Beskrivning av Upplevelse:

Jag bidrar med två versioner – den första är resultatet av en intervju. Den andra är en som jag började skriva ner för några år sedan… den är inte helt klar och har några luckor men den innehåller i alla fall det mesta av berättelsen.

Jag var hemma och vek tvätt, och mådde inte så bra, när det plötsligt stramade åt i mina luftrör och jag insåg att det började blir allvarligt. Jag använde min vanliga inhalator men det hjälpte inte. Min sista utväg, som jag aldrig hade använt förut, var en Epi-Pen, en spruta med epinefrin – ett hormon som ibland kallas ”adrenalin”. Det hjälpte inte heller, så jag ringde till min pappa som bodde ett par kvarter längre bort och talade om för honom att jag behövde åka in till sjukhuset. Innan han kom minns jag att jag gick av och an i min lägenhet som ett djur i bur. Och när han kom ville jag att vi skulle gå ut medan vi väntade på en vän som skulle köra oss. Jag kommer ihåg att jag hann gå några steg mot bilen, det är allt. Jag ramlade ihop ute på gatan. Då det var en varm kväll i september var grannar ute och såg mig segna ner. Medan folk kom springande för att få bort mig från gatukorsningen (av någon anledning hade jag släpat ut min pappa mitt ut på gatan!), var det någon som ringde 112. Ambulanspersonalen kom och arbetade med mig på gatan i nära nog 45 minuter. Eftersom jag var ”dödvikt” flyttades jag inte förrän man kunde placera en bår under mig. Efter vad jag har fått veta så undersökte man mig för att hitta spår av mediciner, tog blodprov för en snabb analys, och intuberade mig omedelbart. Jag hade oregelbunden andning och mina pupiller var orörliga. När man ansåg att jag var tillräckligt stabil för att kunna flyttas bars jag in i ambulansen. Det var då som mitt hjärta stannade första gången. Vi hade bara hunnit köra till slutet av gatan. Då min pappa satt bredvid föraren kunde han höra monitorerna låta och i och med det svor föraren och satte på sirenerna muttrande om att vi förlorar henne. Min pappa såg mig aldrig mer. Mitt hjärta stannade två gånger till för ett kort ögonblick när jag var på akuten. Till slut, då jag antar att min ande förenade sig med min kropp, for jag upp från operationsbordet och i en enda rörelse slog jag till en sköterska rakt på hennes käke. Det krävdes fyra personer för att brotta ner mig på bordet och ge mig en spruta av något som skulle lugna ner mig. De trodde att jag skulle ge mig på slangen till respiratorn.

Det är väldigt svårt att förklara vad som hände mig under den tiden, för det var som en dröm, en vacker dröm som jag aldrig har drömt förut. Var den börjar vet jag inte. Jag rörde mig igenom en svart, sammetslik tunnel, en nyans av svart som jag aldrig hade sett eller kan beskriva, mot en mycket avlägsen ljuspunkt. Jag hade andliga följeslagare som gav mig vad jag kallar ”en rundresa i universum”, och där fanns känslan av universums oändlighet, av att vara där vid dess skapelse, av att vara en del av universum sedan dess begynnelse, och jag var en del av allt som har hänt, och av allt som kommer att hända. Det var som att jag inte hade någon känsla av ett jag, att jag var allting och att allting var jag, inklusive Gud. Det var en mycket trösterik känsla och jag kände mig väldigt trygg och skyddad. Jag kände kravlös kärlek, glädje och djup frid. Jag hade ingen känsla av lineär tid, och har även problem ibland att numera tänka och verka inom parametrar av ”tid”. Jag fick veta allt som någonsin hade skett och om allt som någonsin skulle ske. Jag fick veta orsakerna till allt som varit, är och som kommer att vara. Jag fick till exempel veta att orsaken till att de globala förändringarna när det gäller klimatet inträffar delvis är att planeten har börjat återskapa sitt ursprungliga utseende, för att göra ogjort det som människan trott var rätt för att bibehålla sin makt. Till exempel så tar floderna tillbaka sina flodbäddar. Jag minns att jag ifrågasatte dessa saker, varför detta händer och så vidare, och lärde mig att det är som det ska vara. Jag fick också veta att, så som myntet har en baksida, människan har en fri vilja och att en del av de saker som inträffar beror på våra val. Jag kommer ihåg att jag trängde mycket djupt in i orsak och verkan, i saker och tings yin och yang. En del av det gillade jag inte, och medan det är en kamp för mig ibland att försöka förstå inser jag att det sker till följd av olika val. Detta sker på gott och ont. Jag hörde ljud jag aldrig hade hört, och även om jag aldrig såg några mänskliga skepnader visste jag att det var ”vibrationer” överallt, som vägledde och hjälpte mig hela tiden.

Medan jag drev vidare kom jag plötsligt till ett stopp. Jag ville inte återvända in i min kropp. Jag mötte en skepnad som jag visste var Gud och som talade om för mig att det nu var dags att vända tillbaka. Jag började diskutera med Gud på mitt eget lilla outhärdliga sätt och Gud sa att jag behövde återvända eftersom mitt uppdrag här inte var fullbordat. Jag tror att det var vid det tillfället som jag började kämpa mig upp från bordet i operationssalen och bli våldsam. Fram till dess fanns inga neurologiska tecken på medvetenhet och jag hade inte svarat på neurologiska stimuli (nålstick etc).

Jag öppnade ögonen och medan omgivningen blev allt klarare kände jag hur det underbara med min resa drogs ut från min rygg. Allt eftersom jag blev mer medveten blev det mindre av verkligheten. Min familj var samlad runt min säng och drev på mig. Dess värre kunde jag inte tala (eller ens röra mig vid det tillfället). Jag visste inte varför man hade bundit mig men jag fick dem att befria mina händer så att jag kunde skriva. Jag fick visa att jag inte hade haft syreförlust/hjärnskada genom att då en sköterska kom in hålla upp ett papper med mitt namn, födelsedatum, hemadress, personnummer, telefonnumret till mitt arbete, mina föräldrars namn, systerdöttrar och brorsöner etc. Hon fortsatte att ställa fler och fler frågor, tills jag skrev att hon skulle dra åt helvete. Då gick hon. Vid det tillfället kom en läkare in och försökte ge mig en lugnande spruta då han trodde att jag skulle bli våldsam igen, men jag lovade honom att jag var okej. Då gick han. Efter det talade min syster om för mig varför jag hade varit fastbunden. Då skrattade jag. Jag behöver knappast säga hur besviken jag var över att ljuset på andra sidan bleknade bort så snabbt efter att jag vaknade upp. Efter att min familj hade gått kom en vision för mig om en farbror som hade dött på 1960-talet och som kom åkande på en motorcykel stilig som en James Dean, och sa till mig, tjejen, det var helt enkelt inte dags för dig än.

Flera veckor senare ringde jag upp IANDS i Seattle för att få reda på vad denna upplevelse var för något och om den var verklig. Personen i andra änden lyssnade uppmärksamt, och efter att jag var klar var han väldigt känslosam. Jag frågade om han kunde tala om vad som var mitt uppdrag då det var den verkliga anledningen till att jag hade ringt. Han bad mig att lägga luren åt sidan, luta mig tillbaka och fråga universum vad mitt uppdrag var. Jag måste erkänna att jag tyckte detta var trams men gjorde ändå som han sa. Jag tog upp luren igen och berättade för honom att jag fick det mest underliga svar, att jag inte hade älskat tillräckligt. Jag frågade vad som i hela friden menades med detta? Jag har inte dödat någon, jag har alltid trott på Gud och allt det där, för sjutton, jag skulle inte ens kunna göra en fluga förnär. Jag är bara en vanlig kvinna som inte har satt världen i brand, som kämpar på med vardagen, och som gör det jag måste göra. Efter att ha babblat tillräckligt länge avbröt han mig och sa grattis, du har haft en klassisk nära döden-upplevelse. Han talade om för mig att detta med uppdrag är anledningen till att de flesta skickas tillbaka, och att det finns myriader med tolkningar till vad att inte älska tillräckligt innebär. Jag måste komma fram till det på egen hand. Men, han avslöjade en hemlighet för mig… att detta uppdrag delvis skulle kunna vara att låta folk få veta att döden inte är något att vara rädd för, och att övergången är något fantastiskt. Jag skulle komma att hamna i situationer där ämnet skulle dyka upp bland fullständiga främlingar och inte kännas konstigt.

Min känsla numera av ”himlen”, av livet efter detta, att vad som händer en när man dör är ens eget val. Man kan välja att vara i ett tillstånd av kravlös kärlek, eller inte, och allt beror på huruvida man förlåter sig själv för de misstag man gjort i livet. Man dömer sig själv helt och fullt, ingen annan gör det. Man känner smärtan av det man åsamkat andra under sitt liv, och allt faller tillbaka på en själv. Ibland går folk igenom detta under sin NDU – livet passerar revy – men jag besparades det.

Sedan dess har jag haft många, många möten, några har varit märkliga, andra inte. Jag har mött änglar, snubblat mig fram bland människor som kommit i min väg genom livet, haft problem med elektromagnetiska fält, förkortat livslängden på elektriska apparater, haft sönder glödlampor, avverkat tre bilar (en var en helt ny bil som visade sig vara omöjlig att köra!), haft visioner av katastrofer inklusive oväder, olika former av olyckor etc, flera sanndrömmar och utökad medial medvetenhet. ”Resultaten” av alla dessa har varit alltför många att räkna upp.

Och min medvetenhet på grund av min NDU är något som hela tiden utvecklas. Jag kan t ex se ett tv-program som utlöser ett ytterligare minne från min NDU. Jag har fått veta att inte hela innebörden av NDU:n visar sig på en gång, utan att den kommer fram under mitt fortsatta liv allt eftersom jag behöver den. Jag kan inte föreställa mig vilka andra otroliga saker som ska inträffa. Jag stressar inte på i tillvaron längre, utan tar dagen som den kommer. Jag försöker undvika att låta situationer ha en negativ inverkan på mig, även om det för det mesta, då man måste leva i den fysiska världen, är lättare sagt än gjort. Men min reaktion på sådana situationer har förändrats och det är där som den mest grundläggande förändringen har skett hos mig. Jag är inte lika snar att döma som tidigare, och låter andra vara som de är utan att försöka ändra på deras synsätt för att de ska vara överens med mitt sätt att se på saker och ting. Jag inser att de måste få leva ut sin karma genom att göra sina egna val, vare sig jag kan förstå om konsekvenserna blir bra eller dåliga för dem. Jag förstår att det är något som de behöver gå igenom, och lära sig de läxor som just de behöver. Och, för att gå ett steg längre, om de väljer att lära sig av läxan.

----------------------------------------------------

Det här är något som jag har lovat att göra i flera år. Även om mina intensioner var goda så är det inte den lättaste sak i världen att behöva återuppleva. Visst, det är enkelt att berätta om den, men att se orden stirra tillbaka på en och att återuppleva känslorna kring den, nå, det är ganska överväldigande. Hur många gånger har jag inte satt på datorn, och ibland har jag till och med påbörjat skrivandet, men jag har aldrig lyckats få den färdig. Jag bara stirrade med oseende blick och förde tillbaka mig själv i tiden, kände dammluckorna öppnas, och i tystnaden av det oskrivna ordet anslöt mig åter till min lilla del av himlen.

Egentligen började det innan den faktiska upplevelsen. Under sommaren 1994 hade jag inte känt mig riktigt bra ett tag. Det hade varit ett tufft år för mig, i försöket att få ordning på mitt liv efter mitt första ekonomiska bakslag på grund av att jag hade förlorat ett jobb. Själva erfarenheten i och av sig själv var en mardröm men jag lärde mig definitivt en läxa där. Gräset är verkligen inte grönare hos grannen. Så medan jag fick leva med denna läxa fick jag ett tillfälligt jobb hos min tidigare arbetsgivare. Jag lyckades bygga upp några bra kontakter inom avdelningen för personalvård (HR, human resources), och när det tillfälliga jobbet var slut hade jag bara ett par veckor innan lyckats få vad som då var ett perfekt jobb. Jag kommer ihåg att jag påbörjade det vid en tid då jag troligen var på väg att få lunginflammation, men jag hade ingen sjukförsäkring eller särskilt mycket pengar. Jag var alldeles för stolt för att be om hjälp. Jag lyckades bli ”bättre”, men något år senare började jag ständigt känna mig som att jag skulle bli förkyld.

Jag hade blivit en arbetsnarkoman, och när man är sekreterare så är det inte särskilt smart. Men jag behövde något att fylla ut dagarna med. Jag hade många vänner – var med i ”innegänget” och brukade vara ute och dansa en hel del. Naturligtvis var det något som saknades i livet. Vad detta något var visste jag inte. Jag hade hållit på en hel del med introspektiv meditation, men alltid blivit besviken och undrat om jag gjorde något på fel sätt. Efter att jag några år innan dessutom hade gått en kurs i holistiska studier började jag verkligen undra om jag var en av de missanpassade på den här planeten, då jag inte kunde finna min plats i tillvaron. Alla andra verkade ha hittat något passande och utvecklades på ett bra sätt. Men inte jag, jag bara fortsatte läsa och söka och kom ingenstans.

Jag tröskade på. En sommareftermiddag på jobbet kunde jag plötsligt inte andas och det kändes som om jag skulle förlora medvetandet. Jag lyckades ringa till ett annat kontor men tyvärr var företagssköterskan som jag ville prata med upptagen. Jag lade på luren och obehagskänslorna försvann. Jag skakade av mig det hela som något tillfälligt som berodde på bristen på frisk luft på kontoret i kombination med min känslighet för rök eller avgaser. Helgen 1 maj 1994 fick jag en vink om att allt inte stod rätt till. Jag var på min familjs årliga sammankomst och kände mig rosslig. Efter att ha haft astma i hela mitt liv var jag van vid inhalatorer. Så jag puffade på. Allt eftersom dagen blev varmare började jag tappa flåset. Men jag lyckades hålla masken och när kvällen äntligen var över åkte jag hem. Vid det laget hade jag svårigheter med att andas och beslutade mig för att kontakta min läkare när jag kom tillbaka till jobbet. Jag hade varit med om det här förut och tänkte att jag antagligen bara var trött i samband med allergier och en förkylning.

Veckorna passerade utan några fler komplikationer. Och naturligtvis, när jag var till doktorn mådde jag bra så det som hänt var bara något som hade med årstiden att göra.

Den 20 september var en ganska normal dag på jobbet. Jag kände mig lite trött och skyllde det på den långa promenad jag hade tagit kvällen innan. Jag var en expert när det gällde att hitta något att skylla på. Det var en vacker och ljummen tisdagskväll, och jag förberedde mig på att göra det jag brukade göra på tisdagskvällarna. Jag skulle samla ihop min tvätt för att ta med den till mina systrar, besöka min systerdotter och lilla systerbror, och träffa gänget på krogen för vår danskväll. Jag skulle aldrig komma att göra mitt dansnummer. Jag åkte till mina systrar, tvättade och lekte med barnen. Jag tog till och med Maggie, deras cockerspaniel, ut på en promenad. Under tiden började det strama i bröstet så jag tog fram min pålitliga inhalator. Den hjälpte inte så mycket så jag bestämde mig för att hoppa över den rökiga krogen (trots att den inte brukade vara så packad så fanns där några kedjerökare som lyckats skapa ett ständigt rökmoln). Jag åkte hem och började ta hand om min tvätt. Medan jag vek handdukar och lakan började det strama åt i bröstet på allvar. Jag tog en tablett och ytterligare några inandningar från inhalatorn och väntade på att det skulle hjälpa. Nu började jag istället att känna mig sämre. Jag ringde till min läkarmottagning för att tala om att jag hade problem och behövde komma till akuten för vård. Jag lämnade ett meddelande och bad honom ringa mig och tala om vad jag skulle göra. Därefter ringde jag min pappa för att be honom fråga om hans vän kunde köra mig till sjukhuset. Medan jag väntade på att pappa skulle komma (han bodde bara några kvarter bort), blev jag allt sämre och började få panik. Några månader tidigare hade min läkare för säkerhets skull gett mig en EpiPen ifall det skulle bli riktigt allvarligt. Jag vankade av och an som ett lejon i bur. Jag beslutade mig för att använda EpiPen-injektionen. Då blev jag till och med mer upprörd och orolig. Vid det här laget hade min pappa kommit och jag insisterade på att vi skulle vänta utomhus. Klockan var ungefär 20.35.

Jag tog tag i min pappas arm och började gå nerför de första trappstegen. När vi hade kommit ner hade jag bara min ledsyn kvar. Under tiden pladdrade jag på och kippade efter andan. Resten av vad som hände då rent fysiskt är efter vad min pappa har berättat för mig senare. Jag fortsatte klamra mig fast vid honom medan vi gick nerför den andra trappan. När vi nådde trottoaren började jag sluddra och dra honom ut på bilvägen. Vid det här laget var jag uppslukad av totalt mörker och antar att jag fortfarande fungerade på grund av någon reservenergi. Min pappa har berättat att jag drog ut honom på gatan och sedan blev stående där. Han kunde inte dra mig tillbaka i säkerhet till trottoaren. Plötsligt kände han hur min kropp blev lealös och jag svimmade och föll ner mot gatan innan han tog emot mig. Han försökte släpa mig bort från vägen och bilarna där men jag var ”dödvikt” och han orkade inte. Eftersom det var en ljummen kväll och en del av grannarna satt ute på sina verandor såg de vad som hände och ringde 112. Min pappa skrek på hjälp och några av dem kom dit för att hjälpa honom få mig bort från bilvägen. Jag kunde inte röra mig ur fläcken. Han fick bort mig från gatan och såg att jag flämtade efter luft medan mina ögon rullade runt. Jag var slapp i kroppen och tung och vid det här laget hade min kropp slutat fungera. Den hade fullständigt upphört att kämpa för överlevnad. Det var allvarligt. Nu hade en folksamling börjat samlas runt mig.

Det första fordon som anlände var en brandbil. Brandmannen intuberade mig på gatan. Ambulanspersonalen kom och gjorde vad de måste göra för att ta reda på om jag hade droger i kroppen, och påbörjade återupplivning. Man ringde och förvarnade sjukhuset om ambulansens förestående ankomst. I vilket fall tog det mer än 40 minuter att stabilisera mig, för att inte tala om att flytta mig till en bår och in i ambulansen. Under tiden hade min läkare ringt hem till mig då hon var väldigt orolig eftersom jag inte hade kommit till sjukhuset i innerstan. På grund av mitt allvarliga tillstånd hade ambulansen kört till det närmaste sjukhuset, ett katolskt sjukhus som låg bara några kilometer bort. Jag mötte många änglar den kvällen, somliga i mänsklig form som stannade kvar hos mig tills medicinsk hjälp anlände. Ingen såg dem komma eller vart de tog vägen. De såg aldrig deras ansikten. Men de förmådde mig att kämpa på.

Min resa börjar. Jag drev behagligt igenom en svart tunnel, inte åt något speciellt håll då jag inte hade en kropp att styra, och jag lade märke till att det var en svarthet som jag aldrig hade sett förut. Den var full av kärlek och glädje och frid, och den bara tog hand om mig hela tiden. Vågor kom över mig och förde mig försiktigt vidare. Jag överväldigades av kärleken som omgav mig och av att jag kunde utstråla denna känsla. Vid något tillfälle kom en varelse fram och tog med mig på en tur i universum. Jag introducerades i Skapelsen och hur galaxerna hade bildats. Jag fick besöka platser som var mer framåtskridna än man kan föreställa sig, och även se platser som precis hade påbörjat sin utveckling! Jag bemöttes av sådan kärlek och medkänsla att jag inte brydde mig om vad som hände med min mänskliga kropp. Medan ambulanspersonalen fortsatte arbeta med mig och förbereda mig för transport till sjukhuset, var jag alltför upptagen med att leka på en stjärna och möta min Skapare! Det hade ingen betydelse för mig att där inte fanns några kroppar, och rädsla fanns inte i mitt ordförråd. Saker och ting assimilerades in i mig på ett ögonblick och i ett nu, kunskap upptogs i mig fullständigt. Dessa varelser är varken manliga eller kvinnliga. Då det inte finns något sätt att mäta tiden har jag ingen uppfattning om hur länge detta pågick. Jag fick se och veta saker som är omöjliga att ens föreställa sig. Varje gång varelserna var klara med mig var jag tillbaka i tunneln, flytande vidare, bara för att mötas av andra varelser. Vid något tillfälle lade jag märke till en lysande punkt av ljus. Jag flöt emot det. Plötsligt blockerade en stor, gråaktig varelse min väg. Jag kunde inte komma förbi den, runt den eller igenom den. Jag minns att jag försökte och försökte till ingen nytta. Till slut bad jag den att släppa förbi mig. På ett mycket vänligt sätt sa den nej. Jag frågade på nytt. Återigen sa den nej. Genom att på ett jordiskt plan vara lite fräck beordrade jag den att flytta på sig och försökte knuffa den åt sidan. Utan resultat. Varelsen, som jag kallade Gud, talade om för mig att jag måste återvända för att avsluta mitt uppdrag.

Tillbaka på jorden jobbade läkare och sjuksköterskor frenetiskt med mig. Mina vitala värden var farligt låga, man visste inte hur mycket syre jag hade förlorat och om det uppstått några hjärnskador. Då mina pupiller var orörliga och jag inte visade några som helst livstecken, gick läkaren iväg till det rum där mina föräldrar och syster var och talade om för dem att han inte visste hur mycket längre jag skulle kunna hålla mig kvar, och lämnade dem sedan ensamma för att kunna diskutera begravningsförberedelser.Vid samma tid höll jag på att avsluta min otroliga resa, och min ande återvände till kroppen. Vid det tillfället for jag upp från bordet och smockade till sköterskan – så hårt att de trodde att jag antingen knäckte hennes käke eller gav henne hjärnskakning. Jag kan inte föreställa mig att jag hade en sådan styrka vid det tillfället! De trodde till och med att jag försökte ta bort slangen ur min strupe medan jag visste att det egentligen var min ande som återinträdde i min kropp. Enligt min medicinska journal inträffade detta klockan 01.05. När jag vaknade upp hade jag ingen aning om var jag befann mig, vilken dag det var, vad klockan var – ingenting. Min familj samlades runt mig, tillsammans med några vänner, min chef och läkarna och sköterskorna. I samma stund som jag vaknade upp kunde jag känna ”kunskapen” som var inlagd i mig bli maskerad. Jag visste att den fanns där men jag