Beskrivning av Upplevelse:

Efter att jag hade blivit knivhuggen körde min syster mig till sjukhuset, som ligger lite över en mil från där det hände. Hela tiden skrek hon åt mig att inte dö. Jag hostade blod, men försökte bevara lugnet. Jag kunde känna hur min kropp slutade fungera och mina armar och ben blev väldigt stela och känslolösa. När energin lämnade min kropp tittade jag upp och såg trafikljusen som fanns vid entrén till sjukhusets akutintag, och de verkade vara så långt borta. Jag minns att jag sa till min syster, "Jag kommer inte att dö, men det är bäst du skyndar dig Connie." Jag lutade mig fram och lade mitt huvud på armen, ring- och långfingret på min högra hand hade jag stuckit in i såret. Det varma blodet kändes skönt mot min kalla hud och jag frågade mig själv, "Så det här är slutet?" Min systers skrik var de sista ljud jag minns att jag hörde medvetet.

Jag slöt ögonen och förberedde mig på vad som än skulle komma. Min tro sade att det skulle komma ett starkt ljus och frid. Jag antar att det var det jag väntade på. Men istället verkade det som om jag koncentrerade mig på de små ljusen man ser när man blundar riktigt hårt. Först rörde de sig väldigt snabbt, men sen började de sakta ner och bli färre och färre, tills det bara fanns ett kvar.

När den här ensamma ljuspunkten studsade omkring i mitt synfält lämnade den efter sig ett spår som tycktes bli större och skapa geometriska, eller nätliknande mönster. I mitt sinne var de här mönstren tvådimensionella, men de verkade växa och bli större och allt intensivare, tills de blev tredimensionella. Jag sträckte mig fram för att se om jag kunde röra vid de här formerna. Bakom dem såg jag att det växte fram ett gulaktigt-brunt ljus, som hade en egen "känsla". Det verkade som om det kallade på mig och var väldigt lugnande. Då var jag inte rädd längre.

Jag kände hur jag rörde mig genom mönstren som ljuset hade skapat, nästan som om man skulle gå igenom ett hus/rum som var täckt av spindelnät, men jag kände aldrig någon förnimmelse av att något rörde vid mig. Känslan av att jag rörde mig ökade, tills jag for fram i en otrolig fart! Jag tänker på bilder av astronauter som tränas i en stor centrifug. Men jag rörde mig igenom något. Jag kan inte säga om det var en tunnel, eller ett rör, eller en stor öppen rymd, men jag bara RÖRDE mig!

Jag hörde röster som sa åt mig att "Minnas" och "Du måste berätta för dem" och "Detta visas för dig". Det verkade finnas många röster som kom från olika håll, men det bakomliggande budskapet var att jag skulle vara uppmärksam på vad jag skulle få se och att jag skulle minnas. "GLÖM INTE!" Jag började tänka på mitt liv och jag undrade om det skulle bli som min moster brukade säga till mig - att våra liv skulle spelas upp igen och att vi skulle dömas efter vad vi hade gjort. Men när jag tänkte på det kunde jag SE alla saker jag hade gjort under mitt liv, precis som de hade varit, bara snabbare: allt det bra, det dåliga och det mittemellan. Allt som jag var stolt över och varje smutsig liten hemlighet jag gömde för alla. Men där var det, bara det att den här gången ångrade jag mig, blev rädd och kände skam för det jag hade gjort. Jag förstod väldigt klart att vi alla har negativa saker i vårt förflutna, men jag blev medveten om att vi hålls ansvariga för allt som vi gör.

Jag kunde se människor under mig på vad som verkade vara ett annat plan. Det kändes inte som om jag svävade ovanför dem, utan bara att jag befann mig i en högre position där jag kunde betrakta dem, men mina fötter vilade i tomma luften. Jag kunde se tusentals och tusentals, om inte miljoner människor, som vankade av och an utan mål. Varje person utstrålade starka känslor av ängslan, smärta och rädsla. "Detta är de förlorade", sa en röst till mig. Sen, som om den läste mina tankar, sa den, "Det här ÄR verkligt." Jag började bli rädd. Men till och med min rädsla bleknade jämfört med det jag kände att de här människorna utstrålade. "Vad är det som väntar mig?" undrade jag.

Jag kände hur jag blev allt mer förvirrad. "Fullare än man kan tänka sig!" Jag var helt borta. Jag ville ha något, någon att hålla fast vid. Jag kunde höra skratt och fnitter som nästan verkade komma från ett barn. Men det lät förföriskt, som om det ville att jag skulle tro att det var något som det inte var. Men i min förvirring behöll jag ändå kontrollen och mina hämningar. Jag kände en form komma emot mig som varken var manlig eller kvinnlig, ung eller gammal, levande eller död. Det var som om den hånade mig varje gång den skrattade.

Det här gjorde mig ilsken, men samtidigt övermannades jag av en stark önskan att ha sex med den här varelsen. Den skrattade igen. "Din djävla subba!" Den kom närmare. Jag började smeka den och kyssa den. Jag kände mig ännu fullare, ännu mer förvirrad. Mitt sinne sa till mig att det här var HELT fel. Allt som jag hade hade lärt mig var gott och rätt var nu upp och ner. När jag tittade ner på varelsen blev jag VERKLIGEN RÄDD!!!! Min starka sexuella lust höll på att avgå med segern, trots att jag kände att allt var fel med den här "personen". Fel ålder (den verkade vara väldigt ung - barnslig), fel kön (jag är heterosexuell) och det var moraliskt fel (den utstrålade ondska). Den verkade känna att jag tvekade.

När den lade sig ner och började sära på benen började den förvandlas till en kvinna. Jag hade aldrig sett en sådan kvinna! Väldigt förförisk och vacker. Hon drog ner mig med enorm styrka och kysste mig hårt på halsen och axlarna. Och så skrattade hon igen! Den här gången var det VÄLDIGT avsiktligt. Jag kunde känna hur smärtan i bröstet började återvända. Jag tittade ner. Det var blod överallt! Varelsen började bada i det! Jag kände hur något grep tag i mig. "Stick härifrån!" "Vad gör du här?" Jag omringades av människor som slet och drog i mig. "Varför är du här?" Jag tittade ner, och kvinnan var borta. I hennes ställe satt där en liten flicka och log mot mig. Det kändes som om jag verkligen hade trasslat till det för mig, att jag hade gjort något fel. Var jag ond? Blodet fortsatte att rinna. Jag tittade mig panikslaget omkring efter hjälp. Det fanns ingen. Människorna började knuffa bort mig därifrån och skrika åt mig. "Kom ihåg att berätta för dem!"

"Han är vaken!" var nästa sak jag hörde. "Vad heter du?" "Vad har du för personnummer?" "Hur fick du det här knivhugget?" "Känner du personen som knivhögg dig?" Frågorna tycktes aldrig ta slut. Men jag levde! Det var så mitt nya liv började.

Förekom läkemedel eller andra substanser som kunde ha påverkat upplevelsen: Osäker

Förklaring: Alkohol.

Var det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Nej

Förekom någon livshotande omständighet vid tidpunkten för upplevelsen? Ja

Jag blev knivhuggen i övre vänstra delen av bröstet, vilket punkterade min lunga och skar av blodådern till lungorna.

Vilket medvetandetillstånd befann Du Dig i och vilken var Din nivå av vakenhet under upplevelsen? Väldigt vaken!

Var upplevelsen drömlik på något sätt? Bara på det sättet som sakerna verkade förändras, eller växla på.

Upplevde Du att Ditt medvetande avskildes från kroppen? Osäker

Beskriv Ditt utseende eller form när Du var avskild från kroppen: Jag såg aldrig mig själv från utsidan. Men det kändes inte som att jag fortfarande var kvar i min kropp.

Vilka känslor hade Du under upplevelsen? Frid, och sen enorm RÄDSLA!

Hörde du några ovanliga ljud eller läten? Inte med öronen. Jag kände en massa ljud. Det var mer telepatiskt.

Passerade Du genom en tunnel eller annat avgränsat utrymme? Osäker

Jag rörde mig genom något, fast det kändes inte som en tunnel.

Såg Du ett ljus? Ja

Gulaktigt-brunt.

Såg eller mötte Du några andra varelser? Ja

Upplevde Du en återblick på förgångna händelser i Ditt liv? Ja

Såg, hörde eller uppfattade Du något som gällde personer eller händelser och som senare kunde verifieras? Nej

Såg eller besökte Du några vackra eller på annat sätt anmärkningsvärda platser, plan eller dimensioner? Ja

De var inte vackra.

Upplevde Du några förändringar i tids- eller rumsuppfattning? Osäker

Jag har alltid undrat hur länge jag var borta. Från där jag svimmade till akuten kunde det inte ha varit mer än ett par minuter, men det verkade som om jag var borta väldigt länge. I timmar?

Fick Du någon ovanligt omfattande kunskap eller vetskap om någon form av universell ordning/mening? Ja

Biologiskt liv är INTE det enda medvetna livet. Det finns en andra sida och vi kommer att hållas ansvariga för allt som vi gör under vår tid här. Himlen, eller vad man än väljer att kalla det, finns och är verklig. Det är också HELVETET (eller vad man än väljer att kalla det).

Nådde Du en gräns eller annan fysisk begränsande struktur/skiljelinje? Nej

Fick Du vid något tillfälle kännedom om framtida händelser? Nej

Var Du involverad i eller medveten om ett beslut som gällde om Du skulle återvända till kroppen? Osäker

Jag blev tillsagd att "minnas". Då förstod jag inte varför. Det kunde ha varit beslutet som fattades för att jag skulle återvända.

Fick Du några paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som Du inte hade före upplevelsen? Ja

Jag har blivit VÄLDIGT känslig för människor som känner sig "vilsna". Jag ombeds ofta att prata med yngre människor om besluten de fattar nu och om livet efter detta. Många har sagt att jag säger saker som jag omöjligt kunde ha vetat om dem. Jag gjorde inte det här förut.

Förekom några förändringar i Ditt synsätt eller trosåskådning som följd av upplevelsen? Ja

Efteråt har jag gått i behandling för alkoholism (varit nykter i 4 år) och har läst de kurser som var nödvändiga för att jag skulle kunna ta min fil. kand. som lärare.

Har upplevelsen påverkat Dina relationer? Dagliga liv? Religionsutövning osv.? Val av yrkesinriktning? Jag uppskattar mitt liv. Jag har lärt mig att njuta av de rika gåvor som Gud har gett mig. Min själviska värld och mina överdrifter har övergått till att jag gläds åt att vara make till min vackra hustru, far till mina två underbara barn och en lydig tjänare till Herren den Allsmäktige Gud. Jag känner att jag till slut har blivit ansvarsfull och pålitlig.

Har Du delat denna upplevelse med andra? Ja

De har varit väldigt förstående. Jag har fortfarande inte mött någon som påstått att jag "pratar i nattmössan".

Vilka känslor hade Du efter upplevelsen? Ånger. Att jag fjäskade. Frid.

Vilka var de bästa och värsta delarna av Din upplevelse? Det bästa var att jag blev fri från mitt beroende och blev en god make och far. Det värsta var alla de fysiska konsekvenserna: minskad lungkapacitet, viktökning.

Är det någonting mer Du vill tillägga angående upplevelsen? Det är underligt att jag var tvungen att dö för att lära mig att leva. Jag antar att jag inte var tillräckligt uppmärksam den första gången.

Har Ditt liv förändrats specifikt som följd av upplevelsen? Ja

Jag är mer målmedveten och säker på min och min familjs framtid.

Har Du efter upplevelsen varit med om andra händelser, tagit läkemedel eller andra substanser som bidragit till en upprepning av någon del av upplevelsen? Nej

Har frågorna som ställts och informationen Du lämnat beskrivit Din upplevelse korrekt och uttömmande? Ja

Förklaring: Jag kommer inte på något jag inte har berättat.