Beskrivning av Upplevelse:

Efter 38 år känner jag fortfarande smärtan, skräcken och chocken från den där ödesdigra natten i oktober 1960. Svårare att förklara är medvetenheten om Guds gränslösa barmhärtighet och förlåtelse som följde efter mitt självmordsförsök och har fortsatt till denna dag. Det jag tänker berätta är definitivt inte hallucination eller inbillning. Jag berättar vad som hände och hoppas att det kan hjälpa någon någonstans att erkänna och välkomna Guds närvaro i sitt eget liv när döden verkar vara enda utvägen. Om någon för 38 år sedan hade sagt att jag skulle vandra den förlorade trons ödesdigra väg till helvetets håla så skulle jag förmodligen ha skrattat åt det. Detta är berättelsen.

1948 hade jag nyligen gift mig med en vacker kvinna vid namn Pat. Hon var en populär tjej och jag kände mig väldigt priviligierad över att ha vunnit henne. Jag var i full färd med att uppnå mina mål som revisor och var för upptagen med att beundra allt som var guldkantat att jag inte ens såg de annalkande ovädersmolnen. Under de närmast följande åren sprack alla mina hopp, drömmar och ljusa framtidsutsikter. Jag som varit en måttlig och sporadisk alkoholkonsument, började dricka mer och mer och innan jag hade insett vad som hänt hade jag fastnat i ett allvarligt alkoholberoende. Botten var ett helvete av förlorat hopp, rädslor, impotens och självömkan.

Efter bara sju månader av vad jag trodde var ett perfekt äktenskap, fick jag reda på att min fru bedrog mig och jag började då dra mig undan och dricka ännu mer. Jag hade också skuld till vårt havererade äktenskap, varje gång en ny affär kom i dagen efter det, vare sig det var en kort affär eller en årslång romans, sa jag många sårande saker och gjorde allt jag kunde för att hon skulle känna sig så skyldig som möjligt. Trots det var hon ute på en date när jag slutligen bestämde mig för att göra något åt denna, som jag såg det, totalt hopplösa och förnedrande situation.

Då Pat var ute, förmodligen hela natten, stoppade jag om våra två pojkar och vår lilla flicka och lyssnade på deras böner. Böner verkade för mig just då ytliga och meningslösa. Jag fann varken tröst eller hopp i bön. Jag hade blivit en hängiven ateist. När barnen sov djupt, samlade jag ihop de saker som jag såg som min "slutliga flykt"; två burkar sömntabletter och en receptbelagd burk från medicinskåpet, lugnande tabletter jag hade samlat. Tillsammans med tre flaskor sprit trodde jag att jag hade allt jag behövde för att genomföra min stora flykt. Jag kom ihåg att doktorn hade sagt åt mig att inte blanda sprit med dessa tabletter för det kunde ta död på mig. Vid den tiden hade jag ingen önskan att dö men samtalet hade ändå sått en självmordstanke.

Jag skrev ett självmordsbrev och hällde ut 5 lugnande tabletter. Jag blandade spriten med det jag skulle dricka och skålade med mins frus tomma stol. "Skål för ingenting, eller rättare sagt for att inte vara". Kapsylerna gled lätt ner och den falska värmen från spriten spred sig inom mig. "På väg" tänkte jag och det fanns ingen återvändo!!

De lugnande tabletterna tog slut med min andra drink och det började pirra i mina fingertoppar och tår. "Jaha, tabletterna kanske inte kommer att fungera ändå" sa jag till mig själv. Jag kände mig inte full utan bara lite lullig och yr. Jag hade en gnagande rädsla att jag skulle bli hindrad i mitt försök, precis som jag blivit i allt annat som hade kommit att betyda mycket för mig, så jag svalde ytterligare en handfull tabletter. Jag var fortfarande stadig på handen när jag hällde upp det sista av min whiskey. Vad kan jag göra, vad ska jag göra om det har inte fungerar? Jag kände en brännande känsla byggas upp i min mage.

Mitt spritberoende hade blivit så starkt att ett par drinkar till lunch, en styrketår på väg hem och två femtedelar vodka eller whiskey på slutet av kvällen knappt var tillräckligt för att döva min smärta och frustration. Jag ville inte vakna med bara ännu en baksmälla men alla mina problem fortfarande hängandes över mig. Jag ville inte vakna någonsin mer. Jag gjorde slut på all sprit och alla tabletter och började se ett mörkt moln, som en formation och det kom emot mig. Det kom rakt genom taket i mitt kök och kom och slukade mig.

Jag kände mig själv åka genom en slags tunnel i väldigt hög fart. Jag såg ett ljus i slutet av tunneln och undrade om det var dit jag var på väg. Jag visste inte om jag var död eller levande just då men jag kommer ihåg att jag tittade tillbaka på mig själv däckad där nere på köksgolvet och att jag låg där och var helt omedveten om den här andra delen av mig som verkade vara på väg mot något. "Är det detta som är döden?" undrade jag. "No!" kom ett svar från någonstans.

Jag blev chockad när jag såg en otroligt vacker varelse som utstrålade en enorm kärlek, medkänsla och värme. Det var en varelse av ett vackert, klart, vitt ljus, med silvertrådar som strålade ut från mitten. Jag tvekade att säga något och sedan insåg jag att denna otroliga ljusvarelse läste mina tankar. “Nej!" upprepade han. "Det är inte så här döden är. Kom, jag ska visa dig" Jag kommer ihåg att jag svävade med honom över en slags håla med ett mycket deprimerande landskap, berövat på skönhet, berövat på liv, där människor lunkade omkring med nerböjda huvuden och framåtlutade axlar på ett deprimerat, uppgivet vis. De höll sina huvuden nerböjda, tittade på sina fötter och irrade omkring utan mål, stötte in i varandra ibland men de fortsatte att gå. Det var en skräckinjagande tanke att jag skulle kastas ner till dessa förvirrade, vilsna själar men rösten verkade förstå min skräck och befriade mig med följande ord: "Detta är ett Helvete du själv skapar. Du skulle vara tvungen att återvända till jorden så småningom och uppleva ett nytt liv från början till slut och möta samma svårigheter som i detta liv. Du skulle stanna hos dessa förvirrade själar tills dess. Självmord är inte en befrielse.

Jag fick se ett panorama av mitt liv. De sista fem åren som hade blivit så tyngda av alkoholmissbruk var de mest smärtsamma saker och minnen jag ens kunde föreställa mig. Jag visades vilken effekt alkoholen hade haft på mina små barns liv och hur de skulle påverkas av den i framtiden. Jag såg sorgen mina barn skulle känna över förlusten av sin familj och mig. Jag fick se att deras mor inte skulle ta väl hand om dem och att de till slut skulle hamna i fosterhem. Jag fick även en förhandsblick på hur mitt alkoholmissbruk skulle influera mina barns liv om jag fortsatte dricka på det sätt jag vant mig vid och stannade i den familjerelationen. Jag såg att alla tre barnen, två pojkar och en flicka, skulle följa mitt dåliga exempel och till slut ta till flaskan för att fly vardagens all stress tills de alla i sin tur också skulle bli alkoholister. Synen av min älskade dotter som växte upp och gifte sig med en annan alkoholist, som så småningom skulle komma att slå henne och tvinga deras fyra döttrar till incest, var mer än jag kunde stå ut med. Det var som ett slag i ansiktet, ett enormt uppvaknande.

Jag såg att om jag fick ordning på mig själv och började uppträda som en ansvarsfull pappa och förebild, skulle alla tre barnen växa upp och bli lyckliga och produktiva. Det betyder inte helt befriade från vardagens problem men de skulle ha en chans att gå sina egna vägar, oberoende av något missbruk. Jag såg hur min son skulle ha möjlighet att bli en viktig inflytelserik person för sin tid om jag stannade kvar och uppträdde som en riktig pappa. Jag såg de negativa sidorna av hans framtid om jag stannade kvar i deras relation som den nersupna svaga pappan och att han till slut skulle ta till droger och hamna i fängelse för brott han begått när han försökt få tag på pengar till knark. Det var väldigt skrämmande för mig och jag bestämde mig på stående fot att detta inte var vad jag önskade för mina barn eller mig själv. Jag fick se att om jag fortsatte som ett hopplöst, patetiskt fyllo skulle jag inte ha någon möjlighet att fly. Genom att återuppleva alla de svårigheter och trauman som hade föregått och lett fram till självmord, skulle jag bli tvungen att gå igenom dem igen i ett annat liv och det verkade helt enkelt mer skrämmande än jag ens ville erkänna. Jag grät.

Ljusvarelsen verkade förstå att jag kände ånger, medkänsla och kärlek. Han sa med sträng röst men det var fortfarande som en pappa som pratar med sin son, "Ditt liv är inte ditt att göra som du behagar med. Skapade du dig själv, gav du dig själv liv? Nej. Inte heller kan du välja döden." Jag kunde inte prata, jag kunde inte tänka, jag grät ännu mer. Denna närvaro av röst måste vara den Helige Ande som sänts till mig tänkte jag. Rösten, nu mjukare, fortsatte, "Jag är inte färdig med dig, ditt arbete är inte slutfört, återvänd och gör det du var ämnad att göra".

Det första jag såg när jag vaknade var den lättnad som fyllde min dotters ansikte. Nancy hade vaknat under natten och kämpat förtvivlat för att hålla mig vid liv. "Åh, pappa" sa hon. Jag var så rädd att vi hade förlorat dig. Du var så kall och jag kunde inte ens känna ditt hjärta slå".

Inne i köket höll min fru på att göra lunch. "Kom och ta mat ungar" ropade hon "och du kan få lite också om du kan släpa ditt fulla jag till bordet" la hon till sarkastiskt. Jag kände mig fullständigt slutkörd och var väldigt hungrig men inte alls bakis. Av någon underlig anledning kände jag inte samma tarmomvridande smärta som jag gjort kvällen innan trots att jag tagit en sådan överdos tabletter. Bäst av allt var att jag fortfarande kände den där inre kärleken, lugnet och omtänksamheten som hade kommit från kvällen innan.

Det skulle vara trevligt att kunna säga att livet sedan dess har varit helt perfekt men det vore att ljuga. Separation och skilsmässa var väldigt smärtsamt trots att jag fick behålla barnen. Jag ville ha barnen och de ville ha mig och min frus pojkvän ville inte ha dem. Jag slutade mitt jobb som revisor och utbildade mig till professor på ett lokalt universitet och det var en tuff väg dit.

Att använda mina besparingar och pensionsfonder till att betala räkningar och hålla ihop familjen under en månads långt jobb sökande kostade mig den trygghet jag eventuellt hade haft och att lära sig ett nytt jobb var både utmanande och skrämmande ibland. Ändå har det lugn och den tröst jag först kände medan jag stod på kanten till helvetets håla aldrig lämnat mig eller låtit mig att förlora min nyfunna tro och tillit. Vissa vänner kan inte förstå varför jag inte känner mig bitter, det bästa svaret på det finns i Psalm 23; "Om än jag vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty Du är med mig, Din käpp och Din stav, de tröstar mig."

Sedan min upplevelse har jag upptäckt att jag inte längre fruktar döden, att jag har ett mycket andligare synsätt och tar mitt ansvar att uppfostra mina barn på stort allvar nu. Jag finns där för dem och jag är stolt over att meddela att deras liv ter sig mycket bättre nu när jag har blivit den pappa jag alltid borde ha varit och jag har träffat och gift mig med en vacker kvinna som är vacker på insidan och som ger mig styrka och mod att ta mig igenom livets alla prövningar och svårigheter. Jag kommer aldrig att glömma min upplevelse på kanten till Helvetet och vad den lärt mig.

Den negativa nära-dödenupplevelsen är inte negativ när det kommer något gott ur den. Jag är nu en vägledande pastor och gör lite bokföring åt små företag vid sidan om. Mina barn står på egna ben och har lyckliga, aktiva, produktiva liv. Jag känner mig till freds.