Beskrivning av Upplevelse:

En kort stund efter mina första få klunkar morgonkaffe under den här speciella dagen, kände jag ett underligt obehag i ovansidan av bröstet, ungefär som man kan känna när man sväljer något som inte riktigt "går ner". Jag drack litet vatten, men känslan försvann inte. Tvärt om - under den följande timmen eller så ökade den och jag kände mig väldigt trött och risig fysiskt. Men jag hade ett väldigt viktigt projekt på jobbet att slutföra den morgonen, som en av mina medarbetade behövde ha gjort så fort som möjligt för ett kritiskt fall som vi båda arbetade med. Så trots att jag efter hand kände mig allt sämre, beslöt jag att gå till jobbet, få projektet färdigt och sedan antagligen gå hem igen.

Det var ganska svårt att ta sig till jobbet. Min vanliga tiominuters promenad till tunnelbanan tog nästan dubbelt så lång tid, och för en gångs skull åkte jag faktiskt i rulltrappan istället för att gå uppför eller nerför den.

När jag kom fram till kontoret kände jag mig väldigt matt, men försökte att sätta igång och slutföra projektet. Efter en kort stund blev jag helt enkelt för trött för att fortsätta, och smärtan i ovansidan av bröstet hade både förvärrats och spridit sig till min högra arm och nacke. Jag pratade med en av advokaterna som jag arbetar tillsammans med, och han blev genast oroad både av hur jag såg ut och mina symtom, och sa att jag skulle åka till sjukhuset genast. En av mina medarbetare tog mig med till sjukhuset i en taxi (jag hade vägrat att låta dem ringa efter ambulans). Under resan var jag oerhört orolig över att projektet som jag tänkte avsluta fortfarande inte var klart och att jag hade lämnat min arbetskamrat i sticket. (Det här är viktigt för det som hände senare i min upplevelse).

Efter att ha satt mig i en rullstol som en av sjukhuspersonalen kom med, svimmade jag på akuten och vaknade till liggande på rygg med en massa människor som böjde sig över mig, klädde av mig och satte fast olika små vita plattor på mitt bröst. Jag hade haft ganska starka men inte outhärdliga smärtor i ungefär två och en halv timme och var ganska trött på alltihop. Jag minns att jag sa för mig själv "Det här börjar bliväldigt tråkigt".

Plötsligt hörde jag tydligt ett väldigt underligt ljud -- något mellan ett "klick" och en "knäpp" -- som verkade komma från "insidan" av den övre bakersta delen på högersidan av mitt huvud, runt fyra centimeter över och något bakom översidan av mitt öra. Mitt medvetande, upptäckte jag, befann sig nu utanför min kropp. Först undrade jag om jag drömde, eftersom upplevelsen till vissa delar var lik klardrömmar, som jag hade haft och lärt mig att framkalla själv rätt så bra under de senaste åren. Men jag sa till mig själv att det inte kunde vara en dröm, eftersom jag inte var, och inte hade varit sovande. Samtidigt insåg jag att den irriterande smärtan var totalt borta och, vilket var mest förvånande, att jag kunde se "omgivningarna" väldigt tydligt. Jag häpnade över det här, för att utan mina glasögon ser jag inte särskilt tydligt alls. Jag kände mig också fantastiskt skärpt och full av energi -- vilket var så mycket mer märkbart efter den tilltagande håglösheten jag hade känt under de senaste timmarna.

Jag såg ett antal människor arbeta med något på min vänstra sida; jag "visste" att jag var centrum för deras omsorger och ansträngningar. Det verkade som om de var klädda i mörka, men på något sätt lätt lysande rödaktiga kläder och jag tyckte att det var konstigt, eftersom sjukhuspersonalen hade varit klädda i en grönaktig uniform. Jag kunde inte höra deras ord, men uppfattade ett lågt "hummande" från vad jag antog var ett samtal, och jag var medveten om att de väldigt ihärdigt ägnade sig åt något företag där jag förväntades hjälpa till en del. En stark känsla av att misslyckas med att göra min plikt genom att "smita" och "hoppa av" sköljde över mig. Jag fick också en känsla av att jag hade en nära-dödenupplevelse ("Aha! Så det är vad det är" minns jag att jag tänkte) och också att "det är inte meningen att det ska vara så här" (den gnagande känslan av att ha svikit min plikt tillsammans med frånvaron av "tunnlar" eller "starka ljus" eller andra attiraljer i NDU-litteraturen.) Jag tänkte över det här under några ögonblick och beslöt att det kunde vara klokt att återvända till min kropp för att känslan av misslyckande inte skulle öka. Genom den här viljeakten (eller så tycktes det mig åtminstone) återvände jag genast till min kropp och den irriterande smärtan. Känslan av "skuld" var borta, men det var också min klara syn och mitt skärpta sinnestillstånd.

När jag var tillbaka i min kropp funderade jag ett tag och undrade om jag kunde ta mig ut igen; jag tyckte att det var väldigt obehagligt där då. Direkt var jag ute igen, bara det att nu var de arbetande figurerna framför mig istället för vid sidan av mig. Den här gången hörde jag inget ljud när jag kom ut ur kroppen. Återigen kunde jag se väldigt klart och smärtan var helt borta. Men känslan av att misslyckas med att göra min plikt var tillbaka igen. Den här gången funderade jag allvarligt över om jag skulle stanna där jag var och ta itu med känslan av misslyckande, eller om jag skulle återvända till min kropp. Efter att ha övervägt det noga, beslöt jag att det var i högsta grad oriktigt av mig att stanna där jag var när andra var beroende av mig, och därför återvände jag. På försök gjorde jag en ansats att lämna kroppen en gång till. Den här gången lyckades jag inte.

Jag tänkte över alltihop när jag var på väg för att genomgå en hjärtoperation, och insåg att jag inte en enda gång under hela händelsen, inte ens under de första ögonblicken, hade varit rädd för att dö, och inte heller hade jag haft en tanke på, eller önskan att "försonas" med den kristne guden (eller någon annan gud.) Mitt övergripande intryck av hela upplevelsen och fenomenen i samband den var väldigt intressanta, även om det hade varit fysiskt obehagligt. Under hela raden av händelser var jag mentalt främst inriktad på att jag inte hade lyckats slutföra projektet på jobbet som jag hade fått på min lott, och min önskan att inte vålla mer besvär för mina arbetskamrater än jag redan hade gjort.

Förekom läkemedel eller andra substanser som kunde ha påverkat upplevelsen: Nej

Var det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Nej

Förekom någon livshotande omständighet vid tidpunkten för upplevelsen? Nej

Jag hade haft en hjärtattack. Läkaren som var i tjänst sa till mig att mitt hjärta hade slutat slå och att det krävdes "det maximala antalet elchocker för att starta det igen" (de sa inte hur många elchocker det var, och jag tänkte inte på att fråga heller).

Vilket medvetandetillstånd befann Du Dig i och vilken var Din nivå av vakenhet under upplevelsen? Jag tror att beskrivningen ovan ger en ganska bra bild av det. Men under tiden före själva hjärtattacken hade jag känt mig allt svagare och mindre klar i huvudet. Jag tänkte mycket på att inte bli illamående i taxin (den stackars taxiföraren var livrädd att jag skulle kräkas i hans bil, något som jag försökte försäkra honom var högst osannolikt), och jag koncentrerade mig väldigt hårt på att inte göra det. Under själva NDUn kände jag mig väldigt vaken och skärpt. Det fanns också en känsla av objektivitet som var väldigt tydlig och verklig, men känslan av att inte ha gjort min plikt överskuggade den. Fast det fanns ingen som helst känsla av "tvång", eller av att jag "var tvungen" att göra något. Bara en insikt om att jag skulle vara ansvarig för resultaten av mitt beslut, vare sig de var bra eller dåliga. Det här gjorde mig inte rädd, eller orsakade någon annan stark känslomässig reaktion, utan det var mer helt enkelt att jag insåg fakta.

Var upplevelsen drömlik på något sätt? Som jag sa, så liknade en del aspekter av den en klardröm, men jag insåg att det inte var en dröm eftersom den hade börjat medan jag var helt vaken och i fysisk nöd. Jag är inte helt obekant med drömtillståndet och de skiftande mentala strukturer som kan skapas eller upplevas i det medvetandetillståndet. Upplevelsen hade vissa likheter med det lucida drömtillståndet, men det var inte, vad jag förstår och tror, ett drömtillstånd.

Upplevde Du att Ditt medvetande avskildes från kroppen? Ja

Beskriv Ditt utseende eller form när Du var avskild från kroppen: Jag såg inte mig själv. Men jag hade ändå en total upplevelse av en kontinuitet av jag-identiteten. Eller, för att uttrycka det annorlunda, vad som än var utanför min kropp, så var det jag, fast jag inte hade tillfälle (eller önskemål om) att undersöka hur jag såg ut i det tillståndet. Faktum var att jag inte brydde mig ett dugg om hur jag kunde tänkas ta mig ut.

Vilka känslor hade Du under upplevelsen? Jag tror att jag har beskrivit det ovan. Men jag kan lägga till att det fanns en känsla av frihet, men den påverkades starkt av det sinnestillståndet som jag befann mig i då. Jag kände att min "skuld" över att inte ha slutfört mitt projekt kunde fjättra mig på något otrevligt sätt, eller utgöra ett hinder av något slag i mitt ut-ur-kroppentillstånd. Jag övervägde möjligheten att den känslan kunde öka, eller att jag skulle kunna övervinna den så småningom. Jag drog inga slutgiltiga slutsatser, men beslöt att den "kunde" öka, vilket jag tyckte skulle vara olyckligt.

Jag kan också tillägga att jag varken kände rädsla eller munterhet. Det var bara en fortsättning (eller kulmen) på de föregående händelserna och verkade vara helt naturligt och logiskt. Jag var ganska förvånad över att jag inte var rädd.

Hörde du några ovanliga ljud eller läten? Se nummer 4 ovan.

Passerade Du genom en tunnel eller annat avgränsat utrymme? Nej

Såg Du ett ljus? Nej

För att förtydliga: Inte i bemärkelsen av det "starka ljuset" som så ofta beskrivs i NDU-litteraturen. Men, som jag nämnde, så tycktes personalen på sjukhuset lysa litet i en mörk eller dov rödaktig ton. Min syn var väldigt klar, men det fanns inget "starkt ljus". Jag är nyfiken på om det skulle kunna finnas en beskrivning av den rödaktiga tonen i någon mer eller mindre trovärdig bok om den mänskliga auran (om någon sådan existerar), och kanske representera ett tillstånd av spänning eller oro, eller någon liknande känsla?

Såg eller mötte Du några andra varelser? Ja

Jag tror att människorna jag såg vid de två olika tillfällena och från två olika håll var personal på sjukhuset som försökte återuppliva mig, fast under ett ögonblick innefattade och symboliserade de mina arbetskamrater för mig också. Jag varken såg eller uppfattade några andra "varelser" på något sätt, och definitivt inga "övernaturliga" sådana. Tvärt om hade jag en känsla av ensamhet (vilket är vad jag föredrar när jag ägnar mig åt viktiga angelägenheter) och en känsla av att jag befann mig i en position där jag kunde fatta mina egna beslut och val om hur det hela skulle fortsätta. Jag var inte särskilt pigg på att möta någon eftersom jag var ganska upptagen av mina egna tankar just då och inte skulle ha tyckt om att bli avbruten.

Upplevde Du en återblick på förgångna händelser i Ditt liv? Nej

Se svaret på frågan nedan.

Såg, hörde eller uppfattade Du något som gällde personer eller händelser och som senare kunde verifieras? Osäker

Läkaren som var i tjänst sa att de "hade fört mig tillbaka till livet". Följaktligen antar jag att jag hade varit kliniskt död, även om det var under en kort stund. Jag har förstått av det min arbetskamrat berättade att biträdena var väldigt uppspelta och sa till henne "vi fick honom tillbaka".

Jag såg inga detaljer av det som gjordes. Mina "sinnesintryck" i det ögonblicket verkade bestå av avsikterna hos personerna jag såg mer än de fysiska handlingarna. Jag förstod det som att jag betraktade deras "inre handlingar" snarare än de yttre.

Såg eller besökte Du några vackra eller på annat sätt anmärkningsvärda platser, plan eller dimensioner? Nej

Nej, om man inte skulle kalla insikten om en kontinuitet av jag-identiteten utanför kroppen för en "vacker dimension". För mig var den det och är det fortfarande, fast det är en väldigt personlig dimension. Men jag tror att jag hade kunnat skapa en sådan dimension med min egen varseblivning om jag hade beslutat att göra det. (Det här kan låta väldigt underligt om man inte är bekant med tekniker i klardrömmande, där man kontinuerligt modifierar drömlandskapet man befinner sig i som det passar en själv.)

Upplevde Du några förändringar i tids- eller rumsuppfattning? Ja

Jag hade faktiskt ingen känsla av tid alls, men rummet verkade vara helt annorlunda. Där var jag, en rymd (som inte verkade ha några gränser) och gruppen av människor som arbetade med min kropp. Eller från ett annat perspektiv, så kanske jag befann mig på gränsen mellan två helt olika "rumsdimensioner" -- en "bakom" mig och en som jag kunde se framför mig, eller vid sidan av mig. När jag tänker på saken kan jag säga att min känsla för tid och rum under min NDU blev mer intern än extern.

Fick Du någon ovanligt omfattande kunskap eller vetskap om någon form av universell ordning/mening? Ja

Jag kände att mina egna personliga idéer om tillståndet efter döden blev bekräftade, åtminstone delvis, med tanke på att upplevelsen hade sina begränsningar. Jag kände också att mina frågor om sannolikheten för jag-identitetens kontinuitet åtminstone blev delvis besvarade (även om jag inte vet om jag skulle ha "fortsatt" för alltid eller under en längre eller kortare "tid"). För mig är en sådan bekräftelse, även om den är begränsad, verkligen en form av "omfattande kunskap", som inte alltför många människor får tillfälle att uppleva personligen. För mig är "tro" inte längre nödvändigt och inte ens önskvärt: faktum är att tro tycks mig vara en sorts leksak för barn. Jag säger inte detta för att vara arrogant, bara att för mig personligen är tro inte längre särskilt intressant eller betydelsefullt.

Nådde Du en gräns eller annan fysisk begränsande struktur/skiljelinje? Nej

Förutom de två olika positioner där jag befann mig efter att jag hade lämnat min kropp, tyckte jag inte att det fanns något behov av att förflytta mig "fysiskt." Jag var upptagen av att tänka och analysera mitt tillstånd och av behovet av att fatta ett beslut. Men jag hade en känsla av att om jag inte beslöt att återvända till min kropp rätt så fort, så skulle jag inte kunna göra det. Därför tror jag att man kan säga att jag hade en känsla av en "gräns" och vad som skulle hända om jag "passerade" den. Fast det skulle i så fall vara en självpåtagen gräns som påverkades av beslut och inte en yttre passage från en plats till en annan. Men det fanns en sorts känsla av att jag stod på tröskeln till något, fast återigen så var det mer på ett inre än ett yttre sätt.

Fick Du vid något tillfälle kännedom om framtida händelser? Nej

Nej, tvärt om så hade jag en genomgripande känsla av ett "nu", där det faktiskt inte fanns någon tid som kunde delas upp i det förflutna, nuet och framtiden. Det som skulle (eller skulle kunna) hända var så nära sammanlänkat med "nutiden" av det som hände, att det tycktes vara en inneboende del av det snarare än en tidpunkt avskild från det.

Var Du involverad i eller medveten om ett beslut som gällde om Du skulle återvända till kroppen? Ja

Jag tror att jag redan har beskrivit det väldigt detaljerat ovan.

Fick Du några paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som Du inte hade före upplevelsen? Ja

Under de senaste två åren har jag upptäckt att jag väldigt ofta har drömmar om mina arbetskamrater som på ett eller annat sätt är relevanta för det som pågår i deras liv just då, ibland ända ner till väldigt ovanliga små detaljer. Först nämnde jag det bara skämtsamt för dem, men jag upptäckte att de väldigt ofta blev förbluffade över drömmarna. Jag tycker också att klardrömmandet har blivit mycket lättare och mer tillfredsställande.

Det underligaste är en konstant känsla av att jag är här (i den här tiden och rummet), men samtidigt att jag inte är här. Det är inte en obehaglig känsla, och inte heller en "schizofren" känsla av att vara splittrad i två delar. Faktum är att det på något sätt känns mer "helt" än min föregående känsla av uppdelning mellan det vi kallar "liv" och "död" eller "denna världen" och "den andra sidan". Det är som en behaglig upplevelse av att ha en fot i vardera "världen" och en medföljande känsla av balans.

Men den viktigaste "speciella gåvan" tycker jag är sinnesfriden som har stannat kvar hos mig efter upplevelsen och min önskan att upprätthålla denna jämvikt (dvs. att undvika överdrivna känslor av ansvar). Jag tror att de sista tankarna och "passionerna" i sinnet vid tidpunkten för döden är de mest avgörande, precis som vissa buddistiska läror säger. Därför försöker jag undvika "hindrande känslor" som skulle kunna resultera i liknande känslor som "skulden" jag kände under min NDU.

Förekom några förändringar i Ditt synsätt eller trosåskådning som följd av upplevelsen? Ja

Jag tror fullt och fast att den judisk-kristna-islamiska tron på ett liv/en död som följs av en straffande/belönande dom, är fullständigt irrelevant för min existens. Jag känner det som att jag personligen har blivit befriad från att ha varit underkastad ett tämligen främmande och (för mig) en aning frånstötande trossystem, som jag aldrig riktigt gillade men som jag var rädd för och som utövade en viss makt över mig.

Å andra sidan har jag fått en djupare respekt för och önskan att lära mig mer om vissa österländska trosläror, som buddismen och andra, vilka framställer tillvaron i ett sammanhang där allt "dömande" i tillståndet efter döden utgår från individen själv. Detta sätt att se överensstämmer bättre med min egen upplevelse. På det hela taget litar jag mycket mer på min egen intuitiva kunskap i sådana frågor -- det som "stämmer för mig". Vad som passar andra vet jag inte. Och jag tror inte att det är så viktigt för mig att veta det. Jag tror att upplevelsen av vad som händer efter döden mycket väl till stora delar kan vara olika för olika människor.

Till skillnad från många andra NDUare vars berättelser jag har läst, känner jag ingen överväldigande dragning mot större medkänsla eller välgörenhet eller andra uttryck av välvilja. (Och inte heller känner jag någon dragning till det motsatta). Till skillnad från många som säger sig ha haft sådana upplevelser, anser jag min egen vara unikt och intensivt personlig -- ett behov av självkännedom och utveckling som inte rör andra. Jag tror att det här kommer sig åtminstone delvis av en insikt om att jag egentligen inte kan hjälpa en annan person med det som troligen är mest välbehövligt förrän jag lär mig att göra det för mig själv.

Har upplevelsen påverkat Dina relationer? Dagliga liv? Religionsutövning osv.? Val av yrkesinriktning? Jag har upptäckt att jag tar livet långt mindre allvarligt än förut, men ironiskt nog tar jag "värdet" av att leva mycket mer på allvar. Det vill säga, jag anser inte att mitt dagliga liv med dess glädjeämnen, sorger och tråkiga mellanspel är så särskilt viktigt på det stora hela; det som händer ska bara tas som det kommer och man ska ta itu med det så fort det går. Men det är viktigt att "ta" det som kommer i en anda av jämnmod och balans och använda det för att lära och växa. Det här är ett område där jag tycker att det är väldigt svårt att uttrycka mina tankar (eller mentala intryck).

Jag antar att jag skulle vilja säga att jag nu ser "livet" (det här livet) som ett klassrum fyllt av uppgifter som ska förbereda mig för ett mer fullödigt uttryck av min egen personliga existens som en fristående varelse. Uppgifterna är inte viktiga i sig själva. Men de måste användas för det som ska komma och för det erfarenhetsmässiga värde som de är till för att förmedla. Jag måste göra mina läxor, inte främst för läxornas egen skull, utan för det som de kommer att lära mig bortom den omedelbara "betygssättningen". Jag måste lära mig mer om vem det "jaget" är som ploppade ut ur min kropp och hur det "jaget" kan uttrycka sin vilja och mentala strukturer på ett sätt som är positivt. Och jag måste upptäcka vad "positivt" verkligen betyder.

Har Du delat denna upplevelse med andra? Ja

Jag väljer mina "andra" med omsorg, eftersom jag inte tror att de flesta människor ens skulle vara intresserade, och ännu mindre att de skulle tro mig. Reaktionerna har till största delen varit positiva. Men jag har en känsla av att det jag upplevde kan ha störst betydelse för mig själv som ett läromedel, snarare än för andra. Jag tror att andra människor bara kan reagera känslomässigt eller intellektuellt tills de upplever en likadan eller liknande händelse, och definitivt inte erfarenhetsmässigt. Och det är själva upplevelsen, inte att höra om upplevelsen, som jag tror är viktigt. För dem som bara får en "tripp" av att höra om sådana upplevelser till exempel, gör det antagligen mer skada än nytta att höra om dem.

Vilka känslor hade du efter upplevelsen? Stor glädje. Och inre lugn. Och en sorts kontrollerad upprymdhet. Alltihop på en gång. Det var en väldigt fin upplevelse, en enastående "läroupplevelse." Jag är fortfarande förundrad över den, och jag begrundar den och innebörden jag finner i den varje dag på olika sätt. Ibland tänker jag på den som den andliga motsvarigheten till puberteten. Ett helt nytt sätt att leva.

Vilka var de bästa och värsta delarna av Din upplevelse? Bekräftelsen av att den personliga identiteten fortsätter var den absolut mest spektakulära delen av upplevelsen. Insikten att mina tankar i ögonblicket hade en sådan påverkan på mitt mentala tillstånd utanför kroppen var det "värsta" -- men kanske också väldigt bra på det sättet att jag lärde mig (tror jag) vad jag behöver arbeta med för att försäkra mig om en helt och hållet positiv upplevelse när jag ger mig iväg från min kropp slutgiltigt, utan någon möjlighet att återvända. På det stora hela tror jag att insikten om att man fortsätter var glasyren på kakan. Kakan var att lära mig att jag behöver arbeta med mina tankar. Så jag antar att det bara fanns "bra" delar i upplevelsen.

Är det någonting mer Du vill tillägga angående upplevelsen? Jag har ingen känsla av att det som jag upplevde måste vara universellt. Tvärt om, så lutar jag åt att det som individen kommer att uppleva till stora delar kommer att vara "självuppfyllande", baserat på deras trosföreställningar, sinnestillstånd osv. Det kan finnas en "gud" eller "gudar" som tar vissa "själar" till sig; det kan finnas "mellantillstånd" eller "bardo" upplevelser som liknar dem som beskrivs i Den Tibetanska Livs- och Dödsboken. Det vet jag inte, och jag tror inte att det är viktigt för mig att veta det. Jag har en känsla av att ögonblicket då man inträder i efter-dödentillståndet kan vara den mest unikt personliga av alla mänskliga upplevelser och att det är en dimension där vi frivilligt eller ofrivilligt kommer att skapa det som vi finner.

Har Ditt liv förändrats specifikt som följd av upplevelsen? Ja

Som jag har nämnt ovan, koncentrerar jag mig nu mycket mer på vad jag skulle vilja kalla att "kultivera mina tankar". Jag försöker också praktisera klardrömmande mycket mer seriöst på det sättet att jag tror att när jag får mer kontroll över mitt drömtillstånd i "livet", så kommer jag att mer effektivt kunna ta "tömmarna" i efter-dödentillståndet. I vissa tibetanska buddistiska läror har det förra ett nära samband med det senare.

Jag försöker också att arbeta flitigt med att lära mig skilja mellan "jaget" som jag upplevde i NDUn och "jaget" som är produkten av mina egna biokemiska processer, min miljö och min uppfostran. Det senare, tror jag, är bara en tillfällig persona som det verkliga "jaget" använder just nu, men som kommer att förflyktigas (ungefär som det "jag" som en gång var ett tvåårigt barn och som jag inte längre minns medvetet.) Jag måste arbeta på att lära känna det "verkliga jaget" som använder den här personan för att lära och växa, men som inte är identiskt med den personan. Ur ett buddistiskt perspektiv försöker jag skilja mitt sanna "jag" från virrvarret (varseblivning, tanke etc.) som "tycks" vara "jag" i den här kroppen och som jag på något sätt använder för att uttrycka mitt "jag-varande" i det här livet.

Har Du efter upplevelsen varit med om andra händelser, tagit läkemedel eller andra substanser som bidragit till en upprepning av någon del av upplevelsen? Nej

I förbigående sagt har jag alltid undvikit droger, för jag tycker inte om att främmande inkräktare bryter sig in i, och plundrar mitt sinne. Om jag skulle få höra att jag kunde upprepa min NDU genom att ta det ena eller andra preparatet, skulle jag inte göra det. När det gäller mig själv är jag övertygad om att det jag är med om när det gäller NDUer eller liknande upplevelser måste komma enbart från mig själv, eller inte alls.

Har frågorna som ställts och informationen Du lämnat beskrivit Din upplevelse korrekt och uttömmande? Ja

Förklara: Jag tror det.

Har Du några förslag för att förbättra frågeformuläret från www.nderf.org? Jag tycker att frågeformuläret var väldigt komplett och jag beklagar att jag inte har förmåga eller kapacitet att svara på det så ingående som det förtjänar. Tack för att jag har fått möjligheten att beskriva mina upplevelser, även om jag gjort det bristfälligt. Jag uppskattar att ha fått tillfälle att göra det och hoppas att det kan ha någon nytta för er.