Beskrivning av Upplevelse:

Jag var ungefär 19 år gammal. Jag gick på college i New York City. Jag levde ett ganska harmoniskt liv. Jag var bara en normal, lycklig storstadsgrabb i tonåren. Jag var en aning naiv för min ålder på grund av min uppfostran. Jag brukade ägna mig åt en hel del kulturella aktiviteter och resa mycket. Min familj var av österrikiskt-ungerskt ursprung, tillhörde övre medelklassen, var inte särskilt religiösa, men väldigt moraliska. Jag är den första generationen som är äkta amerikan, och blev uppfostrad som en sådan, så gott som det nu gick under de rådande omständigheterna.

Det var en kall vinterkväll och jag var i en lägenhet på upper east side och värmde upp på en förfest med några vänner. Det höll på att bli ganska sent, och det var runt 10 grader med en iskall vind som blåste. Jag hade inget begrepp om tiden och jag försökte komma på den bästa och billigaste vägen tillbaka till min lägenhet i centrum, eftersom jag var en fattig collegestudent. Jag ville klara mig själv så mycket som möjligt utan ekonomisk hjälp från mina föräldrar. Det var för sent för att åka med kollektivtrafiken och för dyrt att ta en taxi. En väninnas pojkvän hade en VW bubbla. Hon bodde ungefär 4-5 kvarter från mig, och frågade om jag ville åka med till centrum. Jag sa ja!

När vi var färdiga och skulle gå, märkte jag att vi skulle bli 7 personer i den här lilla bilen. Enligt vårt tonåriga omdöme var det okej. Det var en ganska kort sträcka att köra. Det satt 3 personer i baksätet och en flicka låg tvärs över de 3 passagerarna i baksätet. Jag satt där fram, mellan föraren och min väninna, och försökte att inte stöta i växelspaken. Föraren beslöt att ta 11:e gatan ner till centrum. 11:e gatan går parallellt med Park Avenue; en dubbelriktad gata med en mittlinje, som gick igenom HellŽs Kitchen. Allt verkade vara som det skulle, föraren körde i lite mer än 30 kilometer i timmen för att hinna med alla grönljus längs gatan.

Intet är svårt att beskriva. Inga sinnesintryck eller uttryck. Jag vet inte vad jag ska kalla det, annat än att beskriva det som svart, eller intet. Det liknade känslan av att ha fått narkos, men jag "slocknade" direkt, inte gradvis. Det var som om svart färg väldigt snabbt hade runnit nerför en fönsterruta. Det fanns ingen känsla av tid och ingen känsla av att stå i rumslig relation till någon eller något. Jag hade ingen förmåga att tänka eller resonera. Det var bara... ingenting. Jag var inte jag, ingen annan och ingen plats var någonting heller. Det är svårt att förklara.

Jag vet inte hur länge den här känslan varade. Det fanns ingen känsla av tid alls. Sen började något hända med mig. Det kändes som om jag var omsluten av något jag kan kalla "tungt svart vatten", och jag kände det som om jag höll på att kvävas och att något kramade andan ur mig och jag kunde inte ta ett enda andetag.

På något sätt så visste jag att det här hade med döden att göra. Det "tunga svarta vattnet" var egentligen inte svart. Det hade en färg som inte existerar. Det var mörkt och underligt. Jag har aldrig sett den här färgen vare sig före eller efter den här upplevelsen.

Sen kunde jag resonera och tänka, och jag kände hur en enorm känsla av panik sköljde över mig. På något sätt visste jag instinktivt att om jag inte snabbt började "simma uppåt" och få huvudet över det här "tunga svarta vattnet," så skulle jag säkerligen drunkna i det och jag skulle bli kvar i det här tillståndet för evigt. Jag hade en känsla av att jag var väldigt djupt nere i - vad den här vattenliknande substansen nu var. Jag var livrädd för att jag skulle bli kvar i det här tillståndet eller på den här platsen för alltid om jag inte försökte komma därifrån. Så jag började använda hela mitt sinne och energi till att "simma" upp till ytan och luften så fort jag kunde. Det var mycket tröttsamt att kämpa och det kändes som om jag simmade väldigt länge och inte kom någonvart. Jag hade ingen känsla av att jag var på väg att vinna den här kampen för min frihet. Men jag vägrade att ge upp och fortsatte att instinktivt simma åt det hållet som jag trodde var "uppåt". Jag funderade aldrig på om jag simmade åt rätt håll, eller tänkte på det alls. Jag vet inte hur jag visste vilket håll som var uppåt.

Sen, plötsligt, kunde jag höra röster som pratade omkring mig. Det var som om någon hade tryckt på en knapp och satt på min hörsel. Jag hade inga andra sinnesorgan. Jag kunde bara höra röster. Inga visuella intryck, jag kunde inte känna beröring eller temperatur eller smärta. Jag minns allt som de här rösterna sa tydligt. Jag minns till exempel: "Är hon loss på den där sidan? Snabba på, den kommer att explodera, få ut henne därifrån NU!!! Det brinner som sjutton." En massa panik, min väns röst som skrek men ingenting vettigt, och vad som verkade vara en massa män som ropade order till varandra. Ett skrämmande kaos. Men det var bättre än ingenting. Jag kände mig lite lättad, men jag kunde se det svarta vattnet under mina fötter, som om jag hade lyfts upp i luften, och jag lyssnade på oväsendet och sen blev det väldigt svagt, som bakgrundsmusik. Av någon anledning kunde jag se mina bara fötter dingla i tomma luften under mig, högt uppe ovanför vattnet. Jag kunde se nederdelen på en vit nattskjorta precis ovanför mina fötter. Jag bara fortsatte att titta på den, men den skrämmande delen verkade vara över när det gällde mitt avstånd till det svarta vattnet, när jag tog en titt på det. Jag kunde se, men inte med mina ögon. Ännu en upplevelse jag inte kan beskriva. Som en dröm, men inte riktigt.

Saker liksom överskred tiden och rummet då. Jag är inte säker på vad som hände, men jag hörde en man säga, "hon får hjärtstillestånd..." och jag "slocknade" igen.

Jag kastades ut i intet för andra gången, samma som jag hade varit i före det svarta vattnet. Jag kunde inte längre "se" eller höra någonting. Vattnet kom inte tillbaka, tack och lov. Återigen fanns det ingen känsla av tid. Jag tror inte att jag ens förstod att de pratade om mig förrän långt senare. Jag tyckte att det var intressant att lyssna på det. Jag hade inga känslor eller åsikter om det som pågick omkring mig.

För andra gången började min hörsel fungera, och jag kunde höra vad som sades. Jag visste att jag hade kommit loss från bilen och att jag var någon annanstans. Jag kunde höra min väninna. Från det ögonblicket tycktes hon vara närmare mig. Där var en massa prat och många frågor om vem som skulle kontaktas för "hennes" räkning.

Jag hörde en mansröst säga, "Hon är söt, vad är det för fel på henne? Har hon dött än?" Personen lät som om han sluddrade, så jag kunde inte vara säker på att jag hörde rätt och jag visste inte vem de pratade om, och inte heller brydde jag mig om det. Jag kunde höra ljuden i ambulansen och det medicinska snacket och mina vänner som skrek att "hennes mor är domare och hon kommer att stämma allihop." Det var den meningen som fick mig att drabbas av panik och jag insåg att de pratade om mig. Jag försökte prata/skrika, röra mig... vad som helst för att få dem att förstå att jag kunde höra dem och att jag var där inne. Jag kunde inte göra någonting annat än att lyssna. Jag blev rädd för att bli levande begravd, och sen försvann jag till intet igen.

Det sista jag minns av den här kvällen är att jag vaknade i något som såg ut som ett enormt vitt rum. Det var en jättestor New York-polis som stod lutad över mig, och som sa om och om igen, "Du hade en djä-a tur, tjejen..." Jag såg en stilig kille som var ungefär i min ålder och jag såg en person som låg på ett bord bredvid mig i en tvångströja. Sen minns jag ingenting förrän månader senare, när jag fick höra vad som hade hänt mig.

Vi hade krockat. Jag blev dödförklarad och återupplivades. Min väninnas bröstben var krossat. De andra passagerarna klarade sig utan större skador. Jag fick veta att eftersom vi hade suttit så tätt packade i bilen, så hade det mildrat skadorna. Mannen i den svarta bilen körde i 90 km/tim och bromsade aldrig, och hade kört rakt in i sidan på bilen jag satt i. Jag kastades ut från vindrutan på bilen och fastnade halvvägs. Min arm hade slagit i ratten och den var i 2 delar, och jag var helt intrasslad i det totalförstörda vraket.

Räddningstjänsten hade svårt att få loss mig ur bilvraket. Bilen hade studsat över mittlinjen och sladdat över till filen som gick åt andra hållet, åt norr, och till slut kört in i en elstolpe. Det var elledningar som fräste och spred gnistor runt bilen. Det läckte bensin ur båda bilarna. Rösterna jag hade hört var verkliga människor som försökte få ut mig innan bilen fattade eld eller exploderade.

De fick loss mig ur bilen och jag fördes till en bar i närheten av olycksplatsen, och de lade mig platt på ett bord medan de väntade på att ambulansen skulle komma. Där var en full man som faktiskt frågade om jag var död. Jag fördes i ambulans till ett sjukhus och i ambulansen fick jag hjärtstillestånd. Min väninna skrek en massa om att stämma alla och hon åkte verkligen i ambulansen tillsammans med mig.

Det är ingen som kommer ihåg att det var en New York-polis och en man i tvångströja där. Den snygge killen jag såg var min dåvarande pojkvän. Jag kände inte igen honom och visste inte att jag kände honom. Jag visste inte ens vem jag var länge efteråt. Jag är fortfarande inte säker på om han var där då, eller om han kom senare. Jag visste att jag var trygg och att jag hade överlevt.

Följdverkningar av upplevelsen

Det är svårt att svara på. Den har betytt olika saker vid olika tillfällen i mitt liv. Då var jag 19 år. Nu är jag 38. Jag vet inte hur mycket mina erfarenheter i livet har förändrat min syn på den här upplevelsen. Det är svårt att säga. Men jag vet att vid 19 års ålder, så trodde jag att jag var odödlig. Efter den här händelsen visste jag att ingen är odödlig som man tror i ungdomen. Jag fick flera fobier efteråt, särskilt för olika fordon och att inte ha kontroll i fordon som flygplan och bussar.

Jag är fortfarande rädd för höjder och för att flyga. Jag får vad jag kallar bilparanoia när jag är väldigt trött. Alla bilar som åker fort mot mig från höger skrämmer livet ur mig, både när jag är passagerare och när jag kör. Jag försöker göra mig av med rädslan genom att ta risker och kan vara farlig när jag är trött, så jag kör inte när jag är i det här tillståndet längre.

När jag först verkligen insåg att jag hade haft den här upplevelsen, så trodde jag att allt jag hade fått höra om Gud var fel och att vetenskapsmännen hade rätt. Vi dör, och det finns inget liv efter döden. Jag trodde det här i många år och levde som om tiden var något väldigt värdefullt. Jag ville uppleva allting och inte missa något för att jag trodde att det här livet är allt vi har. Nu är jag mycket mer noggrann med hur jag lever mitt liv.

När jag har blivit äldre, vill jag tro att det finns liv efter döden och jag har utforskat många av de stora religionerna för att hitta svaret. Inte så mycket för min egen skull, utan för mitt barn. Jag vill inte att hon ska vara ett ingenting. Hon är något annat! Jag undrar hur en sådan vacker och ljus ande kan vara här ena minuten och sen inte vara här. Det är den viktigaste frågan för mig. Jag ville inte ha barn innan jag kunde svara på den här frågan, men saker händer i livet som vi inte har någon kontroll över.

En del av mig tror fortfarande att vi bara är delar av ett kemilabb som kallas jorden och som vi inte har kontroll över. Vi lever och vi dör. Jag vill inte att det ska vara så, men jag har inget val. Jag kommer att bli tvungen att vänta och se vad som händer när jag verkligen dör.