Beskrivning av Upplevelse:

1990 kördes jag till sjukhuset i ilfart med svåra inre blödningar för att ta itu med ett utomkvedshavandeskap. På den tiden var jag väldigt ateistisk. Jag uppfostrades som buddist av min mor, men när jag var 13 år gammal blev jag ateist. Jag var född med ett snyggt yttre och kände mig som om jag hade haft all världens tur. Jag var oerhört arrogant, fåfäng, egenkär och väldigt materialistisk. På sjukhuset skrek jag rakt ut av smärta. Det var väldigt tidigt på morgonen när vi kom till akuten - runt 3 på natten.

Det var en pojke där som hade brutit armen på något sätt, och som blev skrämd av mitt skrikande. Någon sorts sjukvårdsbiträde försökte få mig att sluta skrika, men det lyckades han inte göra. Han var arg på mig och jag märkte att han verkligen var upprörd. Jag vet inte varför det här gjorde mig så förbannad, men det gjorde det. Jag tänkte för mig själv.... Jag ska visa honom. Jag tänker bara gå härifrån. Försvinna i mina tankar. Jag visste att jag kunde göra det här, för det hade jag gjort så ofta som barn, när jag växte upp (på grund av övergrepp.) Så det gjorde jag. Jag hade så ont att jag bara släppte taget.

Jag kunde höra alla i rummet. Jag hörde någon säga: vi förlorar henne. Jag kunde höra maskinen på mitt hjärta börja låta "piiiiiiiiiiiiiiip". Sen sa samma röst som hade sagt "vi förlorar henne", "skit också, hon är.........." och efter det vet jag inte vad som hände.

Nästa sak jag minns är att jag svävade ovanför bordet där jag hade legat. Jag var rätt så nöjd med mig själv. Faktiskt väldigt självbelåten. Nu skrämde jag dem allt, tänkte jag klart och tydligt. När doktorn började ropa högt igen.... "vi förlorar henne, killar", kände jag ett skrämmande ryck, eller dragning i min själ, eller ande, antar jag att jag skulle kunna säga. Jag drogs neråt, och jag visste av någon underlig anledning att det var neråt. Jag landade väldigt lätt på, eller i en annan dimension. Ingenting som liknade jorden. Först var jag ensam, och sen kände jag en närvaro där med mig. Men jag var inte säker på vem, eller vad. Jag började bli rädd. Den här platsen var ny för mig. Mitt sinne hade aldrig varit där. Jag tror att jag slöt ögonen och hoppades att jag skulle komma tillbaka, men på något sätt visste jag att jag inte skulle göra det.

När mina ögon öppnades, var jag i helvetet. I en särskild avdelning av helvetet. Där var en fruktansvärd stank och ett sådant mörker som man bara kan känna. Jag såg människor i kedjor och människor som blev torterade, på så fruktansvärda sätt att jag fortfarande inte kan prata om det. Jag hatade det där stället och ville desperat komma därifrån, men kunde inte. Jag stannade där och tittade på och kände lukten och kände all smärtan och skräcken på det där stället.

Efteråt kom det en röst, bara en röst. Den var bekant, men jag visste att jag inte kände Honom. Han talade enkelt och så direkt till mig. Han förklarade för mig att platsen där jag var inte längre var till för människor som jag. Han sa att innan han föddes, så dog alla och kom till den här platsen. Det fanns inget hopp. Men efter Hans död, så hade Han gjort något. Jag minns inte vad Han sa att Han hade gjort, men sen dess dör människor och nu väntar de på en annan plats. Jag förstod egentligen inte, för jag var verkligen rädd. Jag ville inte vara där.

Sen sa rösten.... "älskar du honom?" Och jag minns tydligt att jag tänkte, varför frågar du mig det, du vet redan allting. Jag fick inget svar. Bara tystnad. Jag blev väldigt irriterad på det här. Sen drogs jag plötsligt iväg igen, men den här gången kändes det som om jag drogs uppåt. När jag stannade såg jag människor omkring mig, men inte så nära, mer som på avstånd. Det var människor jag kände och människor som jag visste att jag inte kände. Det var verkligen konstigt. Känslan var så behaglig och lätt. Stilla. Jag var så smart i det ögonblicket, det var som om jag visste allting.

Sen.... Tittade jag upp, eller framför mig, jag är inte säker, och såg den vackraste platsen jag någonsin har sett. Det var, det låter larvigt... pärleportar. Enorma portar gjorda av pärlor. Porten var stängd, men medan jag tittade började den öppnas, mot mig. Innanför kunde jag se gator belagda med guld och herrgård efter herrgård på rader täckta av diamanter och gröna stenar. Det var strålande. När jag hade tittat mig mätt blev scenen tom (inte mörk) och samma röst frågade mig..... "Nå Linda, vad tror du?" Då vaknade jag och tog ett djupt andetag.

Jag öppnade mina ögon och såg en sköterska, och med den vackraste känsla jag någonsin hade haft log jag mot henne och sa till henne att det finns en Gud och att han älskar dig! Jag har trott på Honom ända sedan dess. Jag förändrade hela mitt liv på grund av det här. Fast jag blev väldigt mycket ensamvarg på grund av känsligheten som jag har nu, så håller jag på att lära mig att ha kontakt med människor igen. Jag kunde inte prata om det här förrän alldeles nyligen. Jag har studerat utan uppehåll och är fortfarande väldigt mycket ensamvarg. Det är konstigt att jag inte har blivit religiös på grund av den här upplevelsen, men den inpräntade en hel del Gudsfruktan i mig.

Tack för att du läste.