Jag var på jobbet den sista dagen innan jag skulle ta mammaledigt. Jag var gravid i 8:e månaden, men jag hade varit så väldigt trött i ungefär 2 dagar att jag knappt kunde fungera. Jag kände mig förvirrad, urlakad, håglös och den morgonen hade jag lagt märke till att området runt min bäckenbotten hade blivit alldeles blått. Jag hade klagat så mycket under graviditeten att jag beslöt att vad det än var, så kunde det vänta. Jag hade tid hos en läkare klockan 14.00 samma dag. Jag skulle be honom att sjukskriva mig från jobbet, men hur som helst, så tänkte jag inte gå tillbaka dit förrän jag mådde bättre.

Jag var i lunchrummet och plockade ihop babyduschen som mina arbetskamrater hade gett mig, när telefonen ringde där inne, och det var till mig. När jag ställde mig upp och gick till telefonen gick en kvinna förbi mig och sa, "När ska du ha det där barnet?" Jag hade blivit trött på den frågan, och mitt stående svar, "Inte tillräckligt snart." Så den här gången sa jag, "När som helst nu." Prekognition? Jag tror inte det. Men det var ett sammanträffande.

Jag kom till telefonen och det var min man. Han ringde mig aldrig på jobbet, så jag blev lite orolig. Han ringde för att säga till mig att affären med bilen som han ville ha hade ordnat sig, och att han hade bytt sin gamla slitna Gremlin mot en ny Grand Prix och skulle köra vår 4-åriga dotter till barnvakten tidigt. Han skulle inte vara hemma under resten av dagen och han tyckte att han behövde säga det till mig av någon anledning. Sen skulle han till jobbet vid halv tre. Då var klockan 10 på morgonen.

Det här var år 1986. Mobiltelefoner hade vanliga människor aldrig hört talas om, så hans samtal visade sig bli en försynens skickelse. När jag stod där och lyssnade på honom i telefonen, kändes det plötsligt som om jag skulle kissa på mig. Under en sekund trodde jag att vattnet hade gått, och plötsligt strömmade en massa vätska ut ur mig med en sådan kraft att den tycktes spruta ner på golvet och sen stänka åt alla håll. Jag tittade ner, och såg mitt eget blod rinna ut ur mig, så skrämmande fort att jag kände mig svimfärdig. Jag vet inte om jag redan hade förlorat så mycket blod att jag började svimma av, eller om jag bara blev yr av synen av mitt eget blod. Jag skrek i telefonen, "Herregud Butch, jag dör! Du måste komma hit nu!" Sen slängde jag telefonen tvärs över rummet, så långt jag kunde.

Mina arbetskamrater (alla kvinnor) omringade mig och hjälpte mig upp på ett av lunchborden. En sprang och ringde min läkare. Jag hade gett dem viktiga nummer att ringa om något hände bara 2 dagar tidigare och min chef, Kathy, sa senare till mig hur tacksam hon var att jag hade gjort det.

Läkaren sa till dem att ta med mig till hans mottagning, utan att förstå hur svårt jag blödde. De gjorde upp planer för att göra det, men jag var i ett sådant tillstånd att jag inte ens kunde sitta upp längre, och jag hade börjat glida ut och in i medvetslöshet, fast jag var vaken. Jag hörde droppande vatten hela tiden och bad dem att stänga av det flera gånger. Det fortsatte att droppa, och jag vände på huvudet och såg att jag hade blött så mycket att det hade runnit ända till väggen i lunchrummet (omkring 5 meter) och ner åt sidan i rummet (runt 4-5 meter till). Kathy såg mig dra efter andan av fasa, och sa, "Det är inte vatten som droppar. Det är blod." I det ögonblicket visste jag att jag skulle dö. Jag visste att jag på något sätt var avskild från alltihop, utan panik, utan att vara det minsta orolig, inte alls som jag alltid trott att jag skulle reagera om jag ens för ett ögonblick trodde att mitt liv var i fara. Jag var lugn.

Fiaskot i lunchrummet fortsatte. Förvirring bröt ut om vart jag skulle ta vägen, och min avdelningschef klev in och sa till alla att gå, och att Kathy skulle ringa efter ambulans. Jag skulle till sjukhuset. Vid det laget brydde jag mig inte. Jag kände ingen smärta. Jag var inte orolig över min säkerhet eller om barnet skulle klara sig. Jag bara visste att jag kände frid. När ambulansen kom, hade någon sagt till vårdarna att jag blödde näsblod. De gick in och blev inte oroliga alls. Allt blodet hade torkats upp. Den kvinnliga vårdaren frågade mig om det här var min första graviditet och klappade mig moderligt på handen. Jag visste att hon inte förstod och jag kände inget pressande behov av att förklara för henne att jag hade blodklumpar stora som softbollar i mina trosor, åtmistone 4 eller 5 stycken. De behandlade hela saken som om det var en rutinresa till sjukhuset. De lastade upp mig på en bår och klev ut. De satte inget dropp, de tittade aldrig under min klänning, de frågade mig ingenting förutom om jag hade värkar. De satte inte på blåljuset eller sirenerna under resan till sjukhuset.

Vi var där på omkring 5 minuter, eftersom det bara låg ungefär 6 kvarter bort. De lastade av mig, tog hissen upp till 3:e våningen och parkerade mig i hallen framför sköterskeexpeditionen, och lade upp min journal på disken. "Någon kommer om ett ögonblick" sa flickan självbelåtet. Jag tror ända till denna dag att hon inte trodde att jag var i någon som helst fara alls. Hon verkade ha inställningen att jag var en ung panikslagen kvinna som var hysterisk över att få ett barn, och som hade fått litet näsblod.

Där låg jag, inte länge, men jag vet faktiskt inte hur länge det var. Det var då jag började känna att jag var avskild från min kropp. Först frös jag, men det var inte obehagligt. Det kändes som om jag svävade lite, drev ut och in i min kropp bara lite grann. Jag såg inte mig själv uppifrån eller något sådant. Men jag hörde samtal från olika rum. Alla på en gång. Ingenting viktigt. Jag såg ambulanspersonalen i ett rum där de tog rast och köpte kex och försökte få ut paketen ur varuautomaten. Den verkade vara trasig på något sätt. Det var som om jag såg det här från högst uppe på dörrkarmen. Och sen var jag tillbaka och tittade på taket i korridoren. Jag kände en sådan frid. Jag kände mig lycklig och fri, som om en stor tyngd hade lyfts från mig.

Jag tänkte lite på min man och min lilla dotter, hur de skulle sakna mig, hur mycket de behövde att jag var där för dem båda. Men jag ville inte stanna. Jag ville sväva. Jag ville vara fri igen, men jag kände hela tiden att min kroppsvikt drog mig tillbaka in. Jag kände hela tiden att jag ville släppa taget, men samtidigt kändes det som om jag inte fick tillåtelse till det av någon anledning. Jag knuffades hela tiden tillbaka in i min kropp innan jag kunde ge mig iväg, men jag kände inte knuffarna.

Jag låg inte där länge, men tillräckligt länge för att nästan blöda färdigt till döds. Jag kände att en värme närmade sig mig, och jag vände mig om för att titta. Jag kunde inte tala, jag hade ingen energi kvar. Det tog all min energi bara att vända på huvudet. Jag såg en sköterska komma fram till mig och säga, "Du ser inte så bra ut," medan hon lyfte på lakanet. Hon ringde på ett larm. Folk kom springande från alla håll, sängen började rulla och jag kände att jag på något sätt lämnades bakom alltihop under en sekund, och sen förändrades min "utsikt" och jag tittade upp på taket igen. Därifrån och framåt, stannade jag i min kropp. Men jag blev plötsligt orolig för barnet. Det kändes som om han var död. Jag kände mig rädd och förvirrad.

Personal sprang omkring, satte dropp, påbörjade en blodtransfusion, satte upp monitorer för mig och barnet. Jag kände en ström av värme (blodet och medicinen jag fick träffade mig som en varm filt som kastades över mig). Jag kände mig fylld av energi och frågade om barnet. Lever han? Ingen svarade. Min man kom med min lilla dotter. Jag sa till henne att jag älskade henne och att hon skulle vara en duktig flicka hos pappa medan mamma var sjuk. Jag blev medvetslös, men det minns jag ingenting av.

Jag vaknade när en sköterska tog bort monitorn för barnet. Jag frågade henne varför hon tog bort den. Hon svarade inte. Jag sa till henne att lämna den där. Hon fortsatte att ta bort den. Jag insisterade. Hon lämnade kvar den och gick snabbt därifrån. Läkaren kom in. Han sa till mig och min man att babyn var borta. Jag hade mindre än 30 % chans att överleva operationen för att ta bort barnet, så de skulle låta mig föda det naturligt. Jag uppammade all min energi och sa till honom att barnet levde. Jag ville att monitorn skulle vara kvar. Jag hade hört barnets hjärtslag när ingen var i rummet. Läkaren sa att det var omöjligt. Babyn hade inga hjärtslag just då -- han pekade på monitorn -- och sa att jag skulle acceptera det faktum att han var borta. Min uppgift just nu var att överleva.

Sköterskan försökte ta bort monitorn igen, och jag skrek åt min man att stoppa dem. "Låt dem inte göra det, Butch! Han lever. Jag hörde hans hjärta! Det gjorde jag!" Läkaren gjorde tecken åt sköterskan att lämna kvar den, med en medkännande min. Plötsligt började monitorn att pipa. Mitt barns hjärta slog i alla fall! På 7 minuter var vi i operationssalen, babyn återupplivades igen och jag var på väg att bli bättre.

Jag åkte hem 5 dagar senare, svag och utshasad fysiskt, men kände en ny livslust. Jag var inte rädd för döden på samma sätt längre. Jag varken såg eller pratade med några "varelser" under upplevelsen, men jag kände att jag blev befriad från min kropp många gånger, fast bara för att tvingas tillbaka in igen. Inspärrad. Jag upplevde en glimt av frihet, av att bli frisläppt från begränsningarna i lådan jag satt i, och det var ett hänförande ögonblick. Jag visste att vad den här befrielsen än var, så var det något behagligt, inte skräckfyllt.

Det tog mig ett år att återhämta mig fysiskt. Under den tiden tillbringade jag oräkneliga timmar varje dag med att ligga på golvet med Thomas och min dotter Julie, och lära honom att sitta upp, rulla runt, att röra hans små ben. Han växte inte bra. Hans huvud blev oproportionerligt stort i förhållande till hans kropp. Jag blev tillsagd upprepade gånger av det pediatriska vårdteamet att inte vänta mig några mirakel. Ingen visste hur stora skador han kunde ha fått under tiden när han inte hade några hjärtslag. Moderkakan hade brustit, vilket betydde att den hade slitits loss från livmodern för tidigt, och en stor del av blodtillförseln som han skulle ha fått från mig hade strömmat ut och plaskat runt i min livmoder, utan att jag visste det. Jag blödde långsamt, inre blödningar, utan några yttre tecken förutom att området runt min bäckenbotten hade blivit blått och att jag var extremt blek och trött. Vanligtvis förlorar kvinnan barnet när något sådant händer och om barnet överlever, så får det hjärnskador på grund av syrebrist. Barnet får oftast mycket allvarliga, eller dödliga skador, ibland dör modern, och om hon överlever måste hon vanligtvis genomgå en hysterektomi för att stoppa blödningen. Jag hade fått höra det här många gånger. Men det var annorlunda i mitt fall.

Ända tills Thomas var 11 månader gammal rullade han inte runt, satt inte upp, eller visade något som helst intresse för att stå upp. Allt han gjorde var att ligga där och le medan hans huvud blev större och större, och hans kropp fortsatte att vara en liten babys. Jag kom att fasa för besöken hos läkarna och all deras negativitet. Jag hatade att höra dem säga att något var fel, att han skulle göra mer, att jag skulle förbereda mig på det värsta och hoppas på det bästa. Jag accepterade inte det. Jag fortsatte att träna med honom på golvet varje dag och jag höll honom hela tiden när han inte var på golvet. Jag vågade inte sätta honom på daghem, eftersom jag var rädd att det skulle hindra hans utveckling om han låg i en vagga hela dagen. Ibland grät jag när jag var ensam. Jag ville inte att han skulle bli handikappad på grund av det här. Och jag bad väldigt mycket.

Sen, en dag, rullade Thomas runt. Jag ringde läkaren och grät! En vecka senare satt han upp, och vid slutet av månaden tog han sitt första steg!! Jag förväntade mig ett mirakel. Och jag fick ett. Hans kropp började växa, och när han var 2 år gammal var han en normal, frisk pojke. Idag är Thomas 15 år gammal. Han är en godhjärtad kille, står mig nära och har mer än hunnit ikapp sin sena start i livet. Han är 1,80 lång och väger hundra kilo! Han har stora fötter också. Ingen tror att han en gång förväntades bli utvecklingsstörd.

Jag tror att alla de här händelserna på något sätt ägde rum för att det var meningen att jag skulle uppleva det här. Jag upplevde konstiga känslor och förnimmelser som var lugnande även vid dödens brant. Jag fick en fördjupad förståelse för livet, och den har fortsatt att fördjupas under årens lopp.

Jag nämnde aldrig att några veckor efter att jag hade tagit hem Thomas, så lade vi oss allihop för att ta en tupplur en eftermiddag. Thomas sov alltid i 4 timmar och Julie sov aldrig mycket alls, utan låg bara på sin säng och lekte. Jag tänkte att jag kanske skulle slumra i ungefär en kvart på soffan, och eftersom jag alltid hade sovit lätt, var jag inte speciellt orolig för att Julie var vaken. Hon brukade ligga kvar i sin säng åtminstone i 15 minuter. Jag lade mig på soffan och gled genast in i en djup, djup sömn, som inte liknade något jag har upplevt varken före eller efteråt.

Jag minns att jag lade mig ner, men inte att jag somnade. Det var som om jag svimmade så fort jag hade lagt mitt huvud på kudden, som man brukar säga. Jag slöt ögonen och det kändes som om jag föll. Det kändes som om jag öppnade ögonen, och ett starkt ljus var överallt, som var mjukt och liknade solsken, bara vitare. Jag gick på en gata och tittade på andra sidan gatan, och såg en vacker varelse som jag definierade som en "ängel", som gick på andra sidan, åt motsatt håll. När jag vände mig om för att titta på "honom", tittade han tillbaka på mig och plötsligt stod jag framför honom. Han var så vacker, med långt, silkeslent vitt hår, lite vågigt, och en böljande vit kädnad som var ihopknuten med en tjock, vit snodd kring midjan, och jag lade särskilt märke till kragen. Den var väldigt lågt skuren, nästan ner till midjan, och hans bröst var bart. Hans kropp såg ut som om den var gjord av vax och var väldigt muskulös. Han var väldigt attraktiv och hans ögon var genomträngande blå, fast jag kunde inte se rakt in i dem, utan bara kasta en kort blick. Jag stirrade på hans bröst, som var högre upp än mitt huvud. Han verkade vara väldigt lång, väldigt muskulös, vältränad, och ändå vänlig och kraftfull. Åh, han hade enorma, böljande vingar bakom ryggen. De var utsträckta ovanför hans huvud, kritvita och smala. Jag var full av vördnad och kände mig ödmjuk, för ödmjuk för att prata. Han sa till mig telepatiskt, "Jag har något väldigt viktigt för dig att göra."

Jag tänkte, "Vad är det?" men jag sa ingenting. Han hörde mina tankar och sa, "Du kommer att veta det när tiden är inne. Du har en viktig uppgift." Jag kände mig speciell. Jag kände mig älskad, och som om jag strålade inuti. Jag kunde inte fatta vad det kunde vara som någon som jag kunde ha i uppgift att göra, men jag var redo att ta itu med vad det än kunde vara. Jag kände mig inte obetydlig och jag var inte rädd. Jag kände mig starkt och full av kraft. Jag kände att jag skulle kunna göra vad det än var jag skulle göra. Jag ville ställa fler frågor, men jag visste att jag inte behövde göra det. Det här var allt jag behövde veta. Och sen öppnade jag ögonen.

Ljuset i rummet hade förändrats och det var fyllt av strålarna från kvällssolen, som höll på att gå ner. Jag tittade på klockan för att se hur länge jag hade sovit och blev chockad när jag såg att jag hade sovit i 3 timmar!! Jag hoppade upp och sprang in till min 4-åriga dotters rum, livrädd för att hon skulle vara borta, skadad, eller att det skulle ha hänt något allvarligt. Jag hade aldrig lämnat henne ensam så länge förut. Jag hade total panik! Hon brukade hamna i trubbel jämt. Men där låg hon, djupt sovande. Jag vet inte hur länge hon hade sovit, för jag somnade långt före henne. Men hon brukade aldrig sova. Jag kunde verkligen inte tro att hon hade sovit ända till solnedgången. Jag tittade in till Thomas. Han började vakna till och stöka runt. Jag var helt enkelt förstummad över att allting hade varit så lugnt så länge, och att jag hade sovit i 3 timmar. Och sen mindes jag drömmen. Jag satte mig ner på soffan och funderade över den länge. Jag kommer aldrig att glömma den, och jag har aldrig haft en annan som den. Jag kallar den en dröm, men det var så mycket mer än så. Jag var övertygad om att den var verklig då, och det är jag fortfarande. Jag kan bara inte förklara skilladen mellan mina drömmar och den här "upplevelsen". Den var så livfull och verklighetstrogen att det inte går att beskriva.

Jag vet fortfarande inte vad min speciella "uppgift" är. Det kanske var att ta hand om Thomas tills han kunde börja utvecklas som vanligt. Kanske ligger den fortfarande framför mig. Hur som helst, så är jag redo för den. Jag är redo för vad som än kommer i min väg. Jag letar efter olika sätt att göra något speciellt för att hjälpa någon annan, göra något gott för dem. Jag letar efter olika sätt att vara förstående. Jag har mer medkänsla med andra nu. Och jag är bra på att lyssna på andras historer on liknande saker. Jag tror faktiskt att sådana saker händer, vare sig det bara är i våra sinnen, eller där ute i det oändliga energifältet som finns runt omkring oss. Jag har inga svar. Jag har faktiskt inte ens några frågor. Det är inte vår sak att veta. Än.

Förekom läkemedel eller andra substanser som kunde ha påverkat upplevelsen: Nej

Var det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Nej

Förekom någon livshotande omständighet vid tidpunkten för upplevelsen? Ja

Graviditet som slutade i brusten moderkaka, svåra blödningar, lämnades ensam i korridor på sjukhus tills sköterska gick förbi och märkte att jag var extremt blek och hade en stel blick.

Vilket medvetandetillstånd befann Du Dig i och vilken var Din nivå av vakenhet under upplevelsen? Jag kände mig väldigt vaken mentalt och jag kände ingenting alls fysiskt.

Var upplevelsen drömlik på något sätt? Nja, den andra upplevelsen, som jag har beskrivit som en dröm, hände faktiskt under en tupplur. Jag antog att det var en dröm under ett ögonblick. Och det är det enda sättet att beskriva det så att andra lite grann kan förstå vad jag beskriver. Men det känns inte som om det var en dröm. Den hade djup, var otroligt verklighetstrogen, genomgripande, jag kände en vetskap som överskred upplevelsen, fast jag inte minns att jag lärde mig något.

Upplevde Du att Ditt medvetande avskildes från kroppen? Ja

Beskriv Ditt utseende eller form när Du var avskild från kroppen: Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än hur jag kände mig. Lättviktig. Jag tittade inte ner på mig själv. Det var fortfarande som om jag tittade på en filmsekvens ur olika vinklar. Något jag upplevde en gång liknar det här: jag spelade videospel och slog på en tangent för att förändra perspektivet, och direkt så kunde jag se ur en annan vinkel. Min upplevelse var så här. Jag tittade aldrig på mig själv. Jag kunde nästan se i 180 graders vinkel utan att vända på huvudet. Jag kunde se högt uppifrån och få en panoramautsikt, som bytte så snabbt mellan "vinklarna" att tiden inte verkade gälla längre.

Vilka känslor hade Du under upplevelsen? Frid, ro. Lycka. Befrielse. Frihet. Viktlöshet. Stark känslomässig förnimmelse av att dras uppåt för att sväva.

Hörde du några ovanliga ljud eller läten? Nej

Passerade Du genom en tunnel eller annat avgränsat utrymme? Nej

Såg Du ett ljus? Nej

Såg eller mötte Du några andra varelser? Ja

I den andra "drömupplevelsen" föll jag i djup sömn och upptäckte att jag gick på en gata i en vacker stad. Den verkade liksom vara gjord av kristall och var genomskinlig, fast den var ändå strålande vit. Jag trodde att någon var där med mig, som gick bredvid mig, men jag minns inte att jag såg någon, eller ens mig själv. Återigen kunde jag se som genom en "kamera", närbilder.

Upplevde Du en återblick på förgångna händelser i Ditt liv? Nej

Såg, hörde eller uppfattade Du något som gällde personer eller händelser och som senare kunde verifieras? Ja

Nja, jag fick det inte bekräftat direkt, men jag såg ambulansvårdarna försöka få ut kex ur en varuautomat som uppenbarligen var trasig. Jag vet att deras lunchrum var på andra sidan av korridoren, inte tillräckligt nära för att jag skulle ha kunnat höra det här, eller ens kunde ha sett det. Jag hörde mitt barns hjärtslag när ingen annan var i rummet, och varje gång jag sa det tittade sköterskan på monitorn och såg tydligen inga bevis på det. De fortsatte att försöka ta bort monitorn tills hans hjärta började slå medan de stod där. Hade de tagit bort den, så skulle de aldrig ha vetat att hans hjärta började slå och han skulle ha fötts naturligt, vilket kanske hade kostat mig mitt eget liv, och definitivt kostat honom hans.

Såg eller besökte Du några vackra eller på annat sätt anmärkningsvärda platser, plan eller dimensioner? Ja

Inte under NDUn, men senare i "drömmen".

Upplevde Du några förändringar i tids- eller rumsuppfattning? Ja

Kändes som om jag blev befriad ur en "låda" (min kropp), kändes som om jag svävade och var viktlös och som om jag var överallt samtidigt, trots att jag aldrig lämnade den här våningen på sjukhuset.

Fick Du någon ovanligt omfattande kunskap eller vetskap om någon form av universell ordning/mening? Osäker

Jag kände att det fanns där, men jag fick inte tillåtelse att få veta det.

Nådde Du en gräns eller annan fysisk begränsande struktur/skiljelinje? Osäker

Det verkade som om taket var min "utsiktspunkt", vinkeln som jag skulle se ifrån. Ur mitt perspektiv måste jag ha varit uppe vid taket i lunchrummet och tittat ner på varuautomaten. Jag kände inte något tryck från taket, bara att jag var uppe vid det kort och sen tillbaka i min kropp.

Fick Du vid något tillfälle kännedom om framtida händelser? Osäker

Jag har blivit känsligare för människors kroppspråk, verkliga känslor och avsikter, även om jag inte hör vad de tänker eller så. Det verkar som om jag kan uppfatta mer om människor än andra gör, och ibland tittar mina vänner konstigt på mig, som om jag drar förhastade slutsatser. Senare brukar jag vanligtvis få rätt.

Var Du involverad i eller medveten om ett beslut som gällde om Du skulle återvända till kroppen? Nej

Jag verkade vara fästad vid den på något sätt -- jag kände mig fri, men kunde inte ge mig iväg långt från den. Jag for ut och in i den många gånger, även om det bara var upp till taket.

Fick Du några paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som Du inte hade före upplevelsen? Osäker

Se fråga 18. Det verkade som om jag blev känsligare för människor i allmänhet och kunde se deras avsikter klarare än andra gör.

Förekom några förändringar i Ditt synsätt eller trosåskådning som följd av upplevelsen? Ja

Är inte längre rädd för döden, inga särskilda religösa känslor, annat än att jag blev intresserad av religion och utforskade den ett tag.

Har upplevelsen påverkat Dina relationer? Dagliga liv? Religionsutövning osv.? Val av yrkesinriktning? Förutom att jag känner frid och att jag har någon okänd uppgift, så tror jag egentligen inte det.

Har Du delat denna upplevelse med andra? Ja

Bara några stycken. Make, vänner och familj bara viftade bort det. Den enda som tog det på allvar var en vän till mig som är med i Jehovas Vittnen. Hon lyssnade uppmärksamt och trodde mig, och sa ärligt till mig att hon inte hade en aning om vad det var, men att det måste ha varit verkligt om det var verkligt för mig.

Vilka känslor hade Du efter upplevelsen? Väldigt stark kontakt med barnet, genomgripande känsla av frid vid döden, att man inte ska vara rädd för den. Känsla av att ha en uppgift, fast jag fortfarande inte vet vad det är.

Vilka var de bästa och värsta delarna av Din upplevelse? Känslorna av frihet var det bästa. Det värsta? Att återhämta mig fysiskt och depressionen efteråt.

Är det någonting mer Du vill tillägga angående upplevelsen? Nej

Har Ditt liv förändrats specifikt som följd av upplevelsen? Osäker

Jag kanske bara har blivit mognare med åren. Men det känns som om jag inte är lika rädd för saker som jag brukade vara.

Har Du efter upplevelsen varit med om andra händelser, tagit läkemedel eller andra substanser som bidragit till en upprepning av någon del av upplevelsen? Nej

Har frågorna som ställts och informationen Du lämnat beskrivit Din upplevelse korrekt och uttömmande? Ja

Har Du några förslag för att förbättra frågeformuläret från www.nderf.org? Inga