Beskrivning av Upplevelse:

Sommaren 1971 var jag uppe i bergen i norra Georgia tillsammans med min man och barnen, i samband med att maken arbetade med kamerateamet för filmen Den sista färden. På helgerna brukade en del av skådespelarna och filmteamet samt deras familjer åka ut med flottarna på floden för forsränning. Man spelade in filmen vid samma del av Chatahootchie-floden som vi åkte med flottarna, och av de åtta som var ute denna söndagseftermiddag var det fyra av oss, inklusive jag själv, som hade åkt med flottar nerför det partiet av floden förut.

Men floden var annorlunda den här gången. Vattnet var grunt efter flera dagar utan regn, och vi var tvungna att ta andra vägar genom de många forsarna.

Vid de sista forsarna gjorde vi nästan ett fatalt misstag. Flotten som jag befann mig i vred sig 180 grader så att vi åkte baklänges, och fastnade bland klipporna där på grund av de vilda forsarna.

Flotten fastnade i en virvelström som höll kvar den mot klipporna. Jag föll av och hamnade emellan flotten och klipporna, samtidigt som vattnet med kraft sköljde över mitt huvud och virvelströmmarna drog ner mig under ytan. En av männen i flotten hade fått tag i min arm och försökte dra mig tillbaka in i den, men det enda han kunde göra var att få mitt huvud ovanför vattenytan ett kort ögonblick för ett snabbt andetag innan strömmarna drog ner mig på nytt. Jag fastnade mellan en klippa och ett hårt ställe!

Med stort lugn och klar medvetenhet, helt utan panikkänslor, visste jag att jag var på väg att dö, frågan var bara hur. Att kastas mot klipporna gjorde ont så jag beslutade mig för att drunkning var ett bättre alternativ. Nästa gång då mitt huvud hamnade ovanför ytan tog jag mitt sista andetag, och bad mannen som höll i min arm att släppa taget och det gjorde han. Jag kände hur vattnet drog mig ner och slappnade av. Jag insåg att det inte var någon idé att kämpa emot och drog in vattnet i lungorna. Och allting blev svart. För ett ögonblick…

I nästa stund befann jag mig cirka trettio meter ovanför floden och såg ner på flotten som hade fastnat bland klipporna därnere. Jag iakttog hur de två männen i flotten väntade på att jag skulle komma fram under den. Jag såg hur kvinnan som också hade varit i flotten klamrade sig fast vid en klippa nedströms. Jag kunde se hur min man och min tonåriga syster, som hade åkt före oss i en annan flotte och kommit fram utan missöden, kom rusande uppför kullen för att ta reda på varför all bråte kom drivande nerför floden. Vi hade tagit ut allting ur deras flotte och lastat in i vår för den händelse att de skulle kantra, men de for nerför forsen hur lätt som helst, och vi bara hoppade in i vår för att följa efter dem.

Från ovan såg jag hur min man klättrade på en klippa ute i vattnet. Han kunde inte höra vad de två männen som fortfarande var kvar i flotten skrek åt honom på grund av forsens rytande. Han hade ingen aning om var jag var eller vad som hade hänt men han visste att jag saknades. Det såg ut som om han tänkte hoppa i för att försöka hitta mig, och plötsligt stod jag bredvid honom, i ett försök att hindra honom för han var inte mycket till simmare och jag visste att det inte var någon bra idé för honom att hoppa i. När jag sträckte mig mot min man för att stoppa honom for min hand rakt igenom honom. Jag tittade på min hand och tänkte… herregud, jag är död!

I samma stund uppenbarade sig fullständig kunskap om verkligheten för mig och jag såg universums mångfald. Mitt medvetande utökades så långt bortom det normalt fysiska att jag inte längre var medveten om det, eller om mig själv. Jag var så fullständigt en del av allt att det inte fanns någon utsträckning, någon början eller slut. Där var ett strålande ljussken och jag fick se in i det under ett kort ögonblick. Då upplevde jag en känsla av kärlek så genomgripande, så mäktig och så överväldigande att jag bara kan beskriva den som ren Lycksalighet (även om det inte ens kan börja beskriva denna kärlek).

Och plötsligt susade jag iväg och for hastigt igenom en virvel mot ett vackert vitt ljus långt, långt borta. Fortfarande upplevde jag en överväldigande känsla av kärlek inom mig och runt omkring mig. Det fanns ingen rädsla, inga bekymmer, ingen oro. Jag kände till och med som om jag hade gjort detta förut och började minnas att jag var på väg hem. Jag var uppfylld av glädje. Jag hade ingen förnimmelse av en kropp, ingen känsla av begränsningar. Ändå, jag var jag och medveten om att jag hade denna upplevelse.

Sedan länge hade jag en känsla av att jag inte var ensam. Det fanns någon där, som jag bara kan beskriva som en Kärleksfull Ljusvarelse, som färdades vid min sida… i ljusets hastighet! Vi kommunicerade på ett mentalt sätt. Det här var någon som jag alltid hade känt och det visste jag i samma stund som jag först kände varelsens närvaro. Ändå kan jag inte i detta nu tala om vem det var. Jag hade inte känslan av att det var någon bekant religiös personlighet eller någon avliden släkting, utan snarare en speciell vän som alltid är med mig var jag än är; kanske min skyddsängel. Varelsen talade om för mig via telepati att jag hade ett val om att återvända. Jag tänkte: nej, nej, nej, jag ville att detta skulle fortsätta för alltid!

Plötsligt störtade vi in i ljuset och en helt ny verklighet uppenbarades för mig, påminnande om den fysiska världen, men, i denna högre dimension, mer färgstark, mer vacker, mer häpnadsväckande. Jag såg växter, träd, berg, sjöar, djur, och skimrande kristall-liknande byggnader, några väldigt stora och utsmyckade. Jag såg varelser gå omkring, ljusvarelser, ägna sig åt sina dagliga liv. De har inga fysiska kroppar, utan de är tydliga energifält. De går inte, de flyter fram. De har liv som påminner mycket om våra, fast utan sorger och bekymmer. De är konstnärer, musiker, dansare, sångare, uppfinnare, arkitekter, helbrägdagörare, skapare av magiska ting… som de kommer att visa i deras kommande livstid i det fysiska universum.

Återigen sa Ljusvarelsen till mig att det var mitt val om jag skulle stanna eller återvända, men att det fanns mer för mig att göra i det livet och att det inte riktigt var dags för mig än att lämna den världen. Medan jag ännu tvekade fick jag veta att om jag valde att återvända så skulle jag få med mig viss kunskap att dela med mig av till andra. Efter en hel del diskussion gick jag med på att återvända, och plötsligt befann jag mig framför en hög konformad byggnad; så hög att den föreföll vara utan slut. Jag fick veta att detta var Kunskapens Sal. Jag gick in i byggnaden och flög i spiral uppåt, förbi vad som verkade vara bokhyllor, som i ett bibliotek, många miljoner böcker, och jag flög förbi dem allihop. När jag nådde taket störtade jag igenom det in i ett kalejdoskop av färger och, samtidigt, kom mitt huvud upp ur vattnet. Jag befann mig i floden ungefär trettio meter ifrån flotten.

Jag blev genast medveten om var jag var och tog tag i närmaste klippa. Jag lyckades komma upp på den och hostade upp en massa vatten. Jag var i ett chocktillstånd men behövde ingen medicinsk vård. Jag vet inte hur länge jag låg under flotten, ingen tittade på klockan vid det tillfället. Det kan ha varit i tre eller fyra minuter, eller kanske i tio minuter. Där jag var existerade ingen tid.

Jag kan inte påstå att jag var kliniskt död, men jag har inga minnen av att jag kämpade där under vattnet eller att jag försökte hålla andan tills jag kom upp till ytan. (Jag har ägnat mig åt simning, vattenskidåkning, dykning, och att surfa, så jag hade haft gott om erfarenhet av att vara under vatten sedan tidigare och då jag trott att jag skulle dö, men inget som liknar det här. Vid dessa andra tillfällen minns jag tydligt att jag kämpade för att nå vattenytan, och att mina lungor då var på väg att brista.) Vad jag däremot minns under tiden som min kropp var i vattnet under flotten är vad jag har berättat om här.

(utdrag ur www.BeyondtheVeil.net/nde.html) 

Var någon medicin eller substans inblandad med potential att inverka på upplevelsen:    Nej

Var upplevelsen svår att uttrycka i ord?    Ja

Jag hade lätt för att prata om ut ur kroppen-upplevelsen men det som hände efteråt, jag har inget i min livserfarenhet att relatera det till, jag hade helt enkelt inte ord för det… det är som att försöka beskriva en solnedgång för en som är blind.

Under upplevelsen, var det någon hotfull händelse på liv och död?   Ja       Vi ägnade oss åt forsränning. Jag föll ur flotten och fastnade emellan den och det forsande vattnet som drog ner mitt huvud. Jag kunde inte andas, tappade fullständigt kontrollen.

Hur var din nivå av medvetande och vaksamhet under upplevelsen?     Jag var helt vaken och fullständigt medveten om vad som hände. Mitt medvetande var långt utöver mitt normala vakna medvetande, jag var medveten om allting i universum och hur allt fungerar som Ett Enda. Jag visste att jag var i Guds närvaro utan att ”se” Gud. Det fanns ingen rädsla, bara kärlek överallt omkring mig.

Var upplevelsen som en dröm i något fall?     Inte på något sätt.

Upplevde du separation av medvetandet från ditt kropp?  Ja

Beskriv ditt utseende bortsett från din kropp:  Jag såg inte mig själv. Att ha en kropp eller inte verkade inte ha någon betydelse.

Vilka känslor hade du under upplevelsen?  Överväldigande kravlös kärlek bortom allt... upprymdhet... häpnad... förundran... vördnad... frihet… mycket stor glädje… lycksalighet… frid… tacksamhet…

Hörde du något ovanligt ljud eller brus?    Nej

Passerade du in i eller gick igenom en tunnel eller inhägnad?     Ja

       Jag upplevde det som att jag färdades genom tunneln i ljusets hastighet, men det är verkligen svårt att säga om det var jag som var stilla och ljusen som rusade förbi mig, eller om det var jag som rusade förbi ljusen. Jag såg det som effekten av en övergång mellan dimensionerna.

Såg du ett ljus?      Ja

      I tunnelupplevelsen föreföll det som att jag färdades mot ett strålande klart ljus som blev större ju mer jag närmade mig det. Även om det var mycket skarpt så var det inte bländande… det var kärlek och värme. Det blev enormt stort och jag passerade igenom det in i en annan värld och tillvaro.

Träffade du eller såg några andra varelser?       Ja

       I tunneln hade jag en Ljusvarelse med mig. Jag visste vem det var då men jag kan inte säga det nu. Någon som jag har känt igenom evigheten… inte en religiös personlighet, kanske min skyddsängel. Vi kommunicerade en hel del genom telepati men jag kan inte säga vad som sades då det inte var i ord. Den här Varelsen visade mig runt på andra sidan där jag såg många andra ljusvarelser leva sina liv. Det enda jag kommer ihåg från kommunikationen är det som handlade om att det inte var dags för mig att dö, jag hade mer att göra i detta livet, och om jag valde att återvända så skulle jag få tillgång till kunskap som skulle hjälpa mig med mitt uppdrag här.

Upplevde du upprepning av förflutna händelser från ditt liv?     Nej

Hörde eller såg du något beträffande människor eller händelser under din upplevelse som kunde bevisas senare?     Osäker

       Jag såg vad de andra gjorde medan jag var ovanför hela scenen, men ingen av oss talade någonsin om det efteråt för att kunna verifiera olika detaljer (ingen trodde att det hade hänt).

Såg eller besökte du några härliga eller annars utmärkande platser eller dimensioner?       Ja

       Efter att jag hade passerat igenom ljuset befann jag mig i en vacker omgivning, något av ett pastoralt landskap med berg, sjöar, gräs. Det var ingen ”sol” där utan ljus utstrålade från allting, fanns överallt. Jag såg kristall-liknande strukturer, byggnader av alla storlekar, varav några var mycket höga och utsmyckade. Färgerna var mer strålande och klara än dem på jorden. Allt kändes helt normalt, inget var konstigt.

Hade du någon känsla av förändring av tid eller rum?    Ja

       Tid och rum fanns inte... mycket svårt att förklara det på annat sätt. Det verkade som om jag hade varit borta i dagar men bara minuter kan ha förflutit.

Gav din upplevelse dig någon speciell kännedom eller insikt?     Ja

       Jag förstod allting... hur vi kom till jorden, varför, vad som händer när vi dör, vart vi tar vägen efter döden, vad vår andliga resa går ut på, Gud – Allt Som Är, begynnelsen av det fysiska universum, hur livet uppkom, utvecklingen av Anden-Själen-Människan som återvänder till Källan… Jag glömde det mesta av det här efter återkomsten men det har börjat komma tillbaka till mig genom åren.

Hade gränsen någon fysisk form?          Nej

Blev du medveten om framtida händelser?           Osäker

       Inte medvetet, men under åren som följt på upplevelsen har jag förutspått många saker som har varit till nytta och har blivit en pionjär inom området som handlar om medvetandet. Många saker som jag har varit först med har blivit vanligt förekommande flera år senare.

Var du inblandad i eller medveten om ett beslut att återvända till din kropp?            Ja

       Jag var verkligen betagen av denna upplevelse och ville inte återvända... hade inga tankar på eller känslor för nära och kära som jag lämnat kvar, men Ljusvarelsen övertygade mig om att det var viktigt för mig att återvända. Jag var inte arg eller upprörd på något sätt, hade egentligen inte en chans därför att så snart jag gick med på att återvända var jag omedelbart tillbaka i kroppen.

Har du haft några psykiska, paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som du inte hade före upplevelsen?        Ja

       Många av mina klienter frågar mig om jag är medial men jag hävdar inte att jag är det. Jag verkar bara känna till saker och ting. Jag har kanaliserat skriftlig information som jag inte vet var den kommer ifrån. Jag har inte försökt utveckla eller verkligen utforska dessa gåvor.

Har det inträffat några förändringar av åsikter eller tro efter upplevelsen?         Ja

       Naturligtvis förändrades min tro dramatiskt som jag beskrivit ovan, men även hela min syn på livet förändrades. Jag skilde mig några år senare. Personlig och andlig utveckling blev viktigare än att leva ett normalt liv. Jag återupptog mina studier på college och läste psykologi. Jag lade fokus på att hjälpa andra istället för att bara skaffa mer åt mig själv. Jag blev väldigt icke-materialistisk. Jag brydde mig inte längre om de små problemen i livet, jag bara följer med strömmen.

Har upplevelsen påverkat dina förhållanden? Vardagsliv? Religiösa vanor? Karriärval?         Min NDU inträffade för trettio år sedan så det här är förändringar som har kommit med tiden. Jag insåg att jag inte behövde någon annan för att känna mig hel och har fortsatt vara singel sedan min skilsmässa. Jag har också levt fridfullt i celibat de senaste femton åren och har överfört min sexuella energi till kreativitet, vilket upptar mitt dagliga liv med en ständig variation av projekt. Jag utövar ingen religion, jag mediterar, ägnar mig åt yoga, vandrar i naturen. När det gäller karriären så har jag sedan min examen för tjugo år sedan främst arbetat som konsult inom psykiatrin, tidigare som offentlig talare, turnerat landet runt, skrivit två böcker och ett filmmanuskript, haft flera företag, och nu jobbar jag mest med internet, men jag tänker inte i termer av karriär… det är bara vad jag gör. Nu är jag pensionerad på deltid, bor bland bergen, och gör nästan bara vad jag vill göra, när jag vill göra det. Mitt liv skulle ha varit helt annorlunda om jag inte hade haft en NDU.

Har du delat upplevelsen med andra?        De som jag först berättade om det för avfärdade det som ett slags fantasi, så jag slutade dela upplevelsen med andra under många år. Det tog femton år innan jag pratade om den igen vid ett tillfälle där folk var mer öppna att lyssna. Sedan dess har jag berättat min historia vid ett flertal sammankomster samt skrivit om den och vad jag lärde mig av den. Genom min hemsida har jag berört många liv och ett flertal personer har mejlat mig och berättat om hur min berättelse har förändrat deras liv och öppnat deras sinnen.

Vilka känslor har du upplevt efter din upplevelse?       Hela raddan av känslor... att inombords känna en otrolig glädje för att ha haft denna upplevelse men samtidigt en fruktansvärd sorg över att ingen trodde på mig.

Vad var det bästa och det värsta med din upplevelse?       Det bästa var att ha upplevelsen, det värsta att bli behandlad som en galning på grund av att jag berättade om den. Men jag är så tacksam för den därför att den befriade mig från rädsla för döden och tillät mig att leva ett liv jag aldrig skulle ha gjort utan den.

Finns det något mer som du skulle vilja tillägga med tanke på upplevelsen?       Jag hade läst Bibeln innan min NDU och kan inte påstå att jag förstod den eller uppskattade den, men under min upplevelse fick jag en uppenbarelse kring den. Jag läste om den efter min upplevelse och förstod den fullständigt… inte längre dunkelt som i en oklar spegel. Och ingenting liknande det jag lärde mig av bibelstudierna i skolan. Bibeln hjälpte mig faktiskt med att sätta ord på min upplevelse… allt finns där, man måste bara läsa den från en annorlunda nivå av medvetande för att se det. Jag insåg att en hel del av innehållet handlade om vad människor förr i tiden hade lärt sig genom sina egna nära döden-upplevelser. Folk har inte slutat ha dem, vi talar bara mer om dem numera. På den tiden trodde man att de som hävdade att de hade haft mystiska upplevelser var änglar, nu för tiden kallar man oss knäppskallar eller försöker förklara bort det genom vetenskapen, så att vi inte ska så tvivel bland deras långvariga tro som är baserad på en felaktig världssyn.

Är det någonting annat du skulle vilja tillägga angående upplevelsen?        Ja

        Jag fick möjlighet att återuppleva tunnel-upplevelsen under meditation, men det var inte riktigt detsamma och jag gick inte längre än till tunneln, det var inget klart ljus där. Jag upplevde också en tillbakablick på livet under meditation. Jag skulle vilja nämna något annat som man inte talar så mycket om och det är hallucinogener. I hopp om att återskapa upplevelsen har jag prövat på en mängd droger, inklusive LSD, svampar, och ecstasy. Dessa erfarenheter var alla underbara, intressanta, fängslande, fascinerande, men det finns en stor skillnad (förutom det livsfarliga med att använda droger). Visst, man får utforska andra dimensioner av medvetandet, men det innebär ofta en känsla av att förlora kontrollen samt rädsla som inte sker under en NDU. Med drogerna följer en surrealistisk känsla, men med NDU:n känns det mer verkligt än det här livet. Med droger handlar det mer om en upplevelse som händer dig. Med NDU:n så är du upplevelsen, den är av dig själv, ditt medvetande. En bra sak med hallucinogener är möjligen att de ger människor (som inte haft en NDU) en glimt av alternativa medvetandetillstånd och av en medvetenhet som har mer med oss själva att göra än vi har blivit intalade till att tro.

Har ditt liv förändrats specifikt som ett resultat av din upplevelse?       Nej

       Det finns mer men jag har inte lyckats förklara det i ord. Jag funderar på att återgå till målandet som ett bättre sätt att uttrycka det.