NDU från 1884, skildring av två anhöriga

NÄRA-DÖDENUPPLEVELSE
EMMA LOUISE
(FÖDD 1849, AVLED 1933)

Skildring av sondotter Janice B.

Beskrivning av Upplevelse:

Allt detta hände år 1884. Min farmor bodde med sin failj i ett stort hus i Greenville, i delstaten Michigan. Hon var mor till fyra barn som var i åldrarna från tio år till den yngste som var en baby. Min farfar var husläkare.

Jag ska berätta hennes historia om en nära-dödenupplevelse, så som jag minns att den berättades för mig för många år sedan. Jag bifogar också min fars skildring av dessa händelser så som han dokumenterade dem på trettiotalet som en del av sin självbiografi.

Min farmor var allvarligt sjuk. Ett rum på tredje våningen i huset gjordes i ordning som sjukrum för henne, långt borta från allt oväsen som hennes aktiva barn förde. En "inhyrd flicka" tog hand om barnen och tog hand om hushållet medan farmor var sjuk. Under den här tiden tycktes min farmor ha en kuslig vetskap om vad som hände i hushållet och i grannskapet, trots att ingen gav henne informationen och trots att hon inte heller kunde höra vad som hände på våningarna nedanför. Det enda exemplet på det här som jag kan minnas är att hon sa, "En granne har tagit med litet nykärnat smör och lämnat det vid bakdörren. Skulle du kunna vara snäll och ta in det." Det fanns ingen möjlighet att hon kunde ha sett eller hört när det här hände. Jag fick höra att det hade funnits många sådana tillfällen.

Det kom en tid när hon blev allt sjukare. Min farfar tog hem en läkarkollega för konsultation. Medan de var hos henne slutade hon att andas och varken min farfar eller hans kollega kunde känna någon puls. De dödförklarade henne, men min farfar var inte den som gav upp i första taget. Han satte upp ett batteri för att chockstarta hennes hjärta. Hon började andas igen och levde i femtio år till.

Hon beskrev en högst märklig upplevelse under den här tiden efter att hon hade blivit "dödförklarad". Hon kände det som om hon sakta färdades på en flod. Hon hörde vacker musik. Hon kände en sådan frid och glädje som hon aldrig hade känt förut. Hon trodde att hon var i himlen och insåg att hon hade dött. Medan det här pågick började hon få motstridiga tankar - jag måste återvända, mina barn behöver mig, kontra jag kan inte lämna den här skönheten och friden. Den här inre kampen pågick en stund. Sedan vaknade hon och återhämtade sig, levde ett innehållsrikt och tillfredsställande liv, och såg sina barn alla växa upp och få egna lyckliga liv.



Janices fars skildring av samma händelse, 6 april, 2002

Ett annat tydligt minne är min mors sjukdom. Mina bröder och jag hade röda hund, men inte så allvarligt; min mor, däremot, blev slutkörd när hon tog hand om oss, fick samma sjukdom med komplikationer som lunginflammation när vi återhämtade oss, och efter att ha varit väldigt sjuk var hon uppenbarligen död. När hon blev svagare kallades vi in för att säga farväl till henne, men medan andra läkare dödförklarade henne, insisterade min far på fortsatta återupplivningsförsök, inklusive ett elektriskt batteri, och efter en stund började hon andas igen och levde i femtio år till. En del i den här sjukdomen var de klärvoajanta drömmarna då hon tycktes besöka andra platser och se olika scener. Hon kunde till och med beskriva händelser och annat som ägde rum i huset under hennes sjukdom och som ingen berättade för henne om. Vi kunde aldrig förklara den här sjukdomen och alla fenomen som följde med den. Direkt efter den här sjukdomen gjorde hon en resa till Madison i delstaten Wisconsin för att vila upp sig efter sina ansträngande upplevelser, och medan hon for över Lake Michigan fattade ångfartyget eld och hon tillbringade större delen av natten i en liten öppen båt i sitt nattlinne.