Den andra och tredje upplevelsen hände när jag var 21 och med två månaders mellanrum. Jag går vanligtvis upp för att gå på toaletten sent på natten. Just den här gången kände jag också att jag behövde gå på toaletten. Jag minns tydligt att jag hade somnat. Det här var ingen dröm. Jag är 100% säker på det här. Vanligtvis går jag upp, går igenom en mörk korridor, tänder ljuset och går på toaletten. Men den här gången, efter att jag hade tänt ljuset, upptäckte jag att jag på något sätt fortfarande låg i sängen, som om jag inte hade gått upp för att gå på toaletten. Den tredje gången jag försökte gå upp, följde jag avsiktligt varje rörelse jag gjorde: jag går upp ur sängen med fötterna först, sätter på mig mina tofflor, går genom korridoren, tänder ljuset, ser ljuset tändas - men är igen tillbaka i sängen. Efter det tredje försöket trodde jag att något var fel. Jag var fortfarande en aning förvirrad. Under ganska lång tid undrade jag vad som hände med mig. Och sen kunde jag inte röra mina fötter eller ben eller någonting alls för den delen, trots att jag låg helt platt på rygg, och det fanns inget tryck någonstans på min kropp, som det som vanligtvis händer när man trycker på en arm när man sover och sen kan man inte känna den för att man har stängt av blodflödet.

Det kändes också som om allt blod i min kropp hade slutat rinna och fräste precis som matolja i en stekpanna. Och sen började jag känna mig ovanligt lätt och jag började levitera mot taket parallellt med golvet. Jag tyckte om det här och ville göra det här. Sen när jag vände mig om och såg mig själv bredvid mig själv - trots det faktum att rummet var mörkt -- greps jag av skräck. Jag hade aldrig upplevt en sådan rädsla i hela mitt liv och kommer antagligen aldrig att uppleva sådan rädsla igen. Det var rädslan för att inte kunna ropa på någon; jag var fullständigt ensam och isolerad från allting. Sen började jag tänka på mina föräldrar som skulle bli chockade när de inte kunde väcka mig på morgonen. Det skulle förstås vara okej om jag låg i koma, men tänk om det här var döden?

Jag började desperat försöka komma tillbaka in i min kropp och på något sätt försöka röra mig. Helt plötsligt mindes jag min första NDU (även om ni på den här sajten kallar det något annat.) Minnet av min första NDU lugnade mig lite grann. Sen började jag metodiskt att röra olika delar av min kropp: först mina händer. Ena handen ville inte röra sig, och inte heller den andra. Mina fingrar rörde sig inte ur fläcken och inte heller mina fötter. Vad fanns det mer jag kunde röra? Chocken av att komma tillbaka in i min kropp hade fått mina ögonlock att röra sig. Det var så jag började röra mig igen.

Jag försökte kolla för att se om det verkligen var jag. Jag tände ljuset i mitt rum. Jag gick omkring lite grann och satte mig ner några gånger. Sen gick jag till badrummet, tände ljuset och städade ur toaletten. När jag nöp mig själv kunde jag känna det. Det betydde att allting var normalt. Jag berättade för mina släktingar om det på morgonen, men de var skeptiska.

Den tredje upplevelsen var väldigt lik flera av de skildringar som jag har läst på engelska på er sajt. Jag kan säga med säkerhet att det här verkligen var en NDU. Jag sov och drömde. Plötsligt avbröts min dröm och allting försvann. Återigen kunde jag inte röra en muskel. Den välbekanta känslan av att mitt blod fräste i mina ådror som matolja i en panna började igen.

Eftersom det hade gått två månader sedan den andra händelsen blev jag inte rädd, utan försökte helt enkelt att flyga runt i rummet. Jag flyger ofta i mina drömmar, men den här känslan var bortom drömmande, för att min dröm hade avbrutits. Jag lämnade min kropp, höjde mig till taket och kom tillbaka in i min kropp. Plötsligt började mina ögon att rulla bakåt och sen inåt. Det här låter konstigt när det kommer från mig. Före den här händelsen hade jag inte tagit någon form av medicin; jag röker inte ens. Den här känslan var något liknande en orgasm, bara hundra gånger mer intensiv. Det var som om mina ögon trycktes långt in i mitt huvud och jag började känna det som om jag sögs ut ur min kropp. Jag överlämnade mig till den här kraften och upplevde något som liknade stark eufori eller total extas.

Sen var det som om jag flög genom någon slags mörk tunnel. Eftersom jag redan hade hört talas om det här på amerikanska radioprogram och läst om det i lokaltidningar var jag inte förvånad, utan väntade mig faktiskt det av någon anledning. Jag fick upp en enorm fart. Sådana hastigheter får man inte vara med om i livet. Farten ökade gradvis, men ändå väldigt snabbt. Direkt efteråt dök ett ljus upp någonstans långt borta och kom snabbt närmare. När jag steg in i ljuset inneslöt det mig i sig. Det var väldigt starkt, men inte bländande, med en en något mjölkvit nyans. Jag kunde nästan se minimala prickar av mångfärgat ljus, men de avskilde sig inte från de lysande nyanserna.

Ljuset var enastående. I det fanns kärlek och frid. Jag var fullständigt omsluten av kärlek och kände mig totalt trygg. Jag kände absolut ingen ensamhet. Rena motsatsen: om jag ville veta något om någon i det ljuset, skulle jag genast veta det. Vem som helst som ville veta något om mig skulle veta det direkt. Det är en väldigt intressant känsla när alla vet allting om alla. Det finns inga begränsningar för rörelse eller tanke. Man kan flyga omkring och tänka fritt. Där fanns också den här känslan av att det var omöjligt att ljuga eller bli missförstådd på något sätt. Ett samtal kan hållas telepatiskt om vilket ämne som helst inom ramen för det man förstår. Om någon vill tala om någonting för en, kommer han att förmedla det utan ansträngning genom att använda dina egna tankar, men Gud förbjude att någon skulle försöka tvinga sig in i dina tankar, för det kan omöjligt hända där, helt enkelt för att det bara inte kan hända. Jag kan inte förklara det; jag bara "kände" det. Där finns inget av den oförmåga att förstå eller missförstånd som är så vanligt återkommande i det talade språket. Tanken är bredare, mer omfattande, snabbare och vackrare. Där fanns alla de här känslorna, som om ljuset kunde tänka, men jag såg ingen. Bara ljuset. Jag hade sett det här ljuset under min första NDU.

Sen återvände jag till min kropp och påbörjade mina vanliga medodiska försök att röra mig. Efter några försök började stortån på min högra fot att röra sig och jag kunde stiga raka vägen upp ur sängen.

Men ärligt talat, så är händelserna som ledde fram till de här upplevelserna och deras konsekvenser ännu mer intressanta.

Jag hade lidit av depression före de här upplevelserna. Året var 1995. Vi gick igenom en stor ekonomisk kris och jag kunde inte gå på högskolan och få gratis utbildning. Före 1991 fick alla gratis utbildning, men jag började 1993. Trots kritiken som har riktats mot det kommunistiska systemet, så hade det sina ljusa ögonblick.

Jag påbörjade mina studier enligt en överenskommelse på institutionen som utbildar systemanalytiker. Det var en av de tuffaste institutionerna på högskolan. Kurserna var svåra, för de flesta av ämnena handlade om högre matematik, fysik, programmering, elektronik och logik. Vi hade det tyngsta lektionslasset: vi var tvungna att vara på institutet varje dag från 8 på morgonen till 5 på kvällen.

Jag lyckades hitta medel för min utbildning. Min far åtog sig att vara på ett jobb i 5 år, i utbyte mot att medel överfördes till ett konto på högskolan där jag gick. När krisen var över, hade människor förlorat sina besparingar och det fanns tider när lönerna inte ens kunde betala för bröd och mjölk. Alla studenter försökte skaffa hjälp från stora företag men blev ofta avvisade. Många studenter blev relegerade från institutet för att de inte betalade avgifterna, även om de var duktiga eller till och med briljanta studenter. Det fanns bokstavligen inga medel i Ukraina på den tiden.

Laglöshet och gränslöshet blev synonymer för alla länder i det tidigare Sovjetunionen.

För att hejda strömmen av studenter som ville gå på högskolan utan att betala avgifter eller som inte hade betalat för sitt kommande år på högskolan, fanns det ett hemligt system för överlevnad. Så mycket läxor gavs på alla de obligatoriska kurserna för någon som specialiserade sig på datavetenskap att ingen kunde klara arbetsbelastningen. De som kunde hantera den stora mängden uppgifter, fick däremot högsta betyg - alla andra fick underkänt bara på grund av att de inte hade lyckats med den bästa prestationen (att slutföra alla uppgifterna). Att studera blev ännu mer komplicerat med tanke på att hälften av den här gruppen bestod av studenter som hade gått ut med högsta betyg från olika skolor och vunnit skoltävlingar. Det som blev resultatet var en falsk känsla av konkurrens. Sund konkurrens är bra, men det är ganska tufft om man måste stå i kö för att använda en dator som har använts i 10 år och har svårt att spara sina resultat på den. Men för den här kursen behövde man en dator. Under en tid när människors löner låg runt 200 kronor, var skulle de få en dator som kostade 10.000?

Dessutom var det också det ständiga hotet att regeringen skulle inkalla unga män till armén. Och trots det faktum att vi inte var i krig på den tiden, så kunde man ändå bli dödad eller komma hem psykologiskt skadad.

Vid ett tillfälle fick jag ett totalt sammanbrott. Människor var förvånade och kunde inte förstå mig. Senare insåg jag att även om jag hade haft tillgång till alla mina själsförmögenheter, så hade jag inte haft en chans att kunna beskriva för människor hur svårt det hade varit för mig psykologiskt. Jag bröt plötsligt alla mina band, blev en komplett ensamvarg, gick inte ut någonstans, åt väldigt lite, ville ingenting, såg ingen framtid och ville inte leva. Jag ville helt enkelt gå till Gud. Men jag var inte självmordsbenägen. Jag såg helt enkelt ingen mening med min egen existens.

Det var först några år senare som jag förstod att en sådan detaljerad NDU hade dykt upp i mitt liv på goda grunder. Någon osynlig kraft hade öppnat nya vägar som jag skulle färdas på, någonting att sträva efter, att mitt liv inte var förgäves, och att jag skulle ha mål som fyllde behoven hos dem omkring mig liksom mina egna behov, och att varje dag skulle vara fylld av positiva och meningsfulla aktiviteter.

Det första jag fick med mig från det där ljuset var förståelse -- förståelse för att det enda man kan ta med sig är sina tankar, minne och andliga natur. Fram till dess tyckte jag att man inte skulle ägna alltför mycket tid åt materiella saker eller göra strävan efter sådana till sitt mål i livet. Teori är en sak, men att tillämpa det i praktiken är något helt annat. Det som hjälpte mig mer än något annat var lärdomarna i bibeln. Jag hade aldrig ens under ett år studerat bibeln, och inte heller hade jag någonsin gått i kyrkan. Jag brukade göra en massa jämförelser mellan vad som pågick inom mig och vad som hände runt omkring mig.

Mitt stora andliga genombrott varade i ungefär ett till två år. Det fortsätter än idag, men det var helt enkelt väldigt starkt då.

Först och främst, så förstår jag varför "troende" ibland misslyckas. Gör aldrig någonting utan att vara ärlig. Man måste tro med hela sitt hjärta, för ingenting kan döljas. Många människor bara pratar och gör ingenting. Det finns de som anser det vara en god gärning att ge hjälp till de behövande, förutom den där illvilliga grannen som har ställt till med en massa problem. På den tiden gjorde ingen någon ansträngning för att först ställa saker och ting tillrätta inom sig själva. Till och med Leo Tolstoy skrev om det.

Vid det här laget började allting bli uppenbart. Jag kunde genomskåda "plastiga" leenden, spänningar, stolthet, ödmjukhet -- alla mänskliga egenskaper. Ibland var allt jag behövde göra att kasta en kort blick. Det kom spontant. Och när jag började analysera den här förmågan, visade det sig att jag hade börjat lägga märke till de minsta detaljer och lagra dem för att analysera dem senare. Det kunde vara vad som helst från ögonrörelser eller någons ansiktsuttyck till ett enkelt grässtrå, ett löv, en fjäril eller ett visst sätt som saker var uppställda på.

Trots det faktum att jag hade gått ut musikskolan och hade perfekt hörsel, så vidgades min hörselradie ännu mer. Nu kan jag höra ljud bortom det "normala" omfånget för hörseln, jag kan avgöra på ett ungefär hur mycket en ton har skiftat på skalan.

Jag flyger oftare i mina drömmar när jag är utvilad, och särskilt när jag fastar.

Mitt främsta mål har blivit min egen och omgivningens andliga utveckling. Jag har mer och mer börjat att vakta på vad jag tänker, säger och gör. Bara på grund av det här har jag tjänat en enorm mängd fritid.

Jag kan beskriva oräkneliga gånger när människor har sett mina handlingar och följt mitt exempel. Jag åstadkommer förändringar till det bättre inom människor omkring mig genom att förändra mig själv först. Ta reda på själv hur annorlunda det känns när människor följer budorden inte bara i ord, utan i handling.