Jag står så mycket i ett motsatsförhållande till särskilt dessa konventionella vetenskapsmän som tror att själen eller medvetandet enbart är en del av den fysiska hjärnan. Vad som irriterar mig är att de allra flesta av dem som håller fast vid denna uppfattning aldrig har haft en NDU och antagligen aldrig upplevt en hallucination. Faktum är att jag tror att den allra viktigaste insikten man behöver ta till sig är att döden inte är slutgiltig utan snarare ”förändring”. Jack M.

Beskrivning av Upplevelse:

Jack M. heter jag. Jag har vad jag tror en unik upplevelse att delge, inte för att jag har haft en NDU utan för hur jag återhämtade mig från den.

För några år sedan var jag vid Lake Chelan i staten Washington. Jag var cirka fem meter under vattenytan när jag skar mig på en spik eller något vasst som fick mig att flämta till. När jag gjorde det rann vatten in i munnen och lungorna. Jag säger ”rann” för det var inte som att svälja eller dra i sig vatten utan mer som bränsle som pumpas in i en bil.

Efter en kort stund förlorade jag medvetandet. Jag minns att jag i nästa ögonblick såg på ett slags film om mitt liv. Inte som en hel livshistoria som en del människor upplever utan bara några viktiga och lyckliga barndomsminnen. Jag vet inte hur länge detta varade men efter en stund befann jag mig i en tunnel och utanför kroppen. Jag insåg att min kropp var bakom mig men jag var rädd för att vända mig om och se efter. Men därefter, då jag var i ett tillstånd som är väldigt analytiskt, började jag intressera mig för själva tunneln. Det var praktfulla färger, inte skarpa som psykedeliska färger utan snarare pastellfärger som var lugnande. De roterade med hela tunneln. Ungefär som färger rör sig i ett kalejdoskop.

Jag har ett livligt minne av att jag blev extremt medveten om att jag rörde mig längre och längre in i denna tunnel, och jag var fullt medveten om att jag hade alla normala känslor av att ha en kropp men inte kunna se den. Jag kunde till exempel röra mina fingrar och alla känslor kring det fanns där men utan en fysisk skepnad att identifiera denna rörelse med.

Jag iakttog aldrig något skarpt ljus framför mig eller någon god varelse eller liknande. Jag bara fortsatte djupare och djupare in i tunneln och jag hade en fantastisk upplevelse kring det. Då, vid ett oväntat ögonblick, slogs jag av tanken att jag höll på att dö. Jag svor för mig själv och utbrast med stor känsla – åt helsike med det här. Precis vid detta tillfälle var jag tillbaka i min kropp och fullt vaken och medveten.

Det är nu som berättelsen verkligen börjar bli intressant. Senare skulle jag få veta att jag hade varit under vattnet i minst fem till sex minuter. Och jag vill påminna om att jag hade fått i mig en massa vatten innan jag förlorade medvetandet. Ändå var jag i utmärkt form. Jag satt på sjöbotten som den erfarne simmare och dykare jag var och tittade efter solljuset så att jag skulle få veta vilken väg som ledde upp. Jag fann det och simmade upp till ytan och in till kajen där jag hävde mig upp utan några tecken alls på att jag just varit nära att drunkna. Jag var i själva verket i toppform, och kände mig så frisk och stark som någonsin innan denna NDU. Återhämtningen är, ärligt talat, desto mer märklig för mig än tunnelupplevelsen då det förefaller som om mina lungor borde ha varit vattenfyllda eller att jag kanske skulle ha varit försvagad eller något, men det var precis som om jag bara hade varit ute och simmat lite och ingenting annat. Faktum är att jag gick tillbaka till stugan där jag bodde, tog en dusch, klädde mig och åkte till jobbet. Jag tänkte inte mer på händelsen förrän några år senare när folk började berätta om sina NDU:er och min fru läste upp några berättelser för mig och jag sa: ”Vänta lite nu, det där är ju vad som hände mig.”

Det finns något annat också som kanske är intressant att nämna: För omkring fem år sedan var jag på sjukhus och läkarna hade hållit på med att ge mig mycket starka smärtstillande mediciner under flera veckor. Därefter upphörde de med denna behandling och det gjorde att jag fick hallucinationer.

I samband med detta upptäckte jag något viktigt att delge kring dessa fenomen: Jag har upplevt en NDU och jag har haft hallucinationer och de är ABSOLUT INTE SAMMA SAK. När man har en hallucination finns alltid den där upplevelsen av att vara en iakttagare. Och så är det även just då man är med om själva hallucinationen. Jag säger inte det här för att man inte då och då kan komma djupt in i en hallucination och anta att den är en verklig upplevelse, men till och med då är upplevelsen ingenting som liknar en NDU.

Här är förklaringen till skillnaden: En person är vaken och medveten under en NDU precis på samma sätt som den som nu läser dessa rader. Det vill säga, man är medveten om att man läser, medveten om rummet man är i och medveten om vad som finns utanför rummet. På detta sätt upplever man en hallucination – den förefaller vara en total upplevelse, men den innehåller en brist på (verklig) medvetenhet om något utanför själva upplevelsen. Vilket innebär att en person verkligen ser och känner oavsett omständigheterna han eller hon är i under hallucinationen, och dessa bilder är absolut verkliga för personen i fråga. Om man blir jagad av en tiger så upplever man alla känslor av rädsla, av att springa osv. Men man kan inte projicera dessa tankar in i ett annat rum eller utanför bilden så att säga. Men det kan man under en NDU.

Jag hoppas att det här har varit av intresse för er även om jag kan tänka mig att ni har hört tonvis av historier som denna. I vilket fall bad ni om berättelser att delge och det här var min upplevelse.

Tack,

Jack