Beskrivning av Upplevelse:

Sommaren 1960 så skulle jag lära mig att åka vattenskidor med min farbror’s lilla båt, som även höll en del andra.  Jag var angelägen att åka ut igen, så jag accepterade ett erbjudande från en annan man som hade en mycket starkare båt. Jag blev förvånad över hur “hårt” vattnet kändes när man åkte fortare. Just som jag bestämt mig för att hoppa över båtens kölvatten till höger för att komma in på lugnare vatten så svängde han skarpt till vänster. Svängen gjorde att jag drevs framåt ändå snabbare och jag förlorade greppet om de två repen.

Vittnen berättade för mig senare att jag hade tumlat runt runt flera meter, som en sten som hoppar över vattenytan.  Jag åkte i vattnet med fötterna först och livbältet åkte upp till mina armhålor och jag tappade andan. När jag åkte ner i vattnet den här gången, kände jag hur mycket djupare jag kom än förut, för vattentrycket var starkare och det blev kallare ju längre ner jag kom. Jag kämpade mig upp emot ytan och försökte få luft men fortsatte att andas in vatten från alla vågor som svepte över mig. Jag sjönk under vågorna igen, fortfarande kippandes efter andan och kämpade upp emot ytan igen. När jag sjönk under vågorna en tredje gång så förändrades allt!

När det varma gyllene skenet omringade mig, lät ljuden från de andra båtarna som den vackraste musik jag någonsin hört. Som om tusen mormon-körer och Philadelphia orkestrar spelade. Istället för att kämpa emot, satte jag hakan mot bröstet, höll mina händer emot sidan och började att behagligt sjunka ner i djupet. Det “gyllene skenet” blev till en “gyllene dimma” och höjdpunkter från mitt liv började passera inför mina stängda ögon.  Efter “filmen” slutat så började jag åka genom den gyllene tunneln och såg fram emot att möta skuggfigurerna på andra sidan, de som jag trodde var släktingar från länge sen. Då blev jag plötsligt våldsamt släpad tilbaka genom tunneln.

Jag kom till i en båt, med huvudet neråt och mina ben hängandes över båt kanten, medan han som körde båten och han som skulle hålla ett öga på mig höll på att köra tillbaka till land så fort som möjligt för att rapportera en drunkning. Allt studsande i båten hjälpte till att tvinga vattnet ur mina lungor och fick mig att börja andas igen. Jag mådde bra när vi till slut kom i land och satte mig på stranden och vilade en halvtimma innan jag gav mig ut igen. Jag visste om jag inte gjorde det skulle jag aldrig åka vattenskidor igen. 

Senare berättade passageraren att han hade simmat ner flera gånger för att försöka hitta mig och rädda mig och hade varit på väg att ge upp. Han bestämde sig för att dyka ner en gång till när hans hand kände toppen av mitt huvud ungefär 4-5 meter ner och att jag sjönk neråt snabbt.  Fast jag inte kan komma ihåg det, sa han att jag hade kämpat emot, precis som jag inte ville bli räddad. Det var ungefär vid den tidpunkten som jag hade denna fantastiska upplevelse. 

Efter att jag upplevt döden, så skräms jag inte varken av döden eller att dö. Som barn kommer jag ihåg att jag alltid undrade varför folk i kyrkan sjöng och pratade om himlen, men att släktningar sen grät när någon dog.  Därför trodde jag att döden var hemsk, men när du kom till himlen blev allt bra. Efter min upplevelse så tycker jag att döden och att dö inte är en hemsk upplevelse utan ganska behaglig. 

Jag berättade aldrig för någon om det som hänt förrän jag blev gift 1963 och berättade det för min fru en kväll.  En kort tid senare så började Elizabeth Kuebler Ross och Dr. Raymond Moody att prata och skriva om livet efter döden.