde ut sig i riktning mot mig.

Detta ljus var så vackert att ord inte kan beskriva det. Hans ljus var som den uppgående solen. Och liksom solen, steg han upp bakom bergen och reste sig uppåt mot himlen. Kärlek flödade in i varenda liten del av min varelse, och min själ blev som pånyttfödd. Själva planeten förändrades också av Hans ljus. Jag såg en del av bergen öppna sig och vattenfall vällde fram. De mörka molnen ovanför mitt huvud skingrades med en enorm fart. Gud hade kommit, och Hans ljus var varmt och välkomnande. Då kände jag ett djupt lugn och frid.

Medan Hans ljus strömmade ut över landet kunde man se gräs skjuta upp ur marken. Jättelika träd sprang fram ur markytan och reste sig majestätiskt framför mig. Fåglar av alla de slag flög omkring i skyn. Alla slags djur, Guds skapelser, kom ut ur skogen, som för att välkomna mig. Detta var det mest fantastiska välkomnande tillbaka hem. Glädjetårar och skratt är de enda ord jag kan beskriva den här upplevelsen med. Sen blev Hans ljus oerhört starkt. Jag var helt omsluten av vitt ljus. Gud höll mig kärleksfullt i sina armar en stund. Hans ljus blev allt starkare, tills jag knappt kunde se någonting alls.

Vid det laget kände jag att det var dags för mig att återvända till jorden. Jag tittade på Gud och sa "Kan jag stanna Herre, snälla?" "Nej", sa Han "din tid på jorden är inte avslutad, så iväg med dig och var en god pojke, för det finns mycket mer du måste lära dig." Jag tackade Gud översvallande före min resa hem till jorden, och sen var jag där. WHAM!!! Jag var i min kropp igen, usch, jag vet inte om det är ett riktigt ord, men det är så det känns i början när man får en kropp igen, så "usch" får det bli.

Ja, nu var jag tillbaka i mitt levande fordon, kollade om alla system var klara att köra, inga problem hittades. Lungsystemet var helt!! Jag var chockad, bortkommen och lite förvirrad. Detta är orden jag kommer att tänka på - så var det efter att jag hade kommit in i en mänsklig kropp. Sen kom det olika former av förnekande, så här kommer en förnekares logik: Fråga - hade jag rökt för mycket hasch och fått en snedtändning? Svaret låg i bevisen omkring mig. Jag gick en rundtur i huset, min vinterjacka och vantar låg slängda på olika ställen, som om det hade varit ett slagsmål. Telefonen var fortfarande inställd på 112 och växeltelefonisten skällde på mig. Men jag var tvungen att kolla. Tillbaks till mitt rum. Jag satte mig långsamt ner med ryggen mot väggen och väntade på soluppgången.

Jag tänkte att det här måste vara en av de vackraste morgnar jag någonsin hade sett. Himlen var ljust rosa och solen tycktes omfamna horisonten. Det finns dagar när livet blir för stressigt, och då vet jag att det är dags att stanna upp och betrakta soluppgången. Ofta kan jag fortfarande se Honom le mot mig och stråla på mitt ansikte i solens ljus. Det är en stor tröst för mig, och jag vet att vi har ett hem att fara till när vi har avslutat livets lektioner och arbete.