Beskrivning av Upplevelse:

Det var en bitande kall dag med lite lätt snöfall den dagen jag "dog". Den 27:e januari,1996 åkte jag skidor i Aspen, Colorado. Jag var tillsammans med min flickvän. Jag försökte imponera på henne med mina häftiga trick när jag krockade med ett väldigt hård tall. Jag slogs medvetslös. Jag blev väldigt förvånad när jag märkte att jag svävade någon meter ovanför min kropp. Min flickvän försökte förgäves få liv i mig. Så fort hon fick chansen, skrek hon till några andra skidåkare att hämta hjälp. "Titta, blod!" sa en av dem som stod runtom. Jag var noterade lätt nyfiket att det blödde från ett sår på höger sida av ansiktet där det vilade mot snön. Min tjej tog av sig sin vita pälsmössa och la den försiktigt under mitt huvud. "Kudden" färgades snart röd av blod och jag kommer ihåg att jag tänkte att jag måste köpa en ny mössa åt henne. Jag följde skidpatrullen när de lyfte upp min lealösa kropp och åkte ner med mig från fjället. Det verkade som om det tog en evighet innan ambulansen kom, så jag flög in till stan för att se om jag kunde se något. Jag var inte särskilt orolig men jag började bli arg över att de dröjde så länge när jag höll på att dö. Jag fick syn på ambulansen och följde efter den tillbaka till första hjälpen-stationen. Snöstormen förvandlades till ett fullkomligt oväder vilket fick ambulansföraren att slira i kurvorna. Jag hörde honom svära högt varje gång han nästan tappade greppet. "Hallå där, skärp dig!" sa jag högt. Det var här det blev verkligt konstigt. Trots att snön var tät kunde jag se rakt igenom den. Jag märkte att snöflingorna passerade rakt igenom mina utsträckta armar och jag lyste lite svagt. Det kändes inte kallt. Jag kunde känna känslorna hos varenda en som hade med detta att göra. Alltihop var som en väldigt intensiv film. Jag svävade in och ut ur ambulansen samtidigt som den körde långsamt genom gatorna.

Plötsligt försvann allt jag upplevde när jag blev medveten om en annan dimension i rymden. Det tunga och oroliga försvann och jag kände en verkligt fridfull känsla av att ha kommit hem och badade i kärlek från en plats som kändes familjär och varm. Jag vet att det låter knäppt men det kändes som om jag tillhörde en del av den storhet som utgör universum Det ställe som jag var på finns det inte ord för. Det verkade som om det alltid existerat och är en del av allting, nu och för evigt. Jag såg en vacker lila plats och kände den kärleksfulla varelsen fråga mig med "tankeöverföring" om jag om jag ville stanna eller återvända. Jag tänkte på den tid på universitet som jag hade framför mig. Jag frågade "varelsen" om det skulle vara några problem att komma tillbaka senare om jag återvände nu. Det kom ett vänligt skratt från varelsen som fick mig också att skratta och sen hände det på ett ögonblick. Jag var tillbaka i en värld av smärta igen. Jag fick veta att jag hade fått en hjärnskakning och att jag varit medvetslös i tretton timmar. Det var så svårt att hantera allting efteråt.

Jag blev väldigt annorlunda efter detta. Jag kunde inte riktigt prata om det med någon, eftersom de inte skulle förstå utan bara tro att jag höll på att bli tokig. Jag blev väldigt allvarlig och intresserad av att lära mig allt om psykologi, religioner och filosofier och sökte generellt efter vilka sanningar jag än kunde hitta i litteratur, föreläsningar och möten. Mina föräldrar tyckte att förändringarna var positiva men min flickvän skaffade en ny kille. Det är bäst så. Jag tror att jag skrämde henne för mycket när jag berättade om mössan och hennes samtal med räddningspatrullen osv. Det känns bra att veta att veta att jag kommer kunna återvända till det där kärleksfulla, fridfulla stället igen. Jag är inte längre rädd för min egen eller mina far-och morföräldrars död.