Beskrivning av Upplevelse:

Året var 1970 och jag var hopplöst fast mitt i Vietnamkrigets tragedi och skräck. Min fru, Sue, var bara gravid i andra månaden när jag fick kallelsen vi fruktat.

Den 30 april 1970, meddelade President Richard Nixon att amerikanska trupper hade påbörjat en markoffensiv mot de kommunistiska makthavarna i Cambodja. Jag skickades iväg och deltog tillsammans med över fyrtiotusen trupper i denna manöver med Armens Tionde Stridsdivision. Den första oktober, höll min pluton på att förflytta sig västerut när vi drabbades hårt av ett krypskytteanfall. Jag försökte dra mig tillbaka i trygghet när jag hörde ett skrik som fick blodet att isa i ådrorna. Jag vände mig om och hann precis se min kompis, Pete, bli offer för en kulsvärm från fiendens gevär. Varenda instinkt sa åt mig att rädda mig själv och fortsätta springa men jag behövde bara höra hans desperata skrik, för att inse att jag inte kunde överge en man som hade gjort allt för att hjälpa en grön nybörjare och gett mig timmar av välbehövd flykt från vårt gemensamma krigstrauma och lidande, genom att verkligen visa intresse för mitt liv och mitt hopp om att få återförenas med min fru och mitt nyfödda barn när den här mardrömmen äntligen var över. Jag fick ta del av hans dröm om att en dag hitta rätt kvinna och bilda en egen familj. Han drömde om att kunna utbilda sig till lärare med hjälp av "The G.I bill". Jag vände om och sprang tillbaka mot det ställe där han låg och stönade och hela tiden skrek efter en läkare. Jag hade tagit mig de 15 meter som låg mellan oss på vad som verkade som några sekunder när jag blev nerskjuten av att maskingevär. Det högg till av smärta i mina ben och jag föll framåt. I nästa stund såg jag allt som utspelades från 4-5 meter ovanför min kropp. Jag såg att min kropp hade träffats ett flertal gånger i höger ben och en gång i det vänstra. Jag var övertygat om att jag skulle förblöda och kände en enorm sorg över att jag aldrig skulle få träffa min fru och vårt ofödda barn. Min sorg fick sällskap av en växande förvirring och nyfikenhet. "Så detta är döden?" tänkte jag. Ingen smärta! Ingen rädsla! Vad konstigt, jag känner mig inte annorlunda, jag kan fortfarande tänka. Jag stirrade på min kropp och undrade vad som skulle hända härnäst. Min kompis, Pete, låg bredvid min kropp. Jag blev chockad över att se en dimma lämna hans huvud och den blev ögonblickligen en exakt kopia av hans kropp. Jag lade märke till att hans ande eller nya kropp var hel och lyste lite (hans fysiska kropp som låg nedanför saknade en hand och delar av underarmen efter att ha blivit träffad av samma krypskytt som jag). Pete såg omtöcknad ut och jag ropade på honom. Han flög genast till mig och vi pratade om vad som skulle hända från och med nu. Vi lade märke till att en ung svart läkare hade upptäckt våra kroppar. Först kollade han upp Pete och sedan mig. Han började jobba med min kropp och Pete kommenterade att det måste betyda att han var död men att jag antagligen fortfarande hade en chans. Han sträckte sig fram och skakade hand med mig och sa; "Jag vill tacka dig för att ha varit en bra vän och för att du försökte rädda mitt liv. Jag vet inte varför men jag får bara en känsla av att jag inte kommer att stanna här. Jag är på väg till ett ställe som jag har varit på förut, det känns som hemma. Jag vet att det låter knäppt men jag tror inte det är dags för dig att dö än. Jag tror att jag ska försöka säga hejdå till mamma nu men du ska fortsätta och ha ett häftigt liv och om ditt barn är en pojke så döp honom efter mig, OK?" "Jag lovar, Pete!" Jag stäckte mig mot honom för att klappa honom på ryggen men han var försvunnen på ett ögonblick. Jag såg ett flertal soldater nedanför hjälpa till att bära mig från platsen medan läkaren fortsatte att arbeta med mig. Jag var full av längtan efter att få vara med min unga fru och mitt ofödda barn. Plötsligt kastades jag tillbaka in i min kropp, som om jag hade fallit från ca 12 meter.

På grund av mina skador skickades jag hem två månader senare. Jag hade ingen möjlighet att gå på min väns begravning men tog reda på hans familj och ringde upp hans mamma. Mamman, Thelma, svarade och jag beklagade djupt det som hänt och hon sa att hennes son hade kommit och träffat henne den kvällen han dödades. Hon fick besök i en dröm och han hade stannat tillräckligt länge för att tala om för henne att han hade gått över till den andra sidan men att hon inte skulle sörja för hans skull eftersom han var lycklig och hade en uppgift att göra. Han höll ut sina armar och ett ljus uppenbarade sig för att komma till honom. Ett vackert, strålande barn tog form bredvid honom. Det var en fem- eller sexårig pojke med kastanjebruna lockar och nötbruna ögon. "Han hade lite fräknar på sin näsa och sina kinder. "Vem är det där?" frågade mamman. "Jo, det här är lilla Pete. Han vill höra om sin pappa, hur hans jordiska liv kommer att bli och vad han har att vänta sig. Jag visar honom liksom hur det går till. Lilla Pete och jag kommer att vara tillsammans länge, DET KAN HAN LITA PÅ!!" Han lyfte upp barnet och kramade honom.

Synen försvann snabbt. Petes mamma ville veta allt om sin son, var han fanns någonstans men fick ingen chans. Synen av det bedårande barnet etsade sig fast i hennes huvud. Eftersom Pete var ungkarl, var det då ett utomäktenskapligt barn han hade? Vem är mamman? Var kunde hon få träffa sitt barnbarn? Var han ens född än? Vad menade Pete med att han lärde barnet om "sitt jordiska liv"? Lilla Pete var uppenbarligen döpt efter sin pappa. Hon tyckte till och med att hon kunde se en likhet. Hur skulle hon någonsin få veta? Var kunde hon söka hjälp?

Alla dessa frågor verkade jaga henne varenda vaken stund och blev starkare efter att hon fick veta att hennes son Pete verkligen blivit dödad i strid samma dag som hon hade drömmen. Hon var ledsen och förtvivlad över sin ende sons död men kände att han hade givit henne bevis på att han mådde bra och levde på ett annat plan. Barnet han hade kallat "lilla Pete" var fortfarande ett mysterium som hon var tvungen att lösa.

Jag berättade om min frus graviditet och löftet jag hade givit Pete om att döpa en son efter honom. Jag föreslog att det kanske var det barnet hon hade fått se i drömmen den 1 oktober, 1970. Jag lovade att hålla kontakten och skicka bilder på mitt barn när han eller hon föddes om 4-5 veckor.

Min son Peter föddes den 31 oktober, 1971. han var praktiskt taget utan hår men hade slående nötbruna ögon. På hans tvåårsdag mejlade jag foton till Petes mamma i Colorado och hon ringde för att säga tack. Korten liknade den lilla pojken i hennes dröm, speciellt kalufsen med kastanjebruna lockar. På Peters sexårsdag flög hon hit för att träffa vår familj och föll i gråt när hon såg honom. Det var ingen tvekan. Detta var samma pojke hon sett med sin son Pete den där hemska natten då han dog. Vi adopterade henne som "Farmor Thelma" på fläcken. Vi höll kontakten genom åren via telefon och brev. Hon vårdade ömt varje detalj om och foto på Peter.

Hon dog nyligen men Peter, hans fru Karen och deras två söner hälsade på henne på sjukhuset veckan innan. Hon visste att snart skulle få träffa Pete och hans pappa som dog i andra världskriget. Hon längtade efter att återförenas med dem och tackade "lilla Pete" (nu 27) för att ha varit den sonson hon önskat sig sedan hennes första syn av honom. Peter sa till henne att han alltid hade misstänkt att Pete vakade över honom, speciellt när han var med i Operation Ökenstorm konflikten.

Upplevelsen var levande och verklig och gav mig hopp om att när vi dör lever vi verkligen vidare och får träffa alla våra döda anhöriga. Jag tror också att barn är en gåva från Gud, som kan förberedas av änglar innan de väljer sina familjer på det jordiska planet. Trots att det motsäger min kyrkas lära, studerar jag idéen om reinkarnation. Jag har inte alla svar men jag ser livet i ett nytt ljus. Jag fick en aning om vad "Det Stora Hela" är och om alla kunde uppleva samma sak så vet jag att det aldrig skulle bli fler krig! Jag önskar alla som läser det här kärlek och fred.