Beskrivning av Upplevelse:

Det var på 1969-talet och jag var i Vietnam och uppfyllde mina patriotiska plikter och lärde andra att uppfylla sina. Jag var instruktör i Gröna Baskrarna i man mot man-strid vid gerillakrig. Jag brydde mig lika lite om fiendesoldaterna som om det hade varit ett stort video-eller schackspel. Jag hade inte en tanke på att fienden faktiskt hade personligheter, namn, föräldrar, fruar och barn, såväl som sina egna rädslor, målsättningar, hopp och drömmar. Det var helt enkelt ingenting jag funderade över. De var bara siffror för mig. Höga dödssiffror var bara bra, ju högre desto bättre. Ett samvete lönade sig inte i det militära, höga dödssiffror gjorde det.

Jag var elak, tuff och macho. Jag kunde använda hela min kropp för att döda och jag tränade även sådana män. Jag hade varit lite för kaxig en dag och fick nästan betala det slugiltiga priset för det. Jag överrumplades och sköts ner av en granat. Jag svävade ovanför min kropp och kände ingen smärta. Jag förstod inte hur jag fortfarande kunde tänka, se, höra och till och med känna lukt. Jag försökte känna pulsen på min egen kropp nedanför mig men chockerande nog så åkte fingrarna rakt igenom min hals. Jag visste att jag var svårt skadad. En likbärare som jag bara kände som Skip, dök upp och jag kände mig lättad. Han började ropa mitt namn och frågade om jag kunde höra honom. Plötsligt stod jag öga mot öga med honom och svarade på hans frågor men han kunde inte höra mig. Jag upptäckte att han böjde sig ner väldigt lågt över min kropp, ändå var vi öga mot öga. Det var då jag upptäckte, till min stora förvåning, att det mesta av den kropp jag nu var i, vad den än var, var under marken. Endast min bröstkorg, axlarna, halsen och huvudet var ovanför marken.

Jag tyckte att det var ganska konstigt men det blev ännu konstigare när jag kände ett sug neråt och plötsligt var jag i ett träsk. Detta träsk var fyllt med blod, inälvor och kroppsdelar. Det hade samma konsistens som tjock köttstuvning. Vad som var ännu värre var att jag såg asiatiska män, kvinnor och barn som stod på båda sluttningar om detta träsk. De pekade på mig och skrek. De försökte få tag i mig när jag vadade och kämpade mig igenom den motbjudande stinkande röran mot en ljuspunkt långt borta. Människorna på sluttningarna saknade delar av sina ansikten, kroppar och lemmar. En mamma höll sitt spädbarn och båda två hade kulhål i sina ansikten. Trots att de pratade Vietnamesiska kunde jag förstå att de skrek att jag på något sätt var skyldig till deras tillstånd och att de dött. De var så fruktansvärt skrämmande att jag försökte att fokusera enbart på ljuset. Jag kände att om jag bara kunde ta mig till ljuset så skulle jag vara säker. Ingen av dessa lemlästade människor på sluttningarna rörde någon gång vid mig men det kändes ändå som om jag sprang ett gatlopp?

Ett av de minnen som förföljer mig mest från denna plågsamma resa var en späd liten sexårig flicka som jag kallade fröken "Lortgris" (på grund av att hon alltid strök omkring och tiggde mat och godis och var lortig) Hon kom till vårt läger en dag och hade med sig något som hon gömde i en väska över axeln. Hon såg ut som hon skulle göra något hon visste att hon inte borde. Jag tog noggrant sikte på henne från ca 15 meter och tänkte "Om hon tar ut något misstänkt är hon historia." Jag såg att hon stoppade handen i väskan och tog ut något som såg ut som en granat. Jag tänkte; "Hon har en granat i väskan och har skickats hit för att spränga mina män i luften!" Jag sköt sedan bort hennes hjässa med ett enda skott. Hennes bror berättade senare för några andra män att hon hade försökt hitta en amerikan som ville gömma en hundvalp som hon fäst sig vid för att rädda den från att bli en del av familjemiddagen den kvällen. Ett flertal av killarna kritiserade mig för att ha skjutit för snabbt, då det jag egentligen hade sett var huvudet på en svart hundvalp som jag trodde var en granat. Jag skakade av mig det på mitt vanliga sätt och sa; "Hon var ett olyckligt offer för kriget." En av människorna på sluttningarna om floden av blod och inälvor var den lilla Vietnamesiska flickan. Hon skrek åt mig med det som var kvar av hennes ansikte. Jag var skräckslagen och fylld av skuldkänslor.

Efter att jag tagit mig genom vad som kändes som flera kilometer av detta träsk, hörde jag min döde bäste vän från gymnasiet säga till mig att jag kunde klara det, jag kunde göra det. Jag visste att han uppmuntrade mig. Det var den uppmuntran jag behövde för att ta mig till ljuset.

Min vän, Ed, hade dött ett och ett halvt år tidigare i en jaktolycka. Ändå fanns han plötsligt här och hjälpte mig ur träsket och kramade varmt om mig. Jag kände en oerhörd lättnad, kärlek och accepterande. Glädjetårar strömmade nerför våra kinder. "Tja kompis" sa han, jag vet att det där var tufft men du behövde det, du började bli lite för kallsinnig och det är inte likt dig. Du var helt enkelt inte den Keith jag kände när vi spelade fotboll tillsammans och umgicks i skolan. Jag tittade mig ordentligt omkring och jag var alldeles hänförd av den otroliga skönheten på platsen där vi båda stod. Det var som en äng med en gnistrande å som flöt igenom den. Färgerna var mycket mer levande än på jorden. Jag märkte för första gången att Ed lyste och jag tittade på mina egna armar och de lyste lite grann också. Han sa till mig; "Du gör inte rätt, du borde inte hålla på och döda så här. Ditt uppdrag är att hjälpa och skydda andra. Du kommer att lära dig mer om din uppgift allt eftersom men just nu måste du återvända. Detta är ditt hem och du kommer att komma tillbaka men just nu måste du återvända och ta reda på din fulla uppgift." Så snart han hade sagt det kände jag ett "pop" och låg genast i en sjukhussäng med smärta.

Senare samma dag tittade Skip, likbäraren, förbi för att säga hej. Jag tackade honom för att han hade räddat mitt liv. Han undrade hur jag visste att det var han som försökt rädda mig, ännu mindre att han hade ropat mitt namn, tagit pulsen på mig och jobbat med mig tills det kom mer hjälp. Jag ryckte bara på axlarna och bestämde mig för att jag skulle hålla resten av historien för mig själv. Några veckor senare skickades jag hem och började studera till lärare. Efter min upplevelse i Vietnam kände jag ett starkt behov av att skydda kvinnor och barn. Jag hjälper till och med till som frivillig med att bygga skyddsbostäder åt misshandlade kvinnor och deras barn. Jag har haft några övernaturliga upplevelser sedan dess men dom sparar jag till en annan gång. Jag hoppas att denna NDU kan vara till lite hjälp i er forskning.