Beskrivning av Upplevelse:

Under vårterminen på mitt första år (1976) på Universitetet i norra Colorado deltog jag i en tenniskurs. Det var för kallt för att spela utomhus på banorna så vi slog bollar mot väggarna i gymnastiksalen inomhus när jag började känna smärtan från ett migränanfall som ökade snabbt. Jag blev rädd då jag insåg att vid tennislektionens slut skulle smärtan vara bortom min kontroll. Jag hade fått en medicin utskriven som jag bar med mig och kunde använda när smärtan var för extrem. Jag hade bara använt den vid ett fåtal tillfällen när jag kände mig oförmögen att fungera överhuvudtaget. Den fick mig att sova i ungefär 24 timmar. Jag behövde åka tillbaka till mitt studentrum men jag kände att jag inte kunde vänta. Jag tog medicinen i tron att jag skulle bli utslagen av den och hoppades att någon på något sätt skulle få hem mig.

Så länge jag kunde komma ihåg hade jag lidit av huvudvärk. När jag kom in i puberteten blev de värre. Jag fick gå i samtalsterapi efter att en läkare hade trott att det var stressrelaterat. Så småningom fick jag daglig behandlig med Inderal, använde Cafergot vid början av en migrän och tog Darvon var fjärde timme när jag hade ont. Mina migränanfall höll vanligtvis på veckor i sträck. Jag var livrädd för smärtan och jag var övertygad om att någonting var så förskräckligt fel med mig, att jag inte ens skulle leva tills jag blev 20 år. Jag kände mig deprimerad när jag skulle ha firat min 20-årsdag. Jag insåg att jag var tvungen att gå vidare - planera för livet - se mot framtiden - växa upp. Det var ungefär 8 månader efter den milstolpen som jag, under tennislektionen, använde medicinen jag inte tänkt använda förrän den sprängande smärtan blev för mycket.

Jag fortsatte att slå bollen mot väggen samtidigt som jag kände medicinen döva min kropp. Nästa minne jag har är att jag gick tillbaka till studentrummet. Det var en 15-20 minuters promenad, men jag kommer bara ihåg en liten stund. Jag gick ensam, uppför backen förbi universitetsområdets bokaffär. Sen kommer jag ihåg att jag var i mitt studentrum och oroade mig för en uppsats som snart skulle lämnas in. Jag behövde bara skriva titelsidan så skulle den vara klar.

Medan jag sov blev jag medveten om att jag var helt smärtfri. Jag insåg att jag aldrig förut i mitt liv hade varit fri från någon form av fysiskt obehag. Det var en sån överväldigande upptäckt. Jag kände inte av migränen eller sängen under mig eller kläderna på min kropp eller ens mitt huvud på kudden. Det var en sån befrielse. Samtidigt översköljdes jag av lugn, tillfredställelse, lycka, glädje och kärlek. Det finns inget sätt att adekvat beskriva för andra hur underbart det kändes men jag kommer ihåg det klart och tydligt fast det har gått mer än 20 år sen den dagen.

En annan förvandling inträffade i mitt huvud. Jag var klarvaken och mycket intresserad av upplevelsen men mitt sinne var inte alls som det alltid varit. Jag förstod helt och fullt vad som hände - jag visste att jag hade dött men jag kände inte tillstymmelse till rädsla, osäkerhet eller motvilja. Medan jag upplevde detta blev jag medveten om min rumskamrat, Trina, som kom in i rummet, tittade på mig "sovandes" på den nedre slafen och klättrade sedan upp på sin slaf. Jag förundrades över hur sängen hade skakat när hon klev upp men jag hade inte känt någon smärta. Jag tittade när hon sträckte sig efter sin bibel, bläddrade till psalmerna och började läsa. Det var när jag tittade över hennes axel för att se vad hon läste som jag insåg att jag inte längre var i min kropp. Jag tittade ner på mig själv på den nedre slafen, tittade på Trina igen och tänkte "Hon vet inte ens om att jag är död!" Jag roades av tanken.

Min uppmärksamhet lämnade rummet och under en tidsperiod (tiden var inte längre verklig) vilade jag i ett tillstånd av frid. Det kan ha varit under denna stund som jag fick vetskapen jag senare kom ihåg men jag har inget minne av att jag lärde mig det. Jag var inte ens medveten om känslan av rörelse förrän jag började se ett skimrande ljus långt borta och insåg att jag var i mörker och att jag reste mot ljuset.

När jag tänker på det nu påminner det mig om när jag var barn och vi utforskade långa slingrande tågtunnlar i bergen ovanför vår internatskola I Kenya. De tunnlarna var svartare än något jag någonsin sett. Jag hade varit rädd för oförmågan att se, för ljuden och för vetskapen om att tunneln var full av fladdermöss. Jag kommer ihåg känslan av lättnad vid första anblicken av ljuspricken långt borta. Mina rädslor försvann allt eftersom ljuset växte. Detta barndomsminne påminner om den visuella upplevelsen av att gå mot ljuset men känslorna kunde inte ha varit mer annorlunda. Jag upplevde välbehag bortom vad mitt mänskliga sinne någonsin kunnat föreställa sig.

När ljuset växte och övervann mörkret kom jag till det vackraste ställe jag någonsin sett. Ett par år tidigare hade jag sett den bländande skönheten i Lake District i norra England och förundrats över dess skönhet. Men det ställe jag hamnade på när jag dog var mycket underbarare. Det fanns en rad mjuka kullar och dalar med åar som flöt igenom dem. Gräset var grönare än vilken gräsmatta som helst i det förmögnaste villaområde. Det var en underbart solig dag och jag gick omkring och bara njöt av det som omgav mig.

Jag var ensam men egentligen inte medveten om min ensamhet. Jag kände mig inte ensam men när jag tänker på de där vackra kullarna har jag inget minne av någon annan person tills jag upptäckte en man som stod alldeles bakom en låg stenvägg. Det var så mycket jag förstod. Jag hade inte en mänsklig hjärnas begränsningar. Jag visste att mannen på andra sidan väggen skulle ta mig till Gud. Jag visste att min upplevelse baserades på mina behov. Jag såg en människa jag kunde lita på. En annan människa skulle ha sett något de behövde se. Förut, i mitt mänskliga sinne hade jag bara haft vaga tankar kring livet efter döden men när jag var där, var jag på en plats jag kände igen och mannen var någon jag alltid känt. Jag visste vart jag var på väg och vad som väntade och jag var överlycklig.

Mannen var ledigt klädd - jeans och en lös skjorta. Han var ömsint, medlidsam och koncentrerade sig på mig. Jag tittade honom i ögonen och plötsligt visste jag att det var dags för mig att dö. Jag var mållös, jag visste att om jag bara klev över väggen kunde jag fortsätta - att jag hade ett val men både han och jag visste att jag måste återvända. När jag tittade in i hans ansikte sa jag, "Det är inte dags för mig än" och han svarade, "Nej, det är det inte".

Trots att det skulle gå åt oändligt många sidor för att beskriva allt jag lärde mig och upplevde, verkade allt hända på ett ögonblick. Jag hade bara upplevt ett minimalt brottsstycke av livet efter döden, ändå var det en genomgripande upplevelse.

Så fort jag visste att jag måste återvända kände jag mig själv kastas in i min kropp. Det var ett våldsamt, smärtsamt och skrämmande ögonblick. Varje gång jag kommer ihåg det ögonblicket, även nu efter alla dessa år, gråter jag. Jag kunde inte fatta att jag valt att återvända. Hade jag glömt smärtan, stressen, rädslan och begränsningarna det innebar att vara människa? (JA!) Hur kunde jag lämna friden, kärleken och lyckan jag hade kommit till? Jag visste att jag hade kunnat passera väggen. Jag kunde ha fortsatt. Vilken dåre jag var som återvände.

På samma gång som jag ångrade mitt beslut blev jag överväldigad av min mänskliga hjärnas rädsla för döden. Jag visste att jag hade dött och var rädd, trots att jag hade ett klart och tydligt minne av livet efter döden. Jag var helt uppriven av rädslorna jag alltid hade haft och verkade inte kunna ta in min upplevelse särskilt bra för tillfället.

När min rumskompis klättrade ner från överslafen, "väcktes" jag av den intensiva smärtan jag upplevde av sängens rörelser. Jag kommer ihåg hur jag inte kände någon smärta när hon klättrade upp. Orden bara kom ur min mun när jag skulle försöka förklara vad som hänt. Hennes första reaktion var misstro. När jag berättade för henne vilken del av Bibeln hon hade läst medan jag "sov" på slafen under, blev hon mållös. Hon undvek att prata om det mer men måste ha gått efter hjälp.

En vakt på student hemmet som ansvarade för vår våning var inte en nära vän men jag respekterade henne. Hon lyssnade och försökte förstå. Jag bad henne att inte låta mig somna. Jag sa att om jag fick välja igen skulle jag inte återvända. Hon lämnade mig till slut och jag somnade men jag fick ingen andra chans att dö.

Jag hade aldrig hört talas om någon som upplevt det jag hade upplevt. Jag kände mig ensam och förvirrad. Jag kände snabbt en ovilja att prata om min upplevelse eftersom bemötandet från andra var så negativt och sårande. Jag började dock inse att jag hade lärt mig en hel del av min upplevelse. När jag tänkte på frånvaron av smärta och den ofattbara friden jag hade känt, försvann rädslan för döden som jag alltid haft. Den rädslan har aldrig kommit tillbaka. Jag vet vad som väntar på mig och jag längtar efter att få vara där igen. Jag är väldigt medveten om att det finns en anledning till att jag återvände. Jag vet inte vad mitt syfte är men jag vet att jag visste det helt och hållet innan jag återvände. Jag förstår också att jag behövde glömma bort det. En av de största gåvorna från min glimt av livet efter detta är trösten jag känner när en vän eller familjemedlem har dött. Min sorg och saknad är verklig men jag vet att dom är fria och väldigt lyckliga.

Även om jag sällan pratade om min död, försökte jag ibland att prata om vad jag hade lärt mig under upplevelsen. Jag vet att jag har kunskap som jag inte kan komma ihåg men det jag har lärt mig är kristallklart. Det största hindret för att berätta för andra är att hitta ord. Även när jag skriver det här är jag smärtsamt medveten om att jag inte ens kommer i närheten av att verkligen kunna förklara vad som hände, hur det kändes och vad jag lärde mig.

Ett resultat är att jag är mycket öppnare för övertygelser som skiljer sig från mina egna för att jag vet hur otroligt begränsat det mänskliga sinnet är. Jag vet att Gud kommer att ge sig själv tillkänna för oss, beroende på våra behov och vår tro. Gud själv, i form av Jesus, kämpade för att få sina närmaste följeslagare att förstå. Natten före sin död, blev Hans frustration uppenbar när Han insåg att de helt enkelt inte förstod och att Hans tid nästan var slut. Jesus var begränsad av sin mänsklighet. Den Helige Ande begränsas av vår mänsklighet.

Bibeln, även om den inspirerades av Gud, skrevs av människor och läses av människor. Den är bunden av att den måste använda ord. Den är djupgående men begränsad. Den hjälper oss att förstå det som är långt bortom vår förståelse. Guds villkorslösa kärlek ligger bortom vår förmåga att förstå. Lyckan, friden, glädjen, tillfredställelsen och kärleken som vi upplever i våra liv, är bara en skugga av livet efter detta. Begreppet frälsning är vårt försök att gripa efter det som redan är vårt. Vår uppfattning av frälsning, hur mycket vi än debatterar den, kommer inte ens i närheten av att återge Guds verklighet. Jag försöker inte längre söka sanningen, för jag vet att i slutänden kommer vi alla att förstå hur sanningarna hänger ihop.

Kyrkan (Religionen) är vad vi har skapat för att försöka förstå det vi inte kan förstå - att sätta gränser på det gränslösa - att kontrollera det som är okontrollerbart. Religion är resultatet av vår oförmåga att förstå det Andliga. Ändå ger den oss näring, den hjälper oss att komma närmare Gud, den är vår livlina, den hjälper oss att förstå. Den kan även orsaka oss smärta, separation och förvirring.

Jag argumenterar inte emot religiösa övertygelser. Jag försöker inte bevisa äktheten i min upplevelse. Jag försöker att inte låta kyrkans lagar och regler komma i vägen för det jag tror på. Jag försöker bara förhålla mig till Gud efter min bästa förmåga.

Förändringarna i min attityd efter min nära-dödenupplevelse har tagit många år att förstå och jag fortsätter att minnas, reflektera över och ta in det jag har lärt mig. Först var jag ensam med mina upplevelser. Jag hade haft denna underbara resa, all form av kunskap och förståelse, men en oförmåga att adekvat uttrycka det (fortfarande svårt), att bli hörd eller förstådd, så jag försökte att förtränga alltihop. Sen berättade en vän och professor i Sociologi om en Kübler-Ross bok. Att läsa den gjorde mig överväldigad och det gav mig också en enorm känsla av lättnad över att jag inte var ensam trots allt. Jag blev förbluffad över likheterna mellan min upplevelse och andras. Jag ville lära mig mer. Jag gick en kurs i Döden och Döendet och antog att det skulle vara ett tryggt ställe att öppna sig på. När jag skrev en uppsats om min nära-dödenupplevelse, trodde min handledare att jag haft en hallucination på grund av överdosen av medicinen.

Det dröjde många år innan jag hade vänner som kände mig och visste att jag var ärlig, pålitlig och trovärdig - vänner som jag kunde anförtro mig åt med min berättelse. Dessa vänner uppmuntrade mig att prata mer, att läsa andra böcker om nära-dödenupplevelser och att integrera det jag hade lärt mig mer i mitt liv.

Det har funnits gånger då jag känt mig så överväldigad av svårigheterna jag upplevt i mitt liv att jag bett Gud låta mig få komma tillbaka till Honom. Jag har bett om döden, för att få uppleva den där underbara känslan igen. Jag har ifrågasatt varför jag fick möjligheten att uppleva hur underbart livet efter livet är, eftersom ett av resultaten har blivit att min livsvilja har minskat. Jag har dock förstått att vetskapen om hur villkorslös kärlek känns och att uppleva sådan tillfredställelse och komma ihåg sådan skönhet och frid innebär att jag har möjligheten att använda det i mina upplevelser här och nu och kanske till och med hjälpa andra att förstå - jag måste inte vänta på döden. De minnen jag har kan hjälpa mig att berika mitt liv här.

Så mycket har förändrats de senaste 20 åren sedan jag fick smaka på livet efter döden och jag är inte säker på vilka förändringar som beror på den upplevelsen och vad som helt enkelt är en del av att växa upp och mogna. Jag tror att trots att jag har spenderat halva mitt liv med att förtränga minnena av min död så har jag inte blivit desto mindre påverkad.

För ett par år sedan frågade en vän, "Om du fick en andra chans, skulle du då kliva över väggen? "Utan att tveka svarade jag, "Ja, definitivt." Hon sa, "Du skulle lämna allt som du har nu?" "Ja, det skulle jag," svarade jag. Det är inte det att jag vill lämna mina barn, min man, mina föräldrar och alla mina vänner men jag har kommit att verkligen uppskatta den chans jag fick och när tiden är inne kommer den där överväldigande känslan av frid att vänta på mig.