Ingen berättade för mig att farfar hade blivit sämre. Jag visste att han var på Sayre vårdhem. Jag hade besökt honom där innan jag lämnade staden (det här hände år 1974) för jag visste att det skulle dröja väldigt länge innan jag träffade honom igen. Han verkade vara relativt frisk då. Han hade alltid varit lång och slank. Hans smeknamn bland hans vänner hade varit "Slim" [ung. "Lången" ö.a.]. Hans emfysem var besvärligt, men det var inte värre än det hade varit länge. Hans energi tog ofta helt enkelt slut, och han brukade sova mycket. Jag var inte medveten om att saker och ting kunde förändras snabbt. Det kunde också ha varit så att jag helt enkelt inte ville veta.

En morgon vaknade jag ur en obehaglig dröm. Det var min tur att jobba i köket den här morgonen, och jag var tvungen att gå upp tidigt i alla fall. Den unga kvinnan i sängen i sovbåset bredvid mitt var en vän till mig. Hon var vaken och skrev i sina anteckningsböcker. Hon tyckte om att skriva vid den tiden, när allting var tyst. Jag var så oroad av min dröm att jag var tvungen att berätta det för någon.

"Brooke", viskade jag. "Jag behöver prata. Gör det något om jag kommer över till dig?"

Hon lät mig sitta på sin säng och lyssnade medan jag berättade för henne om min dröm. Hon var en intelligent person och pluggade social omsorg som huvudämne. Jag antog att hon kunde hjälpa mig att få någon ordning på det, eller bara vara en vän och krama mig. Jag hade en oförklarlig, men fruktansvärd känsla av skräck.

JJag berättade för henne vad drömmen handlade om. Den började med att jag gick på en stig på ett väldigt mörkt ställe. Jag förnam att det fanns skuggor på båda sidorna av stigen. När jag gick där kunde jag känna att det fanns andra omkring mig. En skugga lösgjorde sig ur mörkret till vänster om mig. Jag kunde känna att det var en person, men kunde inte se eller få någon tydlig bild av denne. Rösten var manlig och välbekant, men jag kunde inte riktigt placera den. Den sa, "Vi måste skynda på!" Skuggan antydde att vi skulle gå fortare och fortsätta på den här stigen. Jag kunde se andra skuggor glida förbi oss, och de hade vaga konturer. Vissa kände och sa saker som: "Jag vill inte göra det här!" Andra var väldigt lyckliga över den här vandringen. Vissa var ivriga att ge sig iväg och vissa motvilliga. De som oroade mig mest var de olyckliga skuggorna som var rent ut sagt skräckslagna. De skuggorna, som jag uppfattade dem, verkade inte vara särskilt trevliga eller goda, är jag rädd.

Den långa, högresta figuren vid min sida visade inga särskilda känslor, utom en brådska att komma vart det än var vi var på väg. Det verkade inte dröja länge innan vi kunde se ett ljus framför oss. Det var då jag insåg att vi var i någon sorts tunnel. Sidorna tycktes inte vara fasta eller solida. (Okej, kom ihåg det här nu. Jag hade aldrig läst något om nära-dödenupplevelser. Hade det ens skrivits något om dem vid den tiden? Jag vet inte. Så jag kände inte till bildspråket i nära-dödenupplevelser osv.) Figuren vid min sida började rusa framåt och skyndade på mig. "Fortare! Fortare! Jag måste komma fram." p>

Vi kom närmare och närmade det där ljuset. Jag började känna värme och fick en känsla av att dras till den värmen. Det är larvigt att säga att jag bara "visste" att om jag kunde nå det där ljuset, så skulle allting bli bra. Allting som vi älskar fanns inneslutet i ljuset. Det var en känsla av att komma hem, av en välbekant familj, tröst och kärlek. Det var en känsla av tillhörighet som jag aldrig har kunnat hitta igen efteråt. Sen stannade skuggan bredvid mig plötsligt. Vi hade inte kommit till slutet och ljuset än, och vi stannade. "Varför?" frågade jag. "Du måste återvända nu" sa den skugglika figuren mjukt, "Du kan inte stanna." Jag kände figurens sorg över att behöva säga det här, men den ersattes snabbt av glädje när skuggan fortsatte framåt. Jag vaknade tvärt i min säng. Det var en dröm. Men när jag vaknade kunde jag inte bara vifta bort den.

Det hjälpte lite att berätta det för Brooke. Jag kände mig lite mindre förvirrad. Som jag sa till henne: "Det känns som om jag har förlorat något värdefullt. Jag kunde inte stanna och jag är verkligen ledsen över det." Hon skrattade och sa, "Vännen, det är bara en dröm!"

Jag gick för att jobba i köket. När jag polerade det rostfria stålet på diskbänken i köket tänkte jag på figuren jag hade sett i min dröm. Vad betydde den? Jag tittade upp och Barbara W. stod i köksdörren. Hon var föreståndare där, men hon var också en nära vän till mig. Hon såg ut att vara bekymrad. "Herregud! Det är min farfar, eller hur?" sa jag. Hon nickade sorgset. Värmen i rummet fick små rännilar av svett att rinna nerför hennes ansikte, nästan som tårar, fast på fel plats. Allting framstod nu klart och tydligt. Plötsligt slog drömmens mening mig. Farfar var död. Den där smala figuren var han! Kanske hade jag inte velat känna igen honom. Vem vet? Han var borta, och på något sätt hade jag gått med honom den där sista milen. Hur kunde det vara möjligt? Jag vet inte, men jag har aldrig tvivlat på att det verkligen hände.

På senare år har jag kunnat fundera över den här händelsen. Jag tror att han och jag stod så nära varandra att han kunde ta med mig på den där sista vandringen. Ja, jag tror att det verkligen hände. Det var inte en dröm. Jag skulle försäkra vem som helst som ville höra på att jag gjorde det här. Jag har också läst en del av skildringarna av nära-dödenupplevelser, och jag vet att det är vad som hände. De liknar min upplevelse. Fast jag har aldrig läst några berättelser som beskriver att andra går förbi dem i tunneln eller känslorna av motvilja som vissa av dem kände. Hur är det med de figurerna som var rädda? Hur kunde de vara rädda om ljuset kändes så bra? Kände de inte samma sak som jag? Såg de inte ett vitt ljus som drog dem mot sig, som jag gjorde? Vad såg de? Jag är fortfarande bekymrad över de där stackars själarna. Jag vet att farfar var lycklig, och det får mig att känna mig trygg. Jag kan knappt bärga mig tills jag får komma tillbaka till den platsen.