Beskrivning av Upplevelse:

Jag minns den här gången, när jag var omkring två och ett halvt år gammal (1974-1975, någonstans i Texas), det var min första dödsupplevelse. Det var sent, men inte tillräckligt sent för att gå och lägga sig ännu. Mamma hade en manlig vän på besök och de satt och pratade i matsalen. Pappa var på jobbet (som vanligt). Alla vi barn var i vardagsrummet och tittade på teve. Mamma sa till oss att stanna där och att inte störa henne av någon som helst anledning, annars... Hur som helst, när vi tittade på TVn så kom ett reklaminslag som sa att nästa program som skulle visas skulle vara i färg (kom ihåg att året var 1975). Den enda färgteven vi hade stod i mammas sovrum. Efter att mina bröder i flera minuter hade övertalat mina systrar att fråga mamma, så gick en av mina äldre systrar in i matsalen och frågade.

Jag minns att jag hörde skrik och glas som krossades, och sen gråt. Ett par minuter senare kom mamma ut och sa att vi fick titta på programmet om vi inte gick ut från sovrummet och om vi var så tysta att hon inte ens skulle veta att vi var där. Min syster, som fortfarande grät, höll i sin vänstra arm och såg ut att ha ont. Sen hotade mamma oss i ett par minuter. Efter det skickade hon oss till sitt sovrum och satte oss allihop på golvet. Hennes säng fick vi inte röra, ingen fick vara i den, inte ens sitta i den. Hon satte på TVn, slog på rätt kanal och vred sen ner volymen så att man knappt kunde höra de högsta ljuden. Sen hotade hon oss igen och sa till oss hur hårt hon skulle straffa oss om vi ens vågade röra vid volymknappen. När hon gick släckte hon alla lampor, förutom en (som var en lampa i hörnet) och öppnade dörren helt. Sen gick hon in till sin gäst igen.

När filmen började tittade vi alla på den med spänning. Först kom en färggrann påfågel, och den såg så fin ut. Efter att filmen hade pågått i flera minuter blev jag uttråkad av den och ville gå och leka. Fast jag visste att jag inte fick lämna sovrummet, så jag beslöt att leka i sängen. Jag klättrade upp i den och började hoppa upp och ner. Å, vad roligt det var. Jag hörde en av mina systrar viska strängt att jag skulle sluta hoppa i sängen och gå ner från den. Men jag ville förstås inte sluta, så jag struntade i henne och fortsatte att hoppa. Den yngsta av mina fyra äldre systrar, Donda, beslöt att tvinga mig att sluta genom att knuffa mig. Hon gjorde inget fel, eftersom jag skulle ha fallit säkert och hamnat i sängen. Men på grund av att jag inte ville sluta, och inte heller ville falla, vred jag min kropp för att få stopp på fallet. När jag gjorde det fastnade mina fötter i sängkläderna och jag föll ner på baksidan av sängen. Det var då saker och ting började bli konstiga.

När jag började falla så började tiden gå otroligt mycket långsammare. Allting gick så långsamt, det var häftigt. Sen fick jag dubbelseende så att jag nu kunde se ur två olika synvinklar. Den ena var förstås genom mina ögon. Men den andra synvinkeln var från runt 10-12 meter upp i luften, och jag såg rakt ner på mig själv. Det var som om jag var uppe i luften ovanför huset och att taket på huset helt enkelt inte var där. Jag kunde se varje rum och alla som var i huset.

När jag tittade ner från den här nya utsiktspunkten såg jag att jag fortfarande föll ner från sängen. Jag såg genom mina ögon att jag föll mot ett träbord, jag såg flera saker på det, en lampa som var tänd, en väckarklocka, ett par pocketböcker, ett par underlägg av trä och ett blått glas som stod vid ena bordshörnet och också var på väg att falla, och som var nästan fullt av te. Medan jag fortfarande föll såg jag att jag skulle falla rakt på teglaset. Jag kunde inte göra någonting åt det, så jag bara tittade, bara såg på. Jag såg att det fanns några isbitar i det där teglaset och att de hade smält nästan helt. Glaset var fyllt till ungefär två tredjedelar och hade en massa imma på kanterna. Medan jag fortfarande föll såg jag att mitt ansikte skulle träffa glaset. Precis när kanten på glaset rörde vid mitt ansikte tittade jag in i glaset, och såg vätskan spridas ut åt alla håll som kristaller och explodera i mina ögon när min panna krossade det. Jag såg uppifrån hur min kropp fortsatte att falla när mitt huvud träffade glaset och krossade det, och sen slog rakt i hörnet på träbordet och sen i golvet när min kroppstyngd följde efter.

Sen hörde jag ett väldigt högt skrämmande skrik, när min syster (Donda) skrek av skräck. Jag såg alla rusa upp och också börja skrika när de såg min kropp ligga där på golvet och blöda så mycket att man inte skulle tro det. Jag såg mamma i det andra rummet, som genast blev upprörd, snabbt klampade genom hallen och in i sovrummet. När hon kom in i rummet tittade hon på mig och förändrades genast från att ha varit väldigt upprörd till helt skräckslagen. Hon sprang fram till mig, tog mig i sina armar, skrek åt någon att tända ljuset i badrummet (hon hade ett eget badrum i sitt sovrum), och bar mig sen snabbt in dit. Hon satte sig ner på en liten stol med mig i sitt knä. Hon högg tag i några handdukar och började torka bort en del av blodet, och försökte torka upp det fortare än det rann ut, för att få en uppfattning om hur illa det egentligen var. När alla stod där i badrumsdörren klämde sig Donda fram, höll fram ett stort plåster och frågade gråtande, "Mamma, mamma, kommer det här hjälpa, kommer det att göra honom bra igen?"

Mamma fortsatte att torka bort blodet från mitt ansikte och lyckades torka mina ögon rena. När jag tittade ut genom dem kunde jag se min spegelbild i badrumsspegeln. Min hud var blek och grådaskig och blodet var så rött, så mörkt. Jag såg också min panna i spegeln, huden var söndersliten och jag kunde till och med se det vita benet där under. Det såg till och med ut som om en del av benet var brutet och avhugget. Vid det laget stannade blodflödet upp lite och mamma kunde torka bort en hel del av blodet, och kunde se hur det såg ut rätt så bra. Då svarade hon Donda och sa med en låg, ledsen, gråtande röst, "Nej älskling, jag är rädd att det inte kommer att hjälpa." Alla började gråta, till och med mamma, som vaggade mig ömt fram och tillbaka i sina armar.

Då förflyttades min syn till fågelperspektivet helt och hållet. Jag bara tittade på. Jag minns att jag kände mig nöjd och glad, som om jag var med i en pjäs eller något och hade spelat precis som jag skulle ha gjort. Men sen kände jag det som om jag inte var den ende som tittade på. Jag kände det som om det var tiotusentals människor som tittade på mig. Det var kusligt. Jag var nyfiken på vem det var som tittade på mig och vände mig om för att titta. Till min förvåning såg jag ingenting, och jag menar just precis det jag säger. Jag såg ingenting. Det fanns inga stjärnor, inga moln, ingen himmel, inte ens någon luft, det var bara ett enormt stort och vidsträckt tomrum av ingenting. Sen började jag falla in i det, handlöst och med en väldigt hög fart.

Efter ett par sekunder kunde jag känna en pirrande förnimmelse, som liknande känslan av att få en väldigt lätt dusch av kallt vatten medan man försöker sola under en riktigt varm dag. Det kändes faktiskt ganska bra, även om det bara varade i ett par sekunder.

Medan jag fortfarande föll genom tomrummet blev jag nyfiken på vad som hade hänt med min kropp, så jag tittade ner för att se den. Jag såg ingen kropp, åtminstone ingen av kött och blod. Men istället för kött och blod var min kropp gjord av blått och grönaktigt ljus - mer grön än blå. Men trots att det var ljus, såg det inte ut att komma från någon källa, det var bara en utstrålning av ljus. Det kändes väldigt välbekant för mig, som om jag mindes att det var normalt, och jag brydde mig inte om det mer.

Flera sekunder senare, medan jag fortfarande föll, blev allting så klart, som om jag kunde se flera mil i sträck, trots att det inte fanns någonting att titta på. Det verkade som om jag hade fallit genom en dimma och bara inte förstått det, och att jag nu hade kommit igenom den. Åsynen av det vida tomrummet var hisnande.

Efter flera minuter såg jag lågt borta framför mig något som verkade vara en väldigt tunn linje, som sträckte ut sig horisontellt i ögonhöjd. Jag föll rakt mot den. När jag tittade på den sträckte den ut sig åt båda sidorna i vad som såg ut som oändlighet. Ju närmare den jag föll, desto större blev den och sträckte också långsamt ut sig vertikalt, och blev större och större för varje sekund. Ju närmare den jag kom, desto ljusare blev den också. Den var helt vit. Det gjorde nästan ont att titta på den. När jag föll och kom riktigt nära den, började jag höra ljudet av elektricitet som surrade. Det lät som en miljon gräshoppor som gnisslade med det där irriterande svängande ljudet som de gör. Efter några sekunder, när jag var på väg att komma väldigt nära linjen, blev ljudet öronbedövande. Det lät så hemskt, så högt. När jag tittade på den här väldiga vita muren av ljus, kunde jag inte göra annat än att undra vad som skulle hända när jag stötte ihop med den. Ljuset var så tjockt och starkt att muren tycktes vara solid, och min fart hade inte blivit långsammare. Men så fort jag krockade med den slogs ljuset bara av, och ljudet var borta i samma sekund, eftersom muren av ljus inte var tjockare än själva ljuset. Jag fortsatte att falla. Efter flera minuter föll jag genom ännu en mur av vitt ljus, och sen en till. Jag föll genom ungefär åtta stycken.

Efter att ha fallit genom den sista, föll jag in i något som verkade vara moln. Det enda ljuset jag kunde se kom från utstrålningen av min egen kropp. När jag föll in i de här molnen mattades mitt ljus av, och jag kunde bara se de dimliknande molnen i omgivningen omkring mig. Flera sekunder senare föll jag också genom molnen, och kom in i en tunnel. Jag föll ungefär 1/4 in i dess diameter. Sen slutade jag att falla. Jag bara svävade där inne i den här otroligt stora tunneln.

När jag tittade mig omkring såg jag att ett gyllene ljusskimmer kom från det ena hållet, som liksom lyste upp allting och belyste tunnelns väggar. När jag tittade på dem såg jag med hjälp av det här gyllene ljusskimret att de var gjorda av moln, bubbliga moln som såg ut som bomull.

Jag tittade in i tunneln och såg att tunneln och allting inne i den bara sträckte ut sig i mörkret och försvann åt det andra hållet mot där ljuset kom ifrån. Jag tittade mot slutet av tunneln där ljuset kom ifrån, och såg att tunneln verkligen var väldigt lång, eftersom jag inte kunde se slutet på den från den här punkten. När jag tittade mig omkring inne i tunneln märkte jag att det fanns saker i den.

De här sakerna var olika stora bollar av elektrisk eld. De var fantastiska och deras färger var så skimrande. Det närmaste jag har kommit att se något som ens avlägset liknar de här färgerna är de olika färger man ser när man skickar elektricitet genom rör med olika gaser, och ändå kommer det inte ens i närheten i alla fall. Varje boll brann med sin egen unika färgskala och de var av alla storlekar. När jag tittade på de här eldbollarna såg jag en väldigt tunn, matt, sandfärgad guldrem som satt fast vid dem, och den andra änden var fäst vid en annan eldboll, och så vidare och så vidare, vilket såg ut som om alla de här eldbollarna satt fast vid varandra. Jag tittade på en av de här remmarna och det såg ut som om den rörde sig. Jag ville ta mig en närmare titt och zoomade in som ett teleskop med min syn (vilket också kändes som en normal och naturlig förmåga).

När jag zoomade in på den såg jag att remmen egentligen var en rad av människor, och människorna rörde sig. De var förstås inte av kött och blod, men hade kroppar av sandfärgat gyllene matt ljus. Jag märkte att de kom ut ur en eldboll och gick in i en annan. Jag märkte också att det fanns större själar som stod där längs raderna. De verkade guida människorna dit de skulle gå (du ska dit, du ska hit, du ska till den där där borta, osv....). Jag märkte att vissa kom ut ur en eldboll, åkte runt en sväng, och åkte raka vägen tillbaka till den de precis hade kommit ut ifrån. Jag märkte också att på det stora hela, så verkade alla röra sig mot slutet av tunneln, där ljuset kom ifrån.

Sen tittade jag på väggarna i tunneln igen. Jag var nyfiken, så jag tvingade mig själv att komma närmare dem. Ju närmare molnväggarna jag kom, desto mer negativ och rädd kände jag mig. När jag inte stod ut längre backade jag snabbt tillbaka in i tunneln, mot dess centrum. När jag gjorde det så kände jag mig mer positiv och trygg, nöjdare och mer älskad ju längre in mot centrum av tunneln jag kom, vilket fick mig att slappna av. När jag slappnade av svävade jag tillbaka till stället jag hade varit på från början. Sen tittade jag mot slutet av tunneln där ljuset kom ifrån. Jag minns att det kändes varmt och tryggt. Det här gjorde mig förstås nyfiken, så jag började att zooma in på det stället.

När jag zoomade in där kunde jag inte tro hur lång den här tunneln verkligen var. Den var ofantlig. Och antalet eldbollar som fanns i den, herrejösses, jag kunde inte ens börja att räkna dem. Det var miljontals, minst. När jag zoomade in där tittade jag på de här eldbollarna, och började inse att de var liv (liv som i "allas liv här på jorden just nu är ett liv", inte liv som i "en speciell livsform"). Varje eldboll representerade en totalt annorlunda och ofattbar verklighet. Var och en av dem var unik, var och en var så olik de andra. Senare förstod jag att de egentligen var dimensioner av livet. Varje eldboll var en speciell dimension av livet, som hade sin egen unika verklighet. Jag märkte att ju närmare slutet av tunneln jag kom, desto djärvare och mer kraftfulla blev själarna från de livsdimensionerna, av att ha levt och upplevt så mycket. Jag insåg också att döden inte var en del av livet, utan att livet snarare var en liten del av döden. Sen dess har jag också förstått att så många människor har missuppfattningar och felaktiga föreställningar om döden, vilket är förståeligt antar jag, eftersom inte många människor vet vad döden verkligen är och vad döden egentligen handlar om. De känner bara till livet, eftersom de inte har något minne av någonting annat (det finns en anledning till det också.)

Hur som helst, när jag zoomade in där, så kom jag till sist fram till slutet. Slutet av tunneln öppnade upp sig som en flaska, som om jag var inne i en kon och kom ut genom den större öppningen. Tunneln öppnade sig mot en murad tegelmur. Tegelstenarna i den här muren var gjorda av guld. Jag såg två väldigt långa och smala dörrar i mitten, och trappor som gick ner i tunneln. Jag märkte att en av dörrarna var lite öppen, vilket gjorde att jag kunde titta in. Jag kunde inte zooma in längre, men kunde titta mig omkring där inne.

Inuti såg jag en ljusblå dimma, som såg ut som under en dimmig vårmorgon. Det såg så fridfullt och fulländat ut. Jag såg att stenarna var gjorda av genomskinligt guld, eftersom jag kunde se igenom dem. Men jag kunde inte se bortom muren. Jag märkte att när ljuset passerade igenom den här muren av genomskinliga guldstenar, så kastade det ett gyllene skimmer ut i tunneln.

När jag tittade på trappan, så såg jag att en av de riktigt stora själarna hade slutfört alla liven, och fick tillåtelse att gå över till andra sidan. När han svävade fram till det nedersta trappsteget manifesterade han sig i kroppslig form och gick uppför trappan mot dörren. Men man skulle inte kunna säga att han var mänsklig, åtminstone inte för oss här. När han gick uppför trappan tittade jag på med en sådan stolthet och glädje för hans skull, eftersom han också höll på att spricka av stolthet. Han hade faktiskt genomfört något fantastiskt, och förtjänade det.

Sen drogs min uppmärksamhet direkt tillbaka till det stället där jag svävade, och jag såg att två av de större ledarsjälarna var på väg mot mig. En av dem verkade vara väldigt glad, och den andre verkade vara arg, men det förmedlades (känslomässigt) att den inte var arg på mig. De flög fram bakom mig och började knuffa på mig. Jag kunde inte göra motstånd, och de knuffade in mig i en eldboll i närheten, en som jag inte mindes att jag hade sett förut. När jag kom in i den kunde jag se gnistor av elektricitet som sprakade överallt omkring mig. De här gnistorna var större än jag var, så det fick mig att bli lite rädd. När jag svävade längre in i den märkte jag att det fanns trappor i den också, men jag bara visste att det inte var meningen att man skulle gå på de här trapporna. De var gamla, spruckna och dammiga.

När jag gick långt in i den på egen hand (de två guiderna stannade utanför), blev allting kolsvart och sen började bilder blixtra framför mig. De här bilderna var stillbilder, och de blixtrade fram så snabbt att jag inte hann med. Det var som om någon hade satt en diabildsprojektor på superfart. Jag lade märke till att bilderna visade vardagliga saker. De var bilder av saker som de flesta människor vanligtvis inte tänker på, som en avbruten trädgren som låg bredvid en specifik väg på en speciell plats. En annan av bilderna var av utsikten bakom några träd, där jag såg en dal omgiven av berg. En annan visade en tekanna som stod på ett köksbord. Sådana saker. Den näst sista bilden jag såg var av en ung kvinna. Hon var väldigt ung, väldigt vacker. Hon hade svart (eller väldigt mörkt) hår. Hon stod på en vitmålad veranda (eller balkong) och betraktade soluppgången över staden som hon bodde i. Hon höll mitt nyfödda barn i famnen. Hon verkade vara så ledsen, så ensam, så deprimerad över att jag inte var där längre. Jag kände det som om jag skulle dö igen innan jag ens hade vetat att jag hade ett barn. Jag kände medkänsla med henne. Den sista bilden jag såg var ett slott. Slottet var gyllene, men grådaskigt och livlöst. Det bara svävade där mitt i tomheten, i mörkret. Jag minns att jag tyckte synd om det. Sen började allting snurra, vilket gjorde mig yr, och jag trycktes genast och med kraft tillbaka in i min kropp. Jag minns att jag var ledsen, för jag ville inte komma tillbaka hit.

Nu kunde jag bara se ut genom mina ögon, och jag såg ett väldigt starkt ljus mitt i en rund spegel som lyste rakt in i mitt ansikte. Jag tittade mig skrämt omkring och såg några läkare som stod lutade över mig och några sköterskor i bakgrunden. De rusade alla omkring och rörde sig så fort, som om de hade panik. En läkare stod precis bredvid mitt huvud och såg in i mina ögon och sa, "Han är tillbaka! Du är tillbaka! Du är okej nu, försök att slappna av! Allting kommer att bli bra. Försök att slappna av."

Plötsligt började minnen av allt det här som min hjärna hade spelat in att flöda in i mitt medvetande. Jag minns att jag var i en bil, jag satt i mammas knä och någon kille körde. Jag minns att mamma klämde väldigt hårt på min panna med ena handen och slog mig i ansiktet med den andra medan hon skrek, "vakna! Vakna!" Jag minns att jag tittade ut genom mina ögon och såg att vi kom fram till ett rödljus och stannade. Jag minns att vi var utanför stan, för det enda jag såg var baklyktorna på en bil som var långt framför oss, inga gatlyktor, inga hus. Jag minns att jag låg på en rullbår och att någon körde mig långsamt genom en korridor. Sen minns jag det starka ljuset mitt i spegeln.

När jag hade kommit fram till nutiden fick jag genast otroligt ont i huvudet, och jag kände mig yr och svag och svimmade.

Jag hade aldrig varit i en kyrka innan dess, jag visste inte ens vad en bibel var, och än mindre Gud. Innan dess trodde jag att när man dog, så var det slut, man fanns helt enkelt inte längre, eftersom det var vad mamma hade sagt till mig. Men jag var ju faktiskt bara två och ett halvt år gammal. Senare har jag förstått att mamma var arg på Gud och skyllde alla sina problem och förluster på Gud. Det här passar ihop med varför hon sa så till mig.

Nu är jag 28 år och bor i närheten av Houston i delstaten Texas. Jag är man och före detta flottist, som jag var i sex år, och jag har gått en del på college och i flera statliga tekniska skolor (avancerad elektronik och data, radaroperatör och långdistans AEGIS SPY Track-II 3-D Doppler Radar reparationstekniker.) Numera är jag laboratorietekniker och jobbar med forskning och utveckling.

Trots att jag sällan minns mina drömmar och vanligtvis glömmer dem jag minns inom en timme eller två efter att jag har vaknat, upplever jag ofta känslor av déjá vu, inte som om jag har varit med om en upplevelse förut, utan snarare som om jag har drömt om upplevelsen förut, och jag minns ofta att jag har haft sådana drömmar (oftast ungefär två år före déjá vu upplevelsen) när déjá vu upplevelsen äger rum. Annars vet jag inte om jag har några andra speciella förmågor.

Jag har berättat om den här upplevelsen för de flesta i min familj (bröder och systrar, mest för att se om de kom ihåg det eller inte), och för några vänner här och där också.

Det bästa med NDUn var när jag svävade in mot mitten av tunneln, det kändes så bra, så fridfullt, så tryggt. Det värsta med NDUn var när jag trycktes tillbaka in i min kropp på operationsbordet bland läkarna. Jag kände mig lurad.

Från min ståndpunkt sett spelar det ingen roll vilken religion man tror på, om man nu tror på någon. Vi är som barn i Guds ögon, och precis som barn får vi göra misstag, vi får leka, vi får säga emot, och vi får också låta bli att tro. Så länge man gör det man tror på och känner är rätt sak att göra (oavsett vad det är), så kommer det att betraktas som bra.