Beskrivning av Upplevelse:

En av mina anställda ringde mig på jobbet och undrade när jag skulle komma hem. Han sa att han var hemma hos mig, och jag sa till honom att jag skulle vara där om ungefär en halvtimme. Han sa: ”Ha inga glasögon på dig när du kommer hit.” På grund av den kommentaren förstod jag vad som väntade när jag kom hem. Jag är 1,65 lång och väger knappt 70 kilo, och personen som var i mitt hus är över en och åttio lång och väger drygt 90 kilo. Han var väldigt full och avundsjuk för att han inte blev befordrad av mig, och hade bestämt sig för att säga upp sig och samtidigt passa på att ge mig en rejäl omgång.

Jag blev utdragen ur min pick-up och mannen tog stryptag på mig över verktygslådorna bakom förarhytten. Jag lyckades lossa hans grepp från min nacke och knuffa bort honom, men han kom emot mig och slog mig i ansiktet. Jag grep tag om honom och pressade hans armar mot sidorna, och tänkte att jag skulle få ner honom på marken. Jag kunde inte flytta hans tyngd tillräckligt för att få ner honom så jag tog tag runt hans ben och bak. När jag på så sätt började lyfta upp honom snubblade jag bakåt och fastnade med stövelklacken på kanten av trottoaren. Jag ramlade baklänges och landade på bakhuvudet samtidigt som mannen föll över mig. Jag kände hur det krasade till fruktansvärt i nacken och förlorade medvetandet.

Min upplevelse började här. Jag kände att jag var ensam i ett mörker, och väldigt medveten om mig själv i detta mörker. Jag såg en ”punkt” av ljus, inte större än huvudet på en tändsticka. Ljuspunkten började sakta växa, och när den var ungefär lika stor som en tennisboll började jag inse att ljuset egentligen inte blev större, utan det var jag som rörde mig emot det. Ju mer jag närmade mig det desto snabbare verkade jag färdas. Det hela påminde mycket om att åka i ett litet fordon, ungefär som en vagn i en berg-och-dalbana, öppen på alla sidor, utan tak, sidor etc. Jag måste erkänna att jag var förskräckt inför vad det var som höll på att hända, och just då relaterade jag inte upplevelsen till döden och att jag var på väg till Himlen. När jag kom fram till ljuset var det som om det på ett ögonblick inte fanns något annat än ett intensivt strålande vitt ljus överallt. Genast upplevde jag den mest fridfulla, smärtfria, tillfredsställande, euforiska tillstånd man kan föreställa sig. Jag har aldrig känt mig så till freds och så hemma i hela mitt jordiska liv. Jag kunde känna att det fanns tre eller fyra andra i ljuset, men jag kunde inte se dem tydligt på grund av det intensiva ljuset som omgav dem och som var överallt runt mig. Jag fick intrycket av att de stod på en trappa med ett stort antal trappsteg som ledde uppåt. Jag kände också att det fanns någon av större betydelse en liten bit högre upp på trappan som jag inte alls kunde se, och det var säkert källan till ljuset. Efter att ha varit där i ungefär en minut, medan jag bara blev stående där och tänkte på hur otroligt bra jag mådde, frågade en röst som föreföll vara överallt: ”Vill du stanna kvar eller vill du återvända?” Jag minns inte om orden föll precis så, men det var innebörden av det rösten förmedlade. Jag vet inte med säkerhet om orden uttalades högt eller om de bara uppfyllde mitt medvetande så mycket att de verkade uttalade. Jag visste att jag var tvungen att bestämma mig, och det var inte lätt. Jag hade två döttrar på åtta och tolv på den tiden, och även om jag ville stanna kvar där, så svarade jag antingen för mig själv eller uttalade det högt att jag behövde återvända för deras skull. Genast for jag genom mörkret, samma väg tillbaka som jag hade färdats fram i tidigare. Ett litet ljus som blev större ju mer jag närmade mig det, och kom tillbaka. Där låg jag på rygg på bakgården och såg upp mot den blå himlen.

Jag mådde jättebra och kunde inte tänka på något annat än på varifrån jag nyss hade kommit. Efter någon minut eller så beslutade jag mig för att resa mig upp. Jag kände det som att jag rörde mina armar för att vända mig om men ingenting hände. Snart insåg jag att jag inte kunde böja mina fingrar, trots att jag försökte. Jag låg kvar på marken i omkring en kvart innan jag till slut kunde vända mig om och resa mig upp. Förmågan att röra sig kom sakta tillbaka, men jag upplevde ingen smärta. Jag gick in i mitt hus då minnet av överfallet kom tillbaka och jag bestämde mig för att se efter om jag hade fått en blåtira efter knytnävsslaget. När jag sköljde av ansiktet vid handfatet blixtrade stjärnor till då jag böjde mig upp. Jag märkte också att skjortan var söndersliten och att jag hade några väldigt tydliga avtryck av förövarens gymnastiksko i pannan och ansiktet. Han hade också slagit mig i magen och bröstet där det nu var röda märken och skrubbsår. Efter en liten stund kom en bil körande med ganska hög fart in på min parkeringsplats. Förövarens svåger som också var en god vän till mig sprang mot mitt hus. Jag släppte in honom och han tog en närmare titt på mig och sa: ”Vi måste åka in till sjukhuset.” På vägen dit berättade min vän att hans fulle svåger hade åkt hem och erkänt att han dödat mig. På sjukhuset gick jag in till akuten och bad dem undersöka min rygg. Jag sa att jag hade ramlat ner från en stege. De röntgade min ryggrad och upptäckte att den andra ryggkotan i min nacke var bruten i tre delar. Det gjorde fortfarande inte ont när jag låg där på röntgenbordet och väntade på att den skyddande kragen skulle fästas. Fyra dagar senare hade andra och tredje kotan förts samman genom att man använde en del av revbenet från min rygg. Det närmaste halvåret återhämtade jag mig genom att använda en stärkkrage och allt gick bra. Jag hade skadat min ryggmärg vilket orsakade en tillfällig förlamning, och jag hade en väldig tur som fortfarande kunde gå.

Jag har inte glömt denna upplevelse trots att det nu har gått sexton år. Den har faktiskt gett mig en hel del tröst när det gäller döendet och vad som väntar oss efter döden. Jag har delat med mig av den här upplevelsen till många familjemedlemmar och vänner, och har haft lyckan att få vara med några nära och kära under de senaste två åren innan de gick bort. Jag uppmuntrade dem att söka efter det där ljuset och inte vara rädda för att gå till det. Det är en tröst att veta att jag kommer att vara med dem en dag. Jag har kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) och är i behov av syrgasbehandling dygnet runt, men jag är inte det minsta rädd för att dö. 

Var det någon medicin eller substans med potential att göra verkan på upplevelsen:    Nej

Var upplevelsen svår att uttrycka i ord?   Nej

Under upplevelsen, var det någon hotfull händelse på liv och död?   Ja     Jag bröt nacken vid andra ryggkotan efter ett fall medan jag slogs mot en angripare på min bakgård. 

Hur var din nivå av medvetande och vaksamhet under upplevelsen?     Jag kände mig fullt medveten och mycket vaken.

Var upplevelsen som en dröm i något fall?     Egentligen inte. Den föreföll lika verklig för mig som något bara kan vara.

Upplevde du separation av medvetandet från ditt kropp?    Nej

Beskriv ditt utseende bortsett från din kropp.  

Vilka känslor hade du under upplevelsen?    Eufori!! Har aldrig mått bättre!! Allt var frid!! Det fanns inte en enda sak som inte var perfekt!!

Hörde du något ovanligt ljud eller brus?    En vindens susning när hastigheten ökade för att nå ljuset. 

Passerade du in i eller gick igenom en tunnel eller inhägnad?   Ja

        Något liknande en tunnel eller ett rör. 

Såg du ett ljus?    Ja

      Ljuset var det första jag lade märke till i allt detta mörker. Och vilket ljus sedan!! 

Träffade du eller såg några andra varelser?    Ja

        Jag såg andra varelser (änglar?), men kunde inte se dem tillräckligt tydligt för att kunna känna igen dem eller beskriva dem i detalj. De hade ungefär samma storlek som människor men de var så omgivna av ljuset att jag inte kunde se dem ordentligt. 

Upplevde du upprepning av förflutna händelser från ditt liv?    Nej

        Det jag lärde mig bekräftade min religiösa uppfattning om livet efter detta, men nu är jag övertygad om att Himlen existerar och väntar på oss. 

Hörde eller såg du något beträffande människor eller händelser under din upplevelse som kunde bevisas senare?    Nej 

Såg eller besökte du några härliga eller annars utmärkande platser eller dimensioner?    Nej

        Jag kom bara så långt som till ingången. Färden genom tunneln, och sedan var jag där i det skarpa ljuset. 

Hade du någon känsla av förändring av tid eller rum?    Ja

        Tiden verkade stå still. Men jag tror att jag bara var där i några minuter. 

Gav din upplevelse dig någon speciell kännedom eller insikt?     Ja

        Att Gud finns, och jag tror att Gud är det ljus som jag såg och befann mig i. 

Hade gränsen någon fysisk form?      Ja

        Om jag beslutat mig för att inte återvända är jag övertygad om att jag hade gått uppför de där trappstegen tillsammans med de andra (änglarna). 

Blev du medveten om framtida händelser?        Nej 

Var du inblandad i eller medveten om ett beslut att återvända till din kropp?        Ja

        Definitivt. Beslutet att stanna kvar eller återvända var mitt. Jag vet inte om detta uttalades högt eller om jag bara kände det väldigt tydligt. Jag tog mitt beslut och återvände genast. 

Har du haft några psykiska, paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som du inte hade före upplevelsen?        Nej 

Har det inträffat några förändringar av åsikter eller tro efter upplevelsen?         Ja

        Kanske inte precis en förändring utan snarare en bekräftelse. Jag kände att jag behövde få dela denna upplevelse med andra.

Har upplevelsen påverkat dina förhållanden? Vardagsliv? Religiösa vanor? Karriärval?       Jag delar denna upplevelse med alla som är intresserade. Den har egentligen inte påverkat min relation till min familj eller till mina vänner. Jag fortsätter att upprätthålla samma religiösa tro som jag har haft i hela mitt liv. 

Har du delat upplevelsen med andra?       Ja

  Jag har upptäckt att folk som ligger för döden blir tröstade när jag berättar om min upplevelse. 

Vilka känslor har du upplevt efter din upplevelse?      Lycka. Trygghet. En känsla av att veta. 

Vad var det bästa och det värsta med din upplevelse?  Bäst – Hur perfekt jag kände mig psykiskt, fysiskt, känslomässigt. Sämst – Att jag först var rädd eftersom jag inte visste vad det var som hände eller vart jag var på väg.

Finns det något mer som du skulle vilja tillägga med tanke på upplevelsen?  Jag brukade ha mina tvivel när det gällde NDU:er, men nu vet jag, också.     

  Jag ser fram emot att återvända. Döden är inte så dålig som jag hade trott att den skulle vara. 

Är det någonting annat du skulle vilja tillägga angående upplevelsen?      Nej 

Har ditt liv förändrats specifikt som ett resultat av din upplevelse?      Ja

      Förklara närmare:  Efter bästa förmåga. 

Har du några förslag på hur man skulle kunna förbättra frågeformuläret på www.nderf.org?      Nej. Tack för möjligheten att dela med mig av min upplevelse.