Beskrivning av Upplevelse:

Jag bodde i en lantlig trakt och hade skjutit två harar till middag den kvällen. Medan jag förberedde dem visade det sig att en av hararna luktade fruktansvärt. Jag kastade bort den men jag hade skurit mig då jag flådde dem. Någon dag senare fick jag hög feber. Först var det som symptom på influensa, men febern blev allt högre. Jag fördes till sjukhus och lades i något som liknade en liksäck som man fyllde med is för att sänka febern, som bara blev högre och högre. På andra eller tredje dagen upplevde jag en förändring i mitt medvetande. Jag var inte längre rädd eller kände mig obehaglig till mods. Jag var utanför min kropp, som att vara flera våningar ovanför min säng men ändå kunna se allting i rummet detaljerat och kristallklart. Jag minns att jag liksom befann mig vid ett vägskäl, ännu i tron att detta var ett slags dröm, och mitt medvetande liksom skapade en bild för något som jag inte riktigt begrep. Vid detta vägskäl visste jag att jag måste göra ett val. Till höger var döden och den tydliga känslan av en väldigt annorlunda värld än jag någonsin skulle ha kunnat förvänta mig. Till vänster fanns en väg tillbaka till min kropp. Jag visste att om jag valde nu, så skulle jag fara dithän jag än valde – inga tvivel om den saken. Men jag visste ändå inte hur jag skulle fatta mitt beslut, inte på grund av rädsla utan genom att inse att jag inte hade något kriterium för att göra ett sådant val. Jag tittade ner och såg min ömkliga kropp ligga där i sängen, helt orörlig. Min pappa satt vid sängen och grät och höll min hand. Jag hade aldrig sett honom gråta så där förut, och tyckte att det var märkligt. Jag kommer faktiskt ihåg att jag undrade varför någon skulle gråta på grund av döden! Men jag kände mig ändå ledsen för hans skull, och tänkte att det endast var av hänsyn till honom som jag återvände till min kropp.

Var någon medicin eller substans inblandad med förmåga att inverka på upplevelsen:       Nej       Förklaring:       Därför att sjukdomen ännu inte hade blivit diagnostiserad, läkarna väntade med medicineringen. Jag var bokstavligt talat inpackad i is för att få ner febern – som då var 41 grader.

Var upplevelsen svår att uttrycka i ord?       Ja       Det tog flera år innan jag kunde uttrycka och förstå vad jag hade upplevt. När jag i början försökte prata om det blev jag snabbt medveten om att mina föräldrar och mina läkare undrade om jag kanske var galen. Så jag fortsatte tiga om det, i vetskap om att jag inte var det, utan att jag faktiskt hade sett en sanning som jag kände mig mycket övertygad om, även om jag inte förstod den.

Under upplevelsen, var det någon hotfull händelse på liv och död?       Ja       Min pappa blev ombedd att komma till sjukhuset mitt i natten, uppenbarligen för att jag inte förväntades klara mig. Jag såg honom från ett stort avstånd, utanför min kropp, även om jag inte visste att det kallades för det på den tiden.

Hur var din nivå av medvetande och vaksamhet under upplevelsen?       Jag skulle vilja säga att jag var hyperalert, på det sättet att vad jag än såg eller upplevde så föreföll det klarare än normalt. Både under och efter upplevelsen så tyckte jag att det var luddigt, på så sätt, för att nämna ett exempel, när jag återvände till min kropp och upplevde allt utifrån mina fem sinnen igen, så fungerade ingenting som det skulle. (Jag var blind i flera veckor efteråt.)

Var upplevelsen som en dröm i något fall?       Jag vet inte om jag skulle vilja kalla upplevelsen ”drömliknande”. Kanske medan jag befann mig i min kropp, men under den tid som jag var utanför den så liknade det ingenting som jag har upplevt före eller efter detta.

Upplevde du separation av medvetandet från din kropp?       Ja

Beskriv ditt utseende utanför din kropp:       Se ovan.

Vilka känslor hade du under upplevelsen?       Konstigt nog kände jag mig väldigt objektiv och lugn medan jag var utanför kroppen, till och med då jag stod inför valet mellan liv och död. Jag blev faktiskt förvånad över att döden inte var något alls att vara rädd för. Men jag kände ett djupt deltagande med min pappa då jag såg honom gråta.

Hörde du något ovanligt ljud eller brus?       Jag kommer inte ihåg. Men även om jag gjorde det så har det ingen betydelse. Det var andra saker som inträffade som var långt viktigare för mig.

Passerade du in i eller gick igenom en tunnel eller inhägnad?       Nej              Jag tror inte det, men när jag flera år senare arbetade med en peyote-shaman så återupplevde jag delar av NDU:n. Det var en stig i en skog som var tunnelliknande.

Såg du ett ljus?       Ja       Till vänster, vid skiljevägen, var det ett ljus, men inte som ett solljus eller något elektriskt ljus. Jag försökte vid tillfället beskriva det som ett tomrum eller en plats där det var varken ljust eller mörkt, som ingen dimension alls, eller som en obegränsad dimension och form. Det är fortfarande svårt i dag att beskriva det. När jag hör andra beskriva ljuset i NDU:n så är min tolkning den att deras hjärnor placerar denna ickedimension inom en bekant erfarenhet för att kunna göra det hela begripligt. Jag nöjer mig med att beskriva det som en ickedimension.

Träffade du eller såg några andra varelser?       Nej       Åtminstone inte som jag kan påstå med säkerhet. När jag var liten hade jag en andlig vägledare som ofta var med mig, som liksom undervisade mig om världens beskaffenhet. När jag flera år senare återupplevde NDU:n kände jag denna närvaro, men det var inte som att han var där i en fysisk kropp.

Upplevde du upprepning av förflutna händelser från ditt liv?       Nej              Egentligen inte. Det jag upplevde var hur mycket som mina erfarenheter i världen var projektioner från mitt eget medvetande. Jag kunde inte beskriva detta under många år men det var definitivt vad det var. Detta medvetande satte igång ett livslångt sökande som till slut förde mig till min nuvarande andliga praktik, vilken är jordbunden och har mer att göra med ett ickevetande än ett vetande.

Hörde eller såg du något beträffande människor eller händelser under din upplevelse som kunde bevisas senare?       Osäker.              Vid tillfället för NDU:n, och under många år efteråt, pratade jag inte om upplevelsen, av rädsla för att anses som galen. Så om det fanns sådant som kanske kunde ha blivit verifierat senare så försvann detta. Det verkade aldrig viktigt för mig.

Såg eller besökte du några härliga eller annars utmärkande platser eller dimensioner?       Ja       Det är inte lätt att beskriva, men känslan av evighet eller ickedimension påverkade mig djupt, och det har varit det centrala i den andliga praktik och tro som jag fortfarande har.

Hade du någon känsla av förändring av tid eller rum?       Ja       Rummet förändrades verkligen, i bemärkelsen av att vara ickedimensionell eller evig. Ingen början, mitt eller slut.

Gav din upplevelse dig någon speciell kännedom eller insikt?       Ja       Vid det aktuella tillfället var jag fruktansvärt förbryllad. Jag tillbringade de följande tjugo åren med att försöka finna något sätt att förstå vad som hade inträffat. Jag kan fortfarande inte greppa denna djupgående upplevelse av ickedimension, och insikten att den vardagliga, fysiska världen inte alls är det vi tror att den är. Fråga mig inte vad den är, men ändå misstänker jag att den är fullständigt ren ande, inte en fysisk skapnad. Eller att fysiska former är skapade utifrån anden genom något som alla skapnader vi känner till i detta livet hjälper till att skapa. Men jag är inte precis säker på vad detta innebär.

Hade gränsen någon fysisk form?       Nej       Precis det motsatta, något som smälter ner alla gränser. Där fanns även känslan av att det egentligen inte finns några gränser att passera, att vi alltid är i ickedimensionen men att vi i det dagliga livet håller fast vid illusionen av fysiska former. Ett hopp som inte låter alltför tokig.

Blev du medveten om framtida händelser?       Ja             Fast på ett ganska enkelt, grundläggande sätt, förvånansvärt nog, vilket har utvecklats genom åren mer och mer. Jag beskriver det som att liksom kunna läsa av en händelse, eller en fråga som en person ställer, eller bara personernas själva närvaro, och förutsäga hur de kommer att uttrycka sina liv. Jag tillämpade ”andlig rådgivning” under några år men fann det vara inkräktande och att det gjorde våld på tron (vilken jag verkligen försöker hedra) att när människor väl är villiga att höra om de själva så kommer de att vara redo för det. Det jag gjorde liksom gick utanför allt detta. Jag kände inte att det var produktivt, och på vissa sätt var det till och med inkräktande. Dessutom, jag gillade inte att gå in i folks medvetande. Jag har mer än nog att ta itu med när det gäller mitt eget, och jag tycker inte om att lägga mig i.

Var du inblandad i eller medveten om ett beslut att återvända till din kropp?       Ja       Jag tror att jag har beskrivit detta ovan. Jag visste att jag måste göra ett val emellan liv och död. Det var mitt eget val vid det tillfället. Jag insåg också att det inte alltid skulle vara enbart mitt val och att jag en dag åter skulle befinna mig vid denna avgörande tidpunkt och då inte ha något val.

Har du haft några andliga, paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som du inte hade före upplevelsen?       Ja              Som jag har sagt ovan, upplevelsen av ickedimensionen, förståelsen av projektionens natur, samt förmågan att som jag kallar det ”utläsa formerna” verkar sammantaget antyda ett svar ja här. Inget av detta verkar å andra sidan stämma in exakt på andra diskussioner kring det paranormala som jag har läst om, så jag brukar inte tala om det för det mesta eller låta andra få veta hur stor betydelse detta har i mitt liv.

Har det inträffat några förändringar av åsikter eller tro efter upplevelsen?       Ja       Jag tror att jag vid sexton års ålder, då jag hade NDU:n, inbillade mig att jag hade koll på det mesta här i livet (tror inte alla tonåringar att de har det?). Efter upplevelsen var jag väldigt förvirrad, och försökte integrera det med vad jag hade upplevt under mitt dagliga liv. Jag var väldigt nihilistisk under flera år, till och med självmordsbenägen, kanske för att återvända så att jag bättre skulle förstå vad döden var för något. Jag levde ett mycket mörkt liv i många år, men fick ett ordentligt genombrott, och klarhet, under 1960- och 1970-talet, genom samarbete med en peyote-shaman och genom olika droger. Jag ser dessa som extremt farliga och använder inga droger i dag, men jag tror ändå att den förståelse jag uppnådde genom drogerna förde mig till en andlig medvetenhet som jag fortfarande håller fast vid.

Har upplevelsen påverkat dina förhållanden? Vardagsliv? Religiösa vanor? Karriärval?       Jag tror att jag är bra som medlare och fredsmäklare på grund av min förmåga att bära vittnesbörd. Inte lika bra på detta när det gäller mina relationer privat. Mina personliga relationer är lite av ett mysterium för mig. Jag har gjort en hel del för att försöka vara ”obunden” av min födelse – faktum är att jag blev övergiven i två dagar i min barnkammare efter min födelse. Detta verkar ha grundlagt den sorts distans som jag känner också inför de människor som jag älskar mest – och även om jag har förmågan att bära vittnesbörd för mina egna projektioner och begränsningar (tillsammans med en hel del psykoterapi) så hjälper det inte att överbrygga den avgrund som jag alltid känner. Jag älskar djupt, men… Hur som helst, upplevelsen efter födseln hindrar mig antagligen från att ta del av några av fördelarna med NDU:n.

Har du delat upplevelsen med andra?              Ja, jag har skrivit en del om den. Den var också mycket användbar för mig då jag var med mina föräldrar vid deras död. Jag var ”kallad” att vara deras vägledare vid övergången, och båda två kunde gå över till andra sidan på ett väldigt medvetet sätt. Alla mina egna erfarenheter fick kampen att släppa taget om det fysiska livet att fullföljas på ett mycket enklare sätt, genom samtal med dem, genom att kunna samordna familjen så att vi alla kunde vara deltagande, etc. Inget flum, bara ett fungerande stöd och förståelse för dödsprocessen.

Vilka känslor har du upplevt efter din upplevelse?       Direkt efteråt, och under många år, var jag förvirrad och nihilistisk, till och med självmordsbenägen och självdestruktiv. Jag tror att jag har förklarat det mesta av det här ovan.

Vad var det bästa och det värsta med din upplevelse?       Det bästa var möjligheten att få se ”ickedimensionen” och att få grunden till förståelsen kring den roll som projektionen spelar i våra liv. Detta skulle så småningom komma att bli grunden i min andliga lära, vilken tog många år att utveckla. Vid 30 års ålder hjälpte kreativiteten mig. Vid 40 fann jag i det andliga livet vägen till dess stora tröst.

Finns det något mer som du skulle vilja tillägga med tanke på upplevelsen?       Det är min övertygelse, baserat på allt detta, att livets mysterium, den ändliga världens mysterium, fortfarande ligger vidöppen. Jag måste framhålla att jag fortfarande söker förståelsen av oändligheten och ickedimensionen. Men jag får inte ta emot det som min hjärna verkar efterfråga – att hjärnan är en ändlig enhet (förmodligen), den förefaller inte kunna släppa den ”illusionen”(?) tillräckligt länge för att släppa in den större sanningen.

Har ditt liv förändrats specifikt som ett resultat av din upplevelse?       Ja       Jag skulle antagligen ha jobbat på en bilfabrik i dag om det inte hade varit för denna upplevelse. Det var det jag såg framför mig innan jag hade min NDU.

Efter din upplevelse, har du haft några andra händelser i ditt liv, mediciner eller substanser vilka återskapade någon del av upplevelsen?       Ja              Som jag har nämnt ovan arbetade jag med peyoteindianer och andra etniska grupper.

Har frågorna som ställts hittills och svaren du lämnat korrekt och uttömmande återgett din upplevelse?       Ja       Till stor del. En av följderna av NDU:n var att jag var blind och oförmögen till att gå eller koordinera motoriken under några månader. Läkarna var osäkra på om jag skulle få tillbaka synen. Den fungerar bra numera, jag har en utmärkt syn – jag har till och med bättre mörkerseende än de flesta, och kan se detaljer på stora avstånd. Men processen att få tillbaka synen var fascinerande för mig därför att jag var tvungen att ”lära om” förmågan att se. Det lärde mig en hel del om hur våra sinnen fungerar, att det är mycket som pågår mellan våra ögon när det gäller att uppfatta ett visst sorts ljus, till exempel, och om ögonens förmåga att skapa meningsfulla bilder i våra hjärnor.

Skulle du kunna ge några förslag till att förbättra www.nderf.org-frågeformuläret?       Ja, jag tror att mitt svar på fråga nr 29 liksom gled förbi därför att jag inte kunde hitta någon annanstans att besvara den på. Jag är inte säker på hur ni skulle formulera den annorlunda än ni gjorde i frågeformuläret men det finns ett sätt att göra det på, det är jag övertygad om.