Beskrivning av Upplevelse:

Det var sommaren 1974 och jag var åtta år gammal utan några bekymmer i världen. Jag brukade vara med mina äldre bröder och leka olika sorters lekar. En lek som vi brukade leka tillsammans kallade vi ”svimningen”. Den gick ut på att en person skulle andas in och ut så djupt som man kunde ungefär tio till tolv gånger, därefter pressade en annan person in ens bröst tills man svimmade.

För att visa att jag var värdig att vara tillsammans med mina bröder och deras vänner brukade jag vara killen som de pressade och som svimmade. Jag hade gjort det här omkring fyra gånger tidigare och ingenting hade någonsin hänt med mig. Jag brukade svimma och aldrig komma ihåg någonting. Den absolut sista gången jag gjorde det var en helt annan sak.

Sista gången gjorde vi det på andra sidan gatan från vårt hus. Jag måste ha svimmat som vanligt, men den här gången flöt jag ut ur min kropp och svävade ungefär tre meter ovanför mina två bröder och en vän. Jag minns att de fnittrade och skrattade åt mig (min kropp) och jag blev jättearg över att de gjorde det. Vid det tillfället tänkte jag inte ens på att det som hände mig var konstigt eller ovanligt. Jag hade bara en känsla av ”total kärlek” runt omkring mig och jag mådde så bra som jag aldrig hade gjort tidigare.

När jag satt där och såg ner på mina bröder började jag stiga lite högre tills jag var ovanför det stora trädet, och snart kunde jag se taket på vårt hus. Sedan började jag gradvis driva över vårt grannskap, och snart var jag tillräckligt högt upp för att kunna se hela den lilla staden, som om jag befann mig i ett flygplan. Medan jag närmade mig högskolan vilken var den sista byggnaden i utkanten av stan började jag skjutas iväg rakt upp in i ett vitt ljus. Jag hade kommit långt upp vid det laget, men så började jag tänka på att jag kanske aldrig skulle komma tillbaka och jag ville ”komma hem”. Så snart som jag tänkte den tanken hörde jag en röst som sa: ”Du är inte redo än”, och direkt efter att ha hört den där rösten zoomades jag i vad som verkade som tusen mil och timmar rakt ner tillbaka in i min kropp och vaknade upp med en kraftig stöt.

Jag nämnde kort vad som hade hänt för min mamma men hon trodde bara att jag hade hittat på allting och mina bröder skrattade åt mig. Jag sa inget mer om det igen förrän flera år senare när jag såg ett avsnitt av Unsolved Mysteries och utbrast: ”Det där hände mig!” Jag frågade min bror flera år senare om den där dagen och han sa att jag inte andades och att de började knuffa på mig för att få mig att vakna och till slut gjorde jag uppenbarligen det. Han sa att ett tag blev de riktigt skrämda.

Var någon medicin eller substans inblandad med förmåga att inverka på upplevelsen:       Nej 

Var upplevelsen svår att uttrycka i ord?       Ja       Först och främst, det var inte som någonting jag någonsin hade varit med om, därför var det alltför svårt att beskriva, plus det faktum att jag bara var ett litet barn, jag var rädd för att ingen skulle tro mig och skratta åt det jag hade att säja.

Under upplevelsen, var det någon hotfull händelse på liv och död?       Nej

Hur var din nivå av medvetande och vaksamhet under upplevelsen?       Mitt medvetande och min uppmärksamhet var 100 procent precis som om jag var i min egen kropp.

Var upplevelsen som en dröm i något fall?       Nej, det var annorlunda. Vissa saker vet man bara att de är annorlunda och upplevelsen som jag hade var olik alla drömmar som jag haft. Hur många människor kommer ihåg vad de drömde för ungefär 28 år sedan och fortfarande kan minnas det i detalj? Nej, det här var ingen dröm.

Upplevde du separation av medvetandet från ditt kropp?       Ja

Beskriv ditt utseende utanför din kropp:       Jag var fortfarande samma person som den jag tittade ner på (min fysiska kropp). Jag kände det fortfarande som att jag hade mina händer, ben, mitt huvud etc, men jag kan faktiskt inte minnas att jag såg den men jag var fortfarande ”helt som vanligt”. Jag hade bara inte en fysisk kropp. Efter det jag har upplevt, så känner jag att min kropp bara är ett skal som jag måste befinna mig i tills jag dör.

Vilka känslor hade du under upplevelsen?       Först kände jag mig lite upprörd över att mina bröder skrattade åt mig. Väldigt kort därefter kände jag mig lugn, fridfull, fri, som om en fullständig kärlek hade överväldigat mig. Det var något som jag aldrig har känt sedan den där dagen.

Hörde du något ovanligt ljud eller brus?       Inga ovanliga ljud som jag kan komma ihåg. Jag kunde höra mina bröder prata och skratta åt mig men ingenting ovanligt. Jag hörde också en röst som sa: ”Du är inte redo än.”

Passerade du in i eller gick igenom en tunnel eller inhägnad?       Ja              Jag började färdas upp igenom en tunnel med ett vitt ljus vid slutet men jag visste genast vid det tillfället att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka till min kropp, och jag ville komma tillbaka. Jag befann mig i tunneln under en väldigt kort tid. Egentligen fanns ingen känsla av tid där men som jag minns det var jag inte i tunneln länge.

Såg du ett ljus?       Ja       Ljuset var vid slutet av tunneln. Jag befann mig inte i det särskilt länge eftersom jag blev rädd då jag steg högre och högre och ville komma tillbaka.

Träffade du eller såg några andra varelser?       Nej

Upplevde du upprepning av förflutna händelser från ditt liv?       Nej

Hörde eller såg du något beträffande människor eller händelser under din upplevelse som kunde bevisas senare?       Osäker              Jag minns att jag såg vita stenar högst upp på taket på vår högskola medan jag svävade över det. Jag har aldrig tagit reda på om detta var riktigt eller inte.

Såg eller besökte du några härliga eller annars utmärkande platser eller dimensioner?       Nej

Hade du någon känsla av förändring av tid eller rum?       Ja       Det verkade som att jag var utanför min kropp i timmar, men egentligen var jag antagligen borta i tre till fem minuter.

Gav din upplevelse dig någon speciell kännedom eller insikt?       Nej

Blev du medveten om framtida händelser?       Nej

Var du inblandad i eller medveten om ett beslut att återvända till din kropp?       Ja       Jag måste ha haft något att säga till om eftersom så snart jag hade tänkt att jag kanske aldrig skulle komma tillbaka och få leka med mina bröder, så sa jag i mitt sinne att jag ville återvända till dem och min familj. Jag var rädd i det läget. Jag blev genast transporterad tillbaka till min fysiska kropp.

Har du haft några andliga, paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som du inte hade före upplevelsen?       Osäker              Då jag var åtta år gammal kan jag faktiskt inte påstå att jag var andlig innan händelsen. Jag anser dock att jag på något sätt blev andlig av mig allt eftersom jag blev äldre. Jag kan för det mesta läsa av de flesta människor, och många gånger vet jag på förhand vad de kommer att säga innan de gör det.

Har det inträffat några förändringar av åsikter eller tro efter upplevelsen?       Nej       På den tiden var jag så liten och rädd för att prata om det med någon och jag skakade av mig det, men det stannade alltid kvar hos mig. Tio år senare eller så var det första gången som jag hörde talas om en NDU. Min attityd och tro har förändrats sedan dess. Jag är mer andlig nu och jag tror verkligen på ett liv efter döden.

Har upplevelsen påverkat dina förhållanden? Vardagsliv? Religiösa vanor? Karriärval?       Det enda jag kan säga är att jag alltid är vänlig mot människor. Jag försöker se det goda i alla jag möter och försöker att inte fokusera på det negativa i folk. Jag går inte i kyrkan över huvud taget numera och har inte varit där regelbundet på över arton år. Men jag ber ofta och pratar med Gud. Jag antar att jag som barn alltid var rädd för kyrkan av någon anledning och jag kände mig aldrig tillfreds där.

Har du delat upplevelsen med andra?              Jag har mest delat den med familjen och några få vänner. Jag är säker på att ingen egentligen tror mig när jag berättar, och jag antar att om jag aldrig hade upplevt det så skulle jag själv ha svårt att tro på det också. Jag antar att man måste ha upplevt det själv, och bara ett fåtal lyckligt lottade har någonsin haft chansen att göra det.

Vilka känslor har du upplevt efter din upplevelse?       Ärligt talat var jag livrädd efter att det hade hänt. Även om jag var så liten visste jag att något annorlunda, skrämmande och samtidigt underbart hade hänt. Jag nämnde det för min mamma strax efteråt men hon trodde bara att jag hade hittat på alltihop. Jag sa aldrig något mer om det igen och försökte sudda ut det från mitt minne men det där minnet lämnade mig aldrig, vilket jag numera vet beror på att något speciellt hade hänt mig.

Vad var det bästa och det sämsta med din upplevelse?       Det bästa var helt enkelt känslan jag hade när jag lämnade min kropp och att jag hade möjligheten att komma tillbaka. Det värsta nu är att försöka förstå varför detta hände mig och vad syftet är att jag är här. Jag har egentligen ingen aning än om vilken roll jag har här på jorden och varför jag fick tillåtelse att återvända.

Har ditt liv förändrats specifikt som ett resultat av din upplevelse?       Osäker

Efter din upplevelse, har du haft några andra händelser i ditt liv, mediciner eller substanser vilka återskapade någon del av upplevelsen?       Nej

Har frågorna som ställts hittills och svaren du lämnat korrekt och uttömmande återgett din upplevelse?        Ja