I augusti 1989 cyklade jag hem runt 10 på kvällen från ett ställe där jag hade jobbat som volontär. När jag närmade mig ett trafikljus blev jag påkörd bakifrån av en pickup som körde i ungefär 80 km/tim. Den lilla lastbilen drämde rakt in i mig och cykeln. När föraren ställde sig på bromsen kastades jag 100 meter genom luften och landade vid vägkanten. Mina lungor blev punkterade, de flesta av mina inre organ spräcktes, och jag bröt mitt bäckenben och flera revben. Jag var ganska nära att bli ett nummer i olycksstatistiken. Lyckligtvis befann sig en polis i närheten som snabbt kunde skicka efter en ambulans över radion. Jag, så som jag känner mig själv, har inget minne av de föregående händelserna. Det här är vad jag minns: Ena sekunden trampade jag fram på cykeln och nästa befann jag mig på ett ställe som var fullständigt mörkt. Jag hade ingen känsla av riktning och perspektiv, men jag var medveten om min kropp, det vill säga, jag hade fortfarande en. Långt borta började jag uppfatta ett surrande och en minimal ljusprick. Ljudet började bli högre & ljuset verkade komma emot mig. När det kom närmare kunde jag se att det var en fantastisk demonisk varelse som var omringad av flammor med enorma ögon och tänder, som fladdrade fram emot mig dreglande och morrande. Den gnisslade tänder och stack ut en lång, slemmig orange tunga mot mig, och det fanns illvilja i dess blick. Jag stod som fastnitad på "stället" i mörkret där jag stod. Det verkade inte finnas någonstans att ta vägen för att undvika den här saken när varelsen kom allt närmare med en allt högre hastighet och hade bestämt sig för att genskjuta mig. Jag stod kvar på "stället" och slöt ögonen, övertygad om att jag skulle bli förtärd av flammor eller uppslukad eller både och. Men istället blev jag medveten om att varelsen långsamt och smärtfritt passerade genom min kropp och jag vände min inre syn mot den bara för att upptäcka att varelsen skrattade muntert när den smälte och passerade igenom mig. Den kom ut med ett knäpp bakom mig & plötsligt flög jag väldigt fort genom mörkret. Medan jag flög kom två demoniska varelser till mot mig, som hade andra färger men som också var skräckinjagande. Beväpnad med min erfarenhet av den första lät jag dessa varelser komma fram till mig och passera igenom mig också. Snart kom jag till ingången av en tunnel i mörkret. Tunneln verkade vara gjord av grått, molnliknande material och sträckte sig långt bort och uppåt åt höger. Sen delade den sig och jag kunde inte se vart den ledde. Från förgreningen till höger kom ett gulvitt ljus som mjukt lyste upp tunneln. Jag tittade ner på mig själv och märkte att min kropp var borta. Den hade ersatts av ett blåvitt ljus som liksom liknade ett stjärnljus som pulserade. Det här tyckte jag var naturligt och behagligt just då. Det var väldigt befriande att inte längre vara förbunden med en tyngande form.

När jag såg tillbaka genom tunneln märkte jag att det fanns dörröppningar på båda sidorna av utrymmet. Några andra stjärnliknande ljus vandrade runt i tunneln, några var blå som jag själv, några var bärnstensfärgade. Två andra blåa stjärnljus dök upp bredvid mig och föste mig varsamt in i tunneln. Jag svävade framåt och uppåt och såg att några "dörröppningar" var öppna medan andra verkade ha stängts. Den första dörröppningen jag kikade in igenom liknade ett klassiskt helvete. Där fanns ljud av tjutande och hjärtslitande vrål. Nakna mänskliga varelser var spridda över ett torrt landskap där det fanns sjöar av bubblande exkrementer och sågtandade klippor. Djävlar och andra odjur torterade människor på alla upptänkliga sätt, och människor torterade också varandra. När jag närmade mig porten till den här ohyggliga scenen kände jag en sugande förnimmelse, som drog in mig som en strömvirvel och jag fann mig själv "flygande" över det eländiga landskapet. Det luktade förruttnelse och hettan var nästan outhärdlig, men en del av mig var fascinerad av de till synes oändliga variationerna av smärta och våndor som de som bebodde den här dimensionen utsattes för. Det mesta av mig ville komma därifrån, så det hade jag ingen svårighet med och jag hade en känsla av att alla skulle kunna göra det om de så önskade. Jag kände att ingen och ingenting höll de här människorna i fångenskap förutom deras egen tro på plågorna som de ständigt utsattes för. Jag "flög" tillbaka till dörröppningen som syntes tydligt överallt ifrån i "helvetet". Jag lämnade det utan något annat än glädje, men jag hade fortfarande en känsla av att jag delvis var avskild från glädjen. Nästa dörröppning i tunneln var inte mycket bättre. Så långt ögat kunde se vandrade människor på ofruktbar gul mark med sina huvuden hängande, fullständigt uppslukade av sina egna deprimerade tankar och tyckte synd om sig själva, omedvetna om att någon annan fanns i närheten av dem. Den här scenen utstrålade en enorm känsla av ensamhet och isolering, och jag ryggade tillbaka så att jag inte skulle komma för nära, även om det inte fanns någon sugande förnimmelse i närheten av den här öppningen i den molnliknande tunneln. Jag flög vidare längre upp i tunneln och tittade in i andra dörröppningar men nästa som gjorde ett djupt intryck på mig var en värld av nästan obeskrivlig skönhet. Jag såg på en vacker trädgård med växter och springbrunnar och vattenfall och strömmar och broar som lyste och gnistrade i skimrande färger. Bilder som fångar skönheten i den här världen på ett träffande sätt har gjorts av konstnären Gilbert Williams, vars verk jag upptäckte flera år efter min NDU. En känsla av frid och harmoni flödade från den här scenen och jag rörde mig mot dörröppningen med en brinnande längtan efter att få komma in. När jag började gå in genom öppningen slog min "näsa" emot något som kändes som ett hölje av plastfolie. Jag knuffade på men blev varsamt puffad tillbaka och en röst sa "Du har inte kunskapen som krävs för att komma in i den här världen". Just då minns jag att jag blev besviken, men inte att jag blev dömd som ovärdig, bara att jag saknade kunskap. Sen vände jag uppmärksamheten mot ljuset som glittrade runt kröken till höger. Jag gick in i ljuset och inneslöts i en känsla av den största allomfattande glädje. Det fanns ingenting förutom glädje. Jag sa till ljuset "Jag är här", och ljuset sa "Bra" med en röst som klingade lyckligt och glatt. Jag överlämnade mig till lyckan och lärde mig många saker som låter larviga när man beskriver dem men som är sanningar för mig som ljuder inom mig nu och för alltid. Jag lärde mig att jag är evig och även om jag kan uppleva många olika dödar, kommer jag alltid att veta vem jag är. Jag har ingenting att vara rädd för, bara mer att uppleva, och jag är den som ytterst sett väljer vad jag upplever. Det låter flummigt, men tro mig, det känns verkligen riktigt, riktigt bra att veta de här sakerna i sitt inre. Så småningom blev jag lite trött på den eviga lyckan och beslöt att fara min väg. Jag sa till ljuset "Jag ger mig iväg" och ljuset sa "Bra" och fortsatte sin oändligt glädjerika och lyckliga existens som förut utan att påverkas på något sätt av min närvaro. Jag svävade tillbaka genom tunneln och tittade mig förundrat omkring, och slog mig till slut ner på tröskeln till en dörröppning som ledde ut i yttre rymden. Stora klippblock svävade förbi och på avstånd virvlade och snurrade planeter och galaxer. En rätt så blandad känsla av både frid och äventyr strömmade igenom mig när jag betraktade den stilla scenen. Ingången till tunneln var i närheten och jag kunde höra röster ropa "Gå inte Sarah! Hur ska det gå med Zane?" (Min son som var fem år när det här hände). Jag blev irriterad på de här rösterna eftersom jag inte tänkte "gå" någonstans, och det var klart att jag skulle vara där för att se Zane växa upp. En annan varelse dök upp bredvid mig och vi "pratade" om mina möjligheter. Vi hörde en röst säga "Om du går igenom den här dörren, kan du inte komma tillbaka". Mitt nästa medvetna minne var att jag låg i en sjukhussäng med oräkneliga rör som var instuckna i mig och en respiratortub i min mun. Jag var fylld av glädje och sjöd av kraft, trots att jag inte kunde röra någon del av min kropp av egen vilja. Jag var också fylld av smärta och den känslan fick mig snabbt tillbaka till mitt fysiska jag igen.

Jag har varit tvungen att möta många svårigheter och utmaningar efter min NDU, inklusive en total förlust av identitet, handikapp, fattigdom, att förlora vänner på grund av deras oförmåga att förstå hur upplevelsen förändrade mig, och kroniska smärtor; men vetskapen om min andes eviga liv och friheten från rädsla för döden har skapat en grund av frid inom mig som ingen tillfällig fysisk situation kan förstöra. Jag har en stor önskan - att alla skulle kunna uppleva de under som jag har sett utan att behöva gå igenom samma trauma som jag, för det skulle förändra världen.