Har du någonsin hört en historia som bara låter helt osannolik? Nåväl, det var precis vad som hände mig när det här som jag ska berätta om ägde rum. Jag kom till en plats som jag nu kallar andevärlden. Det var januari 1998, och jag körde min Harley och blev överkörd av en lastbil. Jag flögs med ambulansflyg till sjukhuset i San Diego. I journalerna står det att jag behövde återupplivas tre gånger på vägen. Jag hade femtiosex brutna ben i kroppen, en lunga hade kollapsat, en skallskada hade uppstått; jag hade brutit käken och den var ur led och hade spruckit, tappat flera tänder och min tunga var söndertrasad. Jag drunknade nästan i mitt eget blod. Jag låg i koma under större delen av de följande tre månaderna. Jag beskriver koman på det sättet för att det var så det var. Jag vaknade inte bara plötsligt en dag, som om jag hade sovit. Efter att ha varit bota i några veckor började jag glida in och ut ur koman. Det här fortsatte under ganska lång tid, eftersom läkarna också höll mig i koma som orsakades av medicinerna. Det som du kommer att läsa har jag beskrivit precis som det hände, så gott jag minns det. Och jag minns det väldigt väl. Jag har inte lagt till något för att historien ska bli bättre, eller för att få min upplevelse att överensstämma med andras. Jag såg inga starka ljus, någon tunnel eller hörde någon vacker musik, inga moln, glitter eller guld. Men det kanske var för att jag inte var på väg åt det hållet!

Sjukhuset är beläget i utkanten av San Diego City. Trots att det är ett väldigt stort sjukhus, ligger det undanskymt bakom ett bostadsområde. Man passerar det bara om det är just dit man ska. Sjukhuset är liksom den sista återvändsgränden i bostadsområdet. Området är en samlingsplats för den homosexuella gruppen i San Diego. Jag flyttade till San Diego från Connecticut som vuxen, vid 28 års ålder, och jag är säker på att jag inte har varit på, eller åkt förbi sjukhuset före den här upplevelsen. Jag var också medvetslös när jag flögs in med ambulansflyg. Dessutom ligger helikopterplattan på taket, och sen går man in från taket till olycksfallsavdelningen. Allt det här är en viktig del av min historia. Mitt rum med nr 734 låg på framsidan av sjukhuset, på sjunde våningen. Fönstret vette mot huvudentrén på framsidan, som var omgiven av en gårdsplan av betong med en sorts markistak över. Markisen blockerade utsikten mot entrén från mitt fönster. Och min kropp kunde inte ha tagit sig till fönstret. Varje gång jag vaknade till verkade det som om jag fick veta att jag hade ytterligare en skada. Sen brukade jag återvända till den platsen där jag höll till - gårdsplanen på framsidan. Jag fann mig själv där ute, som om jag hade haft en vän som var skadad och patient inne på sjukhuset. Och jag väntade på att få se om han skulle klara sig eller inte. Det var en annan kille som höll till där ute tillsammans med mig. Men vi höll oss båda för oss själva. Jag antog att han var i samma båt som jag (så att säga) och jag ägnade honom faktiskt inte särskilt mycket uppmärksamhet. Jag var där ute under vad som verkade vara åtmistone tre dagar eller så. På nätterna brukade jag hålla till i en liten utomhuskorridor på andra sidan gräsmattan, precis till höger om huvudentrén. Jag vet inte vart den andre killen tog vägen på nätterna, men han var alltid på gårdsplanen på dagarna. Ofta gick jag och tog en titt genom fönstret på min trasiga kropp som låg i sängen. Det var som att titta på en film. Jag såg inte min kropp gå till fönstret, det var bara synen som zoomade in där uppe och fokuserade på det jag tittade på. När jag återvände till gårdsplanen brukade jag gå igenom mitt liv, tänkte på andra gånger det hade varit nära ögat under åren och vänner som hade dött vid mycket yngre år. Jag var nu 40 och min far hade dött när han var 32. Jag var 8 år när han dog. Jag minns att jag tänkte att jag hade haft ett mycket längre liv än de. Jag minns också att jag tänkte att jag inte hade 6 barn och en fru som var beroende av mig. På den tiden hade jag nyligen skilt mig och hade en dotter som var 7. Min före detta fru tjänade väldigt bra och de behövde mig egentligen inte ekonomiskt.

Jag höll på att bestämma mig för om jag ville leva eller dö. För av någon okänd anledning verkade jag ha ett val. Runt den tredje dagen kom den andre killen på gårdsplanen fram till mig. Han såg mig i ögonen och sa "Jaha George, hur ska du göra?" Det var då jag insåg att den här killen var Gud, eller någon från hans avdelning. Han kanske var min Fader, fast han såg inte ut som de få bilderna av honom jag har sett. Jag gav mig nästan iväg, men tanken på att lämna min dotter som jag avgudar och som älskar sin pappa väldigt mycket stoppade mig. Jag ville bara inte att hon skulle växa upp utan sin pappa, inte om jag hade något att säga till om. Och uppenbarligen hade jag det. Jag fick också veta av den här killen att jag skulle bli frisk. Han sa ingenting alls förutom det där "Jaha George, hur ska du göra?", men jag visste på något sätt att jag skulle bli bättre. Jag visste också att det skulle ta väldigt, väldigt lång tid. Vi pratade med varandra genom mental telepati, eller något sådant. Så jag sa till honom att jag ville stanna. Jag sa också till honom att jag drack för mycket och att jag inte ville gå tillbaka till den sortens liv. Han svarade aldrig på det där. Det var sista gången jag skulle få se den här killen, fast jag har en känsla av att jag kommer att träffa honom igen en dag.

Jag kom tillbaka till min kropp med buller och bång. Anledningen till att jag säger så är att min kropp låg på operationsbordet och blev opererad ännu en gång. När jag vaknade helt, sa jag något. Sen hörde jag doktorn säga "han kan inte känna något". Då sa jag till honom att de arbetade med mitt högra ben, i närheten av skenbenet, långt där inne… Det blev tyst i rummet. Sen minns jag bara narkosläkaren och mig själv. Jag bad honom att vara snäll och få mig att somna igen. Och efter vad som verkade vara en lång tid gjorde han det. Sen tänkte jag inte på det här på ett tag, eller avskrev det bara som en komadröm. Min vän Richard var uppe och hälsade på mig en kväll, och jag hade börjat vakna riktigt ordentligt vid det laget. Richard sa att han skulle gå ut och röka. Jag hade varit rökare själv före olyckan, så jag sa att han skulle ta mig med, för jag hade inte fått en cigarett på hur länge som helst. Jag ville egentligen bara komma upp ur den där sängen, och jag visste att om någon skulle hjälpa mig med det, så var det Richard. Han och Spivey kom och hälsade på mig en massa, och om jag rökte skulle jag få gå ut en massa. Så Richard hämtade en rullstol, tog upp mig, satte mig i den och vi gav oss iväg. Vi åkte ner i hissen, ut genom entrén, rakt fram 10 eller 15 meter, och stannade och låste min rullstol. Min käke var bruten och mina tänder var fixerade och munnen stängd, men jag försökte låtsas att jag njöt av cigaretten för att jag skulle få komma tillbaka. När vi slutade röka och det var dags att gå in igen, vände Richard mig mot entrén och gårdsplanen. Jag såg platsen där jag höll till och där den andre killen stod, till och med utomhuskorridoren där jag var på nätterna. Jag sa "Det var som fan, det var verkligt". Det var först då jag insåg att det inte var en dröm, och jag berättade hela historien för Richard. Ett kort tag efter det sa Richard "Vi kommer att få börja kalla dig Bones" [benet, benknotan ö.a]. Och Spivey sa att jag inte hade något att oroa mig för - bara de goda dör unga. Och jag visste att jag skulle bli bra, och jag visste att det skulle ta väldigt, väldigt lång tid.

Som avslutning ska jag berätta för dig att jag gick två och ett halvt år utan att ta "en endaste" drink, och nu dricker jag bara som en gentleman. Vad jag menar med det är sexpacken med Bud i min kyl som jag köpte för en månad sen. Det är fortfarande en eller två kvar. Det går jättebra för min dotter Krysten och hon bor med sin pappa halva tiden. Jag har opererats 43 gånger under de sista 37 månaderna. Den sista operationen var för sex veckor sen. Jag har fortfarande kvar alla mina kroppsdelar förutom några tänder som byttes ut. Och jag vet att det bara är en del av den här väldigt, väldigt långa tiden. Krysten är tio nu och jag ser fram emot att ge bort henne på hennes bröllop någon gång. Och som sången säger: jag kunde gott ha varit utan smärtan. Men då skulle jag också ha missat "DANSEN".

Bones