Beskrivning av Upplevelse:

Jag har svimmat många gånger, stått ut med smärta och blodförlust, och har gjort flera operationer utan att det har hänt något ovanligt. Men det var två gånger då jag upplevde en UKU. De hände när omständigheterna enligt min mening var (så som de beskrevs för mig senare) livshotande, eller ett trauma, eller att min organism var i chock. Jag var inte beredd på vad som hände någon av gångerna, eller förväntade mig det - det som hände var spontant.

Jag skulle också vilja tillägga, vad det nu kan vara värt, att jag alltid har varit väldigt medial (klärvoajanta drömmar för det mesta) både före och efter de här upplevelserna. Jag har alltid varit intresserad av andlighet. Men mina UKUer var korta, och under dem så mötte jag inte några andliga varelser eller fick några fantastiska andliga visioner (åtminstone inte som jag minns), som andra människor som skriver till er har berättat om.

Den första UKUn: Jag är 17 år gammal och sitter i ett klassrum en varm höstdag och lyssnar på läraren som håller på att avsluta sin lektion. Jag upplever också helvetiska menssmärtor. Jag har svimmat ibland på grund av där här smärtorna och jag väntar på att lektionen ska ta slut så att jag kan resa mig och gå till skolsköterskans expedition. Det är bara några få minuter kvar av lektionen och om jag kan hålla ut... men det gör jag inte. Jag känner hur jag svimmar, men till skillnad mot andra gånger då jag har svimmat, före och efter den här gången, slår jag huvudet mot metallkanten på en bänk i raden bredvid mig när jag ramlar av min stol. I nästa ögonblick dras jag ut ur min kropp bakifrån, som om någon smärtfritt, men väldigt plötsligt har ryckt ut min själ - eller mitt medvetande - med andra ord den jag är - i nackskinnet. Utan att kunna se framåt, eller vart jag är på väg, upptäcker jag att jag är utanför skolbyggnaden, på andra sidan gatan och tittar på den från vad som verkar vara en position ungefär tre och en halv meter upp i luften och en liten bit till höger om skolbyggnadens framsida. Jag kan se klassrummets fönster på andra våningen, där jag var. Men jag frågade inte efter vad som hade hänt, eller varför jag plötsligt befann mig där jag var. Jag var passiv men kände mig väl till mods, och var väldigt medveten om färgerna och detaljerna i det här vardagliga landskapet som var framför mig - till skillnad från en dröm såg det här landskapet likadant ut som det hade varit den dagen innan jag svimmade, soligt, blå himmel, eftermiddag, samma plats. (Det här är en av anledningarna till att jag aldrig kommer att tro att det här var en dröm.) Färgerna var starkare, känslan av att vara helt medveten om den här dagen och landskapet var allomfattande. Jag tar in hela scenen på en gång, inte bara det som är framför mig utan också omkring mig och bakom mig.

Sen är jag medveten om att klockan ringer ut och jag ser elever som går från en av de angränsande skolbyggnaderna mot huvudbyggnaden. Det som jag senare tyckte var lustigt med det här, var att när jag riktade uppmärksamheten mot de här eleverna, så kände jag inte igen dem på samma sätt som jag gjorde i mitt vanliga medvetandetillstånd - det var mer som om en del av mig - min syn, tror jag - zoomade in dem och kom riktigt nära dem, medan resten av mig blev kvar på samma utsiktsplats i luften. Jag är medveten om vad varje enskild elev som jag riktar uppmärksamheten mot tänker och känner - faktum är att jag förnimmer hur det är att vara den personen - men jag bedömer inte den här informationen som jag skulle göra i mitt vanliga medvetandetillstånd. Jag menar, i den åldern, om någon hade kommit fram till mig och sagt att du kommer att få den här förmågan att veta vad någon annan tänker eller känner, så skulle jag formligen ha skrattat ut honom eller blinkat illmarigt. Men då var jag av någon anledning passiv och accepterade det som pågick och det fanns definitivt ingen önskan att utnyttja eller manipulera situationen.

Sen sugs jag plötsligt tillbaka till fönstret på andra våningen, dras in genom rutan med ett swoosh, och då förlorar jag min känsla av att vara en "ande" och tuppar av - jag återfår det vanliga medvetandet när jag ligger där på golvet. Jag känner mig frusen och konstig och "slö", som om jag har varit borta en lång stund, även om det bara har gått en minut eller så sedan jag föll. Min kropp känns trög och tung. Klockan hade ringt, några av eleverna släntrar ut, några tittar på mig när de går, några fnittrar (senare hörde jag att några av dem trodde att jag svimmade på grund av hettan i rummet) min lärare och en eller två av mina vänner hjälper mig att ställa mig upp och frågar hur jag mår - en av dem följer med mig till skolsköterskans expedition.

Det som slår mig som så verkligt med den här upplevelsen, till och med efter alla dessa år, är friden och glädjen i den, och också de livfulla färgerna och skarpa detaljerna i ett landskap som jag vanligtvis skulle ha tagit för givet. Inga andliga varelser, fast jag har känt dem vid andra tillfällen. Inga starka ljus eller tunnlar. Men en lugn, klar medvetenhet, som jag bara uppnådde utan någon ansträngning från min sida.

Den 2: a UKUn var ganska lik den första. Jag slutade andas under en svår förlossning; narkosläkaren tryckte en gasmask över mitt ansikte och jag blev medvetslös. Jag vet inte när det hände, men plötsligt var jag utanför sjukhuset igen samma eftermiddag som då jag födde barn, och tittade på trafiken runt sjukhuset, jag var medveten om gatukorsningarna och trafiken, den delvis molniga himlen, fotgängare som gick in på sjukhuset, varje detalj klar som korvspad, samma fridfulla känsla. Fast den här UKUn verkade vara ännu kortare än den första. Till denna dag är jag inte säker på hur jag vet det här, men jag är säker på det. Sen är jag tillbaka i förlossningsrummet, och har just lyckligt och väl fött en frisk liten pojke.

Förekom läkemedel eller andra substanser som kunde ha påverkat upplevelsen: Ja

Förklara: Den första upplevelsen, inga substanser - i den 2:a upplevelsen blandning mellan narkos och tydligen inte tillräckligt med syre

Var det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Nej

Förekom någon livshotande omständighet vid tidpunkten för upplevelsen? Osäker

Den första gången slog jag i huvudet när jag föll - fast det hände i ett klassrum där det fanns andra människor var det ingen som senare sa om jag andades eller inte när det här hände. Jag återfick medvetandet väldigt snabbt efteråt.

Den andra gången sa en sjuksköterska som hade stannat kvar efter sitt pass för att vara där tillsammans med mig när jag födde barn i en viskande ton att jag hade haft "svårigheter" när jag var sövd - det krävdes en del grillande för att få henne att erkänna att jag hade slutat andas. (När jag har undersökt den här upplevelsen har jag hört av flera narkosläkare att det är ett vanskligt arbete och att det kräver skicklighet att kunna söva människor, och ibland är det nära ögat - en felaktig avvägning av det som ges och patienten är inte tillräckligt sövd, eller så kan det bli övermedicinering vid vissa tillfällen - när patienten kan sluta andas - en kortvarig situation som en narkosläkare som är på alerten kan rätta till för det mesta, fast ibland kan patienter dö av sådana komplikationer och gör det också.)

Vilket medvetandetillstånd befann Du Dig i och vilken var Din nivå av vakenhet under upplevelsen? Se ovan. Väldigt vaken, ingen ångest, helt olik alla drömmar som jag någonsin haft. Man upplever tiden på ett annat sätt, men jag kan inte förklara hur jag vet det här.

Var upplevelsen drömlik på något sätt? Nej. Jag har haft väldigt detaljerade klärvoajanta drömmar, men jag upplevde bara en liknande känsla av frid i en av dem och det var i en dröm när jag såg en nära anhörig som hade gått bort, vilket jag inte visste i mitt vanliga vakna liv då. Den här personen stod mitt i ett vackert landskap och upplevde samma frid som jag kände i mina UKUer, och jag kände den i den här drömmen. Jag kan återigen inte förklara hur jag kunde veta vad han kände.

Upplevde Du att Ditt medvetande avskildes från kroppen? Ja

Vilka känslor hade Du under upplevelsen? Se ovan. Inga känslor. Bara medvetande.

Hörde du några ovanliga ljud eller läten? Under den första UKUn var det en lite blåsig dag och jag hörde vinden när den svepte igenom trädtopparna runt mig, rasslande löv. Jag minns inga ljud under den andra UKUn.

Passerade Du genom en tunnel eller annat avgränsat utrymme? Nej

Såg Du ett ljus? Nej

Det verkade finnas ett överjordiskt ljus i de här landskapen som jag såg, som i övrigt var helt vanliga, men bara för att mitt färgsinne var förhöjt under UKUerna, tror jag.

Såg eller mötte Du några andra varelser? Nej

Inte under UKUerna. I klärvoajanta drömmar, ja.

Upplevde Du en återblick på förgångna händelser i Ditt liv? Nej

Jag tror att de här UKUerna och mina drömmar har bidragit till min känsla av att det finns mer i livet och döden än vad vi tror. Men jag har tillbringat en hel livstid med att läsa New Age böcker, medicinska skrifter och fysikböcker för att försöka förstå hur sådana saker kan hända. Jag undrar fortfarande hur många av de här upplevelserna som orsakas av hjärnans "mekanismer", eller av våra energier, de kosmiska.

Såg, hörde eller uppfattade Du något som gällde personer eller händelser och som senare kunde verifieras? Nej

De kunde inte verifieras egentligen. Men tiden passerade under mina UKUer precis som den skulle ha gjort om jag inte hade haft dem. Till exempel, under min första UKU, så ringde klockan ut och lektionen tog slut medan jag var ute ur kroppen, och jag såg det hända trots att min kropp låg medvetslös i klassrummet.

Såg eller besökte Du några vackra eller på annat sätt anmärkningsvärda platser, plan eller dimensioner? Ja

Var uppe i luften. Och jag tyckte inte att det var något konstigt med det här just då. Jag hade ingen känsla av att jag svävade, jag bara visste var jag var genom hur saker såg ut för mig från den utsiktspunkten.

Upplevde Du några förändringar i tids- eller rumsuppfattning? Osäker

Fick Du någon ovanligt omfattande kunskap eller vetskap om någon form av universell ordning/mening? Nej

Inga uppenbarelser annat än det som hände mig.

Nådde Du en gräns eller annan fysisk begränsande struktur/skiljelinje? Nej

Fick Du vid något tillfälle kännedom om framtida händelser? Nej

Nej. Har alltid varit klärvoajant, men inte när det gäller globala händelser.

Var Du involverad i eller medveten om ett beslut som gällde om Du skulle återvända till kroppen? Nej

När jag återvände till kroppen var det helt spontant, precis som när jag lämnade den.

Fick Du några paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som Du inte hade före upplevelsen? Ja

Ja, men också före de här UKUerna, som jag har sagt förut.

Förekom några förändringar i Ditt synsätt eller trosåskådning som följd av upplevelsen? Ej svar

Se ovan.

Har upplevelsen påverkat Dina relationer? Dagliga liv? Religionsutövning osv.? Val av yrkesinriktning? Jag är inte materialistisk eller överambitiös, för att jag vet att det inte är vad livet ska handla om, enligt min uppfattning. Jag bryr mig om människorna jag möter och vissa "känner jag igen" som lärare i mitt liv eller själar som jag har känt från andra platser.

Jag tror att vi alla är lärare för varandra och kommer från samma källa, fast vi kan vara på olika "nivåer". Livet är en skola. Jag tror på, och har känt närvaron av skyddsänglar.

Har Du delat denna upplevelse med andra? Ja

intresserade. Jag skulle inte säga att de har blivit påverkade även om de har delat min tro på att det finns någonting efter den fysiska döden.

Vilka känslor hade du efter upplevelsen? Nyfikenhet. En känsla av att jag upplevde något riktigt trevligt och att det är ett tillstånd som jag har varit i förut och kommer att uppleva igen.

Vilka var de bästa och värsta delarna av Din upplevelse? Det bästa: frånvaron av oro och spänningar, färgerna och detaljerna. Ingen värsta del faktiskt, fast att komma tillbaka till kroppen var inget kul. Jag skulle hellre ha varit kvar i ut-ur-kroppentillståndet. När jag kom tillbaka kändes kroppen kall, trög och tung. Men jag har också känt så när jag har vaknat efter att ha svimmat och när jag har kvicknat till efter operationer när jag inte hade några UKUer.

Är det någonting mer Du vill tillägga angående upplevelsen? Nej. Det är väl alltihop, på det stora hela. Jag vill säga att när man är i det där tillståndet, så inser man att det egentligen inte är någon skillnad mellan oss och andra former av liv. I det tillståndet är vi alla på samma nivå.

Har Ditt liv förändrats specifikt som följd av upplevelsen? Ej svar

Se det som jag har sagt ovan.

Har Du efter upplevelsen varit med om andra händelser, tagit läkemedel eller andra substanser som bidragit till en upprepning av någon del av upplevelsen? Ej svar

Nej. Jag har provat droger en eller två gånger när jag var yngre, jag har svimmat när jag har gett blod eller varit med om medicinska procedurer när ingenting egentligen var särskilt skrämmande (men jag har svimmat i alla fall! - det går i familjen tror jag, min bror svimmar också, men han har inte haft några UKUer eller klärvoajanta drömmar), och två andra operationer när jag var tvungen att vara helt sövd - men jag hade inga UKUer då. Jag har också haft klardrömmar, men inga UKUer då heller. Jag har haft flygdrömmar - men de var också annorlunda än det som jag upplevde under UKUerna.

Har frågorna som ställts och informationen Du lämnat beskrivit Din upplevelse korrekt och uttömmande? Ja

Förklara: Jag skulle vilja bli hypnotiserad så att jag kunde återuppleva de där UKUerna och se om något hände som jag inte medvetet minns idag - det vill säga, om det fanns något mer. Jag tror också att språket kan vara ett hinder - ibland kan man inte förklara med vanliga ord. Ord är inte alltid tillräckliga. Eller så kanske jag bara känner den vanliga frustrationen man känner när man vet hur svårt det är för någon som läser det här att helt och hållet förstå vad en person som har en UKU verkligen känner - om de inte har haft en UKU själva.

Har Du några förslag för att förbättra frågeformuläret från www.nderf.org? Nej, jag tycker att frågorna var tillräckligt ingående. Jag föreslår att ni frågar om personen verkligen tror att deras upplevelse är andlig eller om de tvivlar på den. Jag säger det för att jag ibland är skeptisk inför mina egna upplevelser - jag vet att vi inte har särskilt stor kunskap om hur våra egna sinnen fungerar - våra fysiskt assymetriska hjärnor kan uppleva vår identitet på ett annat sätt än djur med singulära hjärnlober gör, till exempel.

Och ibland, när vi ser in i oss själva, har vi en benägenhet att misstolka - det vi kallar intuition är ibland instinkt, det vi kallar logik är ibland intuition osv. Jag vill bara inte glorifiera eller läsa in för mycket i en UKU. Det kan definitivt finnas liv efter livet; att vi lämnar våra kroppar efter att vi har dött eller när vi står inför omedelbar dödsfara. Människosläktet har åtminstone alltid hoppats på det. Men vi har inte alla "fakta" än.

Men i fysiken kan vi ändå lära oss att universums energier förändras eller transformeras, att det finns förintelse och skapelse, om och om igen. I New Age böcker framhåller man andra dimensioner när det gäller människors andliga upplevelser. Medicinsk litteratur kan ibland förklara hur något fungerar och varför det kan ha utvecklats, men ingen kan ändå säga vad alltihop betyder egentligen!

Mina UKUer har lärt mig att livet och medvetandets världar kan vara fantastiska. Men jag har också märkt att människor från olika kulturer har haft sina egna olika föreställningar i det förflutna, och förhoppningar som senare visade sig vara myter eller återupptäcktes som något annat - dvs., jorden ansågs vara universums mittpunkt, jorden var platt, den fysiska hälsan berodde på "kroppsvätskor". Sen fick senare generationer "ny" kunskap - bakterier och virus, mer utvecklade former av transportmedel, förändringar av religösa trosläror osv. Mina UKUer har delvis bidragit till att jag tror att det finns en mening med den här utvecklingen.