Beskrivning av Upplevelse:

När jag tjänstgjorde i den amerikanska flottan mumsade jag på ett hårdkokt ägg en dag och satte i halsen. Jag kunde bara andas in. Mina lungor fylldes av luft tills de inte kunde fyllas mer. Jag kände att om jag kunde få ut ägget ur munnen, så skulle jag kunna överleva. Jag gick till en dricksfontän i närheten och satte på vattnet. Jag försökte dricka, och när vattnet rörde vid mina läppar så fick jag en elstöt på 120 volt. Jag insåg direkt att jag hade fått en elchock, som jag definitivt förväntade mig att överleva. Det var fortfarande helt omöjligt att andas på grund av ägget som satt fast i min matstrupe. Jag fick loss en del av ägget med ett finger, men jag kunde inte andas. Vid det laget kände jag lite panik och kunde inte komma på något sätt att hjälpa mig själv och överleva den här olyckan. Jag tänkte på min Herre, och sa till mig själv "Jag är åtminstone kristen."

Jag tittade in i rummet bredvid och såg min överordnade sitta i en kontorsstol och arbeta på ett radiomeddelande. När jag insåg att jag fortfarande kunde gå så gjorde jag det tills jag kom fram till hans stol. Jag kunde inte prata, så jag använde det sista av min energi till att sparka på hans stol för att fånga hans uppmärksamhet. Han slogs till golvet, och där låg han tillsammans med skrivmaskinen. Jag låg på golvet i närheten av honom eftersom jag också föll.

En annan flottist som hette Joe tittade på vad jag gjorde. Nu var jag tyst och andades inte. Jag blödde från näsryggen, eftersom jag hade slagit i skrivbordet när jag föll. Inom ett ögonblick började Joe trycka på min rygg och ge mig första hjälpen. En annan flottist ringde efter ambulans.

Jag var nära taket i det här rummet och tittade på när sjömännen gjorde de här sakerna för att rädda mitt liv. Jag mådde bra. Jag insåg att den medvetslösa kroppen på golvet var min, men jag brydde mig inte det minsta om den. Nu såg jag mig själv som andra hade sett mig. Det fanns ingen spegelbild som när man tittade i en spegel den här gången. Jag mådde bra och kände mig pigg, och förlorade snart intresset för att titta på när flottisterna jobbade med min kropp.

Jag var i andeform, och ändå kände jag mig fortfarande lika levande som jag hade varit förut. Jag antar att jag hade förväntat mig att dö, men allt det här var fortfarande nytt för mig. Jag höll snabbt på att lära mig att orientera mig i det här nya livet, utan att oroa mig särskilt mycket över någonting. Men det här nya sättet att leva gjorde mig ändå förbryllad. Till exempel, när jag tänkte på något, så gjorde jag det automatiskt. Jag tittade på väggen i närheten av mig, och i nästa ögonblick så gick jag igenom den. Jag var tillbaka i rummet där jag hade suttit när jag satte i halsen. Jag ville sväva runt i det här rummet och då gjorde jag det. Jag åkte igenom de många radioapparaterna och teleprintrarna utan någon som helst svårighet.

Jag såg ett mörkare område i närheten av mitt skrivbord och for dit. I nästa ögonblick trädde jag in i den här mörka dimman. När jag väl var där inne ville jag ut igen så fort som möjligt. Jag uppslukades av den här saken. Känslan var som att vara inne i en person. Jag kände mig orolig och saknade den fria flygande anden som jag hade varit förut. Till slut släppte det här tryckande och varma området mig. Det var som om jag var inne i en livmoder, men hur kan det ha gått till?

Nästa sak jag insåg var att jag befann mig i en tunnel. Jag uppskattade storleken på den här tunneln till ungefär två till två och en halv meter i diameter. Jag kunde stå upp utan att snudda vid taket. Min längd var en och sjuttioåtta. Genast började jag färdas genom tunneln, mycket snabbare än jag ville. Farten var enorm. Jag var rädd. Någon gång under min resa genom den här tunneln saktade jag ner och stannade, och en man lugnade mig och sa till mig att resan närmade sig sitt slut. Så jag for iväg igen med samma fart som förut. Jag vet inte hur jag överlevde resan. Farten måste ha varit lika snabb som ljusets hastighet, eller till och med snabbare. Jag kände ingen g-kraft, bara rädsla och euforin av en fruktansvärd hastighet. Till slut slutade jag röra mig genom tunneln och hade en bra chans att undersöka den. Tunneln såg ut som ett stort ventilationshål, sådana som man har i torkskåp. Ljuset kom inte i första hand från insidan av tunneln, utan från utsidan och lyste in. Under resan i tunneln hörde jag ett högt surrande ljud, som gjorde ont i mina öron. Jag undrade vad som bar upp den här tunneln. Nu började jag gå och leta efter slutet på den här tunneln. Jag befann mig nu i ett mycket större område och var omgiven av en vit dimma och dagsljus. Alla mina rädslor för tunneln minskade när jag såg det här ljuset. Jag hörde människoröster precis utanför det här området. Rösterna uppmuntrade mig att gå igenom den vita dimman. Jag gick genom den vita dimman och såg ungefär ett dussin personer. Min intuition sa mig att de alla var män med sina fruar. Jag hade sett de här människorna förut, men jag kunde inte minnas något av deras namn. En man sa till mig att inte oroa mig över att jag inte kunde minnas några namn. Snart kom någon för att hämta mig. Mannen var ungefär tjugosju år gammal och han var klädd i Levisjeans och en vit T-shirt. De andra tolv personerna var klädda i vita dräkter. Mannen i jeans förklarade för mig att han var min guide. Han förklarade för mig att jag senare skulle träffa andra människor, men han ville att jag skulle gå tillsammans med honom till det här nya stället.

Vi gick igenom de vackraste blomsterträdgårdar jag någonsin hade sett. Jag såg blombladen i detalj. När jag tittade på gräsmattorna koncentrerade jag mig på enstaka grässtrån och förundrade mig över skönheten hos varje strå. Den här mannen och jag kommunicerade genom tankeöverföring och det hade jag gjort med gruppen av de tolv personerna också.

På avstånd såg jag en stad med stora byggnader. Byggnaderna var guldfärgade, och min guide sa till mig att de var av guld. Min guide sa till mig att om jag ville, så kunde jag tänka på att komma närmare staden, och då skulle jag göra det. Alldeles riktigt - jag tänkte på att komma närmare och plötsligt var jag alldeles vid utkanten av den gyllene staden. Jag såg små vattenfall i blomsterträdgårdar som gjorde mig totalt andlös. Jag mådde så bra.

Senare lämnade min guide över mig till en annan man, och den här mannen förklarade för mig att jag nu skulle gå igenom min återblick på livet. Under den här återblicken, som varade i ungefär en sekund eller mindre, såg jag allt som jag tidigare hade upplevt medan jag levde på jorden. Jag återupplevde varje samtal jag hade haft. Jag såg varje husdjur jag hade ägt. Jag såg varje klädesplagg jag hade burit. Jag återupplevde varje lektion jag hade haft i skolan. Jag såg allting om igen.

Det var här i den här byggnaden, som var rätt så lik ett bibliotek, som min återblick på livet tog slut. Det var också här jag fick veta att jag var tvungen att återvända till jorden. Jag grät och förbannade alla omkring mig. Min guide kom och hämtade mig och tog med mig för att träffa två skolkamrater som hade dött två år tidigare.

Jag blev chockad över att se dem levande. På jorden hade de varit fotbollspelare på high school. En dag var de sena till fotbollsträningen och deras tränare tvingade dem att springa rundor runt planen efter träningen. Det här gjorde att de inte kom till omklädningsrummet förrän långt efter att alla andra hade gått. Det fanns inget varmvatten kvar i duscharna. De satt båda och väntade på att vattenberedaren skulle värma mer varmvatten till duscharna och gasades till döds av ångorna som spred sig från vattenberedaren som gick på naturgas. Ironiskt nog var en av pojkarnas pappa rörmokaren som hade installerat vattenberedaren bara några dagar tidigare och skulle komma tillbaka en annan dag för att installera ventilationsrören i det här nya duschrummet.

Jag frågade de två pojkarna varför de var här, för de skulle ju båda två vara döda. De förklarade för mig att ingen någonsin dör. De två pojkarna var ungefär i samma ålder som när jag sist hade sett dem på jorden. Båda verkade vara lyckliga och nöjda med att vara här.

Min guide tog mig med tillbaka till det stället där jag hade haft min återblick på livet. Jag frågade en gång till om jag kunde få stanna. En man sa till mig att jag var tvungen att återvända till jorden för att leva färdigt mitt liv. Jag mindes från en lektion i söndagsskolan att om en person ber att få se Herren, så ska han se honom. Jag bad att få träffa Jesus. Med min guide vid min sida gick, eller svävade jag till en liten upphöjd plattform. Min guide lämnade mig där. Jag behövde inte vänta länge innan jag hörde en röst på den här plattformen, som frågade mig om jag kunde se honom. Jag kunde bara se dimman och höra rösten. Rösten bad mig att koncentrera mig mer, och då skulle jag kunna se honom. Snart såg jag Jesus stå framför mig. Han frågade vad jag ville honom. Jag sa till honom att jag hade fått veta att jag skulle återvända till jorden och att jag inte ville lämna den här himmelska platsen. Han förklarade för mig att jag inte hade utfört det han önskade att jag skulle åstadkomma under min livstid ännu. Jag frågade honom vad det var han önskade, och han svarade inte. Han sa att jag skulle få veta det när tiden var mogen, någon gång i framtiden. Han frågade om det var något annat han kunde göra för mig. Eftersom jag låg i flottan då bad jag att han skulle få mig förflyttad till delstaten Tennessee. Jag förklarade för honom att jag hade tillbringat en månad i den här staten när jag var tolv år, och att jag ville återvända dit för att staten var vacker. Han svarade mig inte. Jag frågade om han kunde tänka sig det. Han sa att jag bara behövde be en gång och det skulle vara gjort. Jesus berättade många saker för mig som jag skulle komma att uppleva under min livstid. Jag minns bara vad han berättade för mig efter att de här händelserna äger rum. Han sa till mig, och det här minns jag: att berätta för alla människor att jag hade träffat honom. Han inpräntade i mig att berätta för människor att han är verklig. En annan sak jag aldrig kommer att glömma är känslan av utstrålningen av hans kärlek när han stod nära mig. Det var den mest perfekta kärlek jag någonsin har känt. Jesus sa till mig att jag skulle föras tillbaka till mitt hem på jorden snart.

Två män kom för att hämta mig, och de förklarade för mig att de var mina skyddänglar. En av männen hade varit min guide tidigare. Jag minns inte att jag kom tillbaka till jorden genom tunneln. Vi reste genom rymdens mörker. På vår väg tillbaka till jorden stannade vi för att prata. En av skyddsänglarna sa till mig att jag skulle möta en kvinna en dag, och att hon skulle bli min väldigt nära vän. Jag fick höra att jag inte skulle möta henne på en gång, eftersom hon fortfarande var en väldigt ung flicka. Det här var år 1957. Jag har letat efter henne sedan dess, och jag tror att jag har hittat henne. Men hon bor i Australien.

Jag vaknade sittande på ett undersökningsbord på sjukhuset. Jag frågade de tre läkarna om jag hade fått någon medicin som kunde ha fått mig att tro att jag hade dött och kommit till himlen. De sa nej. Jag sa "Jaha, jag har just återvänt från himlen." Två läkare gick genast ut, och den kvarvarande tredje läkaren sa till mig att han bara inte visste vad han skulle tro.