INTERVJU MED LARRY OM NÄRA-DÖDENUPPLEVELSEN

28:e november 2001

Intervju genomförd av Loni Parrott

NDU från en intervju av Loni Parrott, från the Friends of IANDS (FOI) avdelning i Iowa City, Iowa (kontakta Loni för närmare information). Anmärkningsvärda eftereffekter. Fler ledare för FOI uppmuntras att dela NDU skildringar med NDERF, som givetvis kommer att hanteras på sedvanligt konfidentiellt sätt.

Larry är gift. Han är pensionerad, och hans religiösa inriktning är protestantisk.

Fråga. Var snäll och beskriv omständigheterna runt din nära-dödenupplevelse.

Svar. Det var för ungefär 5 år sedan, i augusti, runt 5:30 på morgonen på motorväg 151. Jag körde bilen, det är tidigt på morgonen, det är dimmigt. Jag kör min fru, Kathy, till hennes arbete på (borttaget). Vi bodde i (borttaget.) Det är en sträcka på 11 kilometer. Plötsligt kände jag mig inte bra. Jag körde in vid vägrenen, jag steg ur och Kathy steg ur. Jag gick runt till baksidan av pickupen, skakade på huvudet, försökte få litet luft. Jag sa, "Jag vet inte vad det är som pågår. Jag mår inte bra." Hon sa, "Vill du att jag ska köra?" Jag svarade, "Nej, nej, jag kan köra." Vi sätter oss i bilen igen, jag svänger ut, och jag vet inte hur långt jag körde, kanske bara 2-3-4 sektioner på motorvägen, och jag stannar igen. Jag sa till Kathy, "Jag tror det är bäst att du kör. Jag har yrsel och känner mig svag. Jag vet inte vad som pågår." Så jag kliver in på passagerarsidan, och hon kör.

Det som jag ska berätta för dig nu kommer jag ihåg glimtar av, men jag ska berätta för dig vad Kathy sa till mig hände. Jag blir yr och allting blir svartare och svartare, och jag får tunnelseende… Jag minns att jag tuppade av. Boom! Allting gick i 150,000 kilometer i timmen. Boom! Hon kör, okej? Jag kan höra hennes röst. "Vad är det för fel på dig? Kom igen, vakna!" Jag kan höra henne skrika och gorma åt mig. Hon var panikslagen. Här är den delen hon berättade för mig: Jag började sprattla runt i bilen. Min arm fastnade i ratten. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon försöker att köra till jobbet och det är dimmigt. Hon försöker hålla i mig. Hon lägger sin hand på min hals för att känna på pulsen. Nästa sak sa hon, var att jag var borta. Boom. Jag bara slutade sprattla och allting.

Nu är det så att den delen jag minns, är när jag pratar med henne. Det är liksom svårt att förklara. Hon skriker, och jag trodde att jag pratade med henne, och jag sa till henne, "Du måste gå vidare i livet utan mig. Jag är på ett annat ställe nu. Det finns ingenting jag kan göra för dig. Jag är här och du är här. Jag är någon annanstans var har jag ingen aning om. Kör bara vidare och du kommer att klara det. Jag måste gå nu. Farväl!" Jag pratade och jag trodde att hon lyssnade på mig. Jag trodde att jag levde. Hon sa att jag inte pratade, och det trodde jag att jag gjorde.

Jag är i förarhytten i pickupen--ovanför förarhytten i pickupen, och tittar ner på mig själv. Jag ligger i fosterställning, helt ihopkurad, och jag vet inte var jag är nånstans. Jag kunde se henne köra bilen, jag kunde se mina gråa shorts och grå kortärmade tröja. Jag kunde se mig själv, och jag VISSTE att jag var på ett annat ställe. Det här hände under en 11 kilometers sträcka. Sen kom jag ur det bara en aning. Jag minns att hon sprang in på polisstationen, men ingen var där, så hon gick vidare till sitt jobb. Jag minns att jag öppnade dörren på passagerarsidan, och jag har ingen aning om var jag är nånstans. Jag kände inte igen byggnaden eller parkeringsplatsen. Så hon sprang in och ringde 112, och här kommer brandkåren. Det enda jag kan minnas är att brandkåren sa, "Han är död. Det är bäst att du ringer efter en ambulans för han är borta. Läge rött." Nästa sak jag minns är att jag är i den här ambulansen, och de kör mig till sjukhuset. Ambulansen kom till parkeringsplatsen, och de satte plattorna på mig, pang pang, och ingenting hände. Jag hörde dem säga, "Det kommer en bil med en polismästare från (borttaget), och polismästaren är paramedicinare. Ambulansen stannade för att möta upp honom, och jag tittar upp när han lossar på sin slips. Han säger, "Har du tagit droger?" Jag har syrgas i ansiktet, men jag säger, "Nej, nej!" Han börjar stoppa droppnålar i mig.

Jag kommer att backa tillbaka nu. När jag svävade ovanför mig själv, visste jag plötsligt att jag var i en annan värld. Jag var inte här på jorden längre, och anledningen var att jag plötsligt ser julgransljus, helvita ljus--tusentals av dem. Sen blev det väldigt tyst och lugnt. Efter att det blev lugnt började min kropp röra sig i ungefär 150 kilometer i timmen, och plötsligt började mitt liv passera revy framför mina ögon. Det kom från en liten rosa prick, och det var som en kortlek som blandades så fort, så snabbt var det som det här gick. Man kan inte stoppa det. Så snabbt var det mitt liv passerade revy framför mina ögon. Det var en film som fortsatte och flimrade förbi nonstop. Jag kunde se mig själv. Jag var antagligen 8 år gammal och höll i en liten leksakspistol. Sen plötsligt ser jag det här oljetaget jag brukade leka på på bakgården. Här är jag i marinsoldatkåren och håller i ett gevär. Väpnade styrkor. Zip! Det var det! Det gick så fort! Sen är jag här och tittar på den här brandgula bollen. Och det är läskigt. Jag vet inte var i helvete jag är nånstans, men det är vackert. Plötsligt är det som ett tunnelseende—jag tittar in i den här tunneln. Det här lilla rosa ljuset blev till ett grönaktigt-blått ljus. Det var då mitt liv passerade revy. Sen är jag här uppe och tittar på den här bollen som är orange och gul, den var mjuk--den var varm--och tittar in i en tunnel. Allting är tyst, dödstyst, men det är fridfullt. Jag har ingen aning, men jag vet att jag inte är på jorden. Jag vet! Plötsligt kom den här rösten. Den var inte manlig eller kvinnlig, den var inte trevlig eller mjuk. Du har hört talas om imitatörer. Imitatörer kan inte härma den här rösten. Anledningen är att det bara finns en sådan röst. När man hör den här rösten, KÄNNER MAN IGEN den här rösten. Jag kan inte beskriva den här rösten. Den var inte högljudd, den var inte elak, den var inte öm. Det var en röst! Jag kan inte förklara den här rösten. Och jag kunde inte vända på huvudet, för den här rösten pratade med mig. Jag kan inte minnas vad den sa. Men jag minns att rösten sa till mig, "Du måste återvända. Vi är inte färdiga för dig." Jag ville vända på huvudet och titta på den här rösten, men jag kunde inte se den. Det var mörkt, det var svart och vackert, den brandgula bollen, ljusen, mitt liv som passerade revy framför mina ögon. Sen rätt vad det är, är jag tillbaka! Det här gick fort! Istället för att mitt liv gick framåt, gick det baklänges. Jag åkte baklänges nu. Alla de här ljusen, och det gula och orangefärgade bleknade bort. Det är borta.

Nu är jag tillbaka på sjukhuset--ambulansen, båren, och jag kvicknar till på båren, och jag tittar på de här människorna, och jag sticker härifrån! Boom! Jag hade inget blodtryck. De sa att jag var borta. Sen var jag på väg tillbaka. Jag var svettig och frös, och min mun gick i 150 kilometer i timmen, och jag började berätta för den här läkaren vad som hände. Jag sa, "Jag såg just tunneln, ljuset, rösten!" Han sa, "Du är okej, Larry." Han lämnade rummet och allting började bli svart igen. Läkaren kom tillbaka in och började trycka på mitt bröst. När jag berättade för honom vad som hade hänt sa läkaren, "Jag är en medicinsk doktor och jag tror inte på de här grejerna, men av det som du berättar för mig så har du just haft en nära-dödenupplevelse." Min mun gick i 150 kilometer i timmen!

Jag sa till läkaren att jag vill åka till det stora sjukhuset i Virginia. Han sa, "Jaha, du kommer att behöva skriva på ett utskrivningsbeslut. Vi skulle behöva transportera dig från sjukhuset till det stora i Iowa City och vi är inte ansvariga om du dör på vägen. Jag sa, jag är inte orolig för det. Jag ville åka och träffa Tod, sjukhusprästen, så att jag kunde prata med honom. Han har varit en vän och vi har haft några riktigt bra samtal.

Så de kör mig i ilfart till Iowa City i den här ambulansen, och jag tuppar av hela tiden. De lade mig på akuten, och jag berättade om mina symtom för dem och att doktorn hade sagt att jag hade haft en nära-dödenupplevelse. Sjuksköterskan sa, "Det där tror vi egentligen inte på. Du måste ha haft en drogrelaterad reaktion." Jag sa jag går inte på några droger!

När de tar mig till hissen, vem är det som skulle stå där, om inte Tod! Jag sa, "Tod, jag måste prata med dig! Jag hade en nära-dödenupplevelse och jag måste prata med dig." Han sa till mig att han skulle komma direkt. Så de lade mig i mitt rum, och jag väntar på honom, men de ger mig någon medicin och jag tuppar av. Tjugofyra timmar, och jag är avsvimmad. När jag vaknade tittade jag på min kudde, och där var två böcker om nära-dödenupplevelsen. Jag sa till sköterskan att jag ville träffa Tod! Jag var så svag, men jag sa, "Jag tänker kliva upp ur den här sängen!" Sköterskorna såg mig inte ens när jag gick förbi sjuksköterskeexpeditionen. Jag åkte hela vägen ner i hissen, i den där munderingen de hade klätt mig i. Där är Tod som står vid hissen! Sen kom han upp till mitt rum, och innan han kom in i rummet visste jag vad han skulle fråga mig. Jag visste ord för ord vad han skulle säga. Jag sa, "Nej, Tod, jag vet ingenting om din dotter. Jag såg henne inte där uppe." Hans dotter dödades, och jag visste att han skulle fråga mig om henne. Jag berättade allting för honom, och han frågade om han kunde skicka upp någon som jobbar i köket för att prata med mig. Några säker hände i den här mannens familj, och han är intresserad.

Jag läste 2 eller 3 kapitel i boken, och jag upptäckte att jag läste om mig själv! Jag tänkte, "Det här är intressant! Jag läser om mig själv!" Den här killen från köket knackar på dörren, och han kom en halv meter in genom dörren och jag tänkte, "Oops." Jag visste vad han tänkte fråga. Jag hade aldrig sett honom förut i hela mitt liv, men jag visste att hans son hade blivit dödad av ett gevär innan han ens hade kommit in i rummet. Det var som att kolla in hans idéer [pick his brain, oöversättligt ö.a.], men det var så enkelt. Bara boom! Jag visste vad han skulle säga innan han sa det! Jag tänker, "Vad är den här nära-dödenupplevelsen, alla de här skumma sakerna händer mig!" Och det blir läbbigare! Han säger, "Jag hade en son som blev dödad under en jakttur." (Jag visste, men jag vågade inte säga det.) "Såg du honom där uppe?" Jag sa, "Nej, jag hörde bara en röst, jag såg inte din son där uppe." Vad han menade när han ställde frågan var, "Jag skulle hemskt gärna vilja byta plats med dig, så att jag kunde få träffa min son." Jag visste vad han menade. Jag visste innan han ens sa det! Han ville byta plats med mig så att han kunde titta sig omkring lite för att hitta sin son.

Den här vissheten var kvar i en månad. Jag visste vad människor skulle säga innan de sa det, och det började bli kusligt för att jag visste vad människor tänkte. Till exempel så kunde jag gå till en cafetereria, och jag kunde titta på folk och veta vad de tänkte! Jag sa till min fru Kathy, "Om du bara kunde höra det jag hör!" Hon sa till mig, "Prata inte sådär. Folk kommer inte att förstå." Till slut kom hon till den punkten att hon inte förstod mig, men jag kom till den punkten där jag visste vad människor tänkte utan att de öppnade munnen! När det här fortsatte, när jag plockade upp en tidning eller något, så var det inte som när du och jag plockar upp en. Jag såg något i tidningen som ingen annan kunde se. Jag brukade titta på den och allting var tredimensionellt--allting var utanför sidan. Du vet hur man sätter på sig de där små glasögonen på bio för att se tredimensionellt. Så var det. Jag tänkte, "Den här killen är inte på sidan—han är här ute!" När jag berättade det för läkarna, skickade de ner mig för att få mina ögon kollade. De ordinerade mig nya glasögon, men det var fortfarande tredimensionellt, oavsett vad jag plockade upp! Det här pågick ett bra tag, men till slut så försvann det. Det var kusligt. Jag vet fortfarande inte varför jag är tillbaka här. Jag har inte den blekaste. Allt jag kan säga till dig är att jag VET vad som hände!

Då när livet passerade revy framför mina ögon, var det ingenting som fattades. Det gick fort. Jag visste att det var mitt liv. Det var som om någon satte på en rulle på bio, och de snabbade på filmen. Ens liv! Hela ens liv! Det var ingenting urklippt eller redigerat. Det var hela ens liv, från den dagen man föddes till när man började på dagis, till när man stal en bit tuggummi från billighetsaffären. Det var oavbrutet! Köra bilar, stjäla navkapslar, ha sex. Ingenting utelämnades! Det var hela livet! Det hände bara på vägen från (borttaget) till (borttaget) där Kathy jobbade. Ju längre jag blev, desto större blev filmen! Jag trodde att jag var borta. Jag visste att jag var på en annan plats. Jag tittade på mig själv, hela mitt liv. Jag kunde inte se någon runt omkring mig, bara mig. Ingen var i bakgrunden eller någonting. Det var bara mitt liv. Ingen var inblandad förutom jag. Det var min egen film.

F. Var den här upplevelsen svår att uttycka i ord?

S. Det är bara svårt. Alltihop beror på vem man pratar med. Vissa människor skulle jag inte våga berätta historien för. Med vissa människor började jag prata om nära-dödenupplevelsen, och Kathy sa, "Hallå där!" Det gör henne generad. Om folk bara kunde låta folk prata och berätta för människor, men inte ens min egen fru vill att jag ska berätta för någon.

En sak som jag lärde mig av det här är att jag fick något som gavs till mig och jag vet inte vad det är. Det här är ett faktum. Jag fick någonting. Jag vet inte hur jag ska använda det. Jag vet inte vad det var jag fick. Jag fick gåvan att höra Rösten som ingen annan har hört. Det gavs till mig. Försök att förstå det som jag ska berätta för dig. Jag kan inte sälja det. Jag kan inte ge bort det. Jag kan inte visa det för någon. Det är mitt och jag kan inte beskriva det särskilt bra. Och jag kan inte sätta det på video så att någon kunde se det. Jag fick något som ingen annan har! Jag kan inte ens sätta det på film och sälja det på en marknad. Du skulle behöva se vad jag faktiskt verkligen såg! Det finns, men det finns inte. Jag önskar att jag kunde förmedla det, men det KAN JAG INTE! När Mannen gav det till mig, sa han, "Gå och gör vad du vill med det, Larry." Men man kan inte bli av med det. Det är mitt!

Jag VET vad jag har sett, och ingen kommer att ta det ifrån mig. Jag känner Rösten, jag känner den! Men jag kan inte beskriva den. Det är smärtsamt för mig! Jag kan inte härma den. Det finns bara en sådan röst. Mannen själv. Man kan inte vara en till som han. Det är han.

F. Hörde du några andra ljud under din nära-dödenupplevelse?

S. Dödstystnad.

F. Kände du det som om du rörde dig?

S. Nej.

F. Kände du det som om du var avskild från din kropp?

S. I bilen, när jag tittade ner. Då var jag avskild från min kropp. Sen gav jag mig iväg därifrån och susade uppåt, sen var jag här ute och det var tyst. Stillhet. Jag har redan gett mig iväg härifrån. Jag visste inte vad jag skulle tänka när jag tittade på kroppen. Jag visste att det var jag, och jag visste att jag var borta.

F. Kände du att det fanns något samband mellan dig och din kropp?

S. Jag visste att det där var jag. Det var mitt enda samband.

F. Hur uppfattade du tiden?

S. Det här är den delen – resan på elva kilometer—det verkade gå väldigt fort. Den tiden när rösten talade till mig, det gick långsamt; särskilt livet som passerade revy, tunneln, bollen, det var långsamt, för jag hann titta på det. De små vita ljusen, det var långsamt. Sen blev det svart och det var långsamt. Det var kolsvart ett tag. Men det var som om jag var en bit bort och tittade tillbaka på jorden. Whoosh. Det var som om jag åkte i 150 kilometer i timmen.

F. Hur uppfattade du din syn och hörsel i det här tillståndet?

S. Fantastiska! Jag kunde se ljusen och mörkret. Det var som om jag såg genom mörkret! Jag tittade och tittade, och det var alltihop svart men jag kunde ändå se det. Det var fortfarande svart på andra sidan av mörkret.

F. Kände du dig ensam?

S. Nej. Jag visste att jag var ensam för jag kunde inte se någon. Men Rösten var här borta, så jag var inte ensam.

F. Mötte du några andra, levande eller döda?

S. Ingen. Alla frågar mig det.

F. Hur kände du dig i Röstens närhet?

S. Ibland var jag rädd för att jag inte visste var jag var. Han fortsatte att liksom försäkra mig, "Du är okej, du är okej." Men han ville inte låta mig titta på honom! "Vi är inte färdiga för dig än, Larry. Du kommer att återvända." Jag ville titta på honom och säga något annat, som, "Å gosse, jag vill inte tillbaks. Låt mig prata med dig." Men det var bara han som pratade, och jag lyssnade.

F. Om du kunde ha sagt något, skulle du ha sagt att du inte ville återvända?

S. Jag ville inte återvända. Min läppar var slutna! Min mun var stängd och jag lyssnade.

F. Hur tolkar du det här att du inte kunde vända dig om för att titta?

S. Det kändes som en kraft. Rösten ville inte att jag skulle titta på vem det var som pratade. Det var inte meningen att jag skulle se vem som pratade. Det finns ingen chans att jag kunde ha sett det för det var för starkt. Det var meningen att jag inte skulle se det och det var bara så det var. Den var vänlig, det visste jag, men jag tittade rakt fram och lyssnade.

F. Hur uppfattade du ljusen?

S. Jag trodde att jag var i himlen och tittade genom galaxen, det var så det såg ut för mig. Det såg ut som om jag var här ute. Jag har lämnat det här. Jag är inte längre här. Jag är någon annanstans, som om jag var ute i rymden. Borta från min kropp.

F. Några demoner eller skrämmande andar?

S. Nej. Förutom att det var skrämmade först för jag hade ingen aning om var jag var, och jag var livrädd. Jag visste att jag var död när mitt liv passerade revy. Jag var inte orolig för om jag skulle till himlen eller helvetet. Vad det än är, så visste jag att jag måste vara okej för jag tänker fortfarande klart och jag visste vad som pågick.

F. Vad tyckte du att du lärde dig av att se ditt liv passera förbi sådär?

S. Att när jag kommer tillbaka till vart jag än ska, så ska jag ta livet mer på allvar. Med andra ord, vakna inte på morgonen och se en fågel och ta den stackars lilla fågeln för given. Förut, när folk brukade prata med mig brukade jag säga, "Javisst, okej…" Men nu när folk pratar med mig, lyssnar jag på varenda ord de säger. Jag har mer medkänsla med människor. Jag tar inte saker för givna längre. Det här kommer att låta som om jag säger emot mig själv. Jag brukade höra det jag ville höra. Men nu lyssnar jag på allt du säger. Och jag betraktar inte en fågel som en fågel, jag betraktar en fågel som en människa. Men. Allt jag ser här nu är inte verkligt längre. Ingenting jag ser är verkligen verkligt. Det jag såg där borta var verkligt. Det här (livet) är som en imitation, för jag såg den "äkta varan." Jag tar saker mer på allvar och lyssnar mer, men jag tar det inte som verklighet. Det är inte lika verkligt som det jag såg. Men jag lyssnar och tittar på när servitriserna häller upp mitt kaffe men det är inte verkligt. Varje gång jag plockar upp en tidning eller tittar på TV, vet jag att det är materiella saker, men det är inte verkligt.

F. Hur förmedlade återblicken på livet det här till dig?

S. Jag vet inte. Bara att det jag såg var verkligt. Det här är inte verkligt.

F. Du betraktar allt som mer värdefullt på ett sätt, och ändå vet du att det inte är verkligt.

S. Det är inte verkligt.

F. Kom du fram till någon gräns eller hinder?

S. Nej.

F. Ville du komma tillbaka till din kropp, till ditt liv?

S. Nej. Jag blev tillsagd att jag var tvungen att återvända.

F. Hur kände du dig när du upptäckte att du var tillbaka i din kropp?

S. Jag undrade vad i hela världen som hade hänt mig! Sen när läkarna sa till mig att jag hade haft en nära-dödenupplevelse, då visste jag. Jag hade hört om dem, men kände inte till dem. Sen tänkte jag, "Jag har haft en sån! Vad ska jag göra åt det nu då!" Sen började jag titta på saker, och allting var i 3-D dessutom. Och innan läkaren gav mig en diagnos, så visste jag vad som skulle komma ut ur munnen på honom, men jag vågade inte säga det till honom! Jag visste redan vad han skulle säga.

Det här är lustigt. Jag var i köpcentret en gång. Den här killen och den här kvinnan gick förbi och hon tänker på sin pojkvän! En annan gång kom en servitris och hon pratade inte med mig, men jag visste att hon och kocken hade grälat där bakom och jag visste allting om det. Hon tänkte inte säga någonting till mig.

F. Så var du besviken över att vara tillbaka i din kropp?

S. Jag bara accepterade det. Nästa gång jag ger mig iväg, så vet jag vad jag har att vänta mig. Jag är inte rädd för döden längre. Det är jag inte, för jag har redan varit där!

F. Hur kom du tillbaka in i din kropp?

S. Jag har ingen aning om hur jag kom tillbaka in, men jag hade verkligen ont i bröstet. Jag hade en massa tryck över bröstet.

F. Har du någon aning om varför du inte dog?

S. Jag sändes tillbaka och det var meningen att jag skulle göra något, och jag vet inte vad. Jag vet inte vad. Jag är här, och jag vet inte om det är meningen att det ska hoppa ut framför mig och då kommer jag att veta. Jag har inte den blekaste. Jag har inte den blekaste! Kanske ska jag rädda någon från att bli påkörd av en bil eller något, men jag vet att jag är här av en anledning. Jag vet det, men fråga mig inte hur jag vet, för jag vet. Jag vet inte hur jag vet det här, men jag måste vara här. Jag har inte en aning.

F. När du betraktade ditt liv, blev du dömd på något sätt?

S. Nej. Hela filmrullen bara talade om för mig var jag hade varit och vad jag hade gjort. "Det här är du, Larry. Här är du. Vad ska du göra med det nu då?"

F. Kände du skam, eller glädje?

S. Det var som om jag visste att det var jag, och jag kände spänning--känslosam kanske är rätta ordet. Jag var orolig. Jag visste att jag redan var död, och här kommer det. Jag bara väntar på slutet av filmen och den är över. Boom! Det var det. "Det här är ditt liv, och vad du gjorde, och boom! Det är över. Nu är du här uppe med stjärnorna och bollen, och här är du. Sen sa rösten du måste tillbaks. Han lät mig veta det här på slutet. Du har inte mycket kvar, Larry, så vi kommer att skicka tillbaka dig. Det finns en anledning, men jag vet inte vad det är som jag ska göra. Jag vet att jag är här av en anledning, men jag vet inte.

F. Du berättade det för någon väldigt snabbt efter att du hade vaknat.

S. Den första läkaren sa, "Jag är en medicinsk doktor. Jag borde inte tro på de här grejerna. Men Larry, jag tror dig för att jag har pratat med andra läkare som har hört det. Du är den förste jag har pratat med. Vi får inte tro på det här, men det händer." Han var på min sida men han får egentligen inte vara på min sida.

F. Hjälpte det dig att få någon klarhet i det när du pratade med andra?

S. Jag ville berätta för alla om det. Men vissa människor lyssnade, och sa, "Jaha, okej…" och jag visste vad de tänkte att de inte trodde mig, men jag kunde inte berätta för dem att jag visste vad de tänkte. Då brukade jag avsluta det, och bara säga, "Nåja, det händer," och vi gick och gjorde något annat.

F. Du pratade med Tod, sjukhusprästen om det?

S. Ja. Han visste att jag visste vad jag pratade om.

F. Skulle du säga att du fick den här upplevelsen av en särskild anledning?

S. Ja. Det är meningen att jag ska göra något. Det finns en anledning. Det är vad jag tror.

F. Påverkade det din känsla av mening i livet?

S. Ja, jag vill veta varför jag är tillbaka här.

F. Något nytt sätt att se på livet?

S. Ja. Jag tar saker mer på allvar nu, men ingenting är verkligt, det är alltihop materiellt.

F. Hade det någon effekt på din inriktning i livet?

S. Ja och nej. Allting är likadant, men jag jobbar mer med [vietnam ö.a.] veteranerna nu. Jag gör mer med dem än att bara skicka in mina avgifter. Jag njuter av varenda sekund av det. Om jag var tvungen att göra det 24 timmar om dagen, så skulle jag göra det. Vi har ett minnesmärke som jag jobbar på.

F. Förändrade det din inställning eller känslor för dig själv?

S. På ett sätt fick det mig att känna mig starkare. Jag är inte en nolla, jag är verkligen någon, men jag kan bara inte bevisa att jag är någon. Det här är bara på insidan. Man går inte omkring och skryter. Jag är någon för att jag har något som ingen annan har. Jag insåg det inte förrän ett litet tag efteråt, och man får grepp om det. Just då inser man det inte.

F. Påverkade det hur du förhåller dig till andra människor?

S. Jag lyssnar mer. Min fru tror antagligen att jag är likadan för hon förstår inte. Hon vill inte prata om det. Hon vill inte ha något med det att göra. Jag vet inte om andras makar förstår dem heller.

F. Har det förändrat din inställning till att hjälpa andra?

S. Ja, är uppmärksam på andra. Gör inget i övermått, men låter dom inte utnyttja andra.

F. Förändrade det din förmåga att uttrycka kärlek för andra?

S. Ja.

F. Ditt accepterande av andra som de är?

S. Ja. Förut accepterade jag andra, men ännu mer nu. Som ett exempel, så tror jag inte på det som bin Laden gjorde mot World Trade Center tornen, för det var fruktansvärt. Vi måste bli av med den där clownen, men jag tror inte heller på att åka iväg för att döda några fler människor. Man kan inte utplåna en orätt genom att göra en ny. Det finns andra sätt vi kan lösa det här på. Jag kanske har fel, men det är så jag känner det.

F. Hade det någon effekt på din andliga eller religiösa tro?

S. Nej, jag är fortfarande likadan som jag var.

F. Påverkade det hur mycket du går i kyrkan?

S. Nej.

F. Hur påverkade det dina känslor för Gud?

S. Jag tror fortfarande på honom, och det gjorde jag förut. Men det här förstår jag inte. Jag var inte någon religiös galning, jag är bara jag, medelsvensson, en gammal byggnadsarbetare som går nerför gatan, dricker öl på kvällen i baren med killarna--det gamla vanliga. Varför han valde mig förstår jag inte.

F. Tror du att det var Guds röst du hörde?

S. Ja. Det var Mannen själv.

F. Var du rädd för döden tidigare?

S. Nej, jag tänkte aldrig på det. De vet inte om jag hade ett anfall, en stroke, eller en hjärtattack. Det kom tillbaks ofullständigt. De vet inte vad som hände med mig. Det är anledningen till att de frågade om jag gick på knark. Jag slutade dricka 1991. Jag tar inte knark. Jag hade inte tagit min medicin för att det var för tidigt.

F. Återhämtade du dig någorlunda snabbt?

S. Jag var på sjukhuset i ungefär en vecka, men när jag kom hem, så tog det mig ett tag att bli mig själv. Till och med på TVn, och jag kunde inte läsa, för allting var i 3D. När jag tittade på TV så var det inte verkligt. Jag förlorade intresset för TV för att det inte var verkligt. Jag var liksom i min egen värld. Ingenting var verkligt, och det är det fortfarande inte. Men när det hände, så var det MER overkligt. Det enda som var verkligt var det som hände mig. Jag är här, med mitt skinn och min kropp, men jag är inte lika VERKLIG som det där var.

F. Hur ser du på döden?

S. Jag har en idé om det. Man kommer att komma till en trevlig plats. En verklig plats. Det här är inte verkligt. Man kommer att vara i den VERKLIGA världen. Det här är där man är just nu. Man kommer att komma till den VERKLIGA världen.

F. Har du några tankar om reinkarnation?

S. Jag vet ingenting om det där. Jag är inte någon läsare, men jag kunde läsa en bok om nära-dödenupplevelsen, för det hände mig. Jag har antagligen läst fem. Jag läser bara tidningen, sportsidorna.

F. Fick du några paranormala förmågor?

S. I början kunde jag säga vad människor skulle säga innan de ens sa något. Och 3D grejen! Jag fick nya glasögon för att dämpa det, men det förändrade inte det där med 3D. Det var kusligt, bara en av de där sakerna som händer.

F. Fick du några prekognitiva föraningar?

S. Ja, det var alla möjliga sådana där små saker som hände mig. Innan någon knackade på dörren, så visste jag att de var på väg. När en bil körde fram, så visste jag att mina kompisar skulle dyka upp. Telefonen ringde. Jag visste att den skulle ringa och vem som ringde. Jag vet fortfarande, men inte lika mycket som jag gjorde.

F. Anser du att din inlärningsförmåga förändrades på något sätt?

S. Ja, min inlärningsförmåga förbättrades faktiskt! Det här är svårt att förklara. Som när det handlar om affärer, och jag vet ingenting om affärer, men någonting ploppade upp där när det handlar om affärer! Jag förklarade det här för min läkare. Sådana här saker har hänt mig. (Berättar en historia om när han köpte litet mark på ett ovanligt sätt.) För åratal sedan, så kunde jag aldrig tänka så här, hur jag skulle göra saker. Och det fungerade!

F. Så ditt sinne fungerar något annorlunda?

S. Jomen!

F. Litet mer kreativt?

S. Jomen! Helt annorlunda! De grejerna jag kommer på som jag aldrig kom att tänka på förut, och det fungerar!

F. Före din nära-dödenupplevelse, kände du någonsin att du hade kontakt med andar elle guider?

S. Ibland och ibland inte. I fjärde klass….vi lekte leken "Gömma Suddgummit" när det regnade ute. (Berättar en historia om hur han visste precis var suddgummit var varje gång ett barn gömde ett. Läraren anklagade honom för fusk och tog med honom till rektorsexpeditionen, där han sa, "Jag fuskar inte." Han fick rektorn att välja ett nummer mellan 1 och 10, och Larry gissade rätt varje gång. Han skickades hem med en anmärkning, och hans mor kom till skolan för att träffa läraren och rektorn. Men han fick aldrig reda på vad som sades om hans förmåga. Senare, i militärtjänsten, spelade han kort under en tid och kände till varje kort de andra hade i händerna. Han fick de andra att gömma en penna, och Larry visste var den var varje gång. De tog med honom till läkaren för samtal "för att se var det var för fel på honom." Läkaren sa till honom att han mådde bra.)

F. Så du har haft paranormala förmågor.

S. Från och till, inte hela tiden. Det beror på vilket humör jag är på. Jag kan inte få det att komma. Det bara händer. Ju äldre jag blir, desto mindre gör det det.

F. Hur ser du på självmord?

S. Jag tror inte att de borde göra det. De borde bara låta det hända naturligt. Skynda inte på det. Jag är inte säker på vart de skulle komma.

F. Hur förstår du döden numera?

S. Det är en dimension. Man har redan varit här. Nu kommer man att komma till den här dimensionen, den här fullständigt nya världen. Det är så jag ser på det.

F. Trodde du på himlen eller helvetet före den här upplevelsen?

S. När jag var barn. Man måste vara en snäll liten unge och man kommer att komma till himlen; om man är en elak liten pojke, så kommer man till helvetet.

F. Tror du på himlen och helvetet nu?

S. Ja. Alla kommer att komma till himlen!

F. Och helvetet då?

S. Jag hade inte den upplevelsen, så jag vet inte ens hur det är.

F. Tror du att det skulle kunna finnas ett helvete?

S. Ja. Var det nu är. Några skulle antagligen göra det. Jag är inte så mycket för religion. Jag vet inte så mycket om det. Jag var antagligen den största avfällingen som fanns, och jag kom till en bra plats. Jag vet att jag inte levde ett särskilt bra liv. Jag var ingen bibeltok, jag var bara en byggnadsarbetare, en dum marinsoldat.

F. Så om du kunde komma dit och få den här upplevelsen, så skulle vem som helst kunna göra det?

S. Antar det. Det beror på vad Mannen sägen till en. Om man är här ute och dödar människor varje dag, så tror jag inte att man kommer att ge sig iväg. Eller som bin Laden, jag vet vart han kommer att komma, han han redan en plats som är för honom; han vet inte om det, men han är redan borta.

F. Har du läst bibeln efteråt?

S. Jag läser aldrig bibeln.

F. Hade du hört talas om nära-dödenupplevelsen innan det hände?

S. Väldigt lite--lite grann på TV. Men jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Aldrig i livet, och så hände det. Jag kommer bara att dö en naturlig död och antagligen komma till helvetet. Det är sant. Det var precis så jag kände det.

F. Människor som har NDUer kommer tillbaka så förändrade, att de ibland får svårigheter i äktenskapet. Förändrades ditt äktenskap på något sätt?

S. Vi har alltid haft problem, nu har vi värre problem. Men det har ingenting med det där att göra; kanske har det något med det att göra….

F. Skulle du säga att du är känsligare för ljud och ljus än du var förut?

S. Oväsen stör mig.

F. Har du någonsin upplevt att energi kommer från dina händer?

S. Från min kropp! Min kropp utstrålar mer. Det är mer strålning. Förut var det antagligen så här mycket strålning (ungefär två och en halv centimeter) och nu har jag så här mycket (ungefär 5 centimeter). Jag bara vet det. Jag känner det. Det är positivt, antar jag. Jag känner vågor av energi.

F. Skulle du beskriva den här händelsen som "utvecklande" för dig?

S. Det påverkade mig verkligen, inombords. Jag bara vet saker. Det är så svårt att förklara.

F. En annan upplevare jag pratade med sa till mig, "Jag vet inte vad jag vet. Ställ frågor till mig!"

S. Jag håller med henne till 100%. Du skulle ha sett mig precis efter att det hade hänt! Jag tänkte, "Det här är häftigt!" Först var det skrämmande, men sen kom jag ner på jorden lite grann, och jag känner fortfarande det där….

F. Ännu en upplevare jag pratade med sa att det nästan är som om hon har någon som vakar över henne, hjälper henne. Känner du någonsin på det sättet?

S. Pratar hon med dem?

F. Det frågade jag inte!

S. Det gör jag. Jag vet inte vem som är här och hjälper mig, men någon är här. Absolut. Absolut. Det är någon eller något…då och då pratar jag med dem. Jag säger, "Tack så mycket, du hade rätt!" Låt oss säga att jag vill backa ut med bilen från uppfarten, och den här rösten säger gör det inte. Säg att jag avfärdar det. Man avfärdar det, man lyssnar inte, och rätt vad det är, så backar man över något. Om jag lyssnar på den här rösten, slår det aldrig fel! På hedersord! Om jag lyssnar på det, så fungerar det.

F. Är det faktiskt en röst du hör?

S. Det är inte som när du och jag pratar. Det är en röst inombords som säger till en. Jag hade det lite grann när jag var yngre, men inte som nu. Nu är den riktigt stark. Och jag skrattar för mig själv, "Visst, den hade rätt igen!" Lyssna på den rösten, för den är alltid 100%. Jag hör den, kanske en gång om dagen.

F. Är det någonting annat med din nära-dödenupplevelse som vi inte har gått igenom?

S. Ingenting är verkligt. Det är verkligt, men det är inte verkligt. Det finns kvar hos mig. Jag tar människor på allvar. Jag tar inte problem så allvarligt. Som min bil—jag körde på en hjort. Jag tog inte det så allvarligt. Jag behöver ingen bil! Före min nära-dödenupplevelse oroade jag mig –oroade mig jämt, du skulle bara veta! Jag är mer avslappnad. Jag vet att allting kommer att bli bra.

Nära-dödenupplevelsen är så svår att förklara. Det här är inte verkligt. Det här är gjort av folk, skapat av människor. Det där är inte skapat av människor. Det där är verkligt. Men jag vet fortfarande inte vad jag gör. Jag har inte den blekaste aning. Men jag vet att när man kommer dit (till andra sidan) så måste man prata med någon. Jag lyssnade. Nu lyssnar du! Det var en stark auktoritet; det var en mjuk auktoritet. Det var vägledning—valet är ens eget. Vad vill man göra?

Kärleken var där, men jag gick inte in i ljuset.