Beskrivning av Upplevelse:

På ett sjukhus i Texas 1994 hade jag en hjärtattack på operationsbordet när jag opererades för att ta bort blindtarmen. Jag fick veta varför jag hade en hjärtattack -- många år senare fick jag diagnosen Marfans syndrom, och jag är också diabetiker. I slutet av 1994 dukade min vän och livskamrat Roger under för komplikationer till AIDS i West Virginia, jag hade bett till Gud att han inte skulle låta Roger lida och jag ville bara krypa ner i graven och dö tillsammans med min partner, jag bad att Gud skulle skänka mig döden. Jag gick runt i Seabrook i Texas som en zombie, och då och då kände jag symtomen på influensa komma över mig och då brukade jag bara gråta mig till sömns för att försöka må fysiskt bättre. Men det hjälpte inte. I december -94 vaknade jag dubbelvikt, gick in i köket och gjorde mig en kopp te, jag trodde att jag var magsjuk, men téet hjälpte inte. Jag var i trubbel och ringde min mamma och bad henne att vara snäll och gå till tant Floria som bodde bredvid och ringa efter ambulans. Jag gick in till grannen tillsammans med min mor, för jag ville inte vara ensam.

Polisen och ambulansen kom, och ambulanspersonalen trodde att jag hade akut blindtarmsinflammation. De lade mig snabbt i ambulansen där jag började gå in i ett chocktillstånd och de fick mitt tillstånd att stabiliseras och körde mig till sjukhuset. Mina vita blodkroppar var i normalantal och på röntgen visade det sig att min blindtarm hade snott sig om min tjocktarm och jag antog att det var något med kameran. På grund av téet jag hade druckit var de tvungna att vänta med operationen för att försäkra sig om att jag inte skulle få bukhinneinflammation. När jag skrev under operationspapperen kände jag frid, jag skulle någonstans där jag skulle få veta svaren på fler frågor än man någonsin skulle vilja ställa. Vid 17.45 rullades jag in på operation och de satte en gul syrgasmask över mitt ansikte och sa till mig att andas djupt samtidigt som de gav mig lugnande, och sa att jag skulle räkna baklänges från 100. Jag kom inte längre än till 97 och slocknade fullständigt, med "stör ej"-skylten på och allt.

Det var som att titta på en film på video, som om man tryckte på tillbaka-knappen och såg filmen baklänges -- hur mitt liv hade varit. För mig var det här som domedagen och efteråt såg jag min födelse, en röd gardin släpptes ner och det var slutet, Fridfullt. Nästa sak jag minns är att jag ser operationslampan och jag svävar, jag tittar ner och ser läkaren och sköterskan jobba med nedre högra sidan av min mage. Ur vänstra ögonvrån såg jag en gnista av vitt ljus komma bakifrån, jag vände mig om i den riktningen som ljuset kom ifrån och såg en port av gnistrande vitt ljus, och en känsla av Ovillkorlig Kärlek kom från porten. Jag flög igenom den porten så fort som om det brann i knutarna. Jag var Hemma i det Villkorslöst Älskande Vita Ljuset som livade upp min själ. Där fanns vita moln som drev över en blå himmel som välvde sig över mig, ljudet av vind som svepte igenom tallar, och jag visste att jag var en del av alltihop. Jag såg hur helvetet var, det är inte eld och tandagnisslan där själar plågas. Nej, helvetet är döda guldfärgade klippor, där själarnas mörka Skuggor vandrar bland de här klipporna.

Jag såg min mormor som hade dött i West Palm Beach i Florida i januari 1972, min mormors skönhet var fortfarande densamma som jag mindes den, hon höll mig i famnen och jag kramade om henne, hon pratade med mig utan att röra på läpparna och sa att jag skulle lämna ett meddelande till mina 2 bröder Harold och Richard och till min syster Angela och min mamma. Meddelandet var att säga att om man ångrar något är det lätt att be om förlåtelse, man lär sig en läxa, för man måste förlåta sig själv också för att man har gjort någon annan illa. Nästa person jag såg var Big Joe, som hade dött i Florida 1981. Big Joe sa till mig att lämna ett meddelande till hans fru Kathleen -- att han skulle vänta på henne. Big Joe rörde inte heller på läpparna. Nästa person jag såg var min partner Roger. Jag ropade på honom, Roger, Roger, och vi svävade in i varandras armar och våra själar blev ett igen som de hade varit en gång förut, när vi älskade i bubbelpoolen i Tampa i Florida 1986. Roger sa utan att röra sina läppar att jag var tvungen att återvända, att han skulle vänta på mig. Jag kände mig förvirrad, Roger var borta och stod framför en bild av korsfästelsen av vår Herre Jesus Kristus några ögonblick efter att han hade dött på korset. Jag hörde rösterna från dem i operationsteamet som ropade mitt namn och såg min kropp i tunneln, nästa sak jag minns är att någon lyfte på mina båda ögonlock och lyste med en ficklampa i mina ögon och sa "han är tillbaka".