Beskrivning av Upplevelse:

Ny bok av Lisa. Klicka här för mer information.

Min nära-dödenupplevelse ägde rum när jag var fem år gammal, i Ryssland där jag föddes och bodde på den tiden, under en semesterresa till Svarta havet dit jag åkte tillsammans med min mor och morföräldrar.

Under den här speciella dagen hade vi allihop gått ner till stranden. Havet var oroligt, och min mor stod i vattnet och höll mig i sina armar. Jag minns att jag kände mig trygg och skyddad trots att vågorna var enorma, gigantiska ur mitt femåriga perspektiv, och att jag tyckte att det var spännande när de slog in över min mor och mig, den ena efter den andra. Sen slog den här särskilt stora vågen in över oss, min mor tappade balansen, förlorade greppet om mig och jag spolades bort.

Under ett ögonblick kände jag komplett dödsångest eftersom min kropp instinktivt uppfattade att det här var en livshotande situation. Jag höll andan och kämpade för att hitta något att gripa tag i för att hitta en räddning, men mina händer famlade bara genom vatten. Bara vatten var överallt och jag var hjälplös, hade ingen som helst kontroll. När jag insåg att det inte var någon idé att kämpa, att det inte fanns någonting att gripa tag i, gav jag upp. Jag släppte taget om min andning, släppte taget om att försöka finna en räddning, släppte taget om kampen för livet och överlämnade mig till vad som än skulle komma att ske.

Nästa sak jag minns är att jag kände den mest genomgripande och djupa frid jag någonsin känt i mitt liv. Plötsligt var jag fullständigt trygg, och omslöts och skyddades av något jag bara kan beskriva som total, ovillkorlig kärlek. Denna kärlek var överallt runt omkring mig, den var allomfattande, men samtidigt var den också jag, den jag var, min innersta kärna. Det fanns inte längre någon rädsla, inga bekymmer, ingen kamp för någonting, och jag kunde ha fortsatt att vara där jag var och känna det jag kände för evigt.

Jag kände det som om jag äntligen var mitt sanna jag. Det fanns inga gränser eller begränsningar alls, jag kunde fara vart jag ville, få veta vad jag önskade, göra vad som helst. Känslan av frihet var obeskrivlig. Jag var också på något underligt sätt medveten om att det vi vanligtvis kallar "tid" nu inte längre gällde och hade upphört att existera.

Sen sveptes jag med av någon okänd kraft och började röra mig med en enorm fart, som kändes mycket snabbare än ljusets hastighet. Jag färdades en enorm sträcka, reste bokstavligen "bortom denna världen". Jag hade ingen känsla av att jag hade någon "kropp", bara av att jag färdades som en blixt genom ett mörker mot en punkt av starkt ljus långt borta, och när jag kom närmare det här ljuset var min enda önskan att komma fram till det, att komma dit där det här ljuset var.

När jag nådde punkten av ljus fann jag att jag befann mig i en värld av ljus. Allt på det här stället var gjort av och utstrålade ljus. Det var alltihop vackert och strålande, bortom alla ord. "Himlen" skulle vara en adekvat beskrivning, men jag hade ingen religiös känsla och visste att det inte fanns något sådant som ett "helvete". Jag visste, utan att veta hur eller varför jag visste detta, att det här var den plats dit alla förr eller senare kom när de dog, oavsett vilka de var eller vad de hade gjort under sitt liv.

Mitt i ljuset stod en manlig varelse. Den utstrålade detta ljus, och utstrålade en fullständigt ickejordisk total villkorslös Kärlek. Jag omfamnades av den här varelsen, eller sveptes in i dess ljus, vilket kändes som en omfamning. Plötsligt mindes jag det här stället. Detta var mitt hem, den plats som var mitt verkliga hem, och jag undrade hur jag någonsin hade kunnat glömma bort det. Jag kände det som om jag slutligen hade kommit hem efter en lång, svår resa i ett främmande land, och ljusvarelsen som var där framför mig var den varelse som kände mig bättre än någon annan i hela skapelsen.

Ljusvarelsen visste allt om mig. Den kände till allt jag någonsin hade tänkt, sagt eller gjort, och den visade mig hela mitt liv i en blixtbelyst ögonblicksbild. Jag fick se alla detaljer i mitt liv, det jag redan hade levt och allt som skulle komma om jag återvände till jorden. Alltihop var där på samma gång, alla detaljerna i alla samband och orsakssammanhang i mitt liv, allt som var bra eller negativt, alla följder som mitt liv på jorden hade haft för andra och alla följder andras liv som hade vidrört mig hade haft på mig. Varenda tanke och känsla fanns där, det var ingenting som fattades. Och jag kunde uppleva alla känslor och tankar hos alla de andra människorna som var inblandade själv, nästan förvandlas till dem, vilket gav mig en direkt upplevelsebaserad förståelse för vad som medförde smärta eller glädje för andra människor, de positiva eller negativa upplevelserna och följderna av mina egna handlingar.

Varelsen dömde mig inte på något sätt under återblicken på livet, trots att jag såg många tillkortakommanden i mitt liv. Den visade bara mitt liv som det hade varit för mig och älskade mig villkorslöst, vilket gav mig styrkan jag behövde för att se alltihop som det hade varit utan några skygglappar, och lät mig bedöma själv vad som var positivt, negativt och vad jag behövde och ville göra åt det. Jag minns inga detaljer i händelserna jag fick se, varken i det förflutna eller framtiden, men jag minns det som var det viktigaste.

Ljusvarelsen visade mig att det som verkligen var viktigt i livet var den kärlek vi kände, de kärleksfulla handlingar vi utförde, de kärleksfulla ord vi uttalade, de kärleksfulla tankar vi tänkte. Allt som hade gjorts, sagts eller till och med tänkts utan kärlek hade upphört att existera. Det hade ingen betydelse. Det fanns helt enkelt inte längre. Kärlek var det enda som betydde något, det enda som var verkligt. Allt vi gjorde med kärlek var som det skulle vara. Det var okej. Det var gott.

Och kärleken vi hade känt under våra liv var det enda som skulle finnas kvar när allt annat, allt det förgängliga i livet, var borta.

Nästa sak jag minns är att jag befann mig på någon annan plats, utan att veta hur jag hade kommit dit. Den första ljusvarelsen var borta, och jag omringades av andra varelser, eller människor, som jag tyckte att jag "kände igen". Dessa varelser var som min familj, gamla vänner, som hade varit med mig i en evighet. Det bästa sättet jag kan beskriva dem på är att de var min andliga eller själsliga familj. Att möta dessa varelser var som att återse de viktigaste människorna i ens liv efter en lång skilsmässa. Det uppstod en explosion av kärlek och glädje mellan oss alla när vi mötte varandra igen.

Varelserna kommunicerade med mig och med varandra på något telepatiskt sätt. Vi talade utan ord, direkt från sinne till sinne, eller från ande till ande. Ingen av oss hade några kroppar. Vi var alla gjorda av någon okänd substans, som en koncentration av rent ljus, vi var som prickar av ljus i ljuset som var överallt omkring oss. Alla visste genast vad alla andra "tänkte på". Det fanns ingen möjlighet eller behov av att dölja någonting för någon. Den här sortens kommunikation gjorde missförstånd omöjliga, och gjorde att vi kom varandra nära på ett sätt som nästan är omöjligt att beskriva. Vi var alla individer, men samtidigt var vi alla ett, förenade av oförstörbara band av kärlek för alltid, och också förenade med ljuset i världen av ljus omkring oss, delar av det och del av varandras ljus.

Kärleken som dessa varelser utstrålade helade mig, sköljde bort allt mörker inom mig, suddade bort all smärta och sorg jag hade samlat på mig under mitt liv på jorden. Jorden och det liv jag hade levt där kändes mycket avlägset och blev mer och mer avlägset hela tiden, nästan som om det egentligen aldrig hade existerat alls. Jag var på det här stället med min andliga familj under en tidsperiod som kändes som en evighet. Ingen "tid" i den vanliga bemärkelsen existerade här. Och inte heller begreppet "rum", men ändå fanns det olika platser att färdas till och tidrymder som flöt förbi. Detta är en självmotsägelse, men det är det enda sättet på vilket jag kan förklara det i ord. Rumslöst rum, tidlös tid. På det här stället fanns bara rent Varande.

Utom att jag blev "helad" minns jag inte vad vi gjorde, bara att vi var tillsammans och gladde oss enormt åt det. Jag minns denna "värld" av ljus som enorm, ett oerhört stort ställe, en plats utan gränser eller begränsningar, varken individuella eller yttre sådana. Jag minns att alla varelser som var på det här stället hade komplett, fullständig kunskap om allting. Det var alltihop behagligt, fyllt av kärlek, vackert bortom alla ord. Alla "ting" och "varelser" på det här stället var gjorda av ljus, och allt var ljus, trots att det ändå fanns individuella "ting" och "varelser". Ljuset är det jag minns bäst. Det var levande. Levde. Ett levande ljus, som var allt och alla, den innersta kärnan i alla och allt.

Nästa sak jag minns är att jag plötsligt var tillsammans med ljusvarelsen som jag hade mött först igen, och blev tillsagd att jag var tvungen att återvända. Jag sa: aldrig i livet, jag gör det inte. Det här var ungefär det sista jag ville göra. Livet på jorden, som var fyllt av mörker, smärta, sorg, gränser och begränsningar, var som ett fasansfullt fängelse jämfört med den här underbara platsen, och jag vägrade helt enkelt att återvända. Jag fick höra att det inte var dags för mig, att jag hade fått göra ett besök "hemmavid", men att jag måste uppfylla mitt syfte och göra arbetet som jag själv hade valt att göra på jorden. Ljusvarelsen påminde mig om att mitt syfte var att lära mig mer om kärlek, medkänsla och hur jag skulle uttrycka dem på jorden, och att mitt arbete bestod i att hjälpa andra människor på alla sätt jag kunde. Jag hade valt det själv. Och den sa till mig att jag skulle vara tillbaka i ljusvärlden innan jag visste ordet av. Den sa: glöm aldrig detta, i verkligheten finns ingen tid, bara evighet.

Sen var jag plötsligt tillbaka och kände min kropp, vågen spolade upp mig på stranden igen, och jag kröp uppåt längs strandkanten och hostade upp en massa havsvatten.

Som barn glömde jag bort min nära-dödenupplevelse, och minnet av den återvände inte förrän många år senare. Trots det har den alltid funnits med mig och gett mig styrka att handskas både med svårigheter i mitt eget liv och att hjälpa och stödja andra. Under hela mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat med att hjälpa andra på olika sätt. Vid arton års ålder började jag arbeta med äldre, döende, dementa, fysiskt och känslomässigt handikappade människor. Jag arbetade med människor med AIDS och människor med psykiska sjukdomar. Senare började jag arbeta inom psykiatrin och socialpsykiatrin, bland människor med psykologiska, sociala, existentiella, känslomässiga och andliga problem, och jag har alltid tyckt att mitt arbete varit djupt meningsfullt, även innan jag började minnas min nära-dödenupplevelse. För närvarande arbetar jag även som terapeut i Psykosyntes, som är en gren av den transpersonella psykologin.

Nära-dödenupplevelsen lade också grunden till mitt livslånga intresse för det paranormala, det mystiska, det ovanliga och det andliga, som jag har haft så länge jag kan minnas, i många år utan att jag förstod varifrån det kom. Den har fått mig att utforska okända dimensioner, den har fått mig att söka och finna svaren på många frågor, och att ständigt sträva efter att lära mig mer om livet, döden och allt däremellan, och att ständigt söka efter nya vägar att kunna hjälpa andra, vilket för mig är det mest meningsfulla man kan göra i livet. Slutligen lärde mig nära-dödenupplevelsen lika mycket om att leva som om att dö. Och den fortsätter att göra så.

Förekom läkemedel eller andra substanser som kunde ha påverkat upplevelsen: Nej

Var det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Ja

Vad var det som gjorde det svårt att beskriva upplevelsen i ord? När jag hade upplevelsen var jag fem år gammal och hade inte tillräckligt stort ordförråd för att beskriva den i ord. Till och med nu är den svår att uttrycka, eftersom den här upplevelse äger rum i en annan dimension än vårt vanliga vakna medvetandetillstånd, en dimension där ord inte går att tillämpa. De är en mänsklig, jordisk form av kommunikation. Det finns inte heller någon vokabulär för att beskriva den sortens erfarenheter och känslor som förekommer i en sådan upplevelse, så man måste nästan uppfinna en.

Förekom någon livshotande omständighet vid tidpunkten för upplevelsen? Ja

Jag var nära att drunkna när jag badade i havet.

Vilket medvetandetillstånd befann Du Dig i och vilken var Din nivå av vakenhet under upplevelsen? Mer vaken och mer medveten än någonsin. Det var faktiskt som om jag visste allt om allting. Total, komplett visshet. Totalt, fullständigt medvetande.

Var upplevelsen drömlik på något sätt? Nej den var VERKLIG, mer verklig än någon verklighet jag någonsin har upplevt varken före eller efteråt. Detta var den sanna verkligheten. Det är också därför jag har kallat mitt företag, där jag arbetar som terapeut, Reality Center. Det här livet, det "vanliga" livet jag lever på jorden, är mer som en dröm jämfört med NDUn.

Upplevde Du att Ditt medvetande avskildes från kroppen? Ja

Beskriv Ditt utseende eller form när Du var avskild från kroppen:Rent "sinne", rent "medvetande", utan gränser eller begränsningar. Substansen som jag och de andra varelserna jag mötte i ljusvärlden (se ovan), var gjorda av var som en koncentration av ljus. Vi var ljuset, bara med en annan täthet än andra ting och varelser omkring oss.

Vilka känslor hade Du under upplevelsen? Total, genomgripande frid, överväldigande glädje, oerhörd känsla av frihet, total, allomfattande ovillkorlig kärlek, mest kärlek. En kärlek inga ord kan beskriva. Också djup sorg och saknad när jag återvände och lämnade ljusvärlden.

Hörde du några ovanliga ljud eller läten? Nej

Passerade Du genom en tunnel eller annat avgränsat utrymme? Osäker

Jag passerade, färdades genom ett mörker innan jag nådde fram till ljusvärlden. Men just då hade jag inget begrepp om att det som jag passerade igenom var en tunnel. Jag brydde mig inte om det. Jag ville bara nå fram till ljuset, så jag antar att jag inte lade märke till det.

Såg Du ett ljus? Ja

Ett levande ljus, som var allt och alla, den innersta essensen i alla och allt. Jag "såg" inte bara detta ljus, jag, alla andra varelser jag mötte och allt på det här stället VAR det här ljuset. Detta tror jag är grunden för vad många andliga och religiösa läror har beskrivit, att man är ett med allt. Om allting i sin kärna består av detta ljus, då är allting verkligen ett, och det är vad jag upplevde.

Såg eller mötte Du några andra varelser? Ja

Se ovan

Upplevde Du en återblick på förgångna händelser i Ditt liv? Ja

Se ovan

Såg, hörde eller uppfattade Du något som gällde personer eller händelser och som senare kunde verifieras? Ja

...men ingenting som skulle kunna betraktas som "bevis". Det handlade mest om personliga frågor som gällde min familj och mitt liv, saker som jag har upptäckt många år senare och redan "visste", eftersom jag mindes dem från återblicken på livet.

Såg eller besökte Du några vackra eller på annat sätt anmärkningsvärda platser, plan eller dimensioner? Ja

Se ovan. Jag känner inte till några andra "plan" på den här platsen där jag var under NDUn.

Upplevde Du några förändringar i tids- eller rumsuppfattning? Ja

Ingen tid. Inget rum. Evighet. Oändlighet.

Fick Du någon ovanligt omfattande kunskap eller vetskap om någon form av universell ordning/mening?Ja

Mitt personliga syfte var att lära mig mer om kärlek och alla sätt att uttrycka den på jorden, och att hjälpa andra på alla sätt jag kunde. På ett sätt tror jag att det är det egentliga syftet för alla, särskilt att lära sig om kärlek och att uttrycka kärlek. Bara kärleken är verklig. När allting annat är borta, kommer bara kärleken finnas kvar.

Nådde Du en gräns eller annan fysisk begränsande struktur/skiljelinje? Nej

Fick Du vid något tillfälle kännedom om framtida händelser? Ja

Jag vet att jag fick se händelser som skulle äga rum och människor jag skulle möta om jag återvände, men olyckligtvis, eller lyckligtvis, har jag glömt dem alla. Ibland när saker händer i mitt liv och när jag möter människor jag vet att jag fysiskt aldrig har mött förut, "känner jag igen" och "minns" dem.

Var Du involverad i eller medveten om ett beslut som gällde om Du skulle återvända till kroppen? Ja

Den här delen av upplevelsen var mest "konkret". Ljusvarelsen sa till mig att jag var tvungen att återvända, och jag sa: nix. Jag minns att varelsen i detta behandlade mig ungefär som en vuxen skulle behandla ett barn, jag var ett barn, men det här var mer som att vara ett barn i andlig bemärkelse - och en vuxen i andlig bemärkelse. Den liksom log mot mig och sa, vänligt men bestämt: du måste. Det här är ditt jobb. Det är din del. Du måste göra det. Den påminde mig om att jag hade valt det själv. Och jag agerade som ett barn, jag vägrade helt enkelt att göra det. Efter att jag började minnas min NDU har jag också kommit ihåg denna vägran att återvända till livet på jorden, och upptäckt att den legat till grund för många existentiella och känslomässiga problem och svårigheter jag haft i mitt liv sen dess. Jag var tvungen att arbeta igenom det här i terapi, och kom slutligen till den punkt där jag accepterade att återvända, valde det själv, något jag aldrig gjorde under den faktiska nära-dödenupplevelsen.

Fick Du några paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som Du inte hade före upplevelsen? Ja

Efter upplevelsen fick jag ett slags "seende" som gjorde det möjligt för mig att se genom och bortom människors yttre attribut, se deras gömda smärtor, begär, önskningar, behov och längtan, deras outtalade avsikter och undermedvetna livsstrategier. Den här "förmågan" har ställt till med en hel del trassel för mig, tills jag lärde mig att leva med den och att använda den på ett positivt sätt. Ibland får jag prekognitiva drömmar och en del intuitiva "förkänningar".

Förekom några förändringar i Ditt synsätt eller trosåskådning som följd av upplevelsen? Ja

Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ha vuxit upp till utan upplevelsen, eftersom jag var ett barn utan färdiga, redan utformade attityder och föreställningar. Men jag är ganska säker på att det är upplevelsen som har gjort mig till en andligt inriktad person utan någon förkärlek för dogmer eller religiösa ritualer. Den har också gjort mig väldigt öppen för begrepp som reinkarnation, och jag känner en större dragning till österländska andliga läror än västerländska, och mer till upplevelsebaserad andlighet än till tro och intellektuella teorier.

Har upplevelsen påverkat Dina relationer? Dagliga liv? Religionsutövning osv.? Val av yrkesinriktning?

Det enda yrke jag någonsin har haft eller velat ha är som "hjälpare". Detta har alltid varit den mest meningsfulla yrkesinriktningen för mig, trots att jag ofta har arbetat utan erkännande, på jobb utan någon eller med väldig låg social "status", låga löner och bland människor som ofta anses vara mer eller mindre värdelösa och bland de mest utstötta i det moderna västerländska samhället. Jag har alltid älskat och fortsätter att älska mitt arbete. Den har påverkat mina relationer på ett mer blandat sätt, både positivt, eftersom jag försöker ha kärleken som grund i allt jag gör, och negativt, eftersom jag ofta har upplevt att jag blir missförstådd med de synsätt och mål jag har i livet. Jag bryr mig inte om materiella saker, om pengar, om "framgång". Det enda som är viktigt för mig i livet är det som jag lärde mig genom NDUn. Jag söker alltid efter den djupare meningen i livet. En del människor har inte heller uppskattat min förmåga att "se" särskilt mycket, eftersom det ofta förekommer halvsanningar, osanningar och outtalade avsikter mellan människor, vilket i vårt samhälle nästan anses "normalt", medan den "normala" formen av kommunikation och mellanmänskliga relationer för mig är fullkomlig sanningsenlighet och att inte dölja någonting. Den här förmågan jag har har ibland varit svår att integrera i det dagliga livet.

Har Du delat denna upplevelse med andra? Ja

Väldigt olika reaktioner, från fascination, nyfikenhet och att bli djupt berörd, till misstro, rädsla och avvisande. Givetvis är andra NDUare de som förstår upplevelsen och dess följder bäst, men ofta har jag också funnit det meningsfullt att dela den med människor som är sjuka, kanske till och med döende, och människor som är rädda för döden, vilket jag har upptäckt är en enorm kollektiv rädsla i det västerländska samhället.

Vilka känslor hade du efter upplevelsen? Glädje, förundran, frid. Också sorg och saknad när jag kom tillbaka till den här dimensionen av mörker, smärta och begränsningar, vilket den är jämfört med ljusvärlden.

Vilka var de bästa och värsta delarna av Din upplevelse? Det värsta var rädslan för döden innan upplevelsen började, och att komma tillbaka. Det bästa var att möta ljusvarelsen som jag var tillsammans med under återblicken på livet. Det var den varelse som alltid kommer att vara viktigast för mig.

Är det någonting mer Du vill tillägga angående upplevelsen? Nära-dödenupplevelsen ställer oss öga mot öga med döden, och ställer oss följaktligen öga mot öga med livet. Livet och döden är sammanflätade, oskiljaktiliga, del av varandra. Att lära sig leva är att lära sig dö, och att lära sig dö är att lära sig leva fullt ut. Så länge vi är rädda för döden är vi rädda för livet. Om vi är rädda för att dö, är vi också rädda för att verkligen leva.

Har Ditt liv förändrats specifikt som följd av upplevelsen? Ja

Se ovan

Har Du efter upplevelsen varit med om andra händelser, tagit läkemedel eller andra substanser som bidragit till en upprepning av någon del av upplevelsen?Ja

En del djupgående självutforskande arbete jag har gjort, meditation, spontana upplevelser av ljus och ovanlig frid, upplevelser som ägt rum i nära, kärleksfulla relationer.

Har frågorna som ställts och informationen Du lämnat beskrivit Din upplevelse korrekt och uttömmande? Ja

Förklara: Bra frågor!

Har Du några förslag för att förbättra frågeformuläret från www.nderf.org?Tror du att det fanns någon anledning till att du fick den här upplevelsen? Ja

Jag tror att många NDUare över hela världen faktiskt påverkar och förändrar det kollektiva medvetandet i vår tid. De för med sig ett synsätt som innefattar universell förståelse, universell enhet, universell mänsklighet och medkänsla, universell kärlek, sådant som vi är i stort behov av idag.