Beskrivning av Upplevelse:

Jag vet inte exakt hur gammal jag var när jag hade den här upplevelsen, men allting hände i vårt nya hus, så jag måste ha varit åtminstone 11 år.

Den dagen gick jag från mitt rum på första våningen, när jag plötsligt hörde en röst bakom mig. Jag vände mig snabbt om, men det fanns ingen där. Jag minns inte de exakta orden, men vad rösten sa var att den värld jag kände till inte var någonting jämfört med den som han skulle kunna visa mig. "Nonsens", sa jag för mig själv och började springa nerför trappan till källaren sorglöst och glatt. Det var bara några trappsteg kvar, när jag tog ett så högt hopp att jag slog huvudet i taket.

Kraften i det här slaget fick ner mig på knä och jag tuppade av direkt. Jag föll ner i ett djupt mörker. Jag minns att jag åkte igenom något slags svart slang. Vid slutet av den kände jag att jag drogs tillbaka av en mystisk kraft, men jag kämpade emot för att jag inte ville åka tillbaka genom den där svarta slangen igen. Jag åkte framåt och plötsligt upptäckte jag att jag befann mig på ett gråaktigt ställe.

Jag visste inte var jag var, och när jag såg mig omkring såg jag någon långsamt komma emot mig från ett avstånd. Egentligen såg jag inte den här figuren alls, för det fanns ingenting att se. Men jag förnam att det fanns en grå figur där. Jag visste definitivt att det var någon där. Jag sa: " Jag har gått vilse. Skulle du kunna vara snäll och visa mig den rätta vägen tillbaka?"

I nästa ögonblick visste jag att jag låg på källargolvet. Jag hörde det här extremt obehagliga ringande ljudet, som gradvis blev allt starkare och starkare. Sen slutade ljudet, och plötsligt insåg jag att en vit, slöjliknande substans väldigt långsamt sipprade ut ur mitt huvud.

Den hade formen av en väldigt lång strumpa, och svävade en aning i vinkel precis ovanför mig. Jag blev väldigt generad, för jag ville inte att någon skulle se mig med den här substansen som sipprade ut ur mig. Under tiden kom mer och mer av det här slöjliknande materialet ut ur mig och samlades under taket, och jag kunde inte göra någonting för att stoppa det.

Jag kände ingen som helst smärta under den här processen. Plötsligt gick det upp för mig att jag var utanför min kropp. Det måste ha hänt i samma ögonblick som substansen slutade sippra ut. Jag såg en kropp ligga på golvet, som bara kunde vara min.

Jag darrade och jag ville snabbt komma tillbaka till min kropp och dess värme, när jag hörde någon säga: "Stopp! Innan du återvänder, titta hur det är här ute!" Men jag lyssnade inte på rösten. Även om jag inte kunde se någon annan fysisk kropp förutom min egen, så var den här rösten ganska nära mig. Sen hörde jag den igen, och den här gången bad den mig väldigt enträget: "Var snäll och gå inte tillbaka, jag bönfaller dig. Varför vill du inte upptäcka vilka nya förmågor du har först? Du kan fortfarande återvända om du inte gillar dem."

Jag tvekade. När allt kom omkring så hade rösten rätt. Varför skulle jag inte ge det en chans? På det svarade rösten snabbt: "Testa ditt sinne! Om du gör det kommer du att upptäcka att du kan tänka på ett sätt du aldrig har upplevt förut." Rösten hade rätt igen. Jag kunde verkligen tänka väldigt klart och jag kunde förstå saker väldigt snabbt och direkt, på ett sätt som inte lämnade utrymme för minsta tvivel. Sen hörde jag rösten igen: "Om du är villig att stanna utanför din kropp, kommer du att göra en underbar resa och du kommer att se många intressanta saker. Men du måste bestämma dig fort! Så skynda på!"

Så småningom började jag fundera över hela situationen. Det var upp till mig om jag ville återvända till min kropp och leva livet på jorden med alla dess begränsningar och med alla dess glädjeämnen, eller om jag ville stanna här i det här klartänkta tillståndet. Rösten uppmanade mig igen att skynda på och tala om för honom om jag hade bestämt mig. Jag gav efter. Jag beslöt att stanna där och genast insåg jag att min kropp skulle dö, vilket betydde att den skulle ruttna och förstöras totalt. Jag tänkte för mig själv: "Så sorgligt för min mor!" För min egen del kände jag ingen ånger, för min kropp var nu bara ett hölje för mig, en börda som jag hade befriat mig ifrån i samma ögonblick som jag beslöt att stanna utanför den.

Nu insåg jag att jag kunde röra mig fritt på ett sätt jag aldrig hade upplevt förut. Jag svävade rakt igenom väggarna i vårt hus och upp i himlen. På avstånd såg jag ett stort skinande klot, som var solen. Jag kände mig oemotståndligt dragen mot den av dess strålglans och jag ville åka rakt in i den. Jag hade knappt hunnit tänka det här, när jag slog emot något som slungade ut mig långt bort i mörkret.

Jag försökte en gång till, men samma sak hände igen. Jag förstod snabbt att det uppenbarligen fanns en osynlig barriär där som jag kunde nå fram till, men inte komma igenom. Jag försökte igen, och den här gången stannade jag precis före den här barriären för att se på solen, som nu lyste med ett rödaktigt sken. Jag såg den i ganska litet format, för jag var tvungen att titta på den från ett avstånd som avgjordes av den här osynliga barriären. Men trots det var jag inte alls nöjd med att titta på det rödaktiga skenet från solen.

Plötsligt sa rösten: "Det finns andra ljus!" När jag tittade mig omkring såg jag en mångfald av andra ljus lågt borta, som lyste mycket starkare än den jordiska solen. Jag ville vara tillsammans med de där ljusen! Trots att de var långt, långt borta kunde jag nå dem på ett ögonblick. Men varje individuellt ljus hade sin egen barriär som var effektiv och stoppade mig, och skickade ut mig i mörkret igen varje gång jag försökte komma fram till dem.

Det var väldigt obehagligt att krocka med de här barriärerna, för varje gång jag rörde vid dem, så skakade hela min varelse våldsamt. Plötsligt sa rösten: "Titta efter ett enda, starkt ljus och närma dig det långsamt." Jag valde en individ som hade ett mycket starkare ljussken omkring sig än alla de andra ljusen, och närmade mig det väldigt försiktigt. Jag såg en enorm boll som brann och lyste otroligt starkt. Rösten sa till mig att det var en av de många stjärnorna som jag kunde se från jorden. Jag tittade på den här bollen under ganska lång tid, tills jag inte kunde titta längre.

Sen drog jag mig tillbaka in i mörkret igen. Jag började fundera över min situation. Jag kunde inte stanna i det där mörkret för alltid. Det måste finnas en väg ut. Jag tittade mig omkring och såg en annan konstellation av stjärnor som var vriden på ett underligt sätt. Jag ville ta mig dit, men rösten sa: "De är alla lika. Åk uppåt!" Jag visste inte var uppåt var, men försökte ändå - och lyckades, för väldigt långt borta, ovanför mörkret, såg jag en skimrande linje. Jag ville fara dit trots det otroligt långa avståndet, men jag ville bara komma till utkanten av den här linjen, för jag visste inte om det fanns någon barriär där eller inte.

Jag avverkade avståndet på ett ögonblick. Den här gången fanns det ingen barriär som stoppade mig. Ljuset kom från en annan värld. (Vår värld är svart - med ljus i den - och den här andra världen är ljus.) Men jag kunde inte komma in i den här världen. Jag for omkring i alla riktningar och försökte hitta en passage eller öppning in i den här världen. Snart insåg jag att det bara fanns en möjlighet: att kasta mig ut i den här svarta avgrunden som låg framför mig. Jag tvekade.

Jag hade inte modet att hoppa. Men plötsligt hörde jag rösten igen: " Det finns inget annat sätt! Du måste hoppa! Hoppa! Hoppa!" Sen hoppade jag. Jag vet inte vad som hände sen, men jag minns väldigt tydligt att jag plötsligt upptäckte att jag rörde mig med enorm fart genom en svart tunnel. Jag hade stigit in i den här tunneln med huvudet först. Hela min varelse befann sig i någon sorts cylinder eller ett rör, och jag flög genom den här tunneln som en kapsel i en tryckluftsslang. Jag rörde mig fortare och fortare, tills jag sköts ut långt inne i det här nya universumet. Mörkret ersattes genast av ett slags dimmigt ljus (om jag får säga så.)

Jag gjorde flera väldigt häftiga kullerbyttor, tills jag kände att min fart dämpades av den här nya världen. Jag minns att jag tänkte: "Varför behandlar de mig så hårdhänt?" när jag kände den här nya världen sluta sig omkring mig medan den gamla världen samtidigt drog sig tillbaka, tills jag helt och hållet inneslöts i den här nya världen.

Medan jag sköts ut där, hörde jag rösten ropa till mig: "Det här är din värld! Du hör inte till oss! Du måste stanna kvar i den här världen! Och försök aldrig att komma tillbaka!" Jag vände mig om och såg en bit av den svarta världen, som slingade sig som ett spår bakom mig när jag sköts ut ur den. Spåret drog sig tillbaka till öppningen, där det till slut sögs in helt. I samma ögonblick som den gamla världen försvann togs jag genast emot av den nya, så mycket att jag blev fullkomligt övertygad om att jag nu bara kunde existera i den här nya världen. Jag hade hur som helst inget val. Den svarta världen var borta, och jag var nu en oskiljaktig del av den här nya världen.

Jag tänkte för mig själv: "Den här skurkaktiga rösten! Han har lurat mig genom att tvinga in mig i den här världen. Det finns ingen väg tillbaka! Det här är slutgiltigt! Förhoppningsvis kommer jag att kunna andas och inte kvävas till döds." Sen försökte jag andas, men snart upptäckte jag att det inte behövdes. Jag kunde helt enkelt existera. Så länge jag hade varit i den svarta världen, hade jag aldrig tänkt på det här med att andas.

Som jag sa tidigare, så var allting omkring mig dimmigt ljust. Fastän det var starkt, så kunde jag inte se särskilt klart. Insikten om att tillståndet jag var i var oåterkalleligt var överväldigande. Även om jag kände att jag var del av den här nya världen, så visste jag ingenting om den. Jag kände mig totalt ensam, sviken, väldigt liten och obetydlig. Ingen annan själ fanns i sikte. Jag började beklaga mig över min situation. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kände mig mycket förtvivlad. Okej, jag kunde röra mig fritt vart jag än ville fara. Men vart skulle jag ta vägen? Det fanns ingen där! Eller...?

Men faktum var att det fanns röster väldigt långt borta! Jag hörde faktiskt två röster. Jag kunde höra dem med total häpnad säga något i stil med: "Titta, titta, där är en liten själ! Titta, där är en ung själ! Vad gör han här? Hur kom han hit?" Rösterna i den här världen var egentligen inte röster alls. Något tänktes, och jag förstod genast vad de pratade om. Det jag beskriver nu är intryck och inte faktiska ord. Men de här intrycken var så klara att jag inte hade några tvivel alls om vad de betydde.

Jag fortsatte att klaga på att jag inte kände någon i den här ljusa världen och att jag hade blivit tvingad att komma hit. Rösterna kom närmare, men jag kunde inte se någon. Jag bara kände deras närvaro, vilket var helt okej för mig. Nu visste jag att det fanns varelser jag kunde kommunicera med i den här världen. Fast dessa varelser var samtidigt främlingar, men ändå välvilliga sådana.

Varelserna uppmanade mig att återvända dit jag hade kommit ifrån. Jag tyckte att det här var väldigt löjligt, eftersom jag nu var del av den här nya världen. Dessutom, även om jag verkligen hade velat återvända, vilket var omöjligt, hur skulle det gå till? Och även om jag lyckades hitta tillbaka skulle jag inte ha den minsta aning om var min ursprungliga värld, jorden var. Sen kände jag att de ville tvinga ut mig ur den här världen. Jag blev väldigt upprörd och jag tänkte: "Ingen kan tvinga mig att lämna den här världen. Jag har rätt att stanna här, för jag är en del av den."

De två varelserna måste ha förstått vad jag tänkte, för jag kunde inte förnimma deras röster längre. Sen ledde en av varelserna mig (jag vet inte hur) till en plats som jag inte hade sett förut. Den andre måste ha gått för att kalla på hjälp och försöka att hitta ett sätt att hantera en situation som den här.

Det här stället jag kom till visade sig vara en äng med många blommor på den. Det var en underbar äng, men jag visste att det bara var en bild av en äng, som på något sätt hade skapats och svävade omkring i den här nya världen. Varelsen bad mig att leka på ängen, men det kunde jag inte. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle göra.

Plötsligt blev jag medveten om ett minimalt starkt ljus långt borta i "himlen", som snabbt kom närmare och närmare. Det var format som ett klot och det lyste otroligt starkt. Jag försökte skugga mina ögon, men det behövde jag inte. Trots dess otroliga lyskraft och utstrålning, bländade det mig inte ett dugg!

Det här ljuset stannade på ett litet avstånd rakt ovanför mig. Det var en sol som var ungefär lika stor som solen i vår värld, men den lyste oändligt mycket starkare. Jag bara stirrade på den här solen, och undrade hur ett ljus kunde vara så starkt. (Ljusstyrkan hos ljusen i den svarta världen var också rätt stor, men den var av ett annat slag.) Plötsligt insåg jag att den tittade väldigt ingående på mig. Och med det så öppnade den sig, och en ljusstråle strömmade ner över mig och jag hörde den ropa till mig: "Jag kan förinta dig om du inte säger sanningen om varför du är här!" Jag svarade: "Men jag vet ingenting annat än sanningen!" [sådana hot från "ljuset" är mycket ovanliga i NDUer ö.a.]

Sen hände något som jag aldrig, aldrig kommer att glömma. Kärlek, total, ren kärlek strömmade ner över mig tillsammans med en otrolig värme. Hela min själ eller varelse omslöts av den här kärleken. Han lyfte upp mig och gav mig en kyss på munnen. Den här ljusvarelsen älskade mig djupt, oändligt djupt, och mer och mer intensivt. Jag var lycklig! Jag kunde ha stannat i den här strålen av kärlek för evigt. Om min historia hade varit en lögn, så hade ljusvarelsen förintat mig. Men jag hade rent samvete, så det fanns ingen anledning att vara rädd för någonting.

Kärleken blev gradvis svagare och jag kände att det var något fel på mig - något som gjorde det väldigt svårt för ljuset att fortsätta att älska mig. Han försökte låta bli att säga till mig varför. Men till slut kunde han inte hålla inne med det längre, och han sa snabbt: "Du har dålig andedräkt" och "du behöver ett bad." [Syftar antagligen på något slags "reningsprocess" ö.a.] Jag fick intrycket att jag skulle behöva ta ett bad som liknade sådana på jorden, men genom att doppa hela kroppen. Det gjordes klart för mig att den här processen skulle bli obehaglig, men att jag kunde stoppa den när det blev för smärtsamt för att jag skulle stå ut med det.

Även om jag inte kunde begripa varför, så var jag beredd att gå igenom det som ljusvarelsen ville att jag skulle göra. Jag lyftes upp och placerades inne i ett rött ljus. Jag slöt ögonen. Jag kunde inte känna någonting. Jag visste inte hur länge jag hade varit i det här tillståndet. Men efter ett tag insåg jag att jag slängdes omkring ganska häftigt. Det var som att vara inne i en tvättmaskin. Jag skrek: "Jag tror att det här räcker!"

Jag sänktes direkt ner igen och kärleken och värmen stängdes av, men jag var fortfarande kvar i den här strålen (eller i klotet). Plötsligt försvann solen, och jag såg en måne. Jag befann mig i ytterligare en annan värld. Allting var svart förutom månen, som var rakt framför mig. Den var mycket mer skinande och klarare än månen i vår värld. Det fanns inte en enda gnutta mörker i den. Månen omgavs av en krans av små, lysande stjärnor. Jag stirrade på den här lysande månen, när jag plötsligt kände en underlig känsla som började i mitt vänstra öga och spred sig till det innersta djupet av min hjärna. Jag undrade över hur det kom sig att jag kunde se månen klart med mitt vänstra öga, som alltid hade varit svagare än mitt högra, och plötsligt insåg jag att framför mig fanns svaren på alla de frågor vi kunde tänkas ha på jorden. Jag blev väldigt upphetsad över det här och försökte lokalisera var jag egentligen befann mig, för att jag ville berätta det för våra vetenskapsmän på jorden så att de skulle kunna komma och besöka den här extraordinära platsen.

Jag försökte orientera mig genom att titta på vänstra sidan av månen och genom att räkna de små lysande stjärnorna. Men när jag gjorde det insåg jag att de inte alls var stjärnor, utan också små månar. Återigen tittade jag på den vänstra sidan av månen, och ju mer jag tittade, desto fler små månar kom det upp i en rät linje, den ena lilla månen efter den andra. Det fanns inget hopp om att jag skulle kunna lokalisera var den här platsen låg. Sen började jag bli kall och darra. Jag mindes solen i vår värld, dess värme som ibland kunde vara för het, men som på det hela taget spred livgivande värme. Jag ville desperat komma tillbaka till den lysande, levande solen. Det var först då jag insåg att jag tittade på månen med mitt vänstra öga, medan mitt högra öga var slutet. Jag ville öppna mitt högra öga för att se solen igen, men kunde inte.

Jag ville lämna den här platsen där månen var, för jag var inte längre intresserad av den. Jag ville komma tillbaka till den skinande, levande solen. Jag försökte, men förgäves, och jag kände till och med en oerhört obehaglig huvudvärk. Men plötsligt försvann månen med dess svarta omgivningar, och jag såg den här otroliga lysande solen igen. Plötsligt började solen röra sig baklänges och ändrade färg till djupt mörkröd. Den fortsatte att dra sig bakåt i himlen, tills den hade förvandlats till en minimal röd ljusprick (som en punkt.) Sen började den röra sig väldigt snabbt. Vid ett tillfälle såg jag den starkt lysande solen på min vänsta sida, som om den dansade runt och rörde sig från vänster till höger och från höger till vänster.

Jag kände att solen ville kommunicera med mig. Jag tänkte för mig själv att här borta kan solar inte prata, utan bara röra sig fram och tillbaka, och att det här var deras sätt att prata. Sen slutade den röra sig och stod stilla, och jag såg den andra starka solen framför den lilla röda solen. Fast jag kunde inte räkna ut vad allt det här handlade om. Jag betraktade hela spektaklet mer som underhållning än något annat. Men det var egentligen inte roligt alls. Jag kände plötsligt att jag skulle föras tillbaka till världen med månen igen, och jag mindes den otrevliga huvudvärken och kylan jag hade känt där.

Sen insåg jag plötsligt att den starkt lysande solen framför mig var den skinande månen också, och att den röda solen hade månen tryggt och säkert under kontroll, och att de båda egentligen bildade en enda sol. Det här var budskapet som solen hade velat förmedla till mig. Sen ville ljusvarelsen prata med mig öga mot öga. Han placerade mig på toppen av ett högt berg, där jag var tvungen att sitta på en stor klippa.

Jag frågade honom varför han hade velat förinta mig, och han sa till mig att det också fanns onda, men väldigt kraftfulla och listiga varelser som var hans fiender och mot vilka han ständigt hade slagits. Han sa också till mig att jag behövde varna min värld för dem, och jag nickade automatiskt och höll med. Han sa att hans fiender hade velat spela honom ett spratt genom att använda mig som ett slags lockbete, men att han var tvungen att försvara sin värld och den svarta världen. Fast det skulle vara mycket lättare för honom att försvara sin värld för att de onda varelserna inte hade någon makt där, och han hade ingen makt i den svarta världen.

Jag insåg att jag hade blivit placerad så att jag kunde se ut över en vidsträckt konstellation av moln som var vackert upplysta underifrån. Plötsligt tvingade en blixt, vars ljusstyrka var mycket större än resten av den ljusa världen, mig att titta upp. Sen kom ett djupt muller, men jag var helt oberörd. Vid horisonten såg jag rök välla fram ur molnen och gradvis ta formen av en enorm svamp. Den blev större och större och strålade starkare och starkare. Det var en totalt vördnadsbjudande syn.

Plötsligt var allt det här borta igen. Jag hörde ljuset ropa: "Titta här!" Jag vände mig om, och hörde skrik och såg eld och rök som nästan svepte in mig helt och hållet. Jag förstod inte vad allt detta handlade om, när ljuset plötsligt ropade igen: "Jag kommer att göra allt som står i min makt för att föhindra att det här händer!" Sen var allt över. Återigen ville det starka ljuset prata om sina fiender. Men jag var fortfarande helt överväldigad av det jag just hade sett, så jag tänkte för mig själv, "Åh nej, inte mer!"

Men ljuset gjorde mig uppmärksamt på det faktum att den här striden hade pågått under väldigt lång tid, och de onda varelserna hade blivit starkare och starkare, och om det här fortsatte, så skulle han inte kunna förhindra att de tog över allting. Han sa att om fienden verkligen hade lyckats komma in i hans värld, så skulle striden ha varit förlorad. Han skulle utan tvekan ha varit tillräckligt stark för att hålla stånd mot dem, men striden skulle ändå ha varit förlorad i det långa loppet. Han var verkligen rädd för att förlora den här striden.

Sen lät han mig förstå att han behövde hjälp. Jag ville hjälpa honom och jag svarade: "Ja, men hur?" Han sa att det enda sättet jag kunde hjälpa honom på var genom att återvända och berätta för min värld vad som hade hänt mig. Jag var helt chockad över att höra honom säga det, för jag ville inte återvända. Jag blev så deprimerad att jag nästan började gråta.

Sen frågade han: "Skulle du vilja veta vad som kommer att hända dig senare i ditt liv?" Jag tittade upp och svarade glatt: "Ja, väldigt gärna." Han sa: "Du kommer att bli lärare". Jag blev lite besviken och upprepade: "En lärare?" Han sa: "Föreställ dig en lärare i din värld och visa mig hur det är." Jag såg en väldigt levande bild framför mig av en lärare som stod framför sina elever och gav lektioner. Ljuset sa: "Nej, inte en sådan lärare. Du kommer att bli lärare för universitetslärarna!"

Det förvånade mig - jag kunde nästan inte tro det. Dessutom tyckte jag att det verkade väldigt svårt. Jag föreställde mig en karta över min värld och såg mig själv i framtiden åka från plats till plats, från universitet till universitet, och undervisa universitetslärarna i min värld. Men ljuset sa: "Nej, inte så. De kommer att komma till dig!" "Till mitt hus?" frågade jag, och han sa, "Ja, föreställ dig en sådan situation." Jag såg vårt hus på jorden framför mig, vårt vardagsrum och mig själv, sittande i en fåtölj mitt emot en allvarlig, respektabel universitetsprofessor som jag försökte undervisa. Men det kunde jag inte föreställa mig, jag var för blyg och det var för svårt. Jag sa: "Jag tror inte att jag är tillräckligt smart för det. Förresten så har jag ett talfel också." Han svarade: "Du kommer att bli en ny sorts lärare och jag ska strax förklara det för dig."

Sen tystnade han, och jag tittade upp och såg mig själv ligga på en sjukhussäng som en vårdarbetare körde längs en väldigt lång korridor. Jag frågade lite oroligt: "Är jag sjuk?" Ljuset svarade: "Nej! Bara lite omtumlad. Du kommer att föras till sjukhus, där du kommer att få en spruta och falla i en väldigt djup sömn." Jag var inte orolig längre, och sen sa ljuset: "Men låt mig förklara vilken ny sorts lärare jag menar. Du kommer att undervisa medan du befinner dig i ett slags sovande tillstånd. Men det kommer inte att vara den sortens sömn du känner till. Medan du sover kommer du att kunna höra och prata, och de kommer att komma till dig och ställa frågor till dig." [Syftar troligen på att jordelivet är ett slags "sömn", så som det har beskrivits i ett flertal andliga traditioner. ö.a.] Jag blev väldigt imponerad, men orolig också, så jag frågade "Kommer det att göra ont?" Han svarade: "Nej, det kommer inte att göra dig någon skada."

Gradvis vande jag mig vid tanken på att bli lärare. Så jag frågade: "Kommer de att lära sig sina läxor också?" Han gjorde en menande grimas, som betydde att han inte var så säker. Jag ställde en annan fråga; "Kommer jag att undervisa när jag är vaken också?" "Nej," sa han, "du kommer att tala med dem när du är vaken, men det du säger medan du sover kommer att vara mycket viktigare."

Sen visade han mig ett rum där jag såg mig själv sitta på en stol och prata med någon. Jag såg egentligen inte mig själv, och inte heller personen jag pratade med, men jag visste definitivt att det var jag, för nu befann jag mig i det där rummet och tittade mig omkring. Jag såg ett lågt bord, bokhyllor med böcker längs väggarna, två fönster och gardiner framför fönstret, som fladdrade i ett svagt vinddrag.

Plötsligt försvann rummet, och ljuset sa: "Innan du gör detta, kommer du att behöva skriva ner allting som har hänt dig. Varenda liten detalj. Du kommer att behöva skriva en vetenskaplig rapport." "Javisst," sa jag. "Men jag är rädd att du kommer att glömma allting," sa ljuset. Jag skakade på huvudet, men han sa, "Du kan inte ens berätta för mig hur du hamnade här." Det trodde jag inte på, så jag försökte minnas vad som hade hänt på jorden, men till min stora förvåning kunde jag inte komma ihåg det. "Oroa dig inte," sa ljuset. En bok kommer att hjälpa dig. Det kommer faktiskt att vara två böcker, men den första kommer att vara viktigare. Du kommer att läsa många böcker."

Plötsligt blev ljuset väldigt entusiastiskt och sa att jag skulle bli den förste läraren av den här nya typen och att det skulle komma många fler. Jag blev besviken över att höra det, men han ville visa mig vad det betydde att vara den förste. Han frågade: "Hur många människor tror du att det finns i din värld?" "40 miljoner kanske?" svarade jag tveksamt [detta svar, och svaren som följer i dialogen är i linje med upplevarens ålder, 11-årsåldern, när upplevelsen ägde rum ö.a.] "Nej," sa han, "många fler. Du ska inte bara tänka på dem som lever, utan räkna med alla människor som är döda också, och du kommer att få ett enormt antal människor. Låt oss gå så långt tillbaka i tiden som möjligt." "Till medeltiden," föreslog jag. "Nej, längre tillbaka." "Kristi födelse." "Nej, längre tillbaka." Jag tänkte så det knakade. "Adam och Eva." "Nej, inte det där. Gå längre tillbaka i tiden och tänk på vad du har lärt dig på historielektionerna."

Jag tänkte ganska länge. Sen hasplade jag ur mig, "Stenåldern!" Han blev besviken och sa: "Du skulle ha vetat bättre, men stenåldern får väl duga." Sen sa han att på den tiden fanns det inte så många människor på jorden, men de var fria att gå vart de ville och det fanns inga gränser som hindrade dem från att vandra omkring. "Så vackert," sa jag. Jag föreställde mig en karta av Europa som jag hade sett i min atlas, med alla sina gränser. Jag hade inte så mycket tid att fundera över allt det här, för plötsligt såg jag människor nere på jorden.

Jag tittade ner på en grupp människor, män och kvinnor, som var klädda i pälsar och satt runt en lägereld. Jag kunde se en kvinna med sitt lilla barn på ryggen och en man som stod framför gruppen och uppenbarligen höll tal. En annan man stod en liten bit bort. Plötsligt hörde jag ett utrop av besvikelse från alla, och mannen längst fram, som pratade med en guttural röst. Jag förstod inte vad han sa. Scenen försvann och ljuset sa: "Jag kommer att översätta åt dig, men du måste koncentrera dig väldig mycket." Det ville jag verkligen göra, för jag var angelägen om att få höra vad den här mannen pratade om. Därför började jag koncentrera mig. "Kallar du det koncentration?" utropade ljuset. "Du måste koncentrera dig mycker mer!"

Jag blev helt häpen över att höra honom säga så, för jag tyckte att mitt första försök att koncentrera mig var fullt tillräckligt. Men han ville ändå att jag skulle göra bättre ifrån mig. "Försök igen!" sa ljuset. Jag slöt ögonen och började koncentrera mig väldigt hårt. Men han var inte det minsta nöjd. "Jag tror inte att det är någon idé," sa han. Men sen blev hans ton väldigt mjuk, och han lutade sig nära mig och sa ömt: "Anledningen till att jag ber dig att koncentrera dig så hårt, är att du senare ska kunna berätta allting så exakt som möjligt. Så du måste koncentrera dig på vad den här männen säger som du aldrig har gjort förut." Sen tillade han med en annan ton, som avslöjade hur besviken han var: "Det här är det sista försöket. Om du misslyckas den här gången, kommer det inte vara någon idé att försöka mer!" Jag var fast besluten att göra mitt bästa. Jag slöt ögonen igen och försökte lyssna på det jag skulle höra så mycket jag kunde. Plötsligt kunde jag höra vad mannen sa.

"Nu har vi bevis. Ni har precis hört själva. Det vi har misstänkt är sant. Han som tog på sig att göra en sådan farlig resa har just återvänt och bekräftat våra misstankar. De vill göra motstånd mot oss. Men det kommer vi inte att gå med på. Jag har sagt detta till er om och om igen. Nu har tiden kommit för att slåss mot dem. Vi ska inte vänta tills de har blivit starkare. De är fortfarande svaga nu, det är sant, men tänk på framtiden! Vi måste anfalla dem nu genast."

Han talade till gruppen av människor på ett väldigt imponerande sätt. Jag var alldeles tagen och jag förstod väldigt väl varför han skulle bli tvungen att anfalla sina fiender. Men plötsligt hörde jag en annan man, som stod en bit bort från gruppen, säga: "Jag är först och främst jägare och slåss med djuren. Jag tänker inte slåss mot veklingar som flyr så fort de får syn på oss. Varje jägare skulle förlora sin stolthet och heder om han gjorde något sådant. Vi jägare slåss med djuren, vilket är mycket farligare. Många modiga jägare har skadat sig i sina strider. Men vi är ändå beredda och villiga att ta risken, för vi är jägare. Jag kommer aldrig att slåss mot de där veklingarna."

Jag höll inte med om det han sa. Man var ju faktiskt tvungen att slåss mot sina fiender. Jag kunde inte förstå att det skulle vara mer hedersamt att slåss med djur än människor. Men jag kunde inte fortsätta fundera över det, för min blick fångades av att marken började röra sig, först långsamt, men sen snabbare och snabbare, tills jag inte längre kunde se några detaljer. Sen slutade rörelsen plötsligt. Jag såg en gräsklädd slätt framför mig, och där var utkanten av en skog med väldigt höga träd. Plötsligt befann jag mig inne i skogen. Även om jag inte kunde se något, så visste jag att jag var i den här skogen, det vill säga, mitt i en by i skogen. Jag kunde höra rösterna från några människor, som sa: "Vi kan inte fly för alltid! Hur många gånger har vi varit tvungna att fly? Många, många gånger! Vilka odjur! De kommer och förstör vår by! Och varje gång flyr vi. Men inte den här gången! Den här gången ska vi stanna! Det kan inte fortsätta så här för evigt!"

Jag kunde känna rädsla och ångest. De skulle ha velat fly, som de hade gjort så många gånger förut. Men den här gången hade de bestämt sig för något annat och var fast beslutna att stå fast. Men ändå var de fulla av rädsla. Några röster sa: "De äter kött! Tänk er! Kött! Dessutom tänder de stora eldar på prärien. De dansar runt eldarna och badar i blod. Men det värsta är att de äter kött! Bara tanken! Till slut kommer de att äta upp oss också!"

Jag hörde en kvinnoröst - en kvinna som satt i sin hydda upprepade om och om igen: "Jag är rädd. Jag är så hemskt rädd. Åh, vad rädd jag är! Jag är så rädd, så rädd." Jag kunde känna hennes ångest tydligt, och hennes rädsla blev större och större. Först tänkte jag: "Varför är hon så rädd? Hon måste vara hysterisk. Hur i hela friden kan man vara så rädd?" Men jag blev mer och mer indragen i hennes känslor av ren skräck. Jag stod inte ut längre! Jag tänkte för mig själv: "Jag önskar att hon kunde sluta oroa sig." Det var verkligen oerhört obehagligt.

Sen var alltihop plötsligt över, och ljuset sa till mig: "Om de inte hade gjort något, så hade ingenting hänt. Det är sant att de skulle ha blivit attackerade i alla fall. Men ingenting skulle ha hänt. Men detta scenario kommer att leda till ännu fler döda människor!" Han underströk det han sa - ännu fler döda människor. Jag kände att ljuset bekymrade sig väldigt mycket över det stora antalet döda människor, så jag frågade, "Ännu fler?" eftersom jag trodde att jag hade sett de första människorna på jorden. Men ljuset svarade: "Hundratusentals." Jag häpnade, och jag kunde känna hur ljuset led över att så många människor var döda.

Jag är inte riktigt säker på vad som hände sen, men plötsligt hörde jag en mullrande, ilsken röst som anklagade mänskligheten, inklusive mig, för att förstöra hans jordiska trädgård. Han skrek: "Jag skapade en underbar trädgård åt er mänskliga varelser, och ni förstör allting! Människor förgiftar vattnet och luften. De förstör allt. I början var era skadeverkningar begränsade, men det har blivit värre och värre. Ni förstör allt ni får tag i. Trots att Människan ständigt letar efter andra platser, så har hon bara denna plats (jorden). Du har sett själv! Och om de fortsätter att förstöra allting, så kommer de att spränga hela jorden i luften till slut!"

Jag var helt bestört.

Efter en stund sa ljuset: "Fråga mig det du vill veta om hur du ska berätta detta för din värld." "Men det har du ju precis förklarat för mig!" sa jag. Men han insisterade; "Nu är du återigen ett litet okunnigt barn som inte vet hur du ska göra!" Så jag frågade honom. Till min stora förvåning visste jag inte hur jag skulle berätta det för min värld. Och till min ännu större förvåning, svarade ljuset med arg och brysk röst: "Du kommer att veta det när tiden är inne." Men jag ville inte lämna honom, så jag frågade om jag kunde komma tillbaka efter att jag hade berättat för min värld och få stanna hos honom. Han sa: "Nej, du måste återvända och leva."

Fast jag fortfarande inte visste vägen tillbaka, så var det definitivt så att om ljuset ville att jag skulle återvända, så var jag tvungen att göra det. Det spelade ingen roll hur. Det här ljuset hade total makt. Fast jag kunde fortfarande inte förstå varför. Jag bad igen: "Varför? Varför kan jag inte komma tillbaks hit? Varför?Varför?Varför? Varför får jag inte stanna här i din kärlek och värme?" Ljuset svarade att ingen kunde stanna beständigt hos honom.

Men jag var fortfarande inte nöjd. Om jag inte kunde stanna hos honom, så kunde jag väl i alla fall komma tillbaka och stanna i den här ljusa världen där de andra två varelserna redan levde! Men ljuset upprepade; "Nej, du måste återvända och leva!" "Men varför har de här två varelserna fått stanna?" Ljuset svarade att inte heller de två varelserna skulle kunna stanna där för alltid. De var bara i den här världen för att lära. Dessutom började han säga hur viktigt det var att älska och lära. Han ville att jag skulle bli hans lärjunge. Han var mästaren och jag lärjungen. Men jag kunde fortfarande inte förstå vad kärlek och kunskap hade att göra med att jag ville stanna i den här ljusa världen. Jag sa att jag var tvungen att medge att jag inte älskade ljuset, men jag var absolut villig att lära mig allt han ville att jag skulle lära. Och med det så började ljuset till min bestörtning att dra sig tillbaka upp i himlen, och jag kunde inte känna hans närvaro längre för att strålen hade stängts av. Plötsligt kände jag mig kall och väldigt olycklig.

En av de andra två varelserna bad mig att titta på en speciell plats väldigt noga. De upprepade att jag inte skulle röra mina ögon utan titta rakt på den där platsen. Jag gjorde det, och såg en panoramavy väldigt klart och tydligt. Jag blev fullständigt förfärad! Bilderna i den här filmen rörde sig väldigt snabbt och visade en återblick på mitt liv på jorden. Jag förstod genast allt som visades för mig. (Jag minns inga detaljer, för det här gjordes bara som ett experiment för att se om jag verkligen kunde förstå det jag såg.)

Varelserna frågade flera gånger om jag verkligen fattade vad jag tittade på. Jag svarade otåligt: "Det är klart, det är klart!" för jag var lite irriterad över deras frågor. (När varelserna och jag kommunicerade med varandra använde jag hela tiden min mun precis som jag hade gjort på jorden. Så var det inte när jag pratade med ljusvarelsen.)

Ljusvarelsen fortsatte att visa mig mitt liv, men den här gången låg betoningen på hur min själ hade utvecklats under min existens på jorden. När jag tittade på mitt liv första gången blev jag bara väldigt lycklig över att kunna se min gamla värld och mig själv. Jag tyckte faktiskt att det här var mer ett slags underhållning än något annat (och jag var inte olycklig längre.) Men den andra gången visades förflutna händelser ur mitt liv på jorden med betoning på mina reaktioner i vissa situationer vad gällde kärlek eller illvilja eller till och med hat. Det gjordes väldigt klart för mig, och jag visste vad jag skulle titta efter under den andra återblicken.

Allting visades från början (jag kunde inte se hur jag kom till jorden, för jag behövde bara koncentrera mig på mitt uppförande med tanke på kärlek eller hat.) Först var jag väldigt nöjd med att ingenting hände som jag kunde ha reagerat på med varken kärlek eller hat. Sen snabbades filmen upp, men det fanns fortfarande ingenting jag kunde hållas ansvarig för. Jag var dum nog att triumferande säga: "Titta, det finns ju ingenting!" Och då kunde jag se en scen där min tvillingsyster och jag hade grälat (jag såg inte orsaken till grälet), men jag visste genast hur fult jag hade uppfört mig. Jag sa till ljuset: "Men du måste förstå! Okej, det här är inte så bra, men det är så människor uppför sig på jorden! Du kan inte klandra mig för det här!" (Ljuset klandrade mig inte för någonting som jag hade gjort på jorden.)

Sen fick jag se några fler otrevliga scener på jorden, där jag hade uppfört mig illa. Men jag hade fortfarande ursäkter att komma med. Sen tror jag att det stora ljuset förlorade tålamodet en aning (på grund av min dumhet, utan tvekan). Plötsligt snabbades filmen upp så mycket att jag inte kunde urskilja några bilder alls. Sen stannade den tvärt, och jag konfronterades med en situation där jag hade uppfört mig extremt dåligt.

Mitt uppförande förstorades upp i en sådan utsträckning att varje dålig del av min personlighet framstod väldigt klart för mig. Det var förskräckligt! Jag kunde nästan inte tro att det här var min personlighet! Till slut hade jag blivit övertygad! En sådan själ kunde aldrig stanna i den här ljusa världen! Jag hade ingen som helst rätt att kräva det! Jag var väldigt skakad och modfälld. Jag ville återvända. Ja, det fanns inget annat sätt. Sen såg jag ljuset försvinna upp i "himlen" och jag hörde ett skratt och orden: "Och han trodde verkligen att han skulle kunna stanna!" Sen var ljusvarelsen borta. [återigen mycket ovanligt med sådana hånfulla tillmälen från "ljuset" i NDUer ö.a.]

En av de andra varelserna förde mig tillbaka till jorden (jag vet inte hur). Medan jag stoppades tillbaka in i min kropp hörde jag bara ett knäppande ljud, som ljudet när man sätter på locket på en burk och det knäpper på plats. När jag öppnade ögonen minns jag att jag började gråta: "Jag vill inte dö, jag vill inte dö, jag vill inte dö!" Sen samlade jag mig, och när jag gick mot trappan igen undrade jag om det någonsin skulle finnas någon väg tillbaka. Sen gick jag uppför trappan som jag så glatt hade skuttat ner för, och hörde en röst säga: "Du måste bättra dig!" Jag kände bara en liten bula på toppen av huvudet, som inte gjorde särskilt ont.

Lite om mig:

Jag är en man från Tyskland, ogift, född 1942. Efter min upplevelse var jag väldigt bekymrad och kunde inte förstå vad som hade hänt mig. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte prata med någon om det. Jag ville göra som ljusvarelsen hade sagt och skriva en vetenskaplig rapport, men det kunde jag inte. Jag visste bara inte hur jag skulle gå tillväga. Sen sa en annan röst till mig att jag var tvungen att lära mig ett annat språk, punkt och slut.

På nätterna mådde jag väldigt dåligt. Det här pågick i ungefär 2 veckor, och en natt kom ljusvarelsen tillbaka och sa att jag skulle glömma allt. Den sa också att senare i mitt liv skulle jag få det väldigt svårt. Men jag blev lättad och vände mig om och somnade. När jag vaknade nästa morgon kunde jag inte minnas någonting av det!!

Under de följande 25 åren levde jag mitt liv som jag ville leva det. Jag blev alkoholist och begärde utträde ur kyrkan. Jag trodde varken på Gud eller på ett liv efter detta. Fast jag kände mig lockad av att lära mig engelska.

Den stora förändringen kom 1980, strax före julafton. Det var ett program om NDUer på TV, och de pratade om ett ljus. Plötsligt slog det mig att jag också hade sett ett sådant ljus en gång. Tack gode Gud att jag inte mindes alltihop på en gång! Det skulle abosolut ha blivit min död! Personligen kallar jag det här min Saul/Paul-upplevelse, för att den hade en liknande effekt på mig. Saul hade varit blind i 3 dagar och blev senare en apostel, och jag blev en krigare som kämpade mot djävulen i och omkring mig.

Det positiva resultatet av det här blev att jag genast blev av med mitt alkoholproblem. Det negativa resultatet var tre självmordsförsök år 1981. Med det tredje lyckades jag nästan. På grund av min alkoholism fick jag svåra magproblem 1986, då jag stod med ena foten i graven. De opererade bort hela min mage och andra organ. Men det var förresten inte cancer. Ljusvarelsen hade haft rätt, när allt kom omkring.

Trots allt som har hänt, skulle jag inte ha velat missa en enda händelse i mitt liv.

Strax före julafton 1980 började jag minnas min NDU/UKU i korta återblickar. Det tog ungefär 4 till 6 veckor att minnas alltihop. Sedan julen 1980 har jag kunnat upprätta en personlig relation med ljusvarelsen efter en inre kamp, visioner och upplevelser av klarhörande, och nu kan jag gå ut offentligt med min upplevelse. Under åren 1980/81 kunde jag inte skriva ner min upplevelse på tyska, och den finns inte ens på tyska idag, eftersom jag fortfarande inte har fått ett inre OK av ljusvarelsen som är vår Herre Jesus Kristus.

Förekom läkemedel eller andra substanser som kunde ha påverkat upplevelsen: Nej, det fanns inga.

Var det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Ja, det var det.

Vad var det som gjorde det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Att vara i en annan värld.

Förekom någon livshotande omständighet vid tidpunkten för upplevelsen? Nej, det gjorde det inte. [Fallet utför trappan kan ha varit tillräckligt livshotande för en NDU. ö.a.]

Vilket medvetandetillstånd befann Du Dig i och vilken var Din nivå av vakenhet under upplevelsen? Superklart, koncentrerat medvetande, klarhet och direkt förståelse. Kommunikation genom tankeöverföring, kommunikation genom bilder, intuition.

Var upplevelsen drömlik på något sätt? Nej, inte på något sätt.

Upplevde Du att Ditt medvetande avskildes från kroppen? Ja, det gjorde jag. Jag kan inte beskriva det, för jag funderade aldrig över det.

Vilka känslor hade Du under upplevelsen? Blandade känslor.

Hörde du några ovanliga ljud eller läten? Ja, det gjorde jag.

Passerade Du genom en tunnel eller annat avgränsat utrymme? Ja

Se beskrivningen ovan.

Såg Du ett ljus? Ja

Se beskrivningen ovan.

Såg eller mötte Du några andra varelser? Ja

Jag kan inte beskriva dem. Var var de? Jag har ingen aning.

Kände Du dem?: Nej, det gjorde jag inte.

Vad var det som förmedlades i kommunikationen mellan er?: Se beskrivningen ovan.

Upplevde Du en återblick på förgångna händelser i Ditt liv? Ja

Se beskrivningen ovan.

Såg, hörde eller uppfattade Du något som gällde personer eller händelser och som senare kunde verifieras? Nej

Såg eller besökte Du några vackra eller på annat sätt anmärkningsvärda platser, plan eller dimensioner? Ja

Se beskrivningen ovan.

Upplevde Du några förändringar i tids- eller rumsuppfattning? Ja

Fick Du någon ovanligt omfattande kunskap eller vetskap om någon form av universell ordning/mening? Ja

Jag var på en plats där det fanns absolut, fullständig kunskap.

Nådde Du en gräns eller annan fysisk begränsande struktur/skiljelinje? Ja

Se beskrivningen ovan.

Fick Du vid något tillfälle kännedom om framtida händelser? Ja

En händelse ägde rum precis som jag hade sett den. Jag hamnade på sjukhus. Den andra förutsägelsen om att jag skulle bli lärare har inte hänt än.

Var Du involverad i eller medveten om ett beslut som gällde om Du skulle återvända till kroppen? Ja

Fick Du några paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som Du inte hade före upplevelsen? Ja

Jag kan se rakt in i solen mitt på dagen med mina fysiska ögon utan att det gör ont. Jag gjorde det här väldigt länge för att jag längtade efter att få se det andliga ljuset igen. Den här längtan har försvunnit nu och jag brukar inte titta in i solen längre.

Förekom några förändringar i Ditt synsätt eller trosåskådning som följd av upplevelsen? Ja

Min religiösa tro förändrades - från att ha varit agnostiker blev jag fast troende på vår Herre Jesus Kristus.

Har upplevelsen påverkat Dina relationer? Dagliga liv? Religionsutövning osv.? Val av yrkesinriktning? Jag lever ett stilla liv, slutade mitt jobb för 6 år sedan och sysslar med volontärarbete.

Har Du delat denna upplevelse med andra? Precis börjat.

Misstro, rakt upp och ner.

Vilka känslor hade Du efter upplevelsen? 3 självmordsförsök, mardrömmar, rädsla, glädje, extas, kärlek från ljuset.

Vilka var de bästa och värsta delarna av Din upplevelse? Det bästa: Ljusets kärlek, det värsta: att lämna ljuset.

Har Du efter upplevelsen varit med om andra händelser, tagit läkemedel eller andra substanser som bidragit till en upprepning av någon del av upplevelsen? Nej

Har frågorna som ställts och informationen Du lämnat beskrivit Din upplevelse korrekt och uttömmande? Nej

Förtydliga: Det är omöjligt att göra det, den kan inte beskrivas i ord, alla beskrivningar är otillräckliga.