Jag åkte till sjukhuset på lördagsmorgonen, och jag minns bara några ögonblick på akuten. Min familj sa till mig att på måndagens morgon ringde de min syster för att säga till henne att komma till sjukhuset. De kopplade mig till livsuppehållande apparatur och jag var borta i nästan 2 månader.

När jag var i koma minns jag att jag kunde höra människor i rummet, men jag kunde inte vakna, jag kunde inte reagera. Jag minns att jag frös väldigt mycket. Jag minns att min syster lade täcken över mig & höll min hand. Jag hade väldigt hög feber. Jag hörde sköterskan gräla på min syster för att hon hade lagt täcket på mig. Hon sa till henne att jag skulle vara utan täcke på grund av febern. Min syster sa till sköterskan att hon kunde se på mitt ansikte att jag frös & var upprörd. Jag berättade senare för henne att jag mindes det. Hon bekräftade att det hade hänt. Lustigt hur systrar vet hur man ska läsa av uttrycket i varandras ansikten.

Jag minns att jag hörde min brors röst i rummet -- han hade flugit dit från en annan delstat. När jag hörde hans röst visste jag att jag måste vara allvarligt skadad. Jag minns att jag kände mig så ensam & hjälplös. Jag var inte säker på var jag var, mitt sinne var fortfarande borta. Jag var så lycklig när jag kunde höra röster i rummet. Det var det enda som fick mig att förstå att jag fortfarande levde. Efter att jag hade kommit ut från sjukhuset kände jag det hela tiden som om jag skulle åka till sjukhuset för att berätta för familjer att de inte skulle lämna sina nära och kära när de ligger i koma. Jag hade haft en förstahandsupplevelse av att de kan höra en.

Jag började känna att jag drev längre & längre bort. Jag minns att jag bad Gud att vara snäll och inte låta min hjärna stängas av. Jag tyckte att det var det enda tecknet, det enda som visade att jag fortfarande levde.

Sen kändes det som om jag bara var i mörker någonstans. Jag måste verkligen ha kämpat emot. Jag minns en manlig varelse. Jag minns att han pratade, eller kommunicerade med mig mentalt. Han sa hela tiden till mig att det var okej att dö, att sluta kämpa emot så mycket och att bara ge upp. Han var där länge. Plötsligt var det som om han hade gjort en tabbe på något sätt. Jag kände att han var ond och att han försökte få mig att begå självmord i mitt sinne genom att ge upp. Jag minns att jag bad Gud att hjälpa mig & den onda varelsen var borta.

Sen minns jag att jag var på en väldigt starkt upplyst plats. Det var som att vara uppe i luften eller i ett moln, men jag visste att det inte var ett moln. Det var underbart. Ljuset verkade hålla om mig, som om någon bar, eller smekte mig. Det enda sättet jag kan beskriva det på är att det kändes som om jag var en del av universum. Jag minns att jag inte var förvånad, som om jag hela tiden hade vetat att jag skulle vara där snart, som om jag hade varit där förut. Jag var mer avslappnad än man någonsin kunde föreställa sig att man kunde vara i livet. Jag kände av hela mitt hjärta att jag var tillbaka där jag hade kommit ifrån & visste det. Ingen annan var där.

Sen såg jag en figur på avstånd, som kom emot mig. Han stod upprätt som en människa, men ändå hade han någon sorts elektrisk energi omkring sig. Jag minns inte att han pratade. Jag minns att jag sa till honom på ett barnsligt sätt: "det är du som gör allt det här." & sen, nästan innan det hade kommit ut ur min mun eller mina tankar, visste jag att han var Gud. Jag tyckte att jag hade varit så respektlös & visste inte vad jag skulle göra. Han kommunicerade med mig genom sin närvaro. Jag minns inte att han sa någonting, men jag vet att han fick mig att känna mig underbart bra och väl till mods, inte bara inför det att han var där, utan också med mitt liv & med det jag upplevde. Jag var inte rädd alls. Jag minns att jag kände det som om min hjärna just hade öppnats & att alla svaren i livet var där och flödade igenom mitt huvud så snabbt, som om alla bekymmer i världen (inte bara mina) skulle lösas och att allting skulle bli bra.

Jag minns att jag kände mig road av att allting, & jag menar allting, det bra, det dåliga & det fula i världen alltihop var under kontroll. Det var alltihop planerat, och var nästan inte ens verkligt. Det kändes som om det stället där jag var, var verkligt & att livsdelen alltihop hade varit en dröm, ett prov eller en upplevelse, och av någon anledning så kom jag tillbaka.

Jag har kämpat med det här under det senaste året --- till och med varit arg för att jag inte fick stanna. Jag fick inte minnas alltihop -- men...? Fortfarande till denna dag --- ibland får jag snabba minnen --- minns saker som jag hade glömt, antar jag --- som min psykiater sa till mig --- som förresten har varit ett stort stöd. Jag hade tur och hittade en bra sådan --- hon sa till mig att på samma sätt som vi tror på Gud, men inte vet säkert, så kan jag fortsätta att tro att det verkligen hände & någon dag när jag träffar honom igen frågar jag honom "minns du april 2001 -- hände det verkligen?" Då kommer jag att veta svaret säkert, men så länge kommer jag att behöva leva på den här jorden & försöka att inte bli tokig genom att försöka minnas alla svaren -- vem vet -- kanske kommer jag att fortsätta komma ihåg saker & när jag ger mig iväg kommer jag att veta.

Förekom läkemedel eller andra substanser som kunde ha påverkat upplevelsen: Osäker

Förklaring: Jag vet inte riktigt vilka mediciner de gav mig, typiska för det tillståndet jag var i antar jag, antagligen några riktigt starka.

Var det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Ja

Vad var det som gjorde det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Jag har aldrig kunnat minnas så mycket av mina drömmar -- men när jag har en, så vet jag att det var en dröm så fort jag vaknar. Jag har tagit mediciner förut, som gav mig en del riktigt konstiga drömmar & jag visste att de var drömmar -- drömmarna försvann sen. De första orden som jag sa till min läkare när jag vaknade var att jag hade grälat med djävulen. Senare frågade doktorn mig vad jag menade. Jag var rädd för att berätta det för honom. Jag trodde att han skulle tro att jag hade fått en hjärnskada & inte låta mig åka hem. Under det senaste året har jag tänkt på upplevelsen varje dag -- som om den förföljde mig -- hur mycket jag än försökte att få bort den ur mina tankar. Det händer inte med drömmar. Upplevelsen lämnade en känsla i mitt sinne & hjärta som har stannat kvar hos mig. Jag vet att någonstans i mitt sinne finns en massa kunskap som sattes där när jag var tillsammans med Gud. Jag minns att mitt sinne kändes så "klart" -- "smart" -- allvetande, tillfreds med livet & tillvaron, som om jag kunde använda hela min hjärna på samma gång. Det var bara under en väldigt kort stund, han kanske tog bort det, men jag känner jämt att det är någonting där som jag har glömt & jag vill så desperat ha det tillbaka. Jag vet att jag babblar, men upplevelsen gav mig en vetskap om att våra sinnen & själar är en del av universum. Jag kom just att tänka på något. Jag undrar om -- när man dör & man släpper taget om livet & allt man har kvar av sin kropp är ens hjärna & den töms på alla ens världsliga tankar, så kanske hjärnan förändras.

Förekom någon livshotande omständighet vid tidpunkten för upplevelsen? Ja

Läkarna hade nästan gett upp hoppet om att jag skulle överleva. Det var en kvinna på sjukhuset precis innan mig med samma slags lunginflammation som hade dött, och när de slutade med de livsuppehållande åtgärderna ringde de min familj för att de skulle vara där om jag inte klarade mig, men det gjorde jag.

Vilket medvetandetillstånd befann Du Dig i och vilken var Din nivå av vakenhet under upplevelsen? Jag var i koma.

Var upplevelsen drömlik på något sätt? Nej nej nej.

Upplevde Du att Ditt medvetande avskildes från kroppen? Ja

Beskriv Ditt utseende eller form när Du var avskild från kroppen: Jag minns att jag tittade ner på sköterskorna & läkarna som arbetade med mig. Jag minns att jag tyckte synd om sköterskan för att läkaren var hysterisk och skrek åt henne. Jag tyckte synd om läkaren för att han ansträngde sig så mycket för att hålla mig vid liv.

Vilka känslor hade Du under upplevelsen? Förundran, frid, kärlek för livet & livet efter döden.

Hörde du några ovanliga ljud eller läten? Nej

Passerade Du genom en tunnel eller annat avgränsat utrymme? Osäker

Jag vet inte om det var en tunnel eller inte när jag var i mörkret. Jag visste inte var jag var. Jag tror inte att jag tänkte på det, men det fanns inget ljus.

Såg Du ett ljus? Ja

Det kändes som om jag var en del av ljuset. Det var väldigt starkt och tröstande.

Såg eller mötte Du några andra varelser? Ja

Den första manliga varelsen i mörkret är jag övertygad om var djävulen själv -- han var så karismatisk & slug -- och när jag var i ljuset tror jag verkligen att det var Gud -- det var känslan som jag fick. Mitt världsliga sinne kämpar fortfarande med alltihop, men det är något i min hjärna, mitt hjärta & min själ som tror att alltihop var verkligt. Jag minns inte att jag träffade någon annan, men jag har en känsla inombords av att jag gjorde det.

Upplevde Du en återblick på förgångna händelser i Ditt liv? Nej

Inte vad jag minns. Men jag minns att jag hade känslan att allting i mitt liv var OK. Jag kom tillbaka med känslan att jag nu vet att Gud inte förväntar sig att våra liv ska vara perfekta.

Såg, hörde eller uppfattade Du något som gällde personer eller händelser och som senare kunde verifieras? Osäker

Såg eller besökte Du några vackra eller på annat sätt anmärkningsvärda platser, plan eller dimensioner? Ja

Det har jag redan gjort.

Upplevde Du några förändringar i tids- eller rumsuppfattning? Ja

Fick Du någon ovanligt omfattande kunskap eller vetskap om någon form av universell ordning/mening? Ja

Nådde Du en gräns eller annan fysisk begränsande struktur/skiljelinje? Nej

Det kändes som om jag upplevde hur det var att vara i det ultimata existenstillståndet, men sen hade jag också känslan att det fanns en massa mer som jag inte hade fått se. Men det jag upplevde -- om det var allt som fanns -- så var det tillräckligt. Jag är faktiskt inte så bra på att beskriva saker i ord, och det är så svårt att förklara.

Fick Du vid något tillfälle kännedom om framtida händelser? Ja

Jag kom tillbaka med en känsla av att allting på jorden bara är något övergående. Vi har upplevt fruktansvärda krig & många dåliga saker händer i vår värld, men vi ska bara fortsätta framåt, för även med alla sorger och bedrövelser, så kommer de att gå över & en dag kommer vi att se tillbaka på det här livet som om det hade varit en dröm -- att ingenting av det verkligen hände. Jag säger inte att vi inte alla kan göra våra egna individuella liv så bra som de kan bli & att vi kan göra så mycket som möjligt för att göra livet bättre för alla vars liv vi kan påverka medan vi är här, men ta det inte så allvarligt varje dag -- det bästa kommer faktiskt sen.

Var Du involverad i eller medveten om ett beslut som gällde om Du skulle återvända till kroppen? Nej

Fick Du några paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som Du inte hade före upplevelsen? Osäker

När jag kom hem från sjukhuset -- varje gång jag gick för att tända eller släcka ljus & sätta på lampor, så gjorde jag så att glödlamporna gick. Det blev så illa att min dotter inte lät mig röra lamporna i sitt rum. Det pågick i flera månader. Jag tänkte hela tiden att det var något fel på strömmen, eller kanske var det sättet jag gick på. Nyligen läste jag någonstans att någon annan hade samma problem efter sin NDU. Det fick mig att undra om det låg något i det. Min dotter fick inte lamporna att gå. Det händer inte längre.

Förekom några förändringar i Ditt synsätt eller trosåskådning som följd av upplevelsen? Ja

Jag tror att jag har beskrivit hur jag känner det.

Har upplevelsen påverkat Dina relationer? Dagliga liv? Religionsutövning osv.? Val av yrkesinriktning? Ja, faktiskt på många sätt som jag inte riktigt kan förklara än. Jag jobbar på det -- ibland känner jag mig mer tålmodig med mänskliga varelser & på vissa sätt känner jag mig väldigt otålig. Jag har definitivt förändrats på många sätt.

Har Du delat denna upplevelse med andra? Ja

Psykdoktorerna är övertygade om att jag verkligen upplevde ett underbart fenomen -- de försöker hjälpa mig att upprätthålla balansen när jag handskas med det & håller fast vid det, samtidigt som jag inte låter det driva mig till vansinne. Jag berättade det för min syster -- och trodde att hon skulle tro att jag var knäpp eller säga till mig att det var medicinerna -- hon sa att hon kunde se att något hade hänt mig när jag kom hem från sjukhuset.

Vilka känslor hade Du efter upplevelsen? Lycka, sorg, besvikelse över att jag inte mindes mer, förvirring, ångest, depression -- ville berätta det för världen -- ville hålla tyst av rädsla för att de skulle tro att jag var knäpp -- en otrolig förståelse för döden -- ingen mer rädsla för döden -- vilket i sig självt är lite skrämmande -- ett lugn inför många saker -- ilska över okunnighet & apati -- för många känslor och förändringar för att beskriva.

Vilka var de bästa och värsta delarna av Din upplevelse? Upplevelsen av livet efter detta & vetskapen att det verkligen finns -- det värsta var att Satan också verkligen finns. Jag trodde aldrig på den uslingen förut.

Är det någonting mer Du vill tillägga angående upplevelsen? Som ni antagligen har märkt vid det här laget, känner jag det som om jag har så mycket inom mig att jag aldrig kan berätta alltihop. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva allt det här i ord. Det känns underbart att släppa fram så mycket -- psykiatrikerna ger en bara 45 minuter -- förresten så intygade de att jag inte är galen -- det var verkligen en lättnad.

Har Ditt liv förändrats specifikt som följd av upplevelsen? Ja

Varenda minut av varenda dag -- allting med mig har förändrats -- fast jag är ändå densamma -- verkligen konstigt.

Har Du efter upplevelsen varit med om andra händelser, tagit läkemedel eller andra substanser som bidragit till en upprepning av någon del av upplevelsen? Nej

Jag antar att man skulle kunna kalla det posttraumatisk stress, eller det är vad läkarna kallar det. Jag tror att det är alla minnen som kommer tillbaka ett efter ett, vanligtvis inte när jag försöker minnas, utan ibland när jag inte väntar mig att ett bara ska komma upp till ytan.

Har frågorna som ställts och informationen Du lämnat beskrivit Din upplevelse korrekt och uttömmande? Ja

Det mesta av det. Det kan verka som om jag är splittrad när jag förklarar saker. Det är lättare att besvara frågor än att bara beskriva upplevelsen, förresten. Jag vet inte om jag har berättat det, men när jag vaknade ur koman, så sa min läkare att det första jag kunde viska till honom var att jag hade grälat med djävulen -- och han ville veta vad jag menade med det. Jag sa till honom att det måste ha varit medicinerna & en dröm, men jag ville komma ut från sjukhuset & var rädd att han inte skulle låta mig komma hem. Jag trodde också att varje dag var som 4:e juli [amerikanska nationaldagen ö.a]. Jag antar att jag ville fira att jag levde.

Har Du några förslag för att förbättra frågeformuläret från www.nderf.org? Bara fortsätt med det ni gör -- folk som har haft NDUer behöver prata & behöver höra andra människors berättelser om det de upplevde & om det kommer att ge några insikter till de vetenskapliga & medicinska facken, så skulle det vara underbart att förstå mer om upplevelsen. Jag tror att vi alla skulle vilja veta vad som hände oss.