Beskrivning av Upplevelse:

Låt mig berätta lite för dig om mig själv innan jag börjar. Jag är en 46-årig kvinna nu. Jag lever ensam med min hund och min katt. Jag har flera handikapp som gör att jag måste hålla mig hemma för det mesta. Mina dagar är antingen Bra Dagar eller Dåliga Dagar, beroende på mina handikapp. Jag lever med kronisk smärta på ett eller annat sätt varje dag, från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig. Jag är envis, så jag vägrar att ge efter för smärtan eller mina sjukdomar, och bara lever så gott och så fullt jag kan varje dag. Jag har ett vårdbiträde som kommer hit två gånger i veckan. Hon är ung, så det slutar oftast med att jag får göra om hennes jobb, men hon blir bättre med tiden. Min dotter kommer att fylla 24 den här månaden och har skapat ett bra liv för sig själv sen hon lämnade sin man som misshandlade henne för några månader sedan. Att jag finns här idag beror på att hon behövde mig när hon växte upp, och det finns ingen annan anledning till att jag fortfarande är här, för tidigare hade jag planerat självmord noga, till och med vilken tid jag skulle göra det. Jag visste att så fort hon stod på egna ben i sitt liv och var tillräckligt stabil för att inte behöva mig, så skulle jag avsluta mitt liv. Men jag fick en lektion jag skulle vilja dela med er. Jag hoppas att det kommer att hjälpa någon.

Jag började bli sjuk i början av 1980-talet. Fysiskt började det runt 1983, med mina inre organ. Omkring 1985 lades jag in på sjukhus efter att jag inte hade kunnat stå eller gå på grund av en ryggskada jag hade fått när jag spelade softball 1981. Jag fick höra att jag kanske aldrig skulle kunna gå igen. Jag var skild och försökte uppfostra min dotter. Så det slutade med att jag aldrig kunde behålla ett jobb på grund av en eller annan sjukdom. Till slut gick jag på socialbidrag utan att kunna jobba alls, för när åren gick blev min sjukdom värre. 1987 tappade jag 20 kilo på ungefär 3 månader. Inga läkare kunde hitta vad det var för fel på mig. Till slut fick jag en diagnos i början av 1990-talet och fick höra att det inte fanns några läkemedel eller operationer som skulle kunna hjälpa mig. Man känner inte till så mycket om det jag har, så jag måste leva mitt liv så gott jag kan. Mediciner har inte gjort det bättre. Jag berättar det här så att du förstår när jag pratar om min depression hur och varför det gick så långt att jag ville ta mitt eget liv. Jag fick uppleva mycket förödmjukelse på grund av min sjukdom. Eftersom jag var så pass ung som jag var och inte kunde leva på ett normalt sätt, fick det mig att känna att jag aldrig skulle ha någon kärlek i mitt liv, så när min dotter flyttade ut skulle jag bli ensam. Det fanns ingen som skulle vilja ha någon med ens ETT av de problemen jag har. Och än mindre alla de andra som följde med på köpet.

1992 fördes jag till sjukhuset i en ambulans. Jag fick veta på akuten att jag hade en hjärtattack. Läkaren och sköterskorna var lite förvånade över det, för jag var bara 37, jag var en vit kvinna utan högt blodtryck eller höga kolesterolvärden. Plötsligt började jag gråta, för jag ville inte dö... döden skrämde mig. På intensiven var det släktingar som kom och gick. Jag förstod inte hur dålig jag var. Min fd man dök upp i rummet med min dotter. Han sa till mig att inte oroa mig för min dotter, för han och hans fru skulle ta väl hand om henne eftersom de älskade henne. Det är allt jag minns av besöket. Medan min exmake sa det till mig tittade jag på något som såg ut som en vit hinna, som började täcka dörren jag tittade på. Den gick från golvet och uppåt. Den täckte långsamt hela utrymmet, och allt jag kunde se var det renaste vitaste vitt jag någonsin hade sett förut i hela mitt liv. Min dotter har berättat för mig att när hon var där med sin pappa, så hade hon trott att jag hade somnat, men plötsligt så hörde hon hjärtmonitorn börja pipa med ett långt ljud och linjen var rak hela vägen [vilket betyder att hjärtat har stannat ö.a]. Hon och hennes far backade och ett team på ungefär 5 personer kom in och pratade om saker de skulle hämta och göra. Hon såg någon gå fram till mig med maskinen för att sätta plattor på mitt bröst och draperiet var fördraget då. De ombads att vänta i väntrummet. Så de gick och någon följde dem dit, och de bad någon att komma ut och säga till dem vad som pågick så fort de kunde.

Jag befann mig i en atmosfär där jag hade den bästa känslan jag någonsin hade haft i mitt liv. Jag fortsatte längre och längre, djupare och djupare in på stället där jag var. Aldrig hade jag sett eller ens föreställt mig en plats med en sådan ro och frid. Stillhet, lugn och en vila jag aldrig hade känt förut fanns där. Jag visste att det inte fanns några sjukdomar, smärta eller lidande av något slag där. Ingenting som var det minsta negativt fanns någonstans på den platsen. Ingenting dåligt eller ont fanns där. Ju mer jag tittade mig omkring, desto bättre verkade saker och ting bli. Jag minns att jag kände och sa "vördnad" högt, för jag var fylld av vördnad. När jag tittade framåt såg jag det mjukaste vita jag någonsin hade sett. Det sträckte sig så långt jag kunde se. Det verkade fortsätta i mil efter mil på längden och bredden. Jag var förundrad och fortsatte att titta framåt, och jag började se en ljus blåaktig grå färg på botten av den mjuka vitheten. När jag gled vidare började jag urskilja att färgen jag såg egentligen var konturer av människor. Stora, små, unga, gamla, det fanns inga raser eller folkslag, för de var alla siluetter. Det fanns många där. Så många att man inte skulle kunna räkna dem. Där var en känsla av ovillkorlig kärlek överallt. Jag ville fortsätta vidare. Jag ville veta vad det här stället var. Jag ville tillhöra det. Ju närmare dem jag kom, desto mer verkade det som om en vit dimma lyftes för att jag skulle kunna se bättre och tydligare. Det var ungefär då som något som verkade vara en kvinna kom fram till mig. Hon kom tillräckligt nära för att kunna ta min hand. Jag vet att jag kände kärlek för henne så fort jag såg henne. Jag fick en känsla av kärlek och accepterande så fort jag fick syn på henne. Alla de andra människorna stannade där de var och såg ut som om de pratade med varandra. Jag vet att den där kvinnan och jag pratade ett tag. Men jag vet inte vad som sades.

Jag öppnade mina ögon och mitt huvud hängde ner mot golvet. Jag försökte lyfta mitt huvud för att se efter var jag var, men mitt huvud var alldeles för snett för att jag skulle kunna lyfta det. Så jag tittade till höger om mig, och där stod en främling jag aldrig hade sett förut. Han sa "Hej! Det måste vara obekvämt för dig så där. Jag ska lyfta upp huvudet åt dig." Sen sa han: "Du gjorde oss rätt så skärrade, unga dam." Mannen var läkaren som hade fått mitt hjärta att starta igen. Jag minns att jag inte ville prata. Jag kände mig väldigt ledsen och tom. Jag var förvirrad. Jag slöt ögonen, för jag ville återuppleva känslan som jag just hade haft. Jag ville ha det vita och allting som fanns där. Men när jag slöt ögonen fungerade det inte.

Jag förstod ingenting av det här förrän jag tittade på TV en kväll och någon var med som hade haft en nära-dödenupplevelse. Allt eftersom tiden gick förstod jag att det hände mig också. Det här är den sortens saker som inte kommer upp i vardagliga samtal, så jag förstod ingenting förrän det här på TVn som öppnade mina ögon. Ju mer jag såg sådana saker på TV, desto mer accepterade jag det som hände mig 1992. När jag har försökt att prata med människor om det möts jag av tvivel på om det jag berättar för dem verkligen hände mig, eller om jag bara drömde att det gjorde det. Sen den dagen vet jag att jag har förändrat mina tankar och känslor om många saker. Jag fick prata med 2 olika människor innan de dog och delade det som hände mig med dem, med förhoppning om att de inte skulle vara rädda för döden. Jag vet att jag utvecklade en väldigt meningsfull relation med en ung man som faktiskt dog för några månader sedan. Vi kunde prata om döden med varandra, för han var döende i en allvarlig sjukdom.

Jag vet inte varför jag fortfarande lever idag. Mitt liv är inte bra. Jag lever som jag alltid har gjort, förutom att nu så har tiden gjort min sjukdom värre och nu kan jag också lägga hjärtbesvär till listan... Jag behöver fortfarande hjälp då och då. För några månader sedan behövde jag hjälp att komma in och ut ur badkaret. Men mina händer är i gång, fast min funktionsnivå är begränsad igen just nu. Om jag äter någon mat alls så måste jag ha ett badrum i närheten inom en timme efter att jag har ätit, för jag kan inte behålla någon mat jag äter. Jag lever på sjukbidrag och sjukförsäkring nu, så det som sjukförsäkringen inte täcker av det jag behöver måste jag köpa själv, så min lägenhet är inte så full av mat som den borde vara. Jag kommer aldrig att göra mig av med min hund eller katt för att jag ska kunna äta bättre, för de är de enda som jag kan få och ge kärlek till dagligen. Mina djur vänder sig inte ifrån mig under dagarna och gångerna då jag är sjuk. De är här för att älska mig oavsett vilket skick jag är i. Så på grund av det här har jag inte ens råd att köpa en glasspinne i kiosken när det är en varm dag. Mitt liv är så tomt på kärlek och människor att det har varit gånger när ensamheten har fått mig att skrika mot himlen och be att jag ska få se vad jag gör här. Varför var jag tvungen att komma tillbaka? Jag lider för mycket av fysisk smärta eller smärtan av ensamheten, ibland båda två på samma gång. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv.

Jag var tillsammans med min mor på sjukhuset när hon var döende i cancer. Den morgonen hon dog hörde jag henne dra ett djupt andetag och sen såg jag hennes ögon bli vidöppna. Hon tittade sig förbluffat omkring i rummet. Jag sprang för att hämta läkaren. När läkaren lyssnade på hennes hjärta och det slog sina sista slag undrade jag vad min mor såg som fick henne att se så förbluffad ut. Hon hade inte ens öppnat ögonen under ungefär de sista veckorna innan det här hände. Så när jag hade min upplevelse 1992 visste jag vad hon hade sett när hon dog den 1:a dec. 1991.

Det är min dotter som har gjort att jag inte har brutit ihop. Hon är min levande bit av himlen. Vissa dagar tänker jag på att dö. Jag önskar faktiskt att jag skulle göra det. Men jag kan inte ens tänka på självmord längre. Jag kan inte ens döda en fluga eller en myra om de kommer in i huset. Jag tar ut insekter som flyger in. De andra har jag inte haft några problem med än, så jag tar ut dem också. Jag vet att självmord kanske skulle göra så att jag inte kom tillbaka till där jag var 1992, och jag vill göra allt i min makt för att komma tillbaka dit när tiden kommer. Så oavsett hur svårt eller tufft livet blir här, så kommer jag att sitta här och vänta. För döden är inte slutet på livet. Döden är en tillvaro som är annorlunda än den här och en hel massa bättre... Så jag kommer att vänta tills min tid att ge mig iväg kommer. Jag tackar alla människor på den här websiten för att ni har gett mig en känsla av samhörighet och en känsla av kontakt med människor igen.