Beskrivning av Upplevelse:

Jag var på besök hos min pojkvän, hans bror som kom från en annan delstat och en kvinna han hade plockat upp någonstans. De var alla fulla och satt runt bordet och skrattade och spelade pajas. Jag var förkyld och hade öroninflammation och kunde bara inte stå ut med det där längre. (Innan min man dog 1973, valde han ut den här mannen och ville att jag skulle gifta mig med honom. Min man visste att han inte hade så långt kvar att leva och han var rädd att jag aldrig skulle gifta om mig - och det har jag inte gjort heller.) Min blivande pojkvän hade ett företag som låg bredvid vårt fastighetsmäklarkontor och verkade vara en underbar kille. Han var en jättebra vän, men ingen av oss visste att han var alkoholist, eftersom vi bara träffade honom på arbetstid. Jag försökte med allt jag kom på för att få honom att sluta dricka, men lyckades aldrig. Jag gav honom ett val - mig eller spriten.

Efter ett femårigt förhållande valde han spriten, och jag lämnade honom. Det jag ska berätta om hände när vi hade varit tillsammans i ungefär 4 år. Jag satt på en svängbar barstol i köket. Jag vände mig om för att ställa mig upp och gå därifrån, och kände hur jag började falla. I nästa sekund var jag ovanför husets tak. Jag kunde se igenom taket och det låg en kvinnokropp ihopkrupen på golvet - ungefär lika stor som en barbiedocka. Min "syn" och "hörsel" var väldigt skarpa.

Kvinnan min pojkväns bror var tillsammans med hoppade upp, gick fram till kroppen och vände på den. Jag kunde se att det var kroppen som jag hade varit i. Det var ett djupt jack i högra sidan av pannan och blod vällde ut över ansiktet och golvet. Kvinnan sträckte ut handen och tog en disktrasa från diskbänken och försökte tvätta bort blodet från ansiktet och ögonen. Disktrasan var ganska våt och smetade bara ut blodet. Min pojkväns bror sprang snabbt fram till kroppen och kände på halspulsådern för att kolla pulsen. "Jag känner ingenting," sa han. Han försökte med båda handlederna för att hitta pulsen. Kvinnan lutade sig fram mot kroppens näsa och satte sin hand på bröstet på den. "Hon andas inte."

Brodern satte örat över hjärtat. Kvinnan gav snabbt kroppen två konstgjorda andetag och brodern började med hjärtmassage. Pojkvännen började gråta hysteriskt: "Sivie, om du dör tar jag livet av mig. Jag kan inte leva utan dig. Jag älskar dig. Om du överlever ska jag aldrig dricka igen. Åh Gud, snälla, låt henne inte dö."

Det här börjar bli svårt att beskriva. Jag kunde se utan ögon, höra utan öron, kommunicera utan en mun eller några andra kroppsdelar. Jag visste allt om det förflutna och framtiden. Jag kände att jag var i mitt naturliga tillstånd och att kroppen var det tillfälliga, onaturliga tillståndet. Jag var hemma, på den plats där jag hörde hemma. Där jag ville vara.

Jag visste att jag hade fått den här kroppen för att min mor och far hade den här lilla kroppen, och alla deras närstående andar hade gått åt. [Sylvia säger just så, och det framkommer inte närmare vad hon menar. ö.a.] Det skulle bli en väldigt svag, sjuklig kvinnlig kropp, men det var vad jag behövde, vad jag (anden) behövde för att växa andligen. Det var som att gå på en lektion man avskydde i skolan (som differentialkalkyler), men man visste att man behövde ett betyg i det ämnet för att kunna ta examen. Så jag gick motvilligt med på att ta den här kroppen som tillhörde en familj jag aldrig hade varit tillsammans med förut. Jag visste också att jag hade varit i en annan kropp innan, som var en enormt stor man som misshandlade kvinnor och barn. Jag behövde uppleva hur det kändes att vara en liten, sjuklig kvinna. Jag förstod varför min kropp hade dyslexi. Det var faktiskt en verklig utmaning då på 40-50 talet, när man blev förödmjukad och bestraffad för att man inte kunde skilja höger från vänster.

Och jag förstod varför jag hade valt att bli sjuksköterska, och varför jag drogs tillbaka till det varje gång jag hade försökt att sluta och ge mig på ett annat yrke. Allting var tydligt och klart. Det var som om jag gick i skola långt hemifrån, och jag hade bara en väska jag kunde ta med mig. Det fanns vissa saker som var obligatoriska, och en liten tom plätt kvar. Jag skulle välja en sak (som en favoritleksak) - och jag valde min konstnärliga förmåga, och det var ett klokt val. Andarna visste att jag bara skulle vara där på genomresa, och det visste jag också.

Sen dök ett starkt vitt ljus upp i slutet av gången. Jag ville gå till det. Det blev starkare och starkare, och jag började vibrera mer och mer av energi. Ljuset och jag visste att jag hade gått med på att ta den här kroppen motvilligt och att jag inte hade slutfört min uppgift.

Det kändes som om något försäkrade mig att jag inte skulle vara ensam och att jag skulle minnas mycket av det jag hade upplevt. Det var liksom som ett peptalk... en uppmaning: "kom igen, du klarar det... vi är stolta över dig." Jag hade bett i så många år om att få veta i mitt hjärta att det fanns någonting efter döden.. att Gud och Jesus fanns. När jag var sju år kallade prästerna och nunnorna mig "Tvivlande Tomas," för jag ifrågasatte allting. Jag bara visste att det de sa inte var rätt, men jag visste inte vad som var rätt.

Ljuset visste hur smärtsamt det var för mig att försöka minnas. Att försöka få ut någonting av fragment av drömmar som andra barn inte hade. Vi 14 års ålder dog jag nästan av en allvarlig sjukdom och hade drömmar om att vara utanför min kropp och om att vara i andra kroppar med upplevelser jag inte kunde förklara - och gick emot min religion.

Vid 6 års ålder såg jag en liten staty av Michelangelos David med ett fikonlöv. Jag blev ursinnig, och visste inte varför. Jag hittade en liten klump blålera i en bäck i närheten av vårt hus. Jag grävde omsorgsfullt fram den och sprang upphetsat in till min mor. Jag sa till henne att det här var färgen han behövde. Det var absolut nödvändigt att han fick den. Men jag visste inte vem "han" var. Jag var så frustrerad, och jag grät. Till slut tog hon leran och sa att hon skulle spara den åt "honom". Ibland på natten, särskilt när jag var sjuk och hade feber (vilket var ofta), kunde jag höra "honom" säga, "Långa mjuka tag." Jag kunde känna den här kalla lena stenen - som ett stort lår. Jag var tvungen att polera den med en grov duk och ett fint pulver från högen "där borta". Jag var högt uppe i luften och var rädd för att ramla ner, men jag var mer rädd för "honom". Som vuxen såg jag en bild av den riktige "David" och visste att det var den rätte. Jag är fortfarande väldigt starkt fäst vid den här statyn. Men nu vet jag vem "han" var.

Ljuset lovade mig att jag inte skulle ha de här upplevelserna igen och att jag skulle återfå minnena när jag kom tillbaka in i kroppen. Jag visste att hur gärna jag än ville stanna, så var jag tvungen att återvända, och det gjorde jag. Plötsligt var jag tillbaka i min kropp, darrande, kall, hade outhärdligt ont och kunde inte se på grund av allt blod jag hade i ögonen. Kvinnan lade en torr duk på mitt huvud och torkade av mitt ansikte. De lade mig i sängen och gick. Min pojkvän svimmade.

Runt midnatt kom hans rumskompis hem och körde mig till sjukhuset. De sydde såret på min panna och skickade hem mig. Sköterskan på akuten visste att jag hade hjärnskakning, men läkaren ville inte lyssna på henne. Hon sa till mig att jag skulle gå direkt till min husläkare nästa morgon när han öppnade. Och det gjorde jag. Han bekräftade att jag hade hjärnskakning, men när jag försökte berätta för honom vad som hade hänt, sa han till mig att sluta, eller så skulle han bli tvungen att lägga in mig. Jag sa ingenting om det här till någon på väldigt länge.

Det var inte viktigt för någon annan än mig. Det förändrar inte sanningen om man känner till "sanningen" eller inte. När alla "visste" att jorden var platt och att solen snurrade runt jorden, var jorden ändå rund och snurrade runt solen.

Jag vet inte varför jag hamnade på den här websiten. Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag ifrågasätter inte de här sakerna längre. Tack för att ni har gett mig möjligheten att skriva det här. Jag mår bättre av det även om jag vet att det kanske aldrig kommer att läsas. En intressant sak till. Min älskade man, min själsfrände som dog 1973, var inte där. Jag förväntade mig inte att han skulle vara där heller. Han är tillbaka här, men det är inte min sak att veta var han är just nu.

Förekom läkemedel eller andra substanser som kunde ha påverkat upplevelsen: Nej

Var det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Ja

Vad var det som gjorde det svårt att beskriva upplevelsen i ord? Det finns inga ord för att beskriva det för människor som inte har upplevt det. Min läkare sa till mig att det var en dröm, och om jag fortsatte att tänka på den, så skulle han lägga in mig. Så jag höll tyst.

Förekom någon livshotande omständighet vid tidpunkten för upplevelsen? Ja

Jag fick återupplivas med hjärt-lungräddning.

Vilket medvetandetillstånd befann Du Dig i och vilken var Din nivå av vakenhet under upplevelsen? Det här är en väldigt intressant fråga. De här två människorna som var stupfulla agerade som om de hade varit helt nyktra och lyckades genomföra hjärt-lungräddning lika bra som någon jag någonsin har sett. Det här gjorde mig intresserad. Jag tittade på när min pojkvän grät och gick an, men det var som att titta på ett litet spädbarn vars blöjor fladdrade omkring honom och som började gråta. Han var inte skadad. Han grät av frustration. Det var en lärdom, och han var okej. Det här är den delen som jag lätt kan förklara. Nästa del är svårt, eftersom det inte är något som man enkelt kan beskriva i ord.

Var upplevelsen drömlik på något sätt? Den här delen av min upplevelse var definitivt inte drömlik. Det var verkligt, och jag förstod det helt och hållet medan det pågick. Samtidigt som det jag har beskrivit ovan hände, fanns det flera varelser framför mig som var fysiskt lika mig... i vårt normala tillstånd utan en kropp. Vi var äggformade klumpar av energi som "vibrerade" med olika frekvenser. På min vänstra sida fanns två energiklumpar... i brist på ett bättre ord ska jag kalla dem andar. De vibrerade lika fort som jag gjorde. De var "glada" att se mig.

Båda två hade varit grannar till oss när de var i sina kroppar (som var ungefär 30-40 år äldre än min). Min mor hade skrivit att en av dem hade dött några månader tidigare. Två veckor efter min upplevelse skrev hon att den andre precis hade dött bara några dagar före min upplevelse. Jag kände att jag stod väldigt nära de här andarna. Det fanns tre andar till bakom dem, sen fyra till och ännu en rad med ungefär fyra stycken. (Med årens lopp bleknar mitt minne av de specifika detaljerna.) På min högra sida fanns tre andar, och sen 3 eller 4 till.

Det var som en trång gång mitt emellan de här två grupperna. Den hade inget golv och det fanns inga andra fysiska föremål. Vid sidan av gången, i den tredje raden till höger, var anden som hade varit i min fars kropp. Jag kände att jag inte stod lika nära den anden.

Upplevde Du att Ditt medvetande avskildes från kroppen? Ja

Beskriv Ditt utseende eller form när Du var avskild från kroppen: Se upplevelsen

Vilka känslor hade Du under upplevelsen? Se upplevelsen

Hörde du några ovanliga ljud eller läten? Nej... jag hade inga öron. Jag hörde ingen musik som andra har beskrivit.

Passerade Du genom en tunnel eller annat avgränsat utrymme? Nej

Såg Du ett ljus? Ja

Tröstande, väldigt starkt, "vitt". Det var en ansamling av all energi, som jag för tillfället var avskild ifrån. "Andarna" som var tillsammans med mig var också en del av ljuset, men de var bara där för att välkomna mig och de skulle återvända till det kollektiva ljuset.

Såg eller mötte Du några andra varelser? Ja

Jag kände dem alla, men inte alla i den här livstiden.

Upplevde Du en återblick på förgångna händelser i Ditt liv? Ja

Se upplevelsen

Såg, hörde eller uppfattade Du något som gällde personer eller händelser och som senare kunde verifieras? Ja

Jag visste inte att den grannen vars energi mötte mig hade dött. Men jag kan inte verifiera det här, eftersom min mor dog förra året av Alzheimers syndrom. Hon är den som skrev till mig om att han hade dött.

Såg eller besökte Du några vackra eller på annat sätt anmärkningsvärda platser, plan eller dimensioner? Nej

Upplevde Du några förändringar i tids- eller rumsuppfattning? Ja

Tid och rum har ingen mening. De är jordiska.

Fick Du någon ovanligt omfattande kunskap eller vetskap om någon form av universell ordning/mening? Ja

Se fråga 4

Nådde Du en gräns eller annan fysisk begränsande struktur/skiljelinje? Ja

Jag visste att jag inte kunde gå till ljuset. Det fanns också ett slags gräns mellan mig och de andra varelserna.

Fick Du vid något tillfälle kännedom om framtida händelser? Ja

Det är väldigt skrämmande, och jag försöker att inte göra det. [syftar på att få kännedom om framtida händelser ö.a.] När min son var 16 år såg jag honom i en kista, men han hade en antydan till ett leende på läpparna och jag visste att han var okej. En vecka senare var han inblandad i en bilolycka där tre andra ungar inte förväntades överleva. Han kastades, "lyftes" ur bilen de första gångerna den slog runt och fick bara ett litet skrubbsår på halsen. En läkare, 2 polismän och flera ambulanssjukvårdare bevittnade olyckan. De sa alla att det var det konstigaste de hade sett. Det var som om någon hade lyft upp honom och satt ner honom på fötter. Min man (som hade dött 6 år tidigare) älskade den här pojken så mycket, och jag vet att det var han som gjorde det här.

Var Du involverad i eller medveten om ett beslut som gällde om Du skulle återvända till kroppen? Ja

Jag visste att jag var tvungen att återvända. Det fanns inget tvivel om det. Jag var inte glad över det, men det fanns inget val.

Fick Du några paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som Du inte hade före upplevelsen? Nej [I förtydligandet nedan beskriver Sylvia ändå ett stort antal paranormala upplevelser och förmågor ö.a.]

Men jag accepterar/förstår det som har hänt mig ända sedan jag var barn bättre. Jag har också en stark känsla av att det inte är en positiv sak att göra att uppmuntra någon att få eller aktivt söka upp de här upplevelserna. Ibland känner jag ett tryck på min axel och får känslan... gå inte åt det hållet... du behöver inte det. I början skrattade mina medicinarkollegor på sjukhuset åt mig när jag ställde vagnen med nödapparatur utanför en viss patients rum, även om det inte fanns några tecken på att det var några problem. Ibland kände jag inte ens patienten. Jag visste inte varför jag gjorde det. Men innan det passet var slut, kunde patienten ha fått ett hjärtstillestånd eller något - nödvagnen är utrustad för att klara återupplivning vid hjärtstillestånd och andra livshotande nödsituationer.

En sköterska som var från Jamaica var säker på att det var voodo. En läkare förklarade det med att jag var känslig för små förändringar i patientens tillstånd, och uppmanade de andra sköterskorna att vara mer observanta.

Jag förstår också nu varför vissa av mina patienter sa att deras smärta brukade minska när jag rörde vid dem. Ibland kunde jag känna ett varmt energiflöde som lämnade min kropp när jag rörde vid dem. De brukade bli avslappnade. Men om jag gjorde det här för ofta, brukade jag bli oerhört trött. Nu använder jag bara det här på mina barnbarn. Vi hade en kirurg som brukade ge oss (sköterskor) en varm, mjuk kram när han kom upp på avdelningen. Han kallade det en återhämtningskram. När han var låg på energi, brukade han ta lite från var och en av oss. Om vi behövde energi, delade han sin med oss. De flesta skämtade om det här, och vissa kallade honom till och med en gammal snuskhummer. Men jag kände mig alltid så utvilad och lugn efter hans kram. Han var en stor man, och under ett ögonblick kände jag ofta att jag nästan var inne i hans kropp. Jag kände aldrig att det var något sexuellt med det här... det var en andlig grej. Efter att ha gjort det här i nästan 20 år, sa sjukhusledningen till honom att han skulle förlora sina förmåner om han fortsatte. Han slutade med det, och jag blev väldigt upprörd. Innan jag slutade arbeta på sjukhuset för sista gången berättade jag det för honom. [Syftar på sin NDU ö.a.] Jag minns att jag tittade på hans ansikte, och det lyste om det. Han bara log och sa, "Du vet." Jag sa, "Ja."

Han var läkare i MASH-styrkorna under kriget. Jag vet inte vad som hände med honom. Jag såg honom rädda liv och göra kirurgiska ingrepp som inga andra läkare på vårt sjukhus vågade försöka sig på. Jag har inte sett honom sedan dess, men han hade en väldigt speciell ande.

Ungefär för 10 år sedan kom en ung manlig student tillsammans med 3 andra studenter hem till oss för att arbeta på ett collegeprojekt tillsammans med min dotter. Jag hade berättat om min upplevelse för mina barn ett antal år tidigare, men jag tror inte att de trodde mig, så jag lät det vara. Jag drogs till den här unge mannen som satt vid bordet. Han tittade upp på mig, och jag vet inte vart vi tog vägen andligen. Det blev inga ord sagda... bara en väldigt varm, igenkännande känsla, en kommunikation jag inte kan förklara. Jag fördes tillbaka till den verkliga världen av min dotter, som skakade mig. Hon var väldigt upprörd och ville veta vad som hände. "Han vet," sa jag till henne. Han sa, "Ja." Hon ville veta vad han visste, så jag sa till henne att han hade besökt ljuset. Han sa att han hade varit 5 eller 7 år, någon gång när han var väldigt liten. Jag lämnade dem åt deras studier. Senare den dagen sa min dotter att hon nu trodde på min "historia" eftersom han hade berättat om en liknande upplevelse för henne. Han hade aldrig berättat det för någon förut, men han visste så fort han såg mig att jag också visste, och han kände att han kunde berätta det för henne.

Förekom några förändringar i Ditt synsätt eller trosåskådning som följd av upplevelsen? Ja

Jag försöker inte övertyga folk om saker lika mycket. Jag är mer beredd att låta saker vara och känner att de kommer att lära/förstå när de är redo. Det enda jag verkligen känner starkt för är självmord. Jag blir väldigt upprörd när människor funderar på att ta sitt liv. Jag blir väldigt frustrerad, för någon/något stoppar mig från att säga det jag vill för det mesta. Så jag måste prata om hur mycket deras familj kommer att sakna dem. Jag kan känna deras smärta och det gör mig helt utmattad. Ibland känner jag att om jag inte kommer bort från dem, så kommer något hemskt att hända mig också. Det är väldigt svårt för mig att förklara det här, så jag ska sluta försöka.

Har upplevelsen påverkat Dina relationer? Dagliga liv? Religionsutövning osv.? Val av yrkesinriktning? Jag blev avskedad samtidigt som 60 andra sköterskor när jag var 58 år. Varje gång jag försökte ansöka om arbetslöshetsunderstöd eller söka ett annat jobb, var det något som stoppade mig. Jag glömmer oftast bort min upplevelse. Jag försöker inte minnas den avsiktligt. Men ibland, när jag stoppas från att göra något, blir jag uppmärksam. Jag hade en känsla av att jag var färdig med min karriär som sjuksköterska, så jag gick i pension. Jag blev konstnär och "mormor." Jag har gjort oljeporträtt som jag själv tycker är otroliga. Jag vet inte varifrån mina idéer till lerskulpturer kommer. Jag sätter mig ner med en bit lera i min hand, och innan jag vet ordet av har jag en liten älva, eller en lustig munk, eller en fé. Jag är väldigt bra på alla sorters hantverk, utom vattenfärger. Jag kunde bara inte lära mig det, så jag gav upp. För ett tag sen bad en liten pojke mig att måla en tavla av honom åt hans mormor. Efteråt såg hans 6-årige vän tavlan, och han ville ha en åt sina föräldrar. De blev så imponerade att de bad mig att göra en av deras 2-åring. Det gjorde jag, och det var underbart roligt. Hans far gav mig 20 dollar, som jag inte ville ta emot. Han sa att de var för att betala duken och färgen. Det är de enda pengar jag någonsin har tagit emot för min konst. Jag ger hellre bort den. Mina barn och deras vänner brukar ge mig presentkort från en hantverksbutik i närheten så att jag kan köpa konstnärsmaterial. Jag gör en bunt olika saker i alla hantverksarter, i stort sett, och folk tar vad de vill ha. Jag får så mycket nöje av det här och det "känns" rätt. Det här är belöningen för det som det är meningen att jag ska göra. Ett löfte av ljuset för att göra min resa här lättare.

Har Du delat denna upplevelse med andra? Ja

Se också fråga 4. (1) Min läkare; han fick mig att sluta prata om det. (2) Omkring 2 år efter min upplevelse jobbade jag som företagssjuksköterska på ett stort företag i tillverkningsindustin, och en arbetskamrat gav mig en bok som hade skrivits av en läkare om hans NDU under kriget. Hon sa att hon aldrig köpte böcker, hon lånade dem alltid på biblioteket. Hon visste inte varför hon hade köpt just den här. Hon läste den och den sa henne inte så mycket. Faktum var att hon hade svårt att läsa den och skummade mest igenom den. Men hon hade en underlig känsla av att hon skulle ge den till mig. Jag läste den samma kväll. Även om den inte överensstämde med min upplevelse, så fick den mig att inse att jag kanske inte var den enda som hade haft en NDU. Jag gick för att lämna tillbaka den till henne nästa dag, och jag kunde inte hitta den. Jag letade överallt i 2 veckor, men kunde inte hitta den. Till slut gick jag till bokhandeln, och efter mycket datasökningar hittade försäljaren en kopia. Den kom 2 veckor senare och jag lämnade tillbaka den till min arbetskamrat. När jag kom hem den kvällen, låg den första boken på det lilla bordet med lampan bredvid dörren. Ingen hade varit i huset sen jag gick den morgonen. Konstigt. Jag berättade det här för min arbetskamrat. Hon var en väldigt religiös kvinna och trodde att Gud hade gjort det här av en anledning. Jag fick en impuls att berätta för henne om min upplevelse. Hon lyssnade artigt och sa till mig att om jag trodde att det här verkligen hade hänt, så hade det verkligen hänt. Herrens vägar är outgrundliga. Hon rådde mig också att hålla det för mig själv, eller så skulle folk tro att jag var knäpp. Vi kom båda överens om att glömma att vi hade haft den här diskussionen. (3) Jag berättade det för mina barn efter ungefär 5 år: min dotter tror mig nu, men medger att hon inte förstår. Min son lyssnade uppmärksamt, kom inte med några kommentarer, och vi pratade aldrig om det igen.

(4) År 1985 fick min sonsons morfar en hjärtattack och gick igenom en bypass-operation. Vi pratade om döden och om det fanns ett liv efter detta. Jag berättade en del av min upplevelse, och han lyssnade. Han är ingenjör och intelligent som ett geni, men pratar inte mycket. 2 år senare fick han ett hjärtstillestånd utan någon andning eller hjärtverksamhet. Jag ringde 112 och kunde inte få upp honom ur hans fåtölj. Han är en stor man och satt fast i stolen för att han hade svettats när han slog i stora spikar under den kokheta dagen i Florida. Jag hoppade upp på honom och slog så in i helsicke på hans bröst. Precis när ambulansen kom, började hans pupiller reagera och han började andas. På sjukhuset sa han till mig att han var besviken eftersom han inte hade haft någon upplevelse. Han minns smärtor i bröstet, att han satt i fåtöljen, sen att ambulanspersonalen jobbade med honom. Vi pratade aldrig om det mer och jag har en känsla av att han inte tror mig.

(5) När jag läste den avancerade kursen i Religionskunskap 1987 diskuterade vi de hinduiska ritualerna runt döden... den döde uppmanas upprepade gånger att gå till det vita ljuset och strunta i de färgade ljusen. Jag minns inte vad jag sa, men läraren (en indier som hade fötts i en hinduisk familj men blivit undervisad av katolska munkar) frågade mig om jag hade haft en nära-dödenupplevelse. Jag sa "ja", men jag minns inte om jag diskuterade det mer med honom. (6) Nästa termin kallades jag in till min lärare i "Kritiskt och Kreativt Tänkande". Han sa att jag syntes i klassrummet, inte för att jag var den äldsta studenten (det var jag inte), men för att jag oftast såg ut som om det lyste om mig, och den dagen gjorde jag inte det. Han ville veta vad som pågick. Jag var utmattad. En ung kvinnlig klasskamrat hade krampanfall, och hennes medicin fungerade inte. Tidigare den dagen hade hon ett anfall i kafetérian, och reagerade inte när det var över. Vi ringde ambulansen och jag gav henne all min energi. Jag var så svag att jag inte klarade nästa lektion. Jag berättade det för min lärare och han varnade mig för att göra sånt här. Han sa till mig att bara ge bort det jag kunde avvara. Vi pratade ett tag om mina kroppsliga upplevelser, och sen frågade han mig om min nära-dödenupplevelse. Det här gjorde mig förvånad eftersom jag inte var riktigt säker på vad han var ute efter. Å ena sidan kände jag mig väldigt obehaglig till mods när jag pratade med honom, men min mun bara gick på väldigt fort, nästan okontrollerbart. Det var som om någon annan använde min kropp. Jag pratade inte om min upplevelse, utan det var som om jag var en lärare som förklarade hur det var att vara utan kropp, på en plats där tid och avstånd inte existerar. Jag pratade om molekylära strukturer, fysik, energins egenskaper. Det var en mycket underlig upplevelse. Han lyssnade uppmärksamt. När jag slutligen tystnade frågade jag honom om han någonsin hade haft en nära-dödenupplevelse. Han svarade att det hade han inte, men han höll på att läsa om det och var väldigt intresserad. Vi pratade aldrig om det här samtalet igen.

(7) Jag har berättat det för min dotters klasskamrat - se tidigare beskrivning. (8) Det här hände 1989-1990. En dag på lunchen på sjukhuset tillsammans med 5 andra sköterskor berättade en av sköterskorna om sin NDU (som ägde rum 20 år dessförinnan) när hon var i 20-årsåldern och fick hjärtstillestånd i uppvakningssalen efter att ha gått igenom en stor tarmoperation för att hon hade flera segment av kallbrand i tarmarna. Hon mindes att jag hade varit en av hennes sjuksköterskor. Hon berättade att hon såg Jesus, Maria, Josef, Gud i en vit dräkt och med långt vitt skägg, och hörde vacker musik som spelades av änglar på himmelska instrument. Där fanns vackra, väldoftande blommor som vi inte hade på jorden, gröna berg, klara vattendrag... Jag lyssnade utan kommentarer. Hennes ansikte lyste när hon pratade om sin livsavgörande upplevelse och varför hon hade blivit sjuksköterska. När vi åkte upp i hissen viskade jag till henne att jag hade haft en NDU, men att den inte liknade hennes alls. Jesus var inte där. Nästa dag lade hon sin lunch så att hon kunde äta den tillsammans med mig, och frågade om jag ville berätta för henne om min upplevelse. Vi hittade ett avskilt bord och jag berättade det för henne. Hon sa ingenting, men tårarna rann och hon nickade hela tiden jakande med huvudet och klappade mig på handen. Sen berättade hon för mig att hon hade haft samma upplevelse som jag och att hon var så tacksam över att få veta att hon inte var vrickad. Hon berättade att när hon kom tillbaka till sitt rum efter sin upplevelse, så var prästen där för att ge henne sista smörjelsen. Hon försökte berätta för honom vad hon hade sett, men han avbröt henne hela tiden och sa till henne att Jesus var där för att möta henne. Prästen kom varje dag i en månad... tills hon blev utskriven, och sa till henne om och om igen vad hon hade sett, tills hon trodde på vad han sa. Det var först under vårt viskande samtal i hissen som minnena av vad hon verkligen hade upplevt kom strömmande tillbaka. Hon sa att hon var tacksam, och vi nämnde det aldrig mer.

(9) En pastor och hans assistent knackade på min dörr för ungefär en månad sedan och ville prata om min dödliga själ. Jag var upptagen av mitt barnbarn som höll på att få tänder och gick igenom den jobbiga tvåårsåldern, och hasplade ur mig, "Har någon av er dött och kommit tillbaka?" De sa "nej." Då sa jag, "Om ni någonsin gör det, kom tillbaka då och vi kan prata om våra dödliga själar." De betedde sig som om de hade sett ett spöke och stack med svansen mellan benen nerför uppfarten till huset. Det räddade den dagen. (10) Jag har berättat det för er. Det är allt.

Vilka känslor hade Du efter upplevelsen? Rädsla för att jag skulle bli inlagd på mentalsjukhus om någon fick reda på det. Rädsla för att bli stämplad som "galen" och kanske förlora min sjuksköterskelegitimation. Frustration, eftersom jag inte kunde prata med någon om det. Avsaknad av rädsla för döden. Mycket rädsla för tiden som skulle leda till min kropps död. För fem dagar sedan frågade min läkare mig hur jag ville dö. Vid 63 års ålder måste man tänka på det här. Min mor dog vid 89 års ålder i augusti förra året på grund av Alzheimers. Hon svälte ihjäl för att hon hade glömt hur man sväljer. Hon hade skrivit ett testamente med instruktioner om att hon inte skulle tvångsmatas. Jag tog hand om henne 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan i 13 månader och respekterade hennes önskan. Men - åh vad jag ville stoppa ner den förbaskade tuben i hennes mage och tvångsmata henne. Jag såg henne dö centimeter för centimeter. Det är det svåraste jag någonsin har gjort, och jag vill inte att mina barn ska gå igenom något liknande. Min mor kände mig inte. Hon kände inte ens sig själv.

Min far dog vid 68 års ålder med ett leende på läpparna -- hjärtstillestånd. Han var rökare, och det är jag också. Han hade ett väldigt stressigt jobb. Jag också. Jag har hjärtproblem, och om de inte behandlas kommer de att leda till att jag dör så småningom. Om jag tar medicin kommer jag att leva och vara utlämnad åt Alzheimers. Jag känner att jag har fått ett val nu. Det är inte det alternativet min läkare eller mina barn föredrar. Jag håller receptet i min hand... och lägger ifrån mig det. Jag känner trycket på min axel..."Det är okej."

Vilka var de bästa och värsta delarna av Din upplevelse? Det var alltihop förunderligt, tröstande. Det svåra kom efteråt.

Är det någonting mer Du vill tillägga angående upplevelsen? Jag tror att jag har sagt tillräckligt. Tack för att jag har fått möjligheten att göra det.

Har Ditt liv förändrats specifikt som följd av upplevelsen? Ja

Se ovan

Har Du efter upplevelsen varit med om andra händelser, tagit läkemedel eller andra substanser som bidragit till en upprepning av någon del av upplevelsen? Osäker

Jag har försökt att upprepa den... men alltid slutat - känt att det inte var rätt. Mitt barnbarns far är en sådan person som kan gå på utflykter och binda fast en tråd och hitta tillbaka. Jag försökte en gång och tråden satt inte fast ordentligt, så jag slutade och har inte försökt igen.

Har frågorna som ställts och informationen Du lämnat beskrivit Din upplevelse korrekt och uttömmande? Ja. Jag gick tillbaka flera gånger och lade till mer information, eftersom era frågor väckte minnen.

Har Du några förslag för att förbättra frågeformuläret från www.nderf.org? Ni har gjort ett väldigt bra jobb. Jag är glad att det är över. Nu känner jag att jag har ont i ändan, och jag är hungrig.