Vanligtvis publicerar vi inte skildringar som inte är förstahandsberättelser, eller som vi inte får direkt av upplevaren själv, men detta är en så underbar historia av en far om hans 3-årige son, att vi beslöt att publicera den. Denna berättelse kom till oss på NDERF genom ett kedjebrev, så vi antar att den var menad att delas med många fler människor. Om någon känner Mr. Glenn, skulle jag uppskatta om han fick kännedom om att vi har hans berättelse på vår website och att vi gärna skulle ställa några ytterligare frågor. -Tack för hjälpen!    Jody

Beskrivning av Upplevelse:

Den 22:a juli var jag på väg till Washington DC på en affärsresa. Det var alltihop så väldigt alldagligt, tills vi landade i Denver för att byta plan. När jag tog ut mina saker från förvaringshyllan, ropade de ut att de sökte en Mr. Lloyd Glenn, som skulle kontakta flygbolagets kundservice genast. Jag tänkte inte närmare på det, förrän jag kom fram till dörren och skulle lämna planet, och hörde en herre fråga varje manlig passagerare om de var Mr. Glenn. Då visste jag att något var fel, och mitt hjärta sjönk.

>När jag kom av planet kom en ung man med en allvarlig min i ansiktet fram till mig och sa, "Mr. Glenn, det är en nödsituation hemma hos er. Jag vet inte vad som har hänt, eller vem som är inblandad, men jag ska ta er till en telefon så att ni kan ringa sjukhuset." Mitt hjärta slog nu väldigt fort, men jag ansträngde mig och lyckades lugna ner mig. Jag följde sömngångaraktigt med den här främlingen till telefonen, som var ganska långt bort, där jag slog numret han gav mig till The Mission Hospital. Jag kopplades till akuten och fick veta att min treårige son hade fastnat under den automatiska garagedörren och legat där i flera minuter, och att när min fru hittade honom, så var han död.

En granne som var läkare hade gett Brian första hjälpen och ambulanspersonalen hade fortsatt att försöka återuppliva honom när han transporterades till sjukhuset. När jag ringde hade Brian blivit återupplivad och de trodde att han skulle överleva, men de visste inte hur mycket skador han hade fått på hjärnan eller hjärtat.

De förklarade att dörren fullständigt hade stängts över hans lilla bröstkorg, rakt över hans hjärta. Han hade blivit svårt klämd. Efter att ha talat med vårdpersonalen var min fru orolig, men inte hysterisk, och jag blev tröstad av att hon lät så lugn. Flygresan tillbaka tycktes ta evigheter, men till slut kom jag fram till sjukhuset sex timmar efter att min son hade klämts under garagedörren.

När jag gick in på akutavdelningen, kunde ingenting ha förberett mig på att få se min lille son ligga så stilla på en enorm säng, med rör och övervakningsmonitorer överallt. Han låg i respirator. Jag kastade en blick på min fru som stod där och försökte ge mig ett uppmuntrande leende. Alltihop verkade vara en hemsk mardröm. De informerade mig snabbt om detaljerna och jag fick en preliminär prognos. Brian skulle överleva, och de inledande proverna tydde på att hans hjärta hade klarat sig, vilket var två mirakel i sig.

Men bara tiden skulle utvisa om hans hjärna hade blivit skadad på något sätt. Under alla de där timmarna, som tycktes ändlösa, var min fru lugn. Hon kände att Brian så småningom skulle bli bra. Jag hängde mig fast vid hennes ord som vid en livlina. Hela den natten och nästa dag var Brian medvetslös. Det verkade vara evigheter sedan jag hade åkt iväg på min affärsresa dagen innan. Till slut, klockan två den eftermiddagen, återfick vår son medvetandet och satte sig upp, och sa de underbaraste orden jag någonsin hört sägas. Han sa, "Pappa, håll om mig," och han sträckte ut sina små armar mot mig. [TÅRAR...PAUS... *ler*]

Nästa dag bekräftade de att han inte hade fått några neurologiska eller fysiska bestående skador, och historien om hans mirakulösa överlevnad spred sig över hela sjukhuset. Du kan inte föreställa dig vilken otrolig vördnad vi kände när vi tog med Brian hem, för livet och för vår Himmelske Herres kärlek som kommer till dem som är med om en sådan dust med döden.

Under dagarna som följde var det en speciell atmosfär hemma hos oss. Våra två äldre barn hade kommit mycket närmare sin lillebror. Min fru och jag var mycket närmare varandra, och vi kände oss alla som familj väldigt nära varandra. Livet antog en mindre stressig takt. Vi tycktes ha blivit mycket mer uppmärksamma och fått lättare att få och upprätthålla balansen i vårt liv. Vi kände oss djupt välsignade. Vår tacksamhet var verkligen stor.

Men historien är inte slut än (*ler*)! Nästan på dagen en månad efter olyckan, vaknade Brian efter att ha sovit middag och sa, "Sätt dig ner mamma. Jag har något att berätta för dig." På den tiden pratade Brian fortfarande vanligtvis i korta meningar, så det förvånade min fru att han hade sagt en sådan lång mening.

Hon satte sig ner med honom på sängen och han började berätta sin otroliga och rörande historia. "Minns du när jag fastnade under garagedörren? Den var så tung och det gjorde jätteont. Jag ropade på dig, men du kunde inte höra mig. Jag började gråta, men sen gjorde det för ont. Och sen kom 'pippifåglarna.'"

"Pippifåglarna?" frågade min fru förvånat. "Ja," svarade han. "Pippifåglarna kom med ett svischande och flög in i garaget. De tog hand om mig." "Gjorde de?" "Ja," sa han. "En av pippifåglarna flög och hämtade dig. Hon kom för att tala om för dig att jag hade fastnat under dörren." En underbar anda av vördnad fyllde rummet. Min fru kände att det här var något heligt.

Min fru insåg att en treåring inte hade något begrepp om döden och andar, så han beskrev varelserna som kom till honom från andra sidan som "pippifåglarna", för de var uppe i luften precis som flygande fåglar. "Hur såg pippifåglarna ut?" frågade hon. Brian svarade, "De var så vackra. De var klädda i vitt, helt vitt. Några av dem hade grönt och vitt på sig. Men en del hade bara vitt." "Sa de någonting?" "Ja," svarade han. "De sa till mig att bebisen skulle klara sig." "Bebisen?" frågade min fru förvirrat.

Brian svarade, "Bebisen som låg på garagegolvet." Han fortsatte, "du kom ut och öppnade garagedörren och sprang fram till bebisen. Du sa till bebisen att stanna kvar och inte gå någonstans."

Min fru svimmade nästan när hon hörde det här, för hon hade verkligen gått fram och ställt sig på knä vid Brians kropp, och när hon såg hans krossade bröstkorg hade hon viskat, "Lämna oss inte, Brian. Stanna hos oss om du kan, snälla du." När hon hörde Brian berätta för henne vad hon hade sagt, insåg hon att hans ande hade lämnat hans kropp och tittade ner ovanifrån på den här lilla livlösa kroppen. "Vad hände sen?" frågade hon. "Vi åkte på en resa," sa han. "Långt, lång bort." Han blev upphetsad när han försökte säga något som han inte verkade ha några ord för. Min fru försökte lugna honom och trösta honom, och få honom att förstå att allting skulle bli bra. Han kämpade för att försöka säga något som uppenbarligen var väldigt viktigt för honom, men det var svårt för honom att hitta ord. "Vi flög så högt upp i luften."

"De är så vackra, mamma," tillade han. "Och det finns massor, massor av pippifåglar." Min fru var förstummad. Känslan av helgd och vördnad omslöt henne ännu mer, men samtidigt fick hon en känsla av att detta var väldigt viktigt och brådskande, som hon aldrig haft förut. Brian fortsatte med att berätta för henne att "pippifåglarna" hade sagt till honom att han var tvungen att komma tillbaka och berätta för alla om "pippifåglarna". Han sa att de tog med honom tillbaka till huset och att en stor brandbil och en ambulans var där. En man tog ut bebisen på en vit säng och han försökte tala om för mannen att bebisen skulle klara sig, men mannen kunde inte höra honom. Han sa att pippifåglarna sa till honom att han skulle följa med ambulansen, men att de skulle vara i närheten. Han sa att de var så vackra och så fridfulla, och han ville inte komma tillbaka. Sen kom det starka ljuset.

Han sa att ljuset var så starkt och så varmt, och att han älskade det starka ljuset så mycket. Någon var i det starka ljuset och den personen lade armarna om honom och sa, "Jag älskar dig, men du måste återvända. Du ska spela baseball och berätta för alla om pippifåglarna." Sen kysste personen i det starka ljuset honom och vinkade hej då. Sen -- svisch -- kom det stora ljudet och de for in i molnen.

Han berättade i en timme. Han lärde oss att "pippifåglar" alltid fanns med oss, men vi ser dem inte för vi tittar med våra ögon och vi hör dem inte för att vi lyssnar med våra öron. Men de är alltid där, och man kan bara se dem här inne (han lade sin hand över sitt hjärta.) De viskar saker till oss för att hjälpa oss att göra det som är rätt, för de älskar oss så mycket.

Brian fortsatte och sa: "Jag han en plan, mamma. Du har en plan. Pappa har en plan. Alla har en plan. Vi måste alla leva vår plan och hålla våra löften. Pippifåglarna hjälper oss att göra det, för de älskar oss så mycket."

Under de följande veckorna kom han ofta och berättade alltihop eller delar av det för oss om och om igen. Historien var alltid densamma. Detaljerna ändrades aldrig, eller kom i någon annan ordning. Några gånger lade han till några små saker och förklarade meddelandet han redan hade överlämnat bättre.

Det upphör aldrig att förvåna mig hur han kunde berätta sådana detaljer och tala långt bättre än han kunde på den tiden när han berättade om sina pippifåglar. Vart han än gick, berättade han för främlingar om "pippifåglarna". Förvånande nog tittade aldrig någon konstigt på honom när han gjorde det. De fick nästan alltid ett mjukare uttryck i ansiktet och log.

Vi har aldrig blivit desamma efter den dagen, och jag hoppas att vi aldrig blir det heller.