Beskrivning av Upplevelse:

Följande är en NDU som erhållits under flera månader av en kvinna som aldrig hade berättat den för någon innan, utom sin son. De stora och små detaljerna i den här historien förblev konstanta under de månader den berättades. Det var väldigt svårt för henne att berätta detta. Uppskattningsvis en av fyra NDUer är så här detaljerade. Bland de NDUer som är så här detaljerade är händelserna ganska typiska.

"DEN ANDRA SIDAN"
En Nära-Dödenupplevelse

När jag var en ung ensamstående kvinna och bodde i min hemstad London i England, blev jag intagen på Memorialsjukhuset med svåra komplikationer till följd av ett misslyckat abortförsök som jag hade gjort i badrummet i min lägenhet. Eftersom jag uppfostrats i katolsk anda försökte jag hantera den oönskade graviditeten i hemlighet och på egen hand. Efter att jag hade förlorat en hel del blod och kände mig väldigt kall, ringde jag efter en ambulans som fick ta mig till sjukhuset.

När jag i ilfart körts iväg inne på akuten kommer jag ihåg att all personal sprang in i mitt rum med vagnar med utrustning, flaskor, pumpar, sprutor, bandage, slangar etc. Jag var uttömd på blod från naveln och nedåt och var väldigt svag. Jag var i ett livshotande, mycket kritiskt tillstånd. I takt med att blodet rann ur min kropp gjorde min livsvilja det också.

Jag hörde ett "pop" ljud och plötsligt försvann smärtan. Jag kände mig lugn för första gången på 3 månader sedan jag fick reda på att jag var gravid med en man som hade ljugit för mig och sagt att han älskade mig och ville gifta sig med mig men som hade en fru och 5 barn i en annan stad. Jag såg min kropp väldigt tydligt medan de frenetiskt jobbade med mig, satte fast transfusionsslangar och andra slangar. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag bara ville att de skulle sluta. Jag såg förskräcklig ut och hade en hemsk färg. Jag var generad över att vara orsaken till all panik. Jag hade syndat och förtjänade inte att leva. Faktumet att jag bara var några centimeter från taket när jag tänkte detta var inte lika besvärande eller förvirrande som att känna stressen jag orsakade bland dem där nere. Jag visste också att jag var vid fullt medvetande trots att jag hade hört en sköterska, den enda i blå skyddsrock, säga till läkarna att jag blivit medvetslös strax efter att jag kommit in på akutmottagningen. Jag var väldigt medveten om varje detalj av det som hände och om rummet.

Jag blev medveten om en tunnel som plötsligt visade sig och jag drogs in i den. Jag var glad över att komma bort från den anspända scenen nedanför. När jag svävade mot tunneln passerade jag rakt igenom en takfläkt och sedan taket. Mörkret i tunneln brusade och jag började öka farten. Jag var nyfiken på min nuvarande kropp eller form och tittade på mina armar och händer. De verkade utvidga sig och utstrålade ett svagt sken. Jag kände en vindpust och ett lågt surrande ljud som en vibration när jag ökade farten och åkte mot ett klart ljus långt, långt borta. När jag fortsatte i en högre hastighet kände jag närvaron av någonting som höll mig lugn och utstrålade både kärlek och visdom. Jag såg ingen men jag kände anden av min farfar som hade dött när jag var 13 år. Jag var medveten om hans betryggande närvaro men såg och hörde ingenting.

Till slut kom jag fram och svävade in i ett ställe som svämmade över av ett strålande vitt ljus och verkade förkroppsliga alla begrepp om kärlek. En kärlek som var lika villkorslös som en mors kärlek till sitt barn. Det var definitivt en varm, glädjefull närvaro, samma som drog in mig i tunneln till att börja med. Det verkade vara ett gigantiskt kraftfält eller energi som utstrålade alla goda och ädla känslor som finns. Jag hade övergett den katolska kyrkans regler så fort jag slutade den kyrkliga privatskolan vid 17 års ålder och kände mig befriad från ett obevekligt fängelse och var långt ifrån religiös men jag visste i mitt hjärta att detta var Gud. Ord kan inte beskriva min vördnad i denna närhet. Det verkade som om jag blev en del av Ljuset och sedan blev Ljuset en del av mig. Vi var ett. Plötsligt förstod jag, utan tvekan, hur sammanlänkade vi alla är med varandra, Gud och all form av liv i universum.

Jag kommer ihåg att jag just då undrade om jag skulle bli straffad för att ha mördat mitt barn och genom det, dödat mig själv också. Jag visste att Han kände varenda tanke och känsla jag hade. I nästa stund såg jag en sovande baby som jag visste var jag själv. Jag tittade fascinerat på medan jag såg höjdpunkterna av varenda etapp av mitt liv. Det var som att se en roterande filmduk och många olika scener som blixtrade förbi i enorma hastigheter. På något vis kunde jag inte bara se och förstå vad som hände utan också känslorna jag upplevde just då och även de känslor jag orsakade hos andra. Jag tittade och kände min mors skam när hon födde mig utom äktenskap, från upprymdheten av kärlek till den förkrossande smärtan av att ha blivit avvisad och sviken. Jag förstod rädslan och osäkerheten hos den man som hade orsakat min smärta och hans egna skuldkänslor när han skulle bryta upp med mig efter att ha fått reda på att jag var gravid. Jag kände alla bra eller dåliga gärningar jag någonsin gjort och dess konsekvenser för andra. Det var en svår stund för mig men jag stöttades av en villkorslös kärlek och blev öppen för de smärtsamma delarna.

Jag tillfrågades telepatiskt om jag ville stanna eller återvända till mitt tidigare liv i "Jord Skolan". Jag föll på knä för att visa min längtan att stanna hos Honom. Han visade mig en vacker glänsande bubbla som svävade bredvid mig. Inuti den såg jag en baby som ammade ett bröst. Babyn blev ett litet barn och började gå mot mig fortfarande inuti bubblan. Sedan förvandlades synen till en ung pojke, till en tonåring och han fortsatte växa tills han var en fullvuxen man. "Vem är det?" frågade jag. "Din son Michael", blev svaret. Jag minns att jag kände mig väldigt lättad över att jag inte förstört hans chans att leva. Mitt sinne översköljdes av rädda tankar. Jag var inte ens gift och kunde knappt försörja mig själv, hur skulle jag kunna ta hand om en son. Skulle han någonsin kunna glömma eller förlåta mig för att jag försökt abortera honom 4 månader in i livet. Hur skulle jag någonsin klara detta utan hjälp? Jag såg en snabb glimt av mig själv med en man som jag visste var min blivande make och han höll den 2-årig pojke jag sett på bilden. För första gången tillät jag mig att känna kärlek till barnet jag bar. All skam, alla komplikationer och vedermödor jag hade använt för att rationalisera min abort verkade klena och själviska.

Plötsligt stoppades jag tillbaka i min kropp och en brännande smärta härjade i min underkropp. Sköterskan i den blå skyddsrocken gav mig en spruta och sa till mig att slappna av och att den smärtstillande medicinen snart skulle börja verka. Det verkade som om jag inte hade varit medvetslös i mer än fem minuter och ändå kändes det som om mitt besök på "Andra Sidan" hade varat i timmar.

Medan jag var utanför min kropp på akuten lade jag märke till en röd etikett, på sidan av ett blad på takfläkten, som vätte uppåt mot taket. När jag togs till uppvakningsrummet fick jag veta att min baby hade räddats och jag sa "Ja, jag vet". Jag frågade om någon ville vara snäll och lyssna på min otroliga upplevelse och fick bara höra att de inte hade tid. Min läkare sa att det var ett mirakel att han lyckats rädda både mitt barn och mig. Han sa att han trodde att han förlorat oss vid två tillfällen. Jag försökte berätta för honom om min upplevelse men han blev ivägkallad. På hans leende när han gick rådde det inga tvivel om att han tyckte att han slösade bort tid med att lyssna på en drogad, tokig kvinnas osammanhängande prat. Min mamma kom dit senare, med "religiös ammunition" och försökte få fram en bekännelse av synd. Jag blev en aning road när en nunna kom dit och började be för mig och bad Gud att förlåta mig. Jag visste att jag redan var förlåten. Mitt straff bestod av mina egna skuldkänslor och den skam jag så smärtsamt upplevt under bubbel-filmens tillbakablick på mitt tidigare liv. Bara en sköterska på sjukhuset lyssnade på mig. Hon gjorde det efter att jag berättat några detaljer om vad hon sagt till läkarna och sköterskorna medan jag var medvetslös. Hon berättade att hon hade hört om andra som kommit tillbaka från dödens rand, med liknande berättelser. Jag fick henne till slut att hämta en hög stege och själv titta på den röda klisterlappen, vars utseende jag beskrivit i detalj och som satt på den dolda sidan av bladet på takfläkten. Sköterskan och ett sjukvårdsbiträde såg klisterlappen och bekräftade alla detaljer på det som jag beskrev. Jag visste vad jag visste men det kändes bättre att åtminstone två människor trodde på mig. Jag har aldrig nämnt den här upplevelsen igen förrän nu.

Jag gick optimistiskt vidare med mitt liv med en helt ny attityd och födde en frisk liten pojke 5 månader senare och döpte honom till Michael. Skadorna jag åsamkat mig själv förhindrade fler graviditeter men det själsliga och kärleksfulla bandet jag har med Michael är verkligen en ömt vårdad "gåva" från Andra Sidan.

Upplevelsen förblir lika verklig och levande nu som den var för 34 år sedan och har förändrat mitt liv på många andliga och upplyftande sätt.

NDERF tillägg: Mary återvände till den katolska kyrkan men var noga med att välja en kyrka som var mer öppet sinnad än hennes tidigare kyrka. NDERF vill uttrycka sin uppskattning till Mary för hennes mod att berätta.