Beskrivning av Upplevelse:

Min första nära-dödenupplevelse inträffade vid 45 års ålder, 1995. Jag fick en massiv hjärtattack och genomgick därefter en trippel bypass-operation [JB1] . När jag vaknat efter operationen, hade jag ett distinkt minne av att ha förflyttats till en annan dimension eller en annan plats om man så vill. I flera månader trodde jag att detta minne orsakats av medicinerna men med tiden kom jag att tro att det var någonting annat.

Jag drev eller svävade bort till en plats av ett sådant lugn att det är omöjligt att föreställa sig. Det var en himmel så blå som det blåaste jag någonsin sett. Nu för tiden kan jag ibland titta upp på en blå himmel och fyllas av en känsla av frid. Jag såg högt gräs vaja i vinden över böljande kullar men jag kände ingen bris, inte heller hördes några ljud. Det var så tyst.

Jag gick inte utan verkade flyta över fälten, väldigt sakta. Denna plats var fylld av värme, lugn och en obeskrivlig känsla av tillfredställelse och att vara ett med universum.

När jag drev över kullarna så väldigt långsamt och tog in denna känsla av största värme, såg jag "bilder" av mina barn fladdra förbi över horisonten. De var inte "stillbilder" utan bilder av dem som tittade på mig, väldigt oroliga. De ville att jag skulle komma tillbaka och vara hos dem. De behövde mig men de sa ingenting. Jag kunde höra dem utan att se deras läppar röras.

Jag visste att jag var tvungen att välja här och nu. Om jag inte gjorde det skulle jag inte komma tillbaka.

Att fortsätta skulle innebära att bli omsluten av detta lugn och denna värme för evigt. Det hade varit trevligt att fortsätta. Att återvända skulle innebära att komma tillbaka till en plats med sorg och smärta. Det skulle vara fyllt av plåga och ansvar, smärtan av känslor, livets stress. Jag beslöt mig för att återvända därför att mina barn behövde mer hjälp i framtiden. Deras framtid var beroende av att jag fanns där. Det var helt enkelt inte dags än. Barnen är helt enkelt inte redo att fortsätta på egen hand.

Omedelbart var jag tillbaka.

Jag såg inget klart ljus eller några änglar eller hade känslan av en religiös varelse.

MIN ANDRA NÄRA-DÖDENUPPLEVELSE inträffade 1997. Jag var inblandad i en allvarlig bilolycka och fick många svåra skador. När jag satt fast i bilen kände jag ingen smärta trots att jag hade brutit mitt bäcken [JB2] på två ställen, hade en krossad svanskota, ett revben hade punkterat min lunga, jag hade en skallfraktur och djupa skärsår i ansiktet och delar av mitt öra var stympat.

Jag hade många blixtrande minnesbilder [JB3] av olyckan i månader efteråt men jag hade ett positivt och fullständigt minne av nära-dödenupplevelsen när jag blev tillräckligt medveten för att prata och hålla mig vaken utan att svimma några dagar senare.

Jag började först prata om min upplevelse med min son och sen med andra allt eftersom det kändes bekvämare att prata om den. Åter igen försökte jag klura ut om det var på grund av medicinerna eller om det bara var signalerna som hjärnan får när ens kropp lägger av.

Åter igen såg jag en plats med värme, kärlek och vänskap. Det var någonting som liknade en tunnel men inte rund, det var en slags gångvägstunnel som man kan se förena byggnader eller affärer med varandra. Den typ av tunnel som går över en gata, inte smal utan vid. Jag gick efter den eller det kändes som jag gick men jag kommer inte ihåg att mina fötter rörde sig. Det var inte ljust på någon av sidorna av gångvägen, men det var inte mörkt heller.

När jag nådde slutet av tunneln kunde jag se människor. Det verkade bara synas från midjorna och uppåt. Det var inte skrämmande alls. Alla log och var glada.

Jag såg ansikten jag kände igen. Jag såg farfar, morfar och min pappa. Det var väldigt mörkt bakom deras kroppar och jag kände närvaron av oändligt många andra bakom dem.

Någon skakade min hand som för att hälsa mig välkommen. Jag tror det var min pappa. Han dog av Alzheimers och var väldigt sjuk när han dog. Nu stod han dock där upprätt och såg frisk ut och jag insåg hur kort han faktiskt var. Alla dessa människor var så glada över att se mig.

Just då kände jag behovet av att återvända till de levande. Det var inte en skrämmande känsla utan bara en tidpunkt då det var dags att bestämma sig. Jag tror fortfarande inte att beslutet att återvända var mitt. Det känns som om någon bestämde åt mig.

Min hand höll fortfarande (inte skakande i hälsing längre) den person jag först började skaka hand med. Handen var väldigt varm och lugnande. Min hand tappade långsamt och försiktigt taget då jag drev bakåt till den levande världen. Handen höll inte fast mig alls utan hade ett väldigt varsamt grepp.

Sedan var det över. Jag var tillbaka.

Någonstans under hela den här upplevelsen eller vad det än var, kommer jag ihåg en brun dörr med en gammaldags dörrknopp av porslin som omgavs av en svart bakgrund. Jag visste att på andra sidan dörren fanns ett religiöst fenomen, ett väldigt starkt ljus och troligtvis GUD själv. Den här dörren finns alltid där och är tillgänglig för alla. Jag kan gå igenom den när jag än vill. Jag har en känsla av att min hand var på dörrhandtaget och att jag kunde ha gått igenom när jag ville.

När jag ser tillbaka på det nu så är jag inte rädd för att dö.

En stark känsla jag har är att det var människor som kom till den andra sidan mot sin vilja och jag är så ledsen för deras skull. De är lyckliga där därför att de har anpassat sig men de skulle hellre ha tillbringat mer tid i den verkliga världen med sina älskade.

Jag var och är idag inte en religiös person. Jag har dock en stor respekt för djupt religiösa människor.

Jag fick en inblick i något som väldigt få människor får se och jag är glad att jag har upplevt det. Jag tycker om att berätta det för människor men jag är väldigt, väldigt försiktig med vem jag pratar med om det här.